expr:class='"loading" + data:blog.mobileClass'>

torsdag 17 september 2020

The Korgis - Dumb waiters

The Korgis - Dumb waiters
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Rialto
Betyg: 4/5 
Jag hade in i det sista planer på att sätta det högsta betyget på den här plattan, så bra tycker jag att den är! Men till sist insåg jag att den nog ändå var en mer normal fyra, men, som sagt, det är på gränsen till högre. Engelska The Korgis är för majoriteten av världens befolkning nog endast känd för låten "Everybody's got to learn sometime", en låt jag ska återkomma till. Men som med flera av dessa one-hit-wonder-artister så finns det mycket annat också att hämta från låtkatalogen. 

Den här plattan köptes under en enormt varm och svettig dag i Uppsala för två somrar sen, en resa jag har skrivit om förut. Där i Uppsala finns en trevlig skivaffär som heter CD-Fyndet, men som trots namnet säljer övervägande vinyl och MASSOR med 10-kronorsskivor! Dessutom en riktigt trevlig ägare som jag stod ett bra tag och pratade 70-talssoul med. Ur denna enorma samling av skivor för en guldpeng styck så plockade jag en hög där denna med The Korgis ingick. Jag ska erkänna att det mer var nyfikenheten som tog över. Jag hade inte så stora förväntningar, eftersom ibland kan en stor kanonklassiker ändå göra resten av plattan rätt vattnig och platt. Här blev jag alltså väldigt glatt överraskad!

Om vi börjar med den stora hiten först, "Everybody's got to learn sometime" är en av 80-talets kanske vackraste låtar. Atmosfären och produktionen är helt fantastisk och man kan bara ligga eller sitta där och låta sig sväva bort av den luftiga och astronomiska ljudbilden! Det spelar ingen roll hur många gånger jag lyssnar på den, jag får gåshud när jag hör den varje gång. 

Resten av plattan är kanske inte i närheten av samma hitpotential som just den låten, men är minst lika vacker och snygg. Det är inte en massiv synthkaskad som då aktuella band som Kraftwerk, Ultravox eller Visage. Det är förhållande vis glad och lätt popmusik som samtidigt vilar på enkla svävande synthmattor som ändå gör ljudbilden lite mystisk och speciell. Ibland har bandet gott ner i arkivet och hämtat inspiration från 50- och 60-talet i melodierna, vilket då var helt rätt i engelsk pop, och strött synthpärlor över det. Också gillar jag sångaren James Warrens nasala och drömska sångröst. Förutom jättehiten så rekommenderas "Love ain't too far away" varmt liksom "Perfect hostess".

Det här är en väldigt avslappnande, vacker och mjuk platta, men samtidigt spännande och intressant där man inte vill missa någon ton eller vad som händer i nästa låt. Som sagt, "Everybody's got to learn sometime" och det gäller väl även mig och vetskapen att The Korgis var långt bättre än vad karriären blev! Och för att fira en av dom bästa plattorna jag hört i år så bjuder jag gladeligen på tre låtar från den!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar