Singeltipset Deluxe VI - Tankar efter första lyssningen 2

I början av året så gjorde jag en ny version av min Singeltipset Deluxe-serie där jag skrev om låtar och/eller artister jag aldrig hade hört förr precis direkt efter att skivnålen lämnat skivan. Alltså mina allra första tankar efter att jag för första gången fått höra låt och artist. Nu var två av singlarna då ändå med Malcolm McLaren och Kool & The Gang, som jag ändå hört förr, artisterna alltså. Men detta var faktiskt ett riktigt roligt uppdrag så när jag nu köpte ett gäng singlar för 1 krona styck på Erikshjälpen, varav ett flertal var totalt okända chansningar för mig, så tyckte jag att det vore kul att göra om det. Så här kommer sex låtar till, alla från 80-talet, med artister jag den här gången ALDRIG någonsin hört talas om och som jag nu ska bedöma för första gången. Stanna i samlingen eller inte? Och precis som förra gången så är detta en av få gånger då jag sätter betyg på singlar.

Ta Mara & The Seen - Everybody dance
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Lonely heart
Betyg: 4/5

Namnet lät först lite skeptiskt och lite amatörmässigt, men när jag läste på om Ta Mara & The Seen så växte intresset massivt. Det här soulfunkbandet är från Minneapolis och har alltså hämtat sitt sound från dåtidens Prince, vilket hörs gravt. Jesse Johnson från gruppen The Times, bandet som också gav oss producentlegenderna Jimmy Jam & Terry Lewis, har lagt sin hand över detta och också ändrat sångerskan Margaret Cox artistnamn till det kanske lite krystade Ta Mara. Cox/Ta Mara skulle senare också komma att jobba med Prince i hans New Power Generation.

Man kanske kan tycka att det inte låter eget för fem öre, men jag tycker det svänger skönt och även om refrängen kanske inte är jättevass så är det ett riktigt skönt groove och bra driv. B-sidan är märkligt seg och obegriplig, men singeln i sig är kanon och blir klart kvar!



Babes In Arms - One claw
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Monopol
B-sida: Stand up rock on
Betyg: 2/5

Vill man ha närmare information kan man uppsöka den här artikeln från  Niclas Blyh på Beatbox.se. Men för att sammanfatta så är Babes In Arms från Göteborg och släppte väl inte så mycket mer än detta. Och ett par av medlemmarna skulle senare hamna i ett något mer känd band vid namn Neopop. 

Detta borde ha varit bättre, för förutsättningarna fanns. Svenskt 80-tal var ju, som jag har sagt förut, väldigt underskattat, där mycket undangömt har varit riktigt bra. Men tyvärr var detta rätt anonymt och småtrist. Det lunkar på trivsamt med en tämligen tam produktion och jag har lite svårt för sångerskan Nathalie Mervys sångröst. Jag hade hoppats på lite mer beat och drag faktiskt. Nej, jag har svårt att se detta bli kvar i samlingen!



Keep It Dark - Dreamer
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Virgin
B-sida: Outsider
Betyg: 1/5

Engelska Keep It Dark är ytterligare ett band som jag hade vissa problem att hitta något vettigt om. Det är ett band med producenten Brian Rawling som mest kända medlem. Rawling som är mest känd för att ha givit Chers megahit "Believe" sitt sound samt även varit med och jobbat med Pandoras fjärde platta "This could be heaven". Bandnamnet är taget ifrån en Genesis-låt på deras "Abacab"-platta och totalt blev det bara en platta för detta band. 

På vissa ställen i låtens början kan jag få små tankar till Dream Academys lysande "Life in a northern town", men dessa tankar slocknar relativt fort. Sångaren Jimmy Barrett är verkligen ingen bra sångare och jag sitter och väntar andlöst på något som liknar en refräng. Men där fick man, den kom aldrig och låten är mest ett långsamt balladgitarr-spelande och en saxofon som byggs upp efter hand och snart börjar i alla fall jag fundera på helt andra saker. Som hur B-sidan låter, kanske? Ja, den är något bättre, för den har i alla fall ett beat, men Barretts röst är fortfarande småsömnig och melodin tunnare än höstlöv. Nej, detta blir inte kvar i samlingen!



River City People - Walking on ice
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Electrola
B-sida: Black
Betyg: 3/5

Mer brittiskt blir det, nu med River City People från Liverpool, ett band from släppte två plattor utan att få något jättestort genombrott. Siobhan Maher heter sångerskan i bandet, som också innehåller två bröder, Paul och Tim Speed. 

River City People kanske inte sticker ut nåt nämnvärt från andra i samma genre vid tiden, men dom är riktigt bra ändå. Om man tar The Pretenders och blandar dom med random engelskt poprockband, som T'Pau, så ligger man nog ändå rätt nära det här bandets musikaliska stil. "Walking on ice" kanske inte är någon jättehit och refrängen kunde ha varit något bättre, men Siobhan Maher sjunger helt OK och det är en bra och snygg produktion. Det här kan jag tänka mig att behålla i samlingen. Tumme upp!



Pat Wilson - Bop girl
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: WEA
B-sida: Tacky
Betyg:  2/5

Det finns ett talesätt som säger att rockjournalister egentligen är dom som ville bli rockmusiker men misslyckades. Jag vet inte om det stämmer på Pat Wilson, men hon är en australiensisk journalist som för en platta sadlade om till sångerska. Hennes man, Ross Wilson, är för övrigt frontman i bandet Mondo Rock.

När jag såg omslaget, året och titeln på låten så fick jag en känsla av en sorts kopia på Mari Wilson och Tracey Ullman och deras 60-talspastischer. Där gick jag något bet för detta låter mer B'52s, fast utan deras charm och Kate Pearsons röst och karisma. Helt ocharmigt är det inte och det är inte uselt, men rätt monotont komp och melodin är tämligen tunn och ointressant också. Jag hade önskat ett något mer melodiskt innehåll än bara Pats glada random sång och Ross Wilsons rabblande "She's a bop-girl she's a bop-bop-girl!". Njaee, hygglig låt, men jag tror inte detta blir kvar.



Sandy Croft - Heartbreaker
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Capitol Records
B-sida: Love don't make me wait
Betyg: 4/5

Sist idag då den yngsta av artisterna, för när den här singeln kom ska Sandy Croft ha varit bara 13 år, men ändå väldigt rutinerad som sångerska och redan hunnit vara förband åt Waylon Jennings och Lee Greenwood. För det var där hon normalt hörde hemma, i countryfacket, även om hon aldrig riktigt slog igenom och sadlade sen om till röstcoach. 

Och hur denna flicka inte kunnat bli något stort med den här rösten är för mig en gåta, för att vara 13 år och låta som om hon var minst 25 år äldre är otroligt! Hon låter i den här låten som en mindre hes Stevie Nicks och det är inte det sämsta. Visst lyser det lite country igenom, men vill man ha en mer ren form av genren, och Sandy med något ljusare röst, får man vända till B-sidan där det är en mer normal countrystil. Men i övrigt doftar det mer Chris Rea om "Heartbreaker" med snygg gitarrspel och soft stämning. Jag är gravt imponerad av både henne och låten. B-sidan ger mig inte så mycket, som inte alls är jättehemma i countrygenren, men "Heartbreaker" är en riktigt bra softpop-låt. Singeln blir klart kvar!