Nytt i samlingen - Juli 2022

Juli månad brukar vara en kul period för skivletande, när folk har uteloppisar och garageloppisar an mass och det är bara att åka runt och gräva. Förra året var det riktigt bra fart på folk, förmodligen för att bli av med saker efter covid-isoleringen. I år var det mycket lugnare dock, om man inte bodde långt utanför stan, vilket dock inte gynnar mig utan körkort. Hela sommaren har mer eller mindre räddats av en samling med jazzplattor jag hittade nyligen, som jag berättade om när jag skrev om King Oliver för ett tag sen. Därför blir det fullt naturligt övervägande jazz denna månad. Men på slutet kan jag också visa upp en norsk liten schlagerpärla...

Frank Sinatra & Count Basie And His Orchestra - It might as well be swing
Utgivningsår: 1964
Skivbolag: Reprise
Betyg: 4/5

Frank Sinatra är ingen artist jag normalt köper mycket plattor med, kanske främst för att jag föredrar hans tidiga material före hans supersönderspelade klassiker. Men om plattan har Count Basies orkester och är arrangerad av Quincy Jones så måste man ju ha den! Jag vill minnas att jag har sett den och blivit imponerad av den, men det är först nu jag har införskaffat den.

Detta var Sinatras andra platta med Basie och första med Quincy (den andra var "L.A is my woman", vars singel och titelspår från den plattan jag har skrivit om förut.). Och jag kan verkligen säga att både Basie och Frankie Boy har tjänat på att ha Quincy med, istället för de trötta Neal Hefti-arren som båda hade jobbat med tidigare. Nu är jag inte alls något fan av Hefti, vilket kanske ger mig lite tunnelseende, men faktum kvarstår, Quincy gör att det är ett häftigare blås, mäktigare tryck i bandet och roligare melodier och idéer. Framför allt lyser låtarna där både stråkarna och Basie-bandet är med tillsammans. Detta kan vara den bästa senare plattan med Sinatra jag har hört så här långt, vilket kanske inte säger så mycket då han trots allt har hjälp av två av dom bästa ledarna av storband. Men det är en riktigt bra, häftig och snygg platta som solklart blir kvar i samlingen.



Lester Young - In Washington, D.C. 1956, Vol. 1 
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Pablo
Betyg: 3/5

Det sägs ofta att Lester Young var en skugga av sitt forna jag under 50-talet. Jag håller inte med om det, även om hans mer klassiska inspelningar från 30- och 40-talen är något mer intressanta för mig. Men därmed inte sagt att jag inte kan köpa och lyssna på hans senare inspelningar. Denna liveinspelning är gjord tre år innan hans död, vilket dock inte märks alls.

Inspelningarna är gjorda Olivia Davis's Patio Lounge i Washington en decemberkväll 1956 och klubbens husband, The Bill Potts Trio, har övertalat Lester att dyka upp och vara med under några inspelningar därifrån, som dock inte skulle släppas på platta förrän 1980 genom Norman Grantz Pablo-etikett.  
     Och detta är en helt OK och klart bra spelning med Lester Young på kanonhumör. Sen kanske Bill Potts och hans trio inte är just det komp som får mig att lyckligt och häpet lyfta på ögonbrynen. Han är inte dålig, men inget speciellt unikum eller jätteintressant på piano. Det är Lester som gör den här inspelningen intressant, men det gör han dock med den äran och det är ändå ett väldigt trevligt och mysigt jam på en klubb i Washington en vinterkväll och givetvis blir plattan kvar i samlingen.



The Oscar Peterson Trio - Another day
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: MPS
Betyg: 4/5

Jag lyckades hitta i denna månads jazzflod hela tre skivor med Oscar Peterson i olika trio formationer. Den här är från hans tyska period, när han bodde i Tyskland och spelade in plattor för skivbolaget MPS. Många klassiska album är från den perioden, som soloplattan "Tracks" som jag skrev om för en massa år sen. I trion här ingår George Mraz, bas och Ray Price, trummor. 

Detta är klassisk Oscar, där han flyger över tangenterna som bara han kan. Lyssna till exempel på hastigheten när han spelar avslutande "Carolina shout". Men det finns också plats för lugnare saker, som en riktigt bra, avslappnande och udda jazzvals-version av den fina klassiska "Greensleeves" eller en riktigt snygg version av en av mina favoriter, "All the things you are". Den här skivan kanske inte sticker ut så mycket mot det som Oscar Peterson brukar göra, men han gör det fantastiskt bra och enormt skickligt och det är en kanonbra platta som givetvis blir kvar i samlingen. 



Inge-Lise Andersen - Romeo och Julia
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: RCA
B-sida: Jag vet en hemlighet

För att detta inte ska bli en total jazzartikel så avslutar jag med en av få singlar jag har hittat denna månad (Michael Landon var en annan). Och det blir 60-talsschlager och det blir norskt igen, fast inte i samma fack som dom jag har skrivit om nyligen. Inge-Lise Andersen har gjort plattor både i Sverige och Norge, samt deltagit i norska melodifestivalen hela tio gånger, dock utan att vinna en enda gång. Lite som Ann-Louise Hansson alltså. Fast för majoriteten av folket idag så är hon mest känd under namnet hon tog när hon sen gifte sig med norske jazzmusikern Terje Rypdal, alltså Inge-Lise Rypdal. 

Detta är då från Inge-Lises sejour i Sverige på 60-talet när Stikkan Andersson hade fått tag i tyska sångerskan Peggy March hit "Romeo und Julia" från 1967 och gjort en svensk översättning av den och givit den till norskan. Den som kan sin Shakespeare vet att att "Romeo och Julia" är en väldigt tragisk historia, där man ändå romantiserat begreppet i modern tid och säger "Romeo och Julia" åt random kärlekspar numera. Men låttexten tar dock fasta på den egentliga betydelsen av pjäsen och försöker visa på att paret i låten är bättre och hållbarare inte alls dömda som Shakespeares tragiska par. 
     Detta är en riktigt charmig, taktfast och kul schlagerdänga som lätt fastnar i huvudet och som sjungs med bra övertygelse av Inge-Lise Andersen. Ännu en 60-talsschlager som det var kul att hitta på vinyl!