Kultstämplat: Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)

Michael Landon - Gimme a little kiss (will "ya" huh)
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Be patient with me
Låt oss återvända till kategorin "Skådespelares tveksamma insatser på platta". Nu var Michael Landon förvisso ingen duvunge på i studion, vilket kanske gör det hela ännu mer tveksamt. Ni minns väl Michael Landon, han som alltid spelade helyllekarlar som hjälpte folk, som minste brodern Joe Cartwright i "Bröderna Cartwright" eller den genomhygglige Charles Ingalls i "Lilla huset på prärien"? Landon var långt ifrån den ende i Cartwright-familjen som spelade in musik. Lorne "Pappa Ben" Greene spelade till exempel en gång in en riktigt bra låt vid namn "Ringo". Och visst hade väl den här låten en viss succé. Originalet spelades in och kom 1957, men då hade "Bröderna Cartwright" inte kommit igång än och Landon var känd som tonårsidol på vita duken. Därför gavs en ny utgåva av låten ut fem år senare, 1962, nu med reklam för hans insats som "Little Joe Cartwright". Sverige var dessutom en av ställena där serien hade mest fans, vilket gjorde att Landon hamnade på "Tio i Topp" och åkte på folkparksturné här. 

Så till själva låten då. OK, han hamnade på Tio i Topp och hade en gigantisk fanskara på sin tid, men det betyder inte att detta för det är särskilt bra. Melodin och soundet är tänkt att vara en liten sockersöt amerikansk schlagerdänga där en kille vädjar till sin pryda och försiktiga flicka om en liten kyss, men hon är ståndaktig. Landon har dock absolut ingen sångröst utan nästan väser fram sin sång och mest komisk är dialogen med hans flickvän, spelad av okänd kvinna, där Landon med sin mest sliskiga och kusliga ful-gubbe-röst stönar: 
"Gimme a little kiss, c'mon..."
Följt av, när damen i fråga nobbar kyssen:
"Come a little closer, c'mon, just a little closer..."

På sitt sätt är det i och för sig lite udda och komiskt bara idén att helylle-Landon, åtminstone framför kameran, plötsligt låter som en creepy dräglande och stönande snuskhummer på platta, för jag är rätt säker på att det inte riktigt var det som var meningen när man skulle lansera den tvålfagre tonårshjälten på skiva. 
     På B-sidan, "Be patient with me", har han lämnat väsandet och försöker snarare låta som en modern Elvis Presley-kopia som det går, men inte heller här låter rösten varken bra eller trovärdig. Jag tror vi får vara tacksamma att Landon i alla fall inte satsade på musikalfilmer eller sökte sig till Broadway.