Singeltipset Deluxe V - Tankar efter första lyssningen...

Nu hade jag tänkt att tvista till "Singeltipset Deluxe" lite, alltså serien om singlar jag har köpt lite på vinst och förlust. Dessa är låtar/singlar jag aldrig sett eller hört förut och som jag nu recenserar direkt efter att jag spelat dom för första gången, vilket jag i regel inte brukar göra med singlar här. 

     Blindköp, eller Blindbuys som man också säger, är något som har sina sidor. Det finns både positivt och negativt med att köpa sånt man inte alls vet vad det är och chansa. Det positiva är spänningen att lyssna på något man inte har en aning om vad som man har fått hem. Är det bra? Är det dåligt? Blir man helt oberörd? Är det kanske till och med passande i etiketten Kultstämplat? Numera gör jag inte så mycket blindbuys, och här kommer då nackdelen, det är främst av utrymmesskäl, men också av tidsskäl. Jag har redan så mycket som jag ska beta av och lyssna på av sånt som jag köpt för att jag förhoppningsvis gillar det att jag inte behöver införskaffa sånt jag inte har en susning om vad det är och riskera att det bara ligger och tar plats i all evighet. Undantag är som jag tidigare skrivit vinylsinglar, eftersom dom är två låtar på hela skivan som tar tämligen kort tid att beta av för att kolla om man ska ha kvar det eller inte. Så ser jag en låda med extremt billiga singlar, och då snackar vi max 2-3 kronor styck, så kan jag kosta på mig att chansa lite. För vem vet, kanske står man där med en ny upptäckt som man gillar och vill höra mer av.

Nyligen så hade Vinylstallet en utförsäljning av reaskivor för en krona styck. Majoriteten av dessa fynd kommer förstås i nästa "Nytt i samlingen" i februari, men en del av dessa blindbuys hade jag tänkt att bjuda på här och nu. Ett par är kanske inte riktigt blindbuys, dom är alltså artister jag vet vilka de är, men jag har likväl aldrig hört låtarna förut. Så betänk, när jag nu skriver detta så har skivnålen precis lämnat singeln för första gången och jag ska formulera mina första tankar om dessa låtar. Se det som en sorts "Flipp eller flopp", fast med gamla låtar istället för nya hits. Därför inkluderar jag betyg på dessa singlar för en gångs skull.

Donna Hightower - This world today is a mess
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Decca
B-sida: Dreams like mine
Betyg: 3/5

Jag har inte en susning om vem Donna Hightower är, men tydligen så hade hon en stadig publik under 50-70-talet och bodde flera år i Europa. Den här singeln är då uppenbarligen hennes största hit och en frukt av hennes liv på vår sida Atlanten. Låten släpptes i överhuvudtaget inte i vare sig USA eller England. 

Jag var lite tvivlande kring denna. Första tonerna så tyckte jag att det lät rätt trist. En glad och trevlig popsoulhit som på intet sätt låter 1972 utan snarare 1962. Tyvärr är det inte en så minnesvärd melodi och jag var på väg att såga av denna. B-sidans "Dreams like mine" har kanske lite bättre sound, men än mer ointressant melodi. Men när jag letade låtexemplet nedanför på Youtube så insåg jag att detta var kanske inte så dåligt ändå. Den är rätt kul trots allt och har sin charm, så den blir nog kvar i alla fall. Jag tror näppeligen den hade blivit stor i USA, om den hade släppts där 1972, den låter långt ifrån för den tiden aktuell, men med ett par lyssningar så växer den till en riktigt skön låt.



Street Runner - Clapman
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Sonet
B-sida: Further you go, harder you get
Betyg: 1/5

Vem eller vilka som ligger bakom namnet Street Runner vet jag exakt noll om och det finns väldigt lite information om det. Det enda jag egentligen får fram är att det verkar vara något sorts fransk/svenskt samarbete. En annan låt med Street Runner har Ola Håkansson och Anders Hansson från Secret Service som kompositörer. Och Billy Bolero ligger bakom produktionen på "Clapman", vilket borde innebära att detta inte är så i ändå, eller?

Tyvärr så är detta riktigt tråkigt. En sorts akustisk strandparty-låt med gungande gitarr och en väldigt tam trumma i refrängen är typ det enda vi får, förutom sång. Hade man klämt in en bas eller dylikt så kanske jag hade varit lite mer nådig, men som det lät här så var det extremt trist och fantasilöst. Det kanske hade funkat på en grillkväll på stranden med ett glatt gäng, men här i denna form blir det bara dåligt. Tyvärr hade jag förväntat mig något mer av en Bolero-proddad låt. Detta blir inte kvar i samlingen. 



Malcolm McLaren - Double dutch
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: The Famous Charisma Label
B-sida: She's looking like a hobo
Betyg: 2/5

Jo, jag vet vem Malcolm McLaren är, punkmanagern som blev artist själv med minst sagt egensinniga och speciella låtar och "Double dutch" är sporten där man hoppar med två hopprep samtidigt och denna låt får tydligen anses lite som det som populariserade den aktiviteten en gång. Däremot har jag aldrig hört den här låten förut vad jag vet.

Musiken är då afrikansk i stilen och ni som kommer ihåg Dag Vags "Du får aldrig nog" känner igen körens ramsa som går igenom låten. Jag tror inte det råder någon tvekan om varifrån Stig Vig fått inspiration till bandets sommarhit, vilket är intressant eftersom McLaren själv i sin tur tycks ha hamnat i legala problem efter att låten varit för lik afrikanska The Boyoyo Boys låt "Puleng". 

Men jag känner kanske direkt att detta inte riktigt är min påse. Det finns bra afrikansk musik så klart, men detta blir för enformigt med kören och samma bakgrund som vevas på repeat och McLarens snack här och där. Som ackompanjemang till hopprepshoppande kanske det funkade en gång, men låtmässigt blir det tjatigt i längden till slut. Singeln blir inte kvar i samlingen.



Kool & The Gang - Big fun
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: De-Lite Rercords/SOS Recording
B-sida: No show
Betyg: 4/5

Kool & The Gang är förstås inte heller främlingar för mig, även om dom inte direkt haft jättemånga artiklar här på bloggen. Däremot har jag aldrig hört talas om just den här låten och normalt sätt är jag lite tudelad vad gäller detta jätteband. Dom har gjort några riktigt bra låtar, som "Fresh", "Cherish" och "Dance champion". Men dom har också haft några av dom mest tröttsammaste och sönderspelade låtarna i soulfunkhistorien. Jag orkar bara inte höra "Celebration", "Ladies night" och deras överhypade partytexter en gång till. Så det är lite tveksamt detta eftersom jag inte riktigt vet vilket Kool & The Gang jag möter på denna singel.

Huvudlåten, "Big fun", är klassisk Kool & The Gang; Party, party, let's dance all night, til' the morning light, burn up the night, have some fun, get down tonight osv osv. Textmässigt är det alltså inte jätteoriginellt eller särskilt långt ifrån bandets normala partystandard. Men detta är ändå helt OK för produktionen är klart roligare än dom ovan nämnda megahitsen och det är ett riktigt bra blås. 
     Men singelns bästa ögonblick är b-sidans "No show", som faktiskt är föregångarsingeln till denna, och som är en riktigt bra och snygg soulballad! Tydligen såldes "No show" inte så mycket, att man måste ge den ett nytt försök som baksida till singeln efter. Så även om b-sidan kanske lite utklassar en ändå trevlig huvudlåt är detta totalt sätt en klart godkänd och trevlig singel som klart blir kvar i singelsamlingen!

Denna första genomlyssning slutade alltså 50/50, häften stannar, hälften går! Så nu blir det dubbelt Kool & The Gang...