Utgivningsår: 1961
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5
Vi ska lyssna in bland dom sista inspelningarna som gjordes av en europeisk jazzlegend, Django Reinhardt. Reinhardt var ju främst förknippad med Franska Hotkvintetten, Frankrikes kanske mest kända jazzgrupp, som hade Reinhardt och violinisten Stéphane Grappelli som mest kända stjärnor. Detta är ett band jag lyssnar på i väldigt lagom doser, kanske främst för att jag inte alltid är så förtjust i Grappellis violin, eller violin i jazz i överhuvudtaget. Men det finns energi och det finns lysande musiker där och Django Reinhardt är en ikon på gitarren. Det är lyssningsbart, men det finns bättre band i genren.
Här är det då en av mina favoritmärken, RCAs Black & White Series, som har gjort det igen. Dom har grävt upp ett gäng inspelningar med Django som inte tillhör hans allra vanligaste. Den här varianten av kvintetten innehåller ingen Grappelli, vilket borde borga för att det kan vara rätt typ av Hotkvintett för mig. 1950 hade Django börjat sikta in sig allt mer på att pensionera sig från musikbranschen, men saxofonisten André Ekyan övertalade honom att spela en vända till. Dom åkte till Rom och spelade in ett gäng låtar med Grappelli och ett gäng utan. Django var väl dock inte alltid så vänligt inställd vid spelningar och inspelningar och det märktes att det var en rätt trött man som satt bakom instrumentet.
Ändå, med all respekt för den mer klassiska varianten av Franska Hotkvintetten, så tycker jag nog att det här är den bästa varianten. Om det säger en del om mitt förhållande till originalversionen eller om fler håller med mig vet jag inte, men jag gissar skarpt på det första.
De här inspelningarna är också speciella för dom innehåller inspelningar med Reinhardt spelandes elgitarr för ovanlighetens skull. Och kombon Ekyans saxofon och Reinhardts elgitarr är riktigt bra! Framför allt lyfter bandet på inledande "Jersey bounce", men även på en del låtar där kompsektionen Roger Parabochi, Ralph Schécroun och Alf Masselier har tonats ner en hel del och Ekyan och Django nästan låter som en duoinspelning. Dom tappar kanske lite styrfart i början av plattans b-sida med främst "Stormy weather", som jag förvisso tycker är en riktigt tråkig låt överlag. Men totalt är detta ett riktigt bra sväng, lysande samspel och bland det bästa som fransk jazz har haft att erbjuda!
Django fick dock aldrig se dessa inspelningar ges ut. 60 låtar spelades in totalt och dom gavs inte ut förrän i slutet av 50-talet. Efter dessa inspelningar la Django Reinhardt gitarren på hyllan, med undantag från diverse ströspelningar på hemmaplan, och avled tre år efter dom, 1953.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar