Eternal - Always & Forever

Hade jag ekonomi och plats så hade jag samlat på soulmusik också, för det finns mycket bra i den genren, både av den gamla klassiska modellen från Motown och Philadelphia och de som är från nyare år. Men tyvärr så är det nu inte så och jag har fått nöja mig att behålla de som är från mina huvuddecennier, 80- och 90-tal. Ett exempel från det sistnämnda är Eternal, ett engelskt tjejband som jag upptäckte 1993, då jag var mitt uppe i ett gigantiskt soulstim och lyssnade väldigt mycket på denna musik. Eternal gjorde att det intresset slogs fast! Vi har väl alla en tid i vårt liv som vi i efter hand undrar vad vi höll på med och min var runt 1992-95 då jag var så USA-frälst som det bara gick och såg Staterna som paradiset på jorden och givetvis var amerikansk musik det absolut bästa som fanns. Nu var som sagt Eternal brittiska, men de lät väldigt amerikanska och det räckte. Ja, ni hör ju...

Eternal kom i en tid på 90-talet då tjejbanden erövrat soulmarknaden med band som TLC, Jade och SWV, men för mig är Eternal bättre än dessa tre (med viss konkurrrans av TLC, det erkänner jag). Bandet bestod från början av systrarna Easther and Vernie Bernet och deras kompisar Kélle Bryan och Louise Nerding och jag kan ju skryta lite med att jag har chattat på internet med de två sistnämnda på en amerikansk chat 1995 när dom hade Eternal där som kändisgäster. Jag blev till och med anklagad av Louise Nerdings dåvarande pojkvän att försöka stöta på henne. Bara en sån sak ;)
Eternal hörde jag för första gången en kväll i Musikjournalen i P3 1993 då Kaj Kindvall, som där presenterade de engelska och amerikanska hitlistorna, spelade tjejernas debutsingel "Stay". Låten slog knock på mig och var en av de skönaste soullåtarna jag hört då (och det är det än)! Och Eternal hade ju kanonröster! Därefter insöp jag också uppföljarsinglarna "Save our love" och "Just a step from heaven". Eternal var 1993-94 års stora sensationsnykomlingar i musikbranschen enligt mig då. Men deras låtar floppade ju i Sverige, eftersom vi ju inte har samma tradition av soulmusiken som i USA och England och jag lyckades några år senare hitta "Stay" på CD-singel, men det var också allt. Deras debutplatta, "Always & forever" såg jag aldrig till i nån skivaffär, hur mycket jag längtade efter den. Därför förblev det tyvärr tyst om bandet i Sverige till 1997 då dom fick sin första hit med sommarhiten och BeBe Winans-duetten "I wanna be the only one".
Inte förrän 2003 hittade jag "Always & forever" på Erikshjälpen och då jag ett helt decennium efter att ha hört dom första gången till sist fick höra skivan så var det precis efter alla förväntningar!

Plattan innehåller skön soul med både häftiga dansgrooves och sköna ballader, sjungna av ett gäng tjejer med kanonröster. Lyssna på till exempel på den svängiga låten "Never gonna give you up" eller varför inte "So good". En låt som sitter väldigt skönt är "I´ll be there", som har mycket av den engelska klubbmusiken i sig och den doftar mycket Lisa Stansfield. Sen kan man svalka av sig i den coola balladen "Oh baby, i..." eller bli lite religiös av tjejernas minst sagt egna och speciella tolkning av "Amazing grace". "Always & forever" låter alltså väldigt amerikansk om sin soulstil, men med en krydda av den brittiska klubbvärlden i kanterna och detta är en kombination som gör att jag anser att plattan är en av 1900-talet bästa soulplattor. Det är en gåta att tjejerna inte fick nån hit med "Stay" i Sverige utan fick vänta ytterligare tre år på sitt genombrott här. Däremellan hann Louise Nerding lämna bandet efter denna platta för att i England få en hyggligt framgångsrik solokarriär. Men självklart är deras andra platta, "The power of a woman", som låter mer ren USA-soul än "Always & forever", samt deras samlingsplatta från 1997 värda ett öra.

Dock efter sina två hits i Sverige, "I wanna be the only one" och "Angel of mine", så gick det utför för bandet och bandet floppade även i hemlandet. Lite får man skylla sig själv för framgången med de två hitsinglarna tycks ha stigit systrarna Bernet åt huvudet då man via brev mer eller mindre krävde att Kélle Bryan, en av de starkaste rösterna i bandet, skulle lämna Eternal. Systrarna fortsatte utan framgångar ensamma i flera år till dess att man 2006 lyckades övertala Kélle Bryan att komma tillbaka för en mindre turné.
Eternal är modern soul när den är som bäst. Den är svalkande, skön, avkopplande, dansant och cool på samma gång. Åter igen ett band som fått stå tillbaka i glömska och lämna plats för andra i sin genre, men för mig är Eternal ett band som gav mitt soulintresse under 90-talet en gigantisk skjuts uppåt!

Två höjdarlåtar blir det. Självklart måste "Stay" med, en modern soulklassiker! Sen så blir det låten "Never gonna give you up", som då är ett albumspår utan riktig video.