Sundsvalls skivmässa är på rätt väg!

Skivmässa våren 2010 i Sundsvall är över och jag blev positivt överraskad. Om det i höstas var en fattig mässa med bara ett 10-talutställare så var det fler utställare nu, troligen för att flera av dom i morgon sen ska till Umeå. Jag fick det till nästan 20 st montrar så bara det var en stor tumme upp! Sen vet jag inte om det var taktiskt riktigt att samtidigt krocka med Sundsvalls Vårmässa i Nordichallen, som gick samtidigt, som är ett arrangemang som normalt är numret större som familjeunderhållning än skivmässan för dom tog nog en del besökare. Jag tyckte det var OK antal folk där, men jag vet inte om arrangörerna Pipeline håller med mig. Mässan var lagd på IN-gallerian mitt i stan som var ur utrymmes- och lägessynpunkt en förbättring, även om jag inte vill tänka på vilken hyra Pipeline fick betala för den platsen. Däremot lär man få lite kritik när det gäller handikappanpassning för det var mycket trappor där de som gick med rullator och åkte rullstol fick ledas ner för av utställare och personal. Men arrangörsmässigt sett en helt OK mässa, i alla fall om man jämför med i höstas.
Sensationionellt nog var mässans ständige utställare, Roger Elfström, som en gång drev Sundsvalls populäraste skivaffär Förlorade Favoriter, INTE där. Han har nog stått där på alla mässor de senaste 15 åren, minst. Samtidigt så tror jag att det ändå var till det bättre, för man började känna igen skivorna i hans samling om man säger så...

Om utbudet av utställare var bra så var det lite sämre med att hitta skivor som stack ut och som kändes som nåt man letat väldigt länge efter. Säljare av bra jazzplattor lyste med sin frånvaro och det var övervikt på hårdrock, punk och 60-70-tal. Men en del intressant 80-tal blev det. Som engelska indipopbandet XTC, frontad av sångaren Andy Partridge. I en utställare där alla skivor kostade 30 kronor så hittade jag deras dubbelalbum från 1989, "Oranges & lemons" som innehåller några av deras, för mig, mest minnesrika låtar, "The mayor of Simpleton" och "The loving". Förhoppningsvis kommer jag att skriva mer om denna platta sen.
Ett annat engelskt band från det decenniet var Wax, Andrew Gold och Graham Gouldman, som hade en näve sköna och roliga hits 1986-87. 1989 var dock intresset för dom relativt död och deras platta då, "A hundred thousand in fresh notes", floppade och den blev också deras sista. Men den är absolut inte dålig för det och jag hittade den idag.
Mer engelskt i form av Eighth Wonder som frontades av förra fru Jim Kerr och förra fru Liam Gallagher, Patsy Kensit. Mest känd är hon idag för just det stormiga äktenskapet med Oasis-sångaren och som engelsk skådis, men på 80-talet hade hon ett ganska bra band som dock var känd för en enda sak, hiten "I´m not scared" skriven av Pet Shop Boys. Men bandet var faktiskt bättre än bara en låt och efter att ha hört ett antal andra låtar med bandet på Youtube så längtade jag efter deras mest kända album "Fearless", vilket jag hittade idag.
Dessutom hade jag tur att hitta årets Jimmy Smith skiva redan här, en "Best of"-skiva från 1968 utgiven som vanligt på Verve. Det fanns en tid för ett par år sen, då mässan hölls på Tonhallen, då jag hittade minst en Jimmy Smith-skiva per mässa och i år var det dags igen. Och priset på Jimmy Smith-skivor normalt är inte billigt, framför allt inte Verveutgåvorna. Innan idag har jag nog bara betalat loppispris på en Smithskiva en enda gång, men denna skiva var chockerande billig, 10 kronor. Det intressanta med denna skiva är upplägget på den. Skivan är med hans mer udda sida med lite bossaliknande underhållningsmusik som lite för tankarna på till sena 60-talets cocktailpartyn. Gungigt, mysigt och skönt även om den mer traditionella Jimmy Smith med hans jazzinspelningar spelade på ett sätt som bara han kan dyker upp emellanåt!
På samma ställe hittade jag också en platta med pianisten Teddy Wilson som spelar sololåtar från 1935-37. Teddy Wilson är en av världens överlägset bästa pianister med en flygande swingstil som få överträffar. Denna LP är utgiven på Columbias franska jazzetikett "Aimez vous le jazz".
Jag hittade även en skiva med Yazoo samt amerikanska 80-talsdiscosångerskan EG Daily.
Fyra stycken singlar fick följa med också, Nasas synthhit från 1985, "Paula", David Bowies klassiker "Ashes to ashes", en av Roxy Musics sista singlar "More than this" samt engelska synthpopbandet Blancmanges "That´s love, that it is".

Som sagt, en bättre mässa än i höstas och ett steg i rätt riktning som inger hopp inför hösten. Och då har man ingen vårmässa som tar folk. Bara en sån sak...

Tre 80-talare bjuder jag på för att symbolisera denna mässa. Jag tar dom åldermässigt, äldst är David Bowies "Ashes to ashes" från 1980 (utan riktig video).
Sen kommer Eight Wonder, med Patsy Kensit, och låten "I'm not scared" från 1988.
Ett år äldre är XTC och "Mayor of simpleton", en indiepopklassiker!