Utgivningsår: 1958
Skivbolag: RCA
Låtar: At the codfish ball/Head on my pillow/Having wonderful time/Don't be a baby, baby
När man säger Tommy Dorsey så tänker man automatiskt på galanta storbandslåtar med smekfulla arrangemang och gärna med en ung Frank Sinatra på sång. Trots allt är det ju det som Dorsey blev mest känd genom, möjligen också för hans eviga gräl med brorsan Jimmy. Dorseybröderna var ju lite av 30- och 40-talets bröderna Gallagher i Oasis.
Men att Tommy Dorsey hade ett mindre band är idag väldigt okänt och bortglömt. Jag hade inte en susning om det förrän jag hittade denna EP och då har jag lyssnat på jazz och swing sen jag var 12 år. Dock kan det ses som rätt naturligt då nästan alla storbandsledare hade sina egna småband inuti det stora. Benny Goodmans kvartett, Bob Crosby's Bob Cats och Artie Shaws Gramercy Five för att nämna några mer kända exempel. I det här fallet tog Dorsey ett gäng av sina bästa mannar och spelade in ett flertal idag bortglömda låtar. I skaran musiker på denna EP, med låtar som sträcker sig mellan 1936 och 1946, hittar vid namn som Bud Freeman, Bunny Berigan, Buddy De Franco, Dave Tough, Joe Bushkin och Pee Wee Erwin med flera. Och vid micken står Edythe Wright, Sy Oliver och förstås Frank Sinatra.
Så bara därför är det riktigt kul att ha hittat denna EP med dessa idag rätt obskyra inspelningar med Tommy Dorseys lilla band. Alla dom här småbanden hade förstås sina speciella inriktningar och när det gäller Dorsey så är det en sorts småbandsswing med en tydlig aura av dixieland i sig. Normalt brukar detta med dixieland på skiva inte vara något som lockar mig nämnvärt, men här lyckas Dorsey hitta den perfekta blandningen mellan det då populära småbandssvänget och den lilla dos av glad jazz man blandar i. Det är ett riktigt bra ös blandat med låtar som har ett mjukt och följsamt tempo och bäst lyser "Head on my pillow", vilket är låten med Frank Sinatras vokala insats. Enda lågvatten märket vad gäller låtar är den plågsamt långsamma och trista avslutningslåten "Don't be a baby, baby", med sång av Sy Oliver.
Att Dorseys lilla band inte blev mer ihågkommet kan nog bero på att man inte tillförde något riktigt nytt. Goodman hade sin egen stil och succé med sin trio/kvartett och Bob Cats hade sin framgång med den minst sagt udda "The big noise from Winnetka". Artie Shaws band blev kanske inte jättestor, men hade ändå sin niche med cembalo och sin svala stil. Clambake Sevens blandning mellan swing och dixieland var inget som direkt som var nytt och speciellt för sin tid. Snarare är det inte så långt från det Tommy Dorsey och hans bror Jimmy gjorde i deras gemensamma band innan det slutgiltiga grälet och splitten många år tidigare. Men jag tycker ändå det är riktigt bra och svängigt och en otroligt kul utgåva att hitta så här många år senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar