Lill Lindfors - Du är den ende

Lill Lindfors - Du är den ende
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Polydor
Betyg: 4/5
Den här plattan finns exakt överallt i skivbackar på loppisar och second hand-affärer. Det är nästan så att det bara är Pelle Karlssons gröna som är vanligare bland dom svenska skivorna. Men är den verkligen värd att ses ner på för det? Alltså är det det dags att syna den svenska klassikern med Lill Lindfors från 1967, "Du är den ende". 

Lill Lindfors gillar den brasilianska musiken, det tror jag har framgått med all önskvärd tydlighet genom hennes karriär. Hon har gjort många svenska versioner på samba- och bossa nova-hits och det går igenom den här plattan med. Baden Powells "Canto de ossanha" har blivit "Fri som en vind", Sergio Mendez "Mas que nada" är här "Hör min samba", filmlåten "The shadow of you smile" har fått en mjuk bossa-inramning och betitlats "Din skugga stannar kvar", en snygg bossa-version av "Always something there to remind me" och originalet och staccato-hiten "Jag tycker inte om dig" har förstås också ett lämpligt bossa-sound. Lägg där till den i original spanska instrumentalverket "Romance d'amour", här med svensk text av Bo Setterlind under det mer kända namnet "Du är den ende". Allt med snyggt arrangemang av Marcus Österdahl, Sven-Olof Walldoff och deras orkestrar. Och givetvis är dessa grymt sköna och vackra låtar och arrangemang plattans stora styrka!

Men här finns också plats för Taube-tolkningar ("Så skimrande var aldrig havet" och "Flickan i Havanna"), en karl-hyllning ("En sån karl") och historien om "Jacky John", en låt Lill sjöng på tyska året innan. Dom funkar i och för sig mest som andhämtningar mellan alla brasilianska tongångar, men är riktigt bra gjorda likväl. Detta är en riktigt avkopplande och snygg 60-talsschlagerplatta där Lill har tagit flera låtar och gjort dom till sina egna och även om dom brasilianska låtarna är i samma marker som dom kom i från så har Lill ändå satt en personlig prägel på dom. Det finns egentligen bara en sak som riktigt drar ner betyget, avslutande Povel Ramel-låten "Amanda Lundbom", som känns väldigt fel här bland denna flora av skönt orkestrerade schlagercovers och brasilianska bossa nova-blommor. 

Den här plattan har utnämnts av Sonic Magazine som det 13:e bästa svenska albumet någonsin. Om den är fullt SÅ bra kan man förstås diskutera, men visst är den en riktigt njutbar och vacker svensk klassiker och visst är den väl värd att upptäckas och inte bara trött bläddras förbi i jakten på det där riktiga skivguldet bland loppisbackarna.