söndag 22 mars 2015

Depeche Mode - Delta machine

Det har gått nu nästan 6 år sen jag startade den här bloggen och jag har ett favoritband jag inte skrivit om än. Varför vet jag inte, det rätta ögonblicket har väl inte infunnit sig än, och jag ska skriva ett special om detta band så småningom, precis som jag tidigare gjort med Level 42, Gary Moore och Hootenanny Singers. Men fram till tycker jag att det är en passande aperitif att skriva om bandets senaste platta, och jag talar då förstås om Depeche Mode. Allt jag har skrivit om hittills är en omnämning av "Violator" som en av dom bästa plattorna någonsin (som ni hittar i menyraden ovanför) samt en kort artikel om "Shake the disease"-singeln. Jo, lite skäms jag. Men nu ska det alltså till sist bli av.

Jag ska spara lite om karriären till specialen, men jag kan ju nämna att jag har en evig respekt för detta band och deras musik kommer alltid att vara med mig. Få band har klarat av att existera så länge och överleva precis allt, drogproblem, självmordsförsök, trender, interna bråk och långa turnéer och ändå lyckas få alla sina skivor att framstå som storsäljare. Inte ens Madonna och Michael Jackson kan vara säker på sin framgång numera, men Depeche Modes plattor säljer fortfarande stort vad än som kommer och har så gjort nästan sen starten 1981. Det är respekt i mina ögon!
"Delta machine" kom 2013 och var ett spännande experiment, eftersom det var bandets första platta på ett helt nytt skivbolag, Sony Music, även om man har som en sorts hyllning till sitt gamla och trogna bolag Mute, enligt bandet själva i alla fall, satt dit dess logga på omslaget.
Enligt Dave Gahan själv är detta den tredje och sista plattan producerad av Ben Hillier, efter "Playing the angel" och "Sounds of the universe". Därmed blir det spännande att se vilka äventyr bandet ger sig ut på till nästa platta.

Den här skivan hade jag väldigt tur att få tag i till ett löjligt lågt pris. Min utgåva är en deluxe utgåva i form av dubbel-CD, som både innehåller huvudplattan samt en bonus-CD och en bok med spännande bilder av bandets hovfotograf Anton Corbijn. Både Dave Gahan och Andy Fletcher börjar se ut lite till åren komna, men banne mig, Martin Gore ser lika ung och rebellisk ut som han gjort sen bandet startades fast karln är 53 år. Vad än han använder skulle jag vilja använda det också!
Nå, Åhléns hade för ett år sen en rea med ett stort gäng inplastade och nya CD-skivor för 10 kronor styck och där fanns denna deluxeversion av "Delta machine"! 10 kronor för denna kanonutgåva, oöppnad, är det tur eller är det tur?

"Delta machine" är en platta som inte är omedelbar och innehåller några jättehits av "Enjoy the silence", "Personal Jesus" eller dylikt som sätter sig som ett knytnävsslag. Däremot är det kanske en av de snyggaste plattorna bandet har gjort på många år, och då har alla deras tidigare plattor varit snygga mästerverk på sitt sätt. Jag lyssnade igenom denna platta i min bärbara-CD under en mörk kväll i januari då jag tog en längre kvällspromenad och plattan gick verkligen in i mig. Den är förvisso en av bandets mörkaste och svartaste album på väldigt länge, men det är en kittlande och atmosfärisk platta med en ljudbild som är enormt! En stor credit till Ben Hillier för denna produktion! Låten "My little universe" har en ljudbild som för tankarna till en sorts modern Jean Michael Jarre med sång och "Slow" vaggar mörkt och dystert, men det är spännande och skönt samtidigt! Dessutom är plattan väldigt oförutsägbar och man vet inte från ena låten till den andra hur
dom kommer att sluta utan plattan är en mörk resa i spännande musikalisk värld!
Texterna ska också premieras, eller vad sägs om denna brillianta textrad ur den fantastiska Dave Gahan-skapelsen "Should be higher":
"You arms are infected
they're holdning the truth"
Att dessutom lägga in ljudeffekten av ett gammalt hederligt 90-talsmodem är också en fin touch för en nostalgiker som jag.
Av singlarna är låten "Soothe my soul" en långt starkare låt än första singeln "Heaven", som inte är dålig, men rätt bristande på stark melodi, om man jämför med det Depeche brukar släppa som första singlar. Men om man längtar efter klassisk Depeche Mode så är bonus-CDn att föredra för där finns en lite lättare och ljusare ljudbild på alla fyra låtarna och låten "All that's mine" hade lätt kunna funka som en storsäljande singel.

Totalt sätt är detta en stark Depeche Mode-platta ljudmässigt, som är tyngre och mörkare än på mycket länge, men som också är så otroligt snyggt gjord att man tuppar! Melodierna tar sin tid innan de fastnar, men passar också fantastiskt bra till denna produktion och man är ändå väldigt snabbt inne i plattans spänning. Jag var lite orolig över vad ett megabolag som Sony kan göra med Depeche Mode, men efter denna platta är det bara att vänta på nästa, vilket tyvärr, med tanke på hur bandet jobbar, lär ta ett tag.

Jag väljer här hela tre låtar ur plattan, två från huvudplattan samt en från bonus-CDn. Dels singeln "Should be higher" och dels låten "Slow", som inte har någon normal video, men där kanalens ägare satt ihop ett kollage på bandet i studio. Dessutom "All that's mine" från bonusplattan som också innehåller texten till låten.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...