Level 42 - musikalisk genialitet

Level 42 är ett band som följt mig ända sen barnsben. Första gången jag hörde dom var 1985 i Tracks och deras hit "Something about you". Sen dess var dom ett band jag gillade, varken mer eller mindre. Men med åren så har jag börjat gilla dom mer och mer och dom har vuxit till ett av mina favoritband. Framför allt gillar jag den känsla bandet har för att blanda jazz, funk och pop på ett genialt sätt, oavsett om det är de mer jazzfunkiga åren i början av karriären eller de mer kommersiella åren i mitten av 80-talet. Jag gillar Mark Kings speciella röst och hans basspel och bandets sätt att blanda upp det med Mike Lindaups falsettsång. Just nu har jag alla deras plattor utom 1991 års "Guaranteed", men det är bara en tidsfråga innan jag kompletterar samlingen med den eftersom den inte är nån av deras större verk.

När jag så jobbade på en ICA affär för nåt år sen så spelade affären alltid musik i högtalarna från en holländsk webradiokanal och helt plötsligt spelades bandets låt "Love games" från bandets debut 1981 med jämna mellanrum och hur glad man blev att kunna plocka upp varor, kaffe, bröd och pasta till tonerna av den låten, samt även "Children say" som också dök upp ibland, kan nog ingen ana. Den plattan, den självbetitlad debutplattan (bilden ovan), köpte jag på skivmässan på Pipeline här i Sundsvall i år. Det är absolut en fråga här om vilket Level 42 man föredrar. Är man van vid snygga hits som "Lessons in love" så blir detta nåt väldigt ovant för här är det mera instrumentala jazzfunklåtar än vanligt och inte lika glassig produktion. Men man märker snart vilken genialisk låt som "Love games" egentligen är! Däremot är det ett sväng utan dess like och plattan är aldrig tråkig. Det är alltför sällan som ett bands första verk på skiva är så bra som Level 42s.
Efter den gick åren i början av 80-talet och bandet hade en stadig publik i England utan att skivköpare utanför hemlandet brydde sig nåt märkvärt.

1985 kom då "Something about you" som var något av genombrottet här i Sverige för bandet och 1986 kom det klassiska "Running in the family"-albumet och jättehiten "Lessons in love". Denna platta är en av de vanligaste 80-talsplattorna som man hittar på second handaffärer, men det gör den sämre. Här är bandet betydligt mer anpassat till 80-talets hitlistor med snyggare produktion och tydligare refränger. Och det finns garanterat Level 42-fans som anser att bandet kanske sålde ut sig under denna tid, men trots att jag tillhör dom som väldigt mycket uppskattar bandets tidiga, mer jazziga, tid, så vill jag ändå utnämna denna platta till en av dom bästa plattorna någonsin. Den är fylld med otroligt snygga melodier där ingen lämnar mig oberörd. "To be with you again" är ett av 80-talets stora mästerverk, för att inte tala om låten "Children say" och för att se och höra det med egna ögon och öron rekommenderar jag den livevideo från denna tid som bandet gav ut 1986, "Live at Wembley". Den lekfullhet och det spel med publiken som bandet har i "Lessons in love" på den konserten är svåröverträffad. "Running in the family" blandar sköna hits och perfekt gjorda låtar på ett sätt som få andra plattor gör.

Därefter kom det några mörkare kommersiella år, även om uppföljarplattan "Staring at the sun" är oförtjänt bortglömd. Efter 1995 splittrades bandet efter en del bråk och Mark King fortsatte solo med eget band. 2006 återförenades hela bandet igen, med Lindaup, för återkomstplattan "Retroglide", en platta som inte helt är olikt det Chicago gjorde under sina första år.
Bandet är kontrakterat med sitt skivbolag för två plattor till och nästa år firar bandet 30 års jubileum så en ny platta är efterlängtad. Till dess så hör jag gärna på ovan rekommenderade plattor om igen. Ett bevis på ett band som kom långt med ett sväng som få hade och en stil få kunde härma!

Tre låtar väljer jag här. En från debuten och två från "Running in the family", alla tre är liveklipp. Bandet spelar "Love game" på klassiska Top Of The Pop 1981 och i samma program, sex år senare, så spelar man "To be with you again". Men dessutom väljer jag låten "Children say", i ett klipp från just den livevideo jag tipsade om ovan, "Live at Wembley".