söndag 6 februari 2011

Gary Moore - en gitarrgud är borta!

Ni kommer inte att hitta så många artiklar om hårdrock här. Det är en genre som jag för alltid lärde mig att hata efter att jag övertalats att spela in ett 90-minuters band i sjätte klass från radioprogrammet "Rockbox" åt två kompisar. Jag led mig igenom band som Iron Maiden, Helix och Judas Priest och sen dess så har jag bannlyst de mesta av hårdrock. Jag kan acceptera och gilla en del av den radiovänliga pudelhårdrock som kom på 80-talet, men där går gränsen. En av hårdrockens företrädare som jag dock alltid har gillat är Gary Moore, en av världens bästa rockgitarrister. Utan att vara nån expert på hårdrock så tillhör solon av Gary Moore på de plattor som han spelade in på 80-talet bland de mäktigaste i sitt slag jag vet! Gary Moore var helt klart en del av mitt 80-tal och den samling som kom 1998 har gått varm genom åren! Därför känns det självklart att skriva denna krönika efter Gary Moores tragiska bortgång på ett hotellrum i Spanien denna natt (när detta skrivs), endast 58 år gammal.

Jag hörde honom första gången när jag i Tracks hösten 1985 hörde hans första stora solohit "Empty rooms", som fortfarande är en av de mäktigaste rockballader som kommit ut under 80-talet!
När han sen två år senare släppte "Over the hills and far away" så var det bland det häftigaste i rockväg jag nånsin hört. Gitarr- och fiolduetten i mitten av låten är en underbar blandning mellan det råa och det folkliga!
Den platta jag tänkte hylla Gary Moore med är den platta som för mig är mest Gary Moore. Jag ska inte ens försöka ge mig på att beskriva nån Thin Lizzy-platta eftersom den genren och musiken är för mig helt främmande. Men plattan "Wild frontier" är för mig det största mästerverket. På plattan går Moore både i text och musik tillbaka till sina celtiska rötter, som då i "Over the hills". Titelspåret "Wild frontier" var för övrigt menad att från början vara sjungen av forne Thin Lizzy-kamraten Phil Lynnot, men när denne dog 1986 så fick det ändras. Istället svävar Lynnots ande över plattan i form av den vackra balladen "Johnny Boy" som är tillägnad Lynnot.
Plattan innehåller stor och enormt snyggt gjord rock där både mäktiga rocklåtar samsas bra ihop med mjukare ballader, som sammanbinds av fantastiskt sköna gitarrsolon av Moore. Hör bara på singeln "Friday on my mind", en cover på australiensiska The Easybeats låt från 60-talet, en av de bästa 60-talscoverlåtarna enligt mig.
Ett par andra låtar att hålla öronen på är "Strangers in the darkness" och den nästan sex minuter långa instrumentala låten "The loner", där Moores gitarr släpps lös i full frihet. "Wild frontier" är en rockklassiker av stora mått med enorm musikalisk skicklighet!
Mitt exemplar av plattan är som många andra av mina skivor köpt på Förlorade Favoriter i mitten av 90-talet.
Även plattan före "Wild frontier", "Run for cover", och plattan efter, "After the war", är kanonplattor i samma stil och dessa rockplattor har med åren blivit lite bortglömda i rockhistorien. Förhoppningsvis kan en sak komma ur Gary Moores för tidiga bortgång, att hans plattor blir rättfärdigt uppmärksammade igen.

En spännande platta som jag hittade på Fyndlagret i stan för flera år sen var den bortglömda och udda skivan "G-Force". G-Force var ett hobbyprojekt som Moore gjorde 1979 när han precis hoppat av Thin Lizzy och skulle agera förband till Van Halen. En platta gjorde bandet som innehåller radiovänlig tyngre rock av tidig modell och även om den inte är helt perfekt i utförande så är den speciell och intressant som Gary Moore-platta.
1990 sadlade Moore om till blues, vilket också passade honom bra, och släppte "Still got the blues" där titelspåret blev en monsterhit och även det är en klassiker, ett nostalgiskt örhänge från mina sista månader i högstadiet och den sommaren. På den banan fortsatte han sen, med blues i första hand, med undantag från en period runt 1999 när han satsade på big beat och experimentell dansmusik på plattan "A different beat", en platta som jag undrar om han själv verkligen var riktigt nöjd med, hur mycket jag än gillar big beat.

Gary Moore var en ikon från hårdrockens barndom och dess storhetsperiod på 80-talet och lyckades göra bluesen stor igen på 90-talet för en ny och ung publik. Han kommer vara djupt saknad i musiklivet! Som en på ett diskussionsforum fyndigt och bra uttryckte sig:
"Nu får Gary rocka med Phil Lynott eftersom båda två är Over the Hills and Far Away".

För att hylla Gery Moore blir det tre klipp. Dels "Empty rooms", dels "Friday on my mind" i en liveinspelning gjord på Isstadion i Stockholm 1987 och dels "You" från plattan med G-Force.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...