Depeche Mode - Violator

Jag känner att jag är i andra andningen när det gäller Depeche Mode-plattor och känner för att ta en äldre platta och försöka jämföra den med nyss omskrivna och utgivna "Spirit". 1990 års "Violator" är för mig, som ni kunnat läsa under fliken ovanför om mina favoritskivor, en av världens bästa plattor. Den är en klassisk uppvisning i hur synthpop ska låta. Oförutsägbart, vackert och samtidigt spännande.

När första singeln "Personal Jesus" kom på hösten 1989 så minns jag att jag kände en viss oro. Syntheran från 80-talets mitt och bakåt var numera väldigt ute och det kändes som att Depeche skulle falla med den. Placeringarna på trackslistan blev allt lägre. "Personal Jesus" var en rätt udda Depeche-låt på sitt sätt, ett steg bort från deras traditionella synthljud, men samtidigt var det ju Depeche Mode och den klättrade ju relativt högt på Tracks.
     Men när "Enjoy the silence" kom på vintern 1990 så förstod jag att ryktet om synthens död var, som Mark Twain en gång sa, "betydligt mer överdrivet". Detta var klassisk Depeche Mode med synthmattorna där de skulle vara. Och, jösses, vad jag älskade "World in my eyes"...

Min första kontakt med plattan "Violator" kom när jag lånade ett exemplar av bandets videosamling "Strange too", en kompilation som innehåller videor från singlarna och ett par av albumspåren från "Violator". Via en tjejkompis på Härnösands folkhögskola fick jag plattan kopierad till kassettband 1996 och så småningom på vinyl.

"Violator", om man jämför med föregångaren "Music for the masses", är mjukare i tonen och inte lika dansant och tuff. Men kanske just därför känns den så otroligt spännande och lite mystisk. Varenda spår på den här plattan bidrar med den lite kittlande stämningen i musiken och självklart har jag flera personliga minnen till flera av singlarna. Som när jag köpte singeln "Policy of truth" i en skivaffär i Malmö under min högstadieklass resa till Köpenhamn, eller hur jag faktiskt kunde gilla att städa mitt då relativt stora rum i familjehemmet på Östra Långgatan i Sundsvall till tonerna av "World in my eyes".
     Men låten "Halo" har ändå alltid varit min absoluta favoritlåt genom alla år med Depeche Mode. Den har en helt fantastiskt skön ljudbild och spännande melodislinga och är på något sätt det ultimata Depeche Mode för mig.
     Sen kan man inte heller annat att älska den suggestiva och spännande atmosfären i avslutande låten "Clean"!

Om nya plattan "Spirit" är en politisk platta med mer poppiga ambitioner så är "Violator" mer klassisk Depeche Mode i mörkare synthpopdress och med texter full av svek, passion och en nypa sex och lusta. Som ni tidigare kunde läsa i min recension av "Spirit" älskar jag den plattan, men "Violator" står ändå för mig i en klass för sig. Man försökte närma sig den med 2007 års platta "Playing the angel", men få saker kan mäta sig med detta mästerverk av Depeche Mode som för mig är det absolut bästa de någonsin har gjort!

Jag hade lite vånda att välja videoexepmpel, som här blir tre till antalet, men eftersom jag valde "Halo" i samband med texten om de bästa plattorna någonsin så blev det "Policy of truth", "Clean" och "World in my eyes" här.