Månadens bästa fynd - Mars 2017 (Huey Lewis & The News/Siggi Gerhards Swingtett/Gladys Knight & The Pips)

En ny månad har tagit slut och det gamla ska summeras. Det kanske låter väldigt högtravande, men det är likväl dags att utse månadens bästa fynd bland det nyinköpta. Mars har varit en rätt sval månad med inte riktigt lika mycket som det brukar vara. Men jag klagar inte, jag har tillräckligt att beta av sen tidigare och dessutom så är det bra att spara lite pengar till mässor och sommarens olika äventyr. 

    Ett gäng riktigt fina jazzsinglar var något av denna månads bästa fynd, liksom en del riktigt fina 70-talsskivor av varierande sort. Depeche Modes "Spirit" räknas förstås inte in här, eftersom den redan har en egen artikel.

Huey Lewis & The News - Huey Lewis & The News (1980)

Det är alltid spännande att hitta debuten av det välbekant namn på platta. Ibland hörs det att artisten i fråga är i nybörjarstadiet, ibland funkar det faktiskt och vid vissa tillfällen blir det jackpot direkt och stor succé. Denna första skiva från Huey Lewis & The News landar, av det jag hört hittills, eftersom jag bara har hört stickspår ännu, vid kategori nummer två. Plattan i sig blev inte alls någon hit utan passerade amerikanerna tämligen obemärkt förbi.

    Därmed inte sagt att detta är en dålig platta av det jag har hört. Jag har alltid gillat Huey Lewis lite raspiga och ändå pigga och glada röst. Om det finns ett band som alltid verkar ha kul när de spelar så är det Huey Lewis och hans mannar. 

    Plattan låter väldigt mycket amerikansk radiorock utan några krusiduller och med en hel del tyngd i sig. Det är skönt gjort och passar riktigt bra om man inte har några större krav på rockmusik. Med tiden skulle Huey Lewis hitta sin egen stil vad gäller sound och melodi, men detta verkar inte oävet alls.
Här kan vi checka av låten "Stop trying".

Siggi Gerhard Swingtett (1958)

Jazz från 40-50-talet från andra delar av världen än de vanliga länderna i genren, USA, England och Sverige, är alltid intressant. Att höra hur den klassiska jazzen har spridit sig över världen genom historien är riktigt häftigt! Ett exempel är Siggi Gerhards Swingtett som kan liknas vid Tysklands (på den tiden Västtyskland) motsvarighet till Benny Goodmans sextett drygt 15 år tidigare. Att försöka skapa en egen version av Benny Goodmans klassiska band 1958 kan ju kännas rätt bakvänt, med tanke på att den amerikanska jazzen var redan på väg mot hardbop och avant garde-jazz. Men Europa har ju alltid varit lite efter USA i stil och trender inom musiken, inte minst efter världskrigen.

Rent intrumentmässigt finns alla de rätta ingredienserna för att skapa Benny Goodman-stilen, även om pianisten Klaus Vetter inte direkt är en Teddy Wilson på pianot och gitarristen Hilbert Homberg inte är någon Charlie Christian. Theo Sevin spelar vibrafon, Carl-Heinz Wilhaus bas och Rolf Beckershoff trummor. Men jag tycker detta ändå är riktigt bra! Här spelar man fyra spår, "Who's sorry now", "Undecided", "Wang wang blues" och "Topsy" och det svänger riktigt duktigt! Det är nog en fördel att skivan är gjord så pass många år efter originalsextetten. Hade detta varit gjort 1941 istället för 1958 hade det setts som ett råplagiat, nu kan man se det som ett försök till nostalgisk tillbakablick och även om det är en bit till originalen så funkar det riktigt bra och låter som klassisk jazz av bästa märke!
Här har jag inte hittat något spår från den här EPn tyvärr, men för att ni ändå ska få något hum om Siggi Gerhard och hans musiker så bjuder jag på en annan låt som inte finns på denna, från 1959, "Mr Pokerface".

Gladys Knight & The Pips - From the original motion picture soundtrack "Claudine" (1974)

Det fanns en tid då man lät en artist/sångare göra ett helt filmsoundtrack själv, fylld med nygjord musik som passade till filmen. Ofta är den plattan lite av bonus-mumma för fanet. Därför är denna platta något av ett lyckofynd! Den romantiska komedin "Claudine" hade jag aldrig hört talas om och den verkar inte ens ha nått den svenska biomarknaden. Däremot är den lite ironisk eftersom jag förra månaden köpte en Motown-skiva med en av skådespelarna i filmen, Diahann "Dynastin-Dominique" Carroll. Här spelar hon mot James Earl "Darth Vaders röst" Jones. 

    

Filmens soundtrack är dock helt och hållet komponerad av Curtis Mayfield och framförd av Gladys Knight & The Pips. Hur skulle detta kunna gå fel? Vi snackar eliten av soulvärlden. Plattan är inspelad i Mayfields Curtom-studio i Chicago och utgiven på Knight och Pips bolag Buddah. 

Denna skiva klarar alla förväntningar med råge, för detta är en riktigt skön och snygg soulkaramell och det är inte alls ett måste att ha sett rullen. I ledande "Mr welfare man" är en höjdare, liksom "To be invisible". Det instrumentala stycket "Claudine theme" är lysande avkoppling! Curtis Mayfield har gjort en mästerlig produktion och jag kan egentligen bara se en nackdel med den; den är för kort och klockar in på bara drygt 30 minuter.
"Mr welfare man" kan vi lyssna på här!