Janet Jackson - Unbreakable

Janet Jackson - Unbreakable
Utgivningsår: 2015
Skivbolag: Rhythm Nation
Betyg: 3/5
Plattor så pass nya som 2015 får inte mycket utrymme här, jag vet, men ibland händer det. Och hittar jag en så ny skiva med Janet Jackson så är det kul att utforska den, även om jag kände när jag köpte den att jag tog en väldig risk. Janet är en av mina soulfavoriter från 90-talet och hennes "Rhythm nation" är en av mina favoritplattor inom soulgenren. På denna platta så är hon tillbaka hos producentikonerna Jimmy Jam & Terry Lewis, som proddade hennes mest framgångsrika plattor. Dessutom är det hennes första platta under sitt egna nya märke Rhythm Nation, som hon skapade efter uppbrottet med Island Records efter att hon ansåg att hennes platta före denna, "Discipline", fick för lite promotion och floppade. Denna har det dock gått mycket bättre för och "Unbreakable" blev etta på amerikanska albumlistan och flera recensenter såg den som en av 2015 års bästa plattor. 

Som sagt så kunde detta gå åt vilket håll som helst. Hennes plattor efter 2001 års "Damita Jo" har inte varit något jag känt en längtan efter direkt, kanske främst för att soulgenren förändrats för mycket sen hennes glansdagar. Och detta är inte i närheten av vare sig "Rhythm nation" eller "Janet", för även Jam & Lewis har ju förändrats med tiden. Men det är inte alls dåligt för det. Min tro att hon vandrat mer åt hiphopinfluerad  soul eller blivit ett sömnpiller som Billie Eilish eller Adele var ogrundad. Plattan är lite uppdelad i två delar, vilket är anledningen till att den lite kul nostalgiskt är kallad "Side 1" och "Side 2". Sida 1 är mer danssoul medan Sida 2 är mer experimentellt och trampande i lite olika musikaliska spår. Och båda delarna är helt OK. Sida 1 är inte perfekt på något vis, men mysigt gjord och har flera riktigt bra spår. Sida 2 har både flirt med latinamerikansk musik, country och mer rockigare stil. Allt passar inte och hennes trummande och tyngre stil i "Well traveled" är inte någon av hennes bättre stunder, medan "2 b loved" är riktigt bra! Men det finns för den sakens skull inga totalkalkoner utan det är totalt sett ett ändå riktigt mysigt och bra album. Jag kan nog ändå tänka mig att spela denna flera gånger och skivan blir kvar i samlingen.

2010-talets bästa låtar och album

För bra precis 10 år sen så publicerade jag här en lista över dom, enligt mig, 50 bästa låtarna över 00-talet. Hade någon sagt i början av det decennium vi just lämnar bakom oss att jag 2019 skulle göra en dito lista över 10-talet så hade jag inte trott vederbörande. Men de senaste fem åren så har jag långsamt tvingat mig till att även utforska mer aktuell musik. Därför kommer här top 50 över dom bästa låtarna under detta decennium. 99 % av låtarna här har aldrig synts till på listor som Digilistan, Försäljningslistor, Svensktoppen eller dylikt, vad jag vet i alla fall. Men det känns som att just det numera bara är ett kvalitetstecken. Dessutom kanske inte detta har så mycket med skivor att göra eftersom väldigt många av låtarna förmodligen inte är utgivna fysiskt, men det är ju bara decennieskifte var tionde år. Så håll till godo!

50 Daft Punk - Get lucky

49 Chromeo - Old 45s
48 Chvrches - Bury it
47 The Sidh - Iridium
46 Chvrches - Lies
45 Indochine - Traffic girl
44 Bingo Players - Get up (Rattle) 
43 Peter LeMarc - Den tunna tråden
42 Nanne - Ingen dansar dåligt 
41 Icky Blossoms - Babes
40 1984- Synthpop och filmen G
39 Sandra - Stay in touch
38 Shazza - Ty i ja
37 Pet Shop Boys - Twenty something
36 Blackmore's Night - Journeyman
35 Rammstein - Ausländer
34 Depeche Mode - Cover me
33 Velile & Safri Duo - Helele
32 Pernilla Andersson - Desperados

31 Scooter - Riot
30 Rednex - Innit for the money
29 Jain - Makeba
28 Johnny Marr - Hi Hello
27 Spray - Anthem for the modern artist
26 Fozzy - Burn me up
25 Robyn & Röyksopp - Do it again
24 Duck Sauce - Barbra Streisand
23 Thåström - Vid Old Points bar
22 Parov Stelar - Demon dance
21 Taboo - Zumbao 
20 Lizette Lizette - Trendslav 
19 Kent - Egoist
18 Lizette Lizette - Sober up
17 Spray - Everything's better with muppets
16 Italove - Wonderful life
15 Basic Element - Someone out there
14 Pernilla Andersson - Låt det gå
13 Alexandra Stan featuring Jahmmi - 9 lives
12 Nanne - Jättekänd (det var för fan jag som...)
11 Fozzy - Judas
10 Timoteij - Het
9 U96 featuring Wolfgang Flür - Zukunftsmusik
8 Duck Sauce - Spandex
7 Robyn & Röyksopp - Monument 
6 Chemical Brothers - Go
5 Nayer featuring Pitbull & Mahumbi - Suave (kiss me)
4 Italove - Heading for the sun 
3 Depeche Mode - Where's the revolution
2 Swedish House Maffia - Antidote
1 Ghost - He is

Jag har inte hört så många plattor från 10-talet, men jag har ändå valt dom tio bästa plattorna från det gångna decenniet. Sju av dom har skrivit om här någon gång sen starten. Däremot har jag valt att inte rangordna dom, men här är ändå dom bästa fullängdarna under 2010-talet:
- Pernilla Andersson - Ö

- Peter LeMarc - Den tunna tråden
- Peter LeMarc - En svag doft av skymning
- Depeche Mode - Spirit
- Depeche Mode - Delta machine
- Thåström - Centralmassivet
- Chvrches - Every open eye
- Sandra - Stay in touch
- Ultravox - Brilliant
. Lana Del Rey - Born to die

Som låtexempel tog jag tre stycken här, dels decenniets låt, Ghosts sagolikt vackra och enormt skönt arrangerade "He is", dels en av dom mest underskattade och egna svenska artisterna, Lizette Lizette och en låt som kan ses som en hälsning till musikbranschen inför 20-talet, "Trendslav" samt en låt från nån av decenniets album. Då jag har skrivit om sju av plattorna så väljer jag en av dom jag inte länkat nåt exempel på, nåt från Lana Del Reys "Born to die", som jag fick i gåva från USA för ett par veckor sen, och titelspåret.

Pernilla Andersson - Ö

 

Pernilla Andersson - Ö
Utgivningsår: 2010
Skivbolag: Sheriff Records/Metronome
Betyg: 5/5
När nu 10-talet ska summeras snart så ska jag villigt erkänna att andelen nya artister som jag fått som mina nya favoriter är rätt få. Snarare så är 10-talet decenniet då jag gick allt mer bakåt i musikhistorien istället för framåt. Men, tro det eller ej, när nyårsaftonen närmar sig så kommer jag att göra en bästa-lista över låtar från 10-talet, precis som jag gjorde 2009 över 00-talet. Men det finns i alla fall EN svensk artist som gjort det omöjliga, slagit sig in som en av mina nya favoritartister. Jag hade hört namnet Pernilla Andersson förut, men inte förrän melodifestivallåten "Desperados" spelades i Melodikrysset 2014 så öppnades mina ögon och jag insåg att detta ju faktiskt var riktigt begåvat och bra. Sen dess har det kommit fler och fler låtar som fått mig att inse att Pernilla Andersson är en av 10-talets få svenska riktigt lysande singer-song-writers. Däremot tog det ytterligare fem år innan jag fick tag på en platta med henne, denna kallad "Ö", som kom prick 2010.

Pernilla Andersson får mig lite grann att

tänka på en av mina husgudar, som jag nämnt flera gånger, Peter LeMarc. Texterna är kanonbra och lätta att sätta sig in i, hon har en egen och bra röst, väldigt smeksam, och vågar gå sina egna vägar musikaliskt och göra det hon känner för. På "Ö" så är det väldigt mycket soft gitarrpop, men hon kan plötsligt ta in en blueslåt, rock med blås eller tolka Monica Zetterlund ("Att angöra en brygga"). Men det är skönt, relaxande och väldigt vackert! "Dansa med dig" har en väldigt gungande takt, samtidigt som texten är väldigt vacker. Dessutom namedroppas Plura Jonsson, det är aldrig fel!

Att utse 10-talets bästa fullängds platta kommer jag nog inte att göra. Jag har hört på tok för få för att det skulle bli rättvist. Men tveklöst skulle denna nog hamna där, möjligen tillsammans med LeMarcs två plattor, "En svag doft av skymning" och "Den tunna tråden". "Ö" vågar vara annorlunda i 10-talets musikvärld, men samtidigt enkel, sval och vacker! Det är inte så ofta jag vågar plocka fram fullpotten i betyg, men här är det klart befogat! Och om ni inte redan har gjort det redan, så låna ett öra också till årets hit med Pernilla, "Låt det gå (långfinger upp)", som har en väldigt viktig och bra text och en mästerlig produktion. Jag hoppas verkligen på att hitta mer Pernilla Andersson till samlingen under 2020!

Daft Punk - Random access memories

Daft Punk - Random access memories
Utgivningsår: 2013
Skivbolag: Sony Music
Betyg: 3/5
Jag ska erkänna att jag alltid haft lite svårt för Daft Punk förut. Det är bandet som på 90-talet hade låtar som lät riktigt bra de första 30 sekunderna, men hade samma loop som vevades i drygt fyra minuter utan en tillstymmelse till ändring. Deras låtar kändes som ett enda långt vinylhack ibland.
   
Men så stod jag på ICA en dag 2013 och man hade någon av dessa enformiga otyg som heter reklamradiokanaler i högtalarna och låten "Get lucky" spelades och det slog mig att detta är ju faktiskt helt OK. För nu hade Daft Punk lärt sig göra melodier och hade dumpat de värsta houseljuden. Jag inlyssnade mig också på uppföljaren "Lose yourself to dance", som också var en grymt skön låt med sång av Pharell Williams! Därför kändes det riktigt spännande när jag på Erikshjälpen hittade deras platta "Random access memories" och beslutade mig för att köpa den. Min första och enda Daft Punk-platta, så här långt ska jag säga, för man vet ju faktiskt aldrig...

Om man loopade samma melodi om och om och om igen på bandets tidigare alster så är det helt annorlunda här. Den här plattan lutar ibland till och med åt ambient music-hållet och ibland får man små tankar till Jean Michel Jarré, för att i nästa sekund dra igång med ett skönt dansbeat som doftar 70-talsfunk och disco. Normalt brukar jag vara lite allergisk mot när man försöker göra lägga en modern danstouch på 70-talsdisco, för det tenderar att låta väldigt plastigt (se Sheena Eastons "Fabolous"), men här är det luftigt, svävande och skönt gjort. Detta är så bra att, och här kommer jag nu till lite av plattans nackdel, jag önskar att man låtit hela plattan låta som "Get lucky" eller "Lose yourself to dance", för på vissa ställen skulle det ha behövts mer tryck i låtarna. Det tenderar ibland att bli lite småtrist. Samtidigt är detta oerhört välgjort och snyggt och på flera ställen också innovativt. Hur ofta hör man en till låt förklädd intervju, vilket låten "Giorgio by Moroder" egentligen är (det är alltså Giorgio Moroder som pratar i låten)? Daft Punk sjunger ju förstås inte med sina egna röster utan har robotröster vilket inte heller är särskilt vanligt att höra i kärleksballader, som i "Within'". Lyssna också på den underbart oförutsägbara och mäktiga "Touch" med sång av låtskrivaren Paul Williams, som skrivit många av 60- och 70-talets klassiker.
     Detta är trots allt en riktigt avkopplande, snygg och skön vandring genom olika stilar och känslostämningar, som har sina brister, men som ändå visar att Daft Punk med värdighet blivit ett band att hålla utkik efter och ta mycket mer på allvar igen! Skivan blir kvar i samlingen!

Thåström - Centralmassivet

Utgivningsår: 2017
Skivbolag: Razzia
Betyg: 4/5
Det började med en stockholmsresa i maj 2017. När jag och en kompis gick förbi en annonspelare så stod det på en annonslapp, "Thåström - ny singel "Vid Old Point Bar"". Jag noterade det och tänkte:
"Jag kan ju kolla upp den på Youtube och se om den är bra..."
Hemma igen och jag kollar upp ovan nämnda låt. Den är ju helt fantastisk, kanske bland det bästa Thåström gjort sen "2+2" 1999. Hela den sommaren lyssnar jag på Thåströms låt och blir väldigt intresserad av den nya plattan "Centralmassivet" efter att ha hört den minst lika lysande uppföljaren "Körkarlen", som kan jämföras med Thåström goes Depeche Mode! Plattan går högst upp på önskelistan!

Förra våren, 2018, fick jag till slut tag i den, på vinyl för ett väldigt billigt pris på "Vinylstallet", vår skivaffär! Ett lite lätt vattenskadat omslag, men en kanonfräsch skiva förstås. Den överlägset nyaste vinyl jag äger. Nej, hela plattan andas inte Depeche Mode för att "Körkarlen" gör det och för att "Vid Old Points Bar" har en del drag av deras "I feel you" och det är förståeligt varför dom två singlarna var just dom som blev det. Men detta är ändå fantastiskt bra! "Centralmassivet" är spännande, suggestivt och tungt. Produktionen är lysande och stundtals stor och mäktig och Thåström tar i för allt vad han är värd. Jag tycker detta är en mäktig skiva som är enormt välgjord! Kanske inte de lättaste melodierna hela vägen, men ändå bland det bästa Thåström har gjort i soloväg någonsin!