Singeltipsets Eurovision Special VII

Jag lovade för ett tag sen, när jag skrev om Melodifestivalen i februari, att det skulle komma en Eurovision-variant lagom till den tävlingen. Så även om det är några veckor sent så håller jag förstås ord. Här kommer några icke-vinnande eurovisions-favoriter från 1960-90-tal. Här kan man sannerligen följa tävlingens musikaliska utveckling då från den traditionella 60-talsschlagern genom tysk disco, isländsk 80-talspop och charmig brittisk 90-talsretro. Nej, jag såg inte tävlingen i år, men det hade väl ingen trott heller. Det enda jag egentligen har sett i efterhand är pausframträdandet av österrikiske Parov Stelar, men så är jag också ett fan av denne lysande DJ. Nog, till dåtiden och lite klassisk schlager från tävlingens bästa perioder!

Conny Froboess - Zwei kleine italiener
Utgivningsår: 1962
Skivbolag: Columbia
B-sida: Hallo, hallo, hallo

Den tyska uttagningen 1962 var egentligen väldigt intressant om man ser till deltagarna som inte vann. Både Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson deltog och Siwan kunde ha tagit hem allt då hon blev tvåa med en enda poäng bakom vinnaren. Dessutom deltog Finlands nuvarande presidents svärmor, den forna fröken Finland Pirkko Mannola. Japp, stjärnorna duggade tätt. Vann och åkte till den stora tävlingen gjorde då Conny Froboess med en låt som med åren skulle bli en evergreen, den där låten om dom två små italienarna som drömmer om att åter träffa Tina och Marina. Mitt i dom stora franska/franskinspirerade schlagrarna så kom en charmig och trevlig låt som inte gjorde en fluga förnär och som hade ett snyggt arrangemang. Låten slutade sexa och det kan tyckas att nio poäng låter löjligt lite, men då ska man tänka på att poängsystemet var lite annorlundare då och vinnaren med franska Isabelle Aubret "bara" fick 26 poäng. Sveriges Inger Berggren och "Sol och vår" fick bara fyra poäng på platsen bakom Conny.
     Lena Kondradsson tog låten till Sverige och den fick namnet "Tina och Marina", vilket också blev en stor hit för Lars Lönndahl, och därmed var en stor schlager spridd över Europa. Och visst är den en kul och mysig schlager att lyssna på än idag. 

Conny Froboess skulle efter tävlingen bli skådespelare, både på musikalscenen och på film och filmade så sent som 2021 och är numera 82 år gammal.



Silver Convention - Telegram
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Polydor
B-sida: Midnight lady

1977 års tävling har sen länge av någon anledning alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hittade en kassett med tävlingen inspelad från radio på en gång på en loppis och Åke Strömmer var en av kommentatorerna och låtarna hade riktigt hög klass. 
     Tyskland satsade då på disco deluxe. Silver Convention var en av alla dessa tyska euro-akter från 70-talet som fick folk upp på dansgolven även om det var lite si och så med huruvida artisterna på skivomslagen sjöng eller inte. Penny McLean är väl den mest kända medlemmen, eftersom hon fick en stor solohit med låten "Lady bump". Gruppen hade två stora riktiga hits, "Fly, Robin", Fly" och "Get up and boogie" (som kanske ett visst parfymbolag vid namn Yaxa hämtat inspiration från till för sin überkult-singel som jag skrev om för ett flertal år sen). Jag ska verkligen inte säga att jag är något stort fan av Silver Convention, men så gillar jag den amerikanska 70-talsdiscon oändligt mycket mer än den europeiska. Men "Telegram" är den klart bästa låten dom har gjort med en riktigt bra melodi och skönt discosound där dom lyckas låta mer amerikansk på nåt sätt än på deras andra hits. Men så var det ju det här med språket. Det här året så återtog man regeln om sång på sitt nationella språk, men Belgien och Tyskland hade redan valt sina låtar redan innan regeln återintroducerades och Silver Convention fick dispens att sjunga på engelska. Nu spelade det inte sån jättestor roll eftersom låten slutade åtta i tävlingen och därefter var karriären mer eller mindre död för tjejtrion, som splittrades två år senare. 

Vann tävlingen gjorde Frankrikes Marie Myriam och "L'oiseau et l'Enfant", medan svenska Forbes skvalpade i botten med sin numera überkultklassiker om "Beatles".



Icy - Gleidibankinn
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Fálkinn
B-sida: Bank of fun 

Långt senare efter sina nordiska grannar så dök Island upp i Eurovision 1986 för första gången och det gjorde man med en låt som jag kan idag se som den bästa låten landet någonsin tävlat med. Jag är rätt tydligt nedröstad på den fronten med tanke på att landet bara blev nr 16 när allt var klart. 
     Gruppen ICY är två killar och en tjej som sjöng den i tonen lite dramatiska, men i texten ändå rätt potitiva låten "Gleidibankinn", eller då "Bank of fun" på engelska (lika med singelns baksida). Alltså en bank som man kan använda om man känner sig lite deprimerad. Den låter väldigt mycket 80-tal och har inte världens starkaste refräng, men är likväl en riktig eurovisionkaramell med snyggt melodi och arrangemang. 

Det var alltså inte röda mattan precis för Island med sitt första bidrag, men man hade ändå tagit sina första steg av många i tävlingen. Vad som hände med ICY och deras medlemmar har jag dock inte hittat någon information om. Vann gjorde som bekant belgiska Sandra Kim och hennes "J'aime la vie" och femte-placerade Lasse Holm och Monica Törnell showade loss på scenen med sin "E´de´det här du kallar kärlek".



Sonia - Better the devil you know 
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: BMG/Arista
Andra spår: Better the devil you know (extended version)/Not that i call love

I Sverige så är det ju inte så ovanligt att man tror (eller i alla fall trodde förr om åren) att Melodifestivalen är vägen tillbaka till hitlistornas topp igen. I Storbritannien så finns det förstås också dom som tror det. Men om fallet kan vara hårt i Sverige om man misslyckas så är den ännu hårdare i den brittiska musikindustrin. Som bekant så är dom brittiska medierna, och kanske främst musikmedierna, iskalla mot tävlingen och artister som ställer upp har väldigt svårt att återkomma till toppen. 
     Sonia Evans, eller bara Sonia, hade sina glansdagar mellan 1989-90 då hon var en del av Stock-Aitken-Watermans stall och hade galanta discohits som "You'll never stop me from loving you", "Can't forget you" och 60-talscovern "End of the world". 1993 var hon sen länge borta från succétrion, som dessutom gått vidare i karriären var för sig. Eurovision kanske kan vara något räddande, tänkte hon nog när BBC ringde henne och bad henne ställa upp och sjunga alla åtta bidrag i den brittiska uttagningen samt förstås Eurovision. 
     Nu kan  man förledas att tro att det är en i tävlingen förbjuden återanvändning när två Stock-Aitken-Waterman-artister har haft var sin låt med samma titel, men Kylie Minogues "Better the devil you know" har förstås inte något att göra med Sonias bidrag med samma titel. 

Den här "Better the devil you know" är då en låt som flörtar vilt med 60-talets popvärld i stil och Sonia är då alltså inte helt obekant med den typen av låtar, då SAW återanvände låtar flitigt från den eran. Och även om den har fått en aning oförtjänta hårda ord med åren så tycker jag att den här låten är riktigt bra och charmig och Sonia har jag alltid gillat sen SAW tiden på 80-talet och hon gör det här också med beröm godkänt. Det tyckte jurygrupperna i Europa också och hon hamnade på andra plats i tävlingen, efter Niamh Kavanaghs vinnande "In your eyes". Men så var detta också i en tid då en låt plötsligt inte kunde sjungas på något annat språk än engelska för att hamna i toppen, vilket just då bevisas av Irlands och Storbritanniens totala dominans på 90-talet. 
     Och Sonia var storsint och erkände direkt sin förlust och skakade Kavanaghs hand efter segern. Hennes karriär däremot var dock än mer död än den var innan, tyvärr ska sägas, för hon är klart värd ett bättre öde. 
     För dom som undrar så representerade Arvingarna Sverige med sin sjätteplacerade "Eloise".

Singeltipsets Eurovision (Melodifestival) Special VI

När detta skrivs så pågår Melodifestival-cirkusen över hela Sverige och jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om dagens version av denna tävling. Men det hindrar inte att jag hyllar dom festivalhits som varit. Nu kanske någon tänker:
"Jaså, han försöker ändå att casha-in på tävlingen?!"
Nja, jag känner att det är lämpligare att skriva om detta nu än i typ jul eller midsommar. Sen kanske det är lite fånigt att kalla detta för "Eurovision special" eftersom det just här handlar om låtar som aldrig nådde Eurovision, men nu är serien sen lång tid kallad för det så så vi får väl leva med det. Och jag kommer när själva europafinalen kommer att göra en variant med utländska bidrag också, för singlar finns det gott om kvar att skriva om. Här har jag då valt fyra stycken låtar som aldrig vann tävlingen, alla från varsitt decennium mellan 1960-talet till 1990-talet. De decennier då tävlingen var som bäst, enligt mig...

Towa Carson - Du vet var jag finns 
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Lika barn leka bäst

Fyra gånger har Towa Carson varit med i Melodifestivalen totalt. På 60-talet var det inte en sån grej att vara med i Melodifestivalen om man var en framgångsrik schlagerartist utan det var en stor musiktävling som kunde generera i PR, spelningar och mycket bokningar. 
     1968 så vann Claes-Göran Hederström och hans "Det börjar verka kärlek banne mig", en av väldigt få låttexter där ordet "dang-dang" förekommer och rimmar på "pang-pang". Men så hade den låten och den här samma upphovsman, Peter Himmelstrand. Här har han dock skrivit en riktigt kul text om en löjligt tålmodig sambo/hustru till en karl som efter varje gräl förmodligen drar iväg till en älskarinna någonstans och hon rycker på axlarna och säger "Du vet var jag finns", tills vidare i alla fall. Eller så är det jag som överanalyserar texten, det kan vara så också. Detta är en riktigt bra och snygg svensk schlager med Towa Carson som med stor röstvibrato tar i mäktigt i sången. 
     Den fick en bra renässans 1994 i och med att Anne-Lie tog upp den till sin andra schlagerplatta "Prima donna" och gav den en riktigt bra discoklädsel á la Pet Shop Boys. 
     Tävlingen? Jo, låten fick en tredje plats efter Hederström och Svante Thuresson. Sen tog det ända fram till 2004 innan hon dök upp i tävlingen igen, då med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson i "C'est la vie", men ju mindre vi talar om den desto bättre.



Hadar - Lady Antoinette 
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Gina

Hadar, eller Hadar Kronberg, är en sån artist som det förekommit många av i tävlingen genom åren. En artist som förekommer i Melodifestivalen ett år, som får något sorts mindre genombrott och som man sen aldrig hör från igen. Men Bruno Glenmark hade ett gott öga till Hadar och pushade hårt på honom när han skrev en låt till melodifestivalen 1975. Så pass att hela familjen Glenmark, alltså bandet, körade bakom honom i hans låt om Frankrikes forna drottning under franska revolutionen. Detta föranleder mig också att lite dryfta detta som varit vanligt genom åren, då man använder historiska individer eller händelser för att skapa en kul schlager, både i svenska och den stora. Vi minns väl låtar om allt från "Charlie Chaplin" och "Michelangelo" till "Djingis Khan" och, förstås, "Waterloo", dubbelvinnaren året innan. 

Texten är väl inte den klockrenaste utan en låt som komiskt mer försöker låta överdramatisk än ha en vettig handling, som:
"Lady Antoinette
Kulan blev vår polett
Bang du ryska roulette"
Däremot är melodin och soundet en riktigt bra, charmig och skön schlagerpärla och värd bättre än den sjätte plats-låten fick. Låten är en underskattad schlagerkaramell från 70-talet som man idag nämner i lite hånfulla ordalag när man försöker minnas andra låtar från tävlingarna på 70-talet än dom vanligaste vinnarna. Men oavsett texten så är detta Melodifestivalen när den är som mest klassisk i mina ögon och öron!
     Hur gick det för Hadar då? Jo, han släppte en platta innan han istället sadlade om till musiklärare och är idag kommunalpolitiker i Partille.



Karin & Anders Glenmark - Kall som is
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Flyga fri

Vi stannar kvar hos Glenmarks studio och bolag och byter ut Hadar mot familjens två mest kända syskon. Jag erkänner att jag borde kanske ha hyllat Karin Glenmark, som avled i oktober 2025, ena halvan av duon Gemini och som också gjorde en riktigt bra försvenskning av Olivia Newton-Johns "Xanadu". Samt även denna låt i tävlingen (ja, och en sololåt året innan också), fast frågan är om man egentligen borde sätta den på Gemini-kontot, även om duon inte ännu kallar sig för det. Men medlemmarna är ju det samma.
     
Dom låtar som överlevt bäst från 1984 års festival är då den här och, förstås, Herreys dubbelvinnande gyllene skor. Anders Glenmark och Ingela "Pling" Forsman har gjort en magnifik, spännande dramatisk och kanonbra schlagerdisco-låt av klassiska 80-talsmått. Det finns även dom som anser att den här festival-fyran är en av 80-talets bästa melodifestivallåtar och även om urvalet är stort så är jag beredd att hålla med. Det var till och med så att vinnarna Herreys valde att göra en cover på sin festivalkonkurrent senare samma år. Jag ska väl inte säga att den versionen är direkt dålig, den är helt OK, liksom också (surprise, surprise) Magnus Carlsson och Linda Bengtzings version 2023. Men dom står sig ändå slätt mot originalet och syskonen Glenmarks energi i låten. Så med denna låt kan jag bara säga, vila i frid Karin Glenmark!



Janne Bark, Lasse Kronér, Lennart Grahn, Nick Borgen och Peter Lundblad - Gör någon glad
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Parad
B-sida: Gör någon glad

90-talets festivaler, när Irland skulle vinna jämt, när folkmusiken skulle regera i tävlingen och när man skohornade ihop allsköns artister till en akt, var på den låten sen aldrig hördes igen efteråt. 1996 så vann One More Time med låten som jag än ser som den kanske bästa Mello-vinnaren någonsin, "Den vilda". Det här året var ett av åren då man körde med utslagning av fem låtar som fick dela på sjätteplatsen och en av dom var en låt gjord av en kvintett veteranartister som sattes ihop för att göra en glad motivations-låt av Pontus Platin och Svante "Visitors" Persson. Vad man än säger om texten, lagom klyschig, men ändå bättre än den förra gången som Platin hade en låt med på bloggen, Kristin Kaspersens förkylda storstadsbeskrivning "Storstadsliv". 

Lika säkert som festivalens exempel ovan så var det också klart att i melodifestivalen så skulle Nick Borgen ge sig den på att han skulle ta sig till Eurovision, fast juryn alla gånger gav sig den på att det skulle han inte alls. Här slog han sig alltså ihop med Janne Bark från Triad, Lasse "Ännu i Triple & Touch" Kronér, The Shanes Lennart Grahn och Peter Lundblad. Jag minns melodifestivaltävlingen detta år som sågs i TV-soffan på elevhemmet i Härnösand, där jag pluggade på folkhögskola då, och den här låten på den här tiden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det gällde förmodligen även dom andra närvarande vid TV-soffan. Jag ska inte måla upp den som ett storverk i tävlingens historia, men med åren har jag insett att den här har något som är riktigt bra ändå. Den är glad, den är charmig och trevlig. Visst, lite gubbig i sound och klyschig i text och jag förstår varför den inte tog sig vidare, men mysig ändå! Jag blir glad av den i alla fall.

Singeltipsets Eurovision Special V - Norge Deluxe

För ett flertal år sen så gjorde jag en serie om gamla melodifestivalsinglar och gärna med fokus på såna som är lite bortglömda idag. Det senaste åren har det regnat in diverse melodifestivallåtar på vinyl i samlingen och jag kan faktiskt göra nya delar i den serien. Jag har sagt förut och det tål att upprepas att jag ser inte alls tävlingen nuförtiden utan plöjer mycket hellre igenom gamla festivaler från 1900-talet. Kalla mig gärna gammalmodig, men det var mycket roligare och tävling när man sjöng på sitt nationella språk och/eller hade en orkester. Men jag var ett stort festivalfan under 80- och 90-talet och mycket från de åren sitter kvar än, samt en lust att utforska tävlingen bakåt i tiden. Jag firar för övrigt 15 år i år som melodifestivalfri!

När jag så insåg att jag plöjt igenom de flesta svenska melodifestivalfinalerna från 70- 80- och 90-talen så tänkte jag att jag kanske skulle se på dom norska tävlingarna, när nu norska inte är så svårt att förstå ändå. Alltså har jag, hur underligt det än låter, ägnat mig åt att plöja igenom norska melodifestivaler från 60-80-talet, eller Melodi Grand Prix som det heter där. Här finns det verkligen toppar och dalar. Det finns många riktigt bra låtar och det finns riktiga kalkoner som skulle ha haft lika stor chans som en snöboll i helvetet att klara sig i Eurovision. Att hitta norska festivallåtar här är inte så lätt. En, Secret Gardens vinnare från 1994, har jag redan skrivit om, men jag hade ändå tänkt att ta er igenom några norska festivalvinnare genom åren. Och alla videoklippen är hämtade från deras framträdande i dom norska finalerna.

Anita Skorgan - Oliver (1979)
Det finns ändå tre namn som återkommer i det flesta norska festivalerna på ett sätt eller annat, Jahn Teigen, Inge-Lise Rypdal och Anita Skorgan. Sen finns det namn som Hanne Krogh och Dollie De Lux som också var vanliga namn under flera år. Teigen ska vi återkomma till senare. Vi börjar med hans ex-fru först, Anita Skorgan. Den senaste norska tävlingen jag såg i skrivande stund var 1979 års, musikaliskt ett lysande år med mängder av låtar i lätt schlagerdiscostuk a la 70-tal. Däremot underhållningsmässigt var det riktigt öken och mil ifrån dagens glitter och glamour (som ni kan se i filmexemplet nedanför). En 45 minuters festival som hölls i en sorts brun studio med bara orkester, en mindre proffsjury och dom tävlande och kompositörer sittandes runt om (alltså ingen publik alls).
     Vann gjorde Anita Skorgan, som alltså återkommer i tävlingen med jämna mellanrum,  och hon vann redan 1977 med den pigga och glada "Casanova". Den här singeln, "Oliver", är också en låt med en viss "Cute"-stämpel över sig och med en lätt småflicksaktig kärlekstext. Men den är ändå rolig och charmig och en del av sin tid. Den här singeln är då en svensk version med svensk text av Monica Forsberg, eftersom Anita Skorgan också försökt sig på den svenska schlagermarknaden i unga dar.


Jahn Teigen & Anita Skorgan Tell me/Adieu (1982)

Säger man namnet Jahn Teigen så möts man numera i bästa fall av ett fniss. Hans protest mot hur hans bidrag "Mil etter mil" skulle framföras i Eurovision 1978, då han i en av de mer pajasliknande klädslarna i historien spelade över å det grövsta, har växt in i folks medvetande. Tittar man på hur låten framfördes i den norska finalen så är det ett oändligt mycket mer städat och normalt framträdande än i Eurovision-finalen. Han har lite blivit ansiktet för Norges alla sista-platser i tävlingen vilket är lite orättvist.
     Teigen har totalt varit med i tävlingen 13 gånger och jag kan dock inte säga att det varit med glädje jag har njutit av hans bidrag. Framför allt har han ett sätt att sjunga som gör att han låter som en blandning mellan operasångare och mistlur när han tar i. Leta upp tävlingen från 1976 på Youtube då han i den ena märkliga kreationen efter den andra sjunger inte mindre än tre av de flummigaste låtarna i tävlingens historia.
     Det blev dock lugnare med åren och 1982 så var han gift med ovan nämnda Anita Skorgan och dom vann tävlingen igen med balladen "Adieu". Lite oförskämt hamnade låten mitt i smeten och blev 12:a. Personligen kan jag tycka att detta är det bästa av allt Teigen gjorde i festivalen!


Bobbysocks - Let it swing/La det swinge (1985)

Hanne Krogh var med första gången i Eurovision 1971 då hon 15 år gammal representerade Norge med låten "Lykken er". Elisabeth Andreasson var med första gången 1981 som medlem i gruppen Chips tillsammans med Kikki Danielsson sjungandes "Dag efter dag". 1985 så lyckades dessa båda bryta Norges olycksstämpel i festivalen och tog hem Norges första seger i tävlingen med "La det swinge". I Eurovisionfinalen i Göteborg var dock låten ingen självklar vinnare utan det kunde lika gärna ha slutat med seger för Tyskland och deras fredslåt "Für alle" och låten låg länge utanför medaljplats i tävlingen.
     Låten vann dock och låten lyckades även få hyggliga placeringar utomlands, bland annat i England. 1988 var sagan över och tjejerna gick tillbaka till sina egna karriärer. För Hanne Krogh bar det tillbaka till tävlingen redan 1987, då hon skrev det årets vinnare "Mitt liv" tillsammans med "La det swinges" kompositör Rolf Lövland åt Kate Gulbrandsen. Och skamstämpeln för Norge får väl anses som bruten för gott, i och med att landet har vunnit tävlingen två gånger till efter det.


Britt Synnove - Venners naerhet (1989)

Efter Bobbysocks seger och en spexande Ketil Stokkan 1986 så gick Norge nästan in i koma musikmässigt de följande tre åren. Det var ballad efter ballad med den ena sockersöta och rosenröda texten efter den andra. Vi hade som sagt "Mitt liv" 1987, miljölåten "For vår jord" 1988 och 1989 vann blott 19-åriga Britt Synnove Johansen tävlingen med en ballad om vikten av vänskap. Just 1989 års norska melodifestival har jag inte sett så jag vet inte vilken konkurrens hon hade eller hur den tävlingen var, men låten är ändå en fin och trevlig låt som borde ha hamnat något högre än den 17:e plats i Eurovision som det blev nu.
     Britt Synnove skulle sen vandra från schlager och mot teater, musikal, Edit Piaf och kabaréer. Tittar man dock på klippet här så verkar norska festivalen dock detta år ha varit en blandning av Mello och MTV med rockvideor blandat med framträdande på scenen.

Kultstämplat: Bröderna Delay - Diggi-Loo Diggi-Ley

Lämpligt i melodifestivaltider så tänkte jag ta upp en kultstämplad singel där låten bevisligen varit med, men inte i den här versionen, tack och lov tror jag vi ska säga...
     Om Bröderna Delay vet jag exakt ingenting mer än att de har en sorts hang-up på Bröderna Herreys (uppföljaren var en cover på brödernas "Varje liten droppe regn"). Den här slakten på melodifestivalvinnaren "Diggi-loo diggi-ley" höjer en hel del ögonbryn där man funderar:
"Öööh, vad är detta?"
Det står längst ner på singeln lockande "The original disco cover version" och det innebär i det här fallet malplacerade ekon, obegripliga skratchingar, överdrivet användande av ljudeffekter och mindre lyckade sånginsatser.

Nu förstår jag att detta är utgivet med någon sorts satir och humor. Bröderna Delay är en äldre man med skägg, en kille i vindrutebrillor med, vad det ser ut som, indiskt ursprung och en smånördig kortare kille med tunt Art Garfunkel-hår. På baksidan sitter "Pappa Delay" med stort påklistrat flin, rutig skjorta och snickarväst och tronar med två guldskivor. Ha-Ha-Ha-Ha!
     Hur roligt det egentligen är kan man ju diskutera. På ett sätt är det ju roligt, annars hade singeln ju inget i "Kultstämplat" att göra, men inte på det sättet det är tänkt. Att kombinera tre helt olika opassande personer och låtsas att de är bröder och sen sjunga en riktigt hemsk discoversion av dåtidens stora snackislåt i melodifestivalen känns inte så roligt ur satirisk synvinkel. Däremot är detta så pinsamt uselt och fånigt gjort att det är komisk roligt bara av den anledningen. Och orsaken till det står förmodligen längst ner på baksidan av singeln:
"Inspelad i Electra-studion en glad natt våren 1984"
Exakt hur glad den natten var och hur mycket man fick innanför västarna kan vi bara spekulera i.

Jag har hittat den engelska versionen av låten, som finns på B-sidan av singeln, men bortsett från språket låter den lika bra, eller vad man nu ska kalla det...

<

Kultstämplat: Dschingis Khan/Vikingarna - Djingis Khan

Om någon skulle fråga mig vilken min absoluta favorit bland horribla kultlåtar är så skulle det bli en svår nöt att knäcka. Leena Skoogs svenska version av "Je t'aime" ligger bra till utan tvekan, men den skulle få en hård match med en klassiker från 70-talet, som kanske ändå får räknas som en av de mest kända hitsen av kultlåtar. 1979 så ställde Västtyskland till med en stor show i Eurovision Song Contest och fick en fjärde plats för det. På den tiden så var det rena flower power-eran i festivalen och såna här utsvävningar var helt OK, vilket man kan se som märkligt idag då tävlingen efter det blev väldigt politiskt korrekt!
     Låten hade en melodi som satte sig som seg kola och gick inte att få ur sin skalle och förmodligen var det därför som låten blev en jättehit över hela Europa, "Dschingis Khan" med gruppen Dschingis Khan.
Detta var då den tiden då dansbanden såg kronor i att göra en egen cover av en känd pophit alldeles direkt efter att originalet knappt ens kommit ur tryckpressen och Vikingarna var snabbt på och gjorde sin version av den.

I mitt fall så ser jag båda dom här låtarna som bland det mest kultstämplade pinsamma som funnits och därför så skriver jag gladeligen om båda här.
     Om vi börjar med originalet så är detta ett stycke riktigt pinsam discoschlager med en refräng varenda käft kan sjunga med i och förmodligen har också, oavsett om man är nykter eller packad.
"Hoo! Haa! Dsching-Dsching-Dschingis Khaaaan!!!"
Sen är det stopp för de flesta och lallandet tar vid. Men likväl är låten så enormt vedervärdigt äckligt klämkäck och trallvänlig, som givetvis förstärks av det tyska språket och gruppens minnesrika framträdande med sin minst sagt spektakulära utstyrsel. Att ta en av sin tids farligaste män och göra discostjärna av honom känns ju milt uttryckt skrattretande bara det och så mycket 70-tal som det bara går.

Men frågan är om ändå inte Vikingarnas version var strået värre. Kanske för att min tyska är lite ringrostig och jag inte kunde såga texten på samma sätt, som jag onekligen kan i den svenska versionen. Det är möjligt att dom inte skiljer så mycket åt, men likväl så snackar vi pinsam lyrik deluxe här.
"Och varje tjej han kände för fick följa med till hans tält.
Att ingen av dom kände för att säga nej var väl snällt!"
Min kunskap kring denne krigsherre är väl inte helt perfekt, men snällhet är kanske inte det man förknippar med Djingis Khan så jag tror inte att det funkar att plötsligt bygga upp honom som en Romeo-figur. Men och andra sidan så var det väl svårt att rimma på tält så ett grovt nödrim var väl behövligt.
     Skrattfesten fortsätter:
"Så fick han också ungar i överflöd
och därför fick han också strida var dag till sin död för barnaskaran krävde mera rum!"
Stackars Djingis! Det är svårt att vara krigare och playboy på samma gång. Sen förstås refrängen, den totalt über-allsångsvänliga refrängen som slår dig hårt i ansiktet.
"Hoo! Haa! Djing-Djing-Djings Khan!!!
Dom hojtar! Han hojtar! Dom hojtar! Alla hojtar
Djing-Djing-Djings Khan!!!"

"Djingis Khan", oavsett om det är i svenska eller tyska versionen, är en av de mest klassiska låtarna i "Kultstämplat"-genren, en låt som blivit så kultstämplad att alla kan sjunga med i den, även om man inte riktigt vill. Ett disco-pekoral utan dess like som gnager sig in i hjärnbarken som en bacill, även fast den egentligen är en riktigt pinsamt usel skapelse.

När det gäller klipp så blir det förstås båda versionerna. Dels "Dschingis Khan" med Dschingis Khan från melodifestivalen 1979 och dels en nyare upptagning av den svenska versionen. Här är det från Bingolottos 20 års-jubileum där Christer Sjögren ombads sjunga sin gamla hit igen och man från TV 4s sida ställde till med fullkomlig och pinsam dansmasshysteri i studion och på filmade ställen i Sverige. Detta är så otroligt dåligt att i alla fall jag tittar med ett öga för att jag bara måste...

  

Singeltipsets Eurovision Special V

Jag hade tänkt att avsluta min serie med melodifestivalskivor för denna gång med att presentera en trippel till. 90-talets svenska melodifestival innehöll en hel del bra, men också en del rätt trista låtar, framför allt i slutet av decenniet. Det känns lite som att 1998 så började det barka utför något, men dessförinnan så höll tävlingen bra klass. Det finns många låtar från då som ungefär ingen minns idag och som blivit sorgligt bortglömda av alla, mest för att dom hamnat rätt långt ner i tabellen, men även låtar som klarade sig rätt bra, men som överskuggats gravt av en eventuell vinnare eller tvåa. Därför hade jag tänkt att avsluta med att visa upp tre låtar från tävlingen som idag helt fallit ur glömska hos massan, men som är långt bättre än sitt öde!

Sharon Dyall - Ge mej ett svar (1991)

1991 är för alla Carolas stormvind och alla därefter är statister som står långt bakom. Men allra längst bak, eftersom den kom sist, står en vacker sångerska som är mest känd som Tina i charken på Öhmans varuhus på 80-talet, Sharon Dyall. Därefter blev det en hel del musikal och revy för henne och hon passade också på att åka runt på Björn Skifs allra första badrocksturné. Om man såg på underhållningsprogrammen under 90-talets början så var dock Sharon Dyall ett vanligt anlitat namn i gästlistorna. När hon 1991 skulle debutera i melodifestivalen med en låt skriven av Pål Svenre och Linus Bergström så kan man inte påstå att hon gjorde stor succé. Hennes guldfärgade extremt tighta och korta klänning sågades längs fotknölarna och låten föll totalt i glömska. Men jag framhöll redan då, och gör så än idag, att "Ge mej ett svar" är en låt som är gravt underskattad. Sharons röst har jag alltid högaktat. Den kan både ta höga oktaver, sjunga musikal, riva i en rocklåt och förföra i en smäktande soulballad. Men låten, som förvisso kanske inte sitter som ett knytnävsslag i magen, var en riktigt svängig och häftigt discoschlager vars refräng faktiskt gnager sig in efter många lyssningar. Just det kanske inte passar i melodifestivalen, där låtarna gärna ska sitta direkt, men den tål att lyssnas på ofta än idag.
Sharon Dyall sjunger numera främst jazz, men håller ångan uppe än på scenerna!

Singeln är, om jag inte minns fel, faktiskt köpt ny direkt efter tävlingen 1991, vilket kanske syns eftersom omslaget är lite slitet, men skivan i sig är ju bra och trevlig!


-----------------------------------------------------------
Maria Rådsten - Vad som än händer (1992)

För allmänheten är Maria Rådsten mest känd som "hon den andra bredvid Nanne i One More Time". Som alla som följt min blogg vet så är jag ett stort fan av Nanne och Peter Grönwalls musikaliska upptåg genom åren och den här låten är en av dom mer bortglömda av deras kompositioner. När Maria började att uppträda med Grönwalls (Nanne och Peter alltså, inte dansbandet) så hade hon också hunnit med att spela teater som ersättare för Gunnel Fred på Lorry-gängets krogshower på Tyrol. Sen var hon med i den väldigt tillfälliga Peter Grönwall-kombinationen Peters Popsquad, innan framgången väntade med "Highland" och One More Time. Hon har en riktigt bra röst som ljudit vackert på flera One More Time-klassiker, som "Calming rain" och "Hela täcket för mig själv".

 Våren 1992 så var hon ännu bara en i Peters Popsquad och ett väldigt obeprövat kort i artistvärlden. Nanne och Peter Grönwall hade två bidrag i det årets melodifestival, det andra sjungen av Therese Löf, också hon i One More Time på deras första platta. Maria Rådstens låt var en taktfast popschlager och hyllades av diverse recensenter, och visst är den en häftig och glad schlager med en lysande produktion av Peter Grönwall. Texten är förövrigt skriven av Shanghais Ulf Söderberg. Den kom riktigt högt upp i melodifestivalen, trea, inte långt efter den segrade framtida festivalbasen Christer Björkman. Men den hamnade inte på några listor, mer än ett par korta veckor på Svensktoppen, och föll långt i oförtjänt glömska när Rådsten ett halvår senare klev in i One More Time.
Nu tvivlar jag på att Maria Rådsten själv grämer sig så jättemycket, eftersom det gick bättre fyra år senare när bandet vann hela tävlingen med alla tiders, enligt mig, bästa festivalvinnare "Den vilda", men jag tycker ändå att "Vad som än händer" bör påminnas om som en av Nanne och Peters bästa stunder i sin downperiod mellan sina större band Sound Of Music och One More Time.
Det ryktas om ett nytt One More Time album, men fram till dess så sjunger Maria Rådsten förnärvarande hårdrock i metalbandet Misth.


-----------------------------------------------------------
Photogenique - Nattens änglar (1997)

Jimmie Johansson och Mika Korkeamäki var gruppen Photogenique, eller Photogenic som dom först hette när dom släppte ett par lysande, men åter oförtjänt bortglömda danssinglar på 90-talet. Den lysande danslåten "This time (beautiful dream)" verkar helt ha raderats från alla musikarkiv på samma gång och deras största hit "Singing the blues (we say goodbye)" har väl tyvärr inte spelats i någon radiokanal sen den kom. När melodifestivalen 1997 gick av stapeln i Göteborg så hade jag inte internet i hemmet än och var därför rätt ovetande om bandets lilla namnändring och trodde när SVT presenterade låten i tävlingen att man stavat bandet fel.

Till denna tävling hade man gjort samma procedur som vid 1981 års tävling, man hade frågat flera av dom mest populära svensk kompositörerna just då vilket gjorde att vi fick så pass udda namn som Robyn, Wille Craford och Ace Of Base Jonas Berggren i tävlingen. Berggren skapade en låt som normalt skulle fått mig att skaka på huvudet. Till att börja med sjöng dom playback, orkestern fick vila, och dom gjorde en låt som på intet sätt egentligen hade i tävlingen att göra, om man som jag gillar den klassiska melodifestivalstilen. Det fick Berggren och Photogenique också känna på eftersom låten sågades av alla tidningar och hamnade till slut sist i tävlingen, långt efter GES-kopiorna Blondes vinnare med noll poäng. Men jag fastnade dock direkt för "Nattens änglar", som var en ren hyllning till new wave-stilen på 80-talet, både i musik och grabbarnas klädsel på scenen. Det står också lite kul på singel omslaget:
"Romantikens rekryter marscherar mot passionens förfall", vilket låter som taget från en Lustans Lakejer-text. Vill ni läsa mer om låten och Photogeniqe/Photogenic så rekommenderar jag denna bloggartikel från beatbox.se. Och jag vet, mitt hemska klistermärke på omslaget.



Med tanke på att jag nu har skrivit om melodifestivalen i ett par månader nu så kanske det låter märkligt när jag säger att jag inte har några planer att se festivalen från Köpenhamn, men det är ändå intressant att detta evenemang ändå levt vidare i 60 år och ännu har en sån popularitet, även om den enligt mig har försämrats gravt. Trots allt har den givit oss en stor musikskatt  fylld med skrattretande humor, kultlåtar vi älskar att hata, vinnarklassiker som sitter rotade för gott och bortglömda favoriter som poppar upp ibland i hjärnan. Tävlingens utveckling är intressant att följa och jag kan ju bara hoppas att man en dag inser att det blir mycket roligare och mer levande om man sjunger till en orkester och mer spännande om man sjunger på sitt nationella språk. Låtarna kanske inte säljer mer på listorna, men tävlingen känns mer speciell då.

Singeltipsets Eurovision Special IV

Det börjar närma sig slutet på min melodifestivalspecial, i och med att eurovision närmar sig. Men ett mail som jag fick påminde mig om att det ju finns ett decennium vars melodifestivalbidrag jag inte dryftat ett ord om, 90-talet. Jag vet nog inte riktigt vad jag egentligen ska säga om 90-talets melodifestivaler. På den tiden så försvarade jag tävlingen med näbbar och klor från en allt mer häcklande media. I Aftonbladet så sågades 90 % av alla bidrag och det var ständiga artiklar där man genom artist efter artist som hånade tävlingen försökte få tittarsiffrorna att rasa. De få bidrag som var rockiga eller dansvänliga i stil med hitlistornas musik hyllades som klara vinnare. När dessa sen inte ens nådde top 10 i finalen så skanderade Per Bjurman högt: Lägg ner skiten! Jag, som älskade dom riktiga melodifestivallåtarna, var så stenute som det gick att bli och jag var inte glad åt utvecklingen. Ville jag höra hitlistelåtar kunde jag sätta på då nya Radio Rix eller Tracks. Kan man inte få ett undantag någon gång? Idag så står jag kvar vid min ståndpunkt vad gäller nya festivalen kontra den gamla stilen, men när jag hör bidragen i EM-finalerna från i alla fall 90-talets sista del numera så kan jag tycka att dom ändå var långt vattnigare och mer intetsägande än jag minns dom. Kunde jag ha haft så fel? Men nu ska jag inte deppa över vad som kunde ha varit utan hylla det som var, för det kom väldigt mycket bra melodifestivallåtar under 90-talet också. Jag hade då tänkt att plocka tre favoriter i vanlig ordning och bespara er dom här jättehitsen som man minns och hör titt som tätt än, Joelle Ursulls "White and black blues" eller Katrina & The Waves "Love shine a light". Två i denna trio har vunnit tävlingen och en hamnade på top 10.

Tajci - Let's go crazy (Hajde da ludojemo) (1990)

Om det finns nåt hatår bland 90-talets melodifestivalår så är det nog det första året, 1990. Tävlingen gick i Jugoslavien och precis innan hade Berlinmuren rivits vilket gav upphov till en mängd fåniga och klyschiga fredslåtar och EU-hyllningssånger som inte betydde nåt annat än förhoppning om att rida på en trendvåg upp till segern. Toto Cutogno vann med en av tävlingens kanske hemskaste vinnare någonsin, "Insieme 1990"
och för Sverige blev det fiasko med Edin-Ådahl och deras gravt underskattade "Som en vind".

Men det fanns ändå en del kul låtar förstås och min favorit var en blond och pigg jugoslaviska som sjöng om att bli lite galen. Tatjana Matejas använde artistnamnet Tajci och sjöng en glad låt som hette "Hajde da ludojemo", som dock sågades av dom flesta. Kersti Adams Ray, som kommenterade i radio, kallade henne "en 19-årig Marilyn Monroe-kopia" och att "låten började som "Satisfaction" och "Da-do-ran-ran" var bra redan på 60-talet". Självklart ignorerade jag det och gillade skarpt den glada popdängan på det helt främmande språket. Sen kan vi lämna den skriklila fodralet till klänning och det åmande så kallade framträdandet därhän. Jag blev förstås jublande lycklig när jag hittade låten på singel, tyvärr på engelska och i en svensk utgåva, men, kom igen, vi snackar en låt från Jugoslavien.
Tajci, som numera är gift och heter Tajci Cameron, flyttade till USA under kriget i Jugoslavien och skaffade sig amerikanskt pass och sjunger idag främst religiös musik i kyrkor, vilket är en intressant utveckling av en artist som från början var en ihopstöpt produkt som bara skulle vicka på höfterna.

Någon bra engelsk version har jag inte hittat, så tills vidare får ni hålla tillgodo med den kroatiska versionen från EM-finalen.


-----------------------------------------------------------
Niamh Kavanagh - In your eyes (1993)

Nimah Kavanagh var en 25-årig irländska som hade sin främsta merit som bakgrundssångerska på soundtracket till filmen "The commitments" och som nu skulle ut på sitt största musikuppdrag någonsin. I Millstreet i sitt hemland skulle hon nu göra sina landsmän som satt i lokalen stolta med en stor ballad som hette "In your eyes". Låten var en riktig melodifestivalballad och passade som hand i handsken för mig, även om den inte stack ut på nåt vis. Men det var pampig och mäktigt och jag hade inget problem att se den som vinnare. Men det hade däremot många andra som nu för första gången började skrika på att tävlingen skulle ändra regler eftersom ett engelskspråkigt land vann året innan och ett annat nu, med England som tvåa (som då hade 80-talsikonen Sonia som tävlande så det hade jag inget heller emot). Det blev ju inte bättre av att Irland vann ännu en gång året efter.

Men jag tycker ännu att "In your eyes" är en riktigt snygg och bra eurovisionvinnare som gärna förtjänas att spelas fler gånger. Däremot ska jag inte säga så mycket om det andra bidraget Niamah Kavanagh hade. Hon gjorde nämligen comeback i tävlingen 2010 med låten "It's for you", då också tävlandes för Irland, och det bidraget har jag inte hört.

Sverige då? Jo, vi skickade Arvingarna och deras "Eloise" (eller "El-och-is" som en fyndig kamrat till mig sa då), kanske deras bästa låt i karriären, vilket inte säger så mycket, och det blev en hygglig 7:e plats för den.

-----------------------------------------------------------
Secret Garden - Nocturne (1995)

1995 firade tävlingen 40 år och det firades i svensk TV med en riktigt bra hyllningsgala med Björn Kjellman och många svenska vinnare. Jan Johansen tävlade för Sverige med den segertippade klassikern "Se på mig" och lyckades riktigt bra med en tredje plats.
Men Jan Johansen var inte den enda svensken som tävlade
detta år. Många svenskar satte kaffet/champagnen/ölen/läsken i vrångstrupen när dom såg Åsa Jinder som spelade nyckelharpa för Norges bidrag, Secret Garden och den halvinstrumentala låten "Nocturne". Secret Garden bestod av festivalgiganten Rolf Lovland och Fionnuala Sherry och var specialskapt för tävlingen från början. När låten plötsligt vann tävlingen, vilket var startskottet på den invasion av folkmusik som drabbade tävlingen i några år, så blev det gigantisk skandal, inte minst i den svenska pressen: Åsa Jinder var landsförrädare! Låten borde inte ha fått ställa upp eftersom det var så lite sång i låten och halva gruppen var inte ens norsk! Lägg ner skiten! Jag minns än dom totala krigsrubrikerna som var dan efter tävlingen där folk var minst sagt förbannade. Vem har sagt att musik ska byggas utav glädje? Det ska också sägas att runt denna tid så var vi inte så glada på våra grannar i väster som vi tyckte lyckades bättre i allt, inte minst i vinteridrott och att dom nu också vann melodifestivalen, med en låt som dessutom inte hade någon text, fick droppen att rinna över. Det är märkligt hur så många har velat lägga ner melodifestivalen år efter år, men tävlingen ändå har miljonpublik jämt.
Nå, när jag såg tävlingen 1995 och hörde "Nocturne" så brydde jag mig inte alls om den. Jag tyckte låten var rätt tråkig och ryckte mest på axlarna och skakade på huvudet åt den totala överreaktion i tidningarna. Men med tiden har den växt och så småningom så insåg jag hur ENORMT vacker låten är och hittade denna något slitna, men dock, singel! Den kanske inte har ett dyft att göra i tävlingen, kanske är den till och med för bra för den, men den är oemotståndlig i sin kompostion och produktion! Och, ja, jag skäms över namnlappen i hörnet, men man var ju inte smartare än så som ung.

Secret Garden har bara släppt två plattor, men finns än och spelar med jämna mellanrum och har blivit enomrt stor i sin genre världen över så jag tror inte Rolf Lovland bryr sig nåt nämvärt om diskussionen om huruvida hans låt egentligen borde ha ställt upp eller inte.

Singeltipsets Eurovision Special III

I min vandring i melodifestivalens värld har jag nu kommit till 60-talet då dramatiska ballader var på modet i eurovisionsfinalen och detta smittade förstås också av sig på de svenska bidragen en del, men så fanns det undantag också där det skulle vara glatt och piggt. Jag hade tänkt att här presentera tre svenska vinnare från 60-talets schlagerfestival som alla tävlat i den stora europafinalen, alla i rätt olika stil. Ja, det står en del om en svensk tvåa också, men det är rätt naturligt då den ligger på samma EP som en av vinnarna.

Östen Warnerbring - Som en dröm (1967)
Detta år var det ingen ordning på deltagarna i tävlingen. Vissa artister, Östen Warnerbring, Towa Carson och Ann-Louise Hansson, sjöng två låtar och dom andra sjöng en låt var. Jag gissar att det hade blivit ramaskri om samma gjorts idag. Östen Warnerbring var ett stort namn inom svensk musik då och hans båda låtar hamnade överst i toppen. Den här EPn som jag har innehåller tursamt nog båda dom låtarna, samt också en svensk version av det italienska bidraget "Non pensare a me". Den här skivversionen är alltså utgiven långt efter tävlingen.
Östens andra bidrag, "En vals fan", är riktigt intressant eftersom den är skriven av i detta sammanhang överraskande duon Hasse & Tage, som från början ville att låten skulle göras i duett mellan Östen och Margaretha Krook. Men SVT hade makt redan då på vilka som skulle få vara med och satte sig emot idén.
Jag måste medge att låten är riktigt bra som låt, men är egentligen för mycket jazz för att platsa i denna tävling. Troligen tyckte juryn det också och skickade iväg den mollaktiga balladen "Som en dröm istället" till Wien istället. Men visst är "Som en dröm" en riktigt vacker schlagerballad med både stämning, stråkar och mäktig produktion. Ett klassiskt schlagerörhänge från 60-talet som är både stort och avkopplande.
I Wien gick det dock så där bra och Östen hamnade på delad 8:e plats efter barfota-Sandy Shaw.


-----------------------------------------------------------
Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek, banne mej (1968)
Danderyd-sångaren Claes-Göran Hederström hade gjort sin TV-debut knappt ett år innan och var väldigt grön i branschen när Peter Himmelstrand skrev denna nu klassiska dänga med sin text hur kärleken kan för ändra en människas karaktär. Någonstans gillar jag texten just för att den i sitt berättande är så tidstypisk och lite kultig. Jag gillar framför allt:
"I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och se’n satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang"
"Opposites attract" kan man verkligen säga. Dessutom är väl "dang-dang" ett ganska intressant och ovanligt ord i svensk populärmusik.
Låten har med åren blivit en klassiker som med råge överlevt tävlingen och introt på låten är numera legendariskt. På den tiden var låten rätt vågad i tävlingen eftersom den var mer poppig än de andra vinnarna och på Svensktoppen åkte upp i toppen direkt och snabbt ut igen efter bara någon månad.
I eurovisionsfinalen så hamnade den på en hygglig femte plats efter segrande Spanien.
Claes-Göran hade några mindre hits till, men klassas nästan som en "One-hit-wonder" idag, men sjunger ännu låten då och då.


-----------------------------------------------------------
Tommy Körberg - Judy min vän/Dear Mr Jones (1969)

Tävlingen höll 1969 aldrig på att bli av eftersom man in i det sista ville bojkotta eurovisionsfinalen i Spanien på grund av General Francos diktatur. Men till sist så blev det ändå av och ett starkt startfält stälde upp. Lite intressant var att tvåan i tävlingen, Jan Malmsjös "Hej clown" hade kunnat få en annan sångare om den hade vunnit, eftersom Malmsjö redan tidigt annonserat att han inte hade tid med finalen i Madrid.
"Judy min vän" är en låt som jag alltid gillat, just för att den är enormt snygg i sin produktion, text och melodi, samt att Tommy Körberg sjunger den otroligt snyggt! Orkesterarrangemanget av Lars Samuelsson är riktigt häftigt. Därför är det lite kul att presentera inte bara den svenska versionen, utan också den engelska version "Dear Mr Jones". Självklart hittar ni videor med båda versionerna nedanför!
Tommy hamnde oförtjänt långt ner i eurovisionsfinalen, på delad niondeplats, en bra bit från det kaos som var i toppen med hela fyra vinnare samtidigt. Därefter var Körberg inte med i tävlingen förrän 1987 och "Stad i ljus".

Singeltipsets Eurovision Special II

Min vandring i melodifestivalland under 70-talet fortsätter med fyra klassiska eurovisionvinnare från detta decennium, och alla är från den första hälften. Under 70-talet dominerades tävlingen, med några få undantag, av lättsam ekorrpigg schlager och stora ballader och jag erkänner ärligt: Jag är svag för den typen av melodifestivallåtar, just för att dom sticker ut från listmusiken och är väldigt snygga. Jag hör faktiskt mycket hellre på dom än på dom senaste årens vinnare. Men om vi skulle börja från början:

Dana - All kinds of everything (1970)

Den tävlade i en riktigt passande tid, när det kom väldigt mycket sing- & songwriters och folkmusikartister och hon tog Irlands första seger 1970. Denna låt är en lättsam och skön låt med gitarr, oboer och trivsam och lagom folkmusik touch i kanterna. Det finns många utgåvor av den och tyvärr har jag hittat en med det kanske tråkigaste och fulaste skivomslaget, men man kan inte få allt.
Dana, med efternamnet Scallon (och mellannamnet Rosemary), tävlade redan i irländska uttagningen redan 1969, men förlorade med en hårsmån. Idag när Irland vunnit multum i tävlingen så har denna blivit grymt bortglömd, trots att den kanske var en av dom allra finaste och trivsamaste av Irlands segerlåtar..
Dana ändrade riktning sen och blev politiker och siktade 2011 på att bli Irlands president, men det uppdagades snart att hon hade både irländskt och amerikanskt medborgarskap.


-----------------------------------------------------------
Severine - Un banc, un arbre, un rue (1971)

Franska Severine, eller Josiane Grizeau, tävlade för Monaco 1971 och vann hela tävlingen. Låten blev en världshit och spelades in a Siw Malmqvist i Sverige under namnet "På en gammal bänk". Denna utgåva är då, dom synes, en svensk utgåva. Dock har hon spelat in den på många olika språk, på engelska betitlad "Chance in time", tyska under namnet "Mach die augen zu und wünch dir einen traum" och italienska som "Il posto". Detta är en riktig fransk schlagerpärla av klassisk modell. Lagom smetig, men ändå riktigt mysig och trevlig. För Severine själv blev det dock ingen mer internationell karriär, även om hon flera år framåt var fortsatt stor i de fransktalande länderna. Hon deltog dock i dom tyska tävlingarna 1975 och 1982 utan att vinna.

 
-----------------------------------------------------------
Vicky Leandros - Après toi (1972)

Jag antar att jag chockar några nu när jag säger att Vicky Leandros, som tävlade och gjorde succé två gånger för Luxemburg, inte alls tillhör den franska världen utan är grekiska, både till födsel och i nuvarande form. Hennes riktiga namn är Vassiliki Papathanasiou, vilket är en av gångerna när jag tycker att ett mer kommersiellt tänk gällande artistnamn är helt OK! Numera är hon gift under namnet Vassiliki Von Ruffin, vilket är lite lättare, men knappast så mycket mer säljande.
     1967 var hon med i tävlingen med "L'amour est bleu" och fick en världshit, trots en fjärde plats. Ni har säkert hört låten under namnet "Blå¨blå är kärleken".
     Men tre år senare så bar det hela vägen till tronen och hon vann med "Après toi", vilket på sin tid också blev en monsterhit. Dock känns det som att "L'amour est bleu" har blivit den låt som överlevt bäst genom åren och som spelas mest.

Men jag gillar, och har alltid gillat, "Après toi" för dess avslappnande stämning och mysiga melodi så därför blev jag förstås glad av att hitta denna singel! Men man kan ju också digga den svenska versionen, "Vad än sker" med Ann-Louis Hansson.
     Vicky, förlåt Vassiliki, sadlade, liksom Dana, om till att bli politiker, men på en mycket mindre nivå och var 2006-2008 borgmästare för en mindre grekisk stad. Men musiken släppte hon aldrig utan spelade så sent som 2011 in en ny version av "L'amour est bleu" för tyska Scooter.


-----------------------------------------------------------
Teach-In - Ding-a-dong (1975)

När tävlingen skulle gå i Stockholm så blev det spännande. Vad skulle ABBAs nya popstil från året innan ge för avtryck av sig i tävlingen? Vänstern satt utanför och protesterade medan nya vindar skulle blåsa i tävlingen. Till att börja med så sjöng man ju numera på engelska. Fast i jämförelse med idag så hade man i alla fall en riktig orkester som spelade, så den var ändå mer levande än dagens tävlingar. Jag är ju då ett fan av att i en tävling mellan olika länder få höra sång på ländernas språk också. Det kanske inte säljer lika många exemplar av en skiva, men det gör allt enormt mycket roligare och mer exotiskt! Men en vinnare på engelska har ändå vuxit till en av mina favoritvinnare genom åren och jag menar förstås 1975 års vinnare "Ding-a-dong" med holländska Teach-In. Låtens dansanta produktion och smådramatiska melodi till den ändå rätt pigga texten är underbar 70-talsschlager i mina öron och den hamnar lätt bland topp 3 av mina favoritlåtar från tävlingen.
För Teach-In själva blev det dock inte lika framgångsrikt efteråt. Jag har faktiskt hört plattan låten finns på, "Festival", som inte är så värst kul och 1978 splittrades bandet utan några mer hits.

Ändå är dessa utländska vinnare (och övriga deltagare i överhuvudtaget) roliga minnen från en svunnen festivaltid. Framför allt om man tittar på skivorna och tävlingens genomslagskraft. För det första sålde dom då och för det andra så kunde man sälja en singel genom att flagga på omslaget att "det är låten från Eurovision Song Contest", även om man inte vann. För det tredje så kunde en låt bli så stor att en svensk översättning, gjord bara några månader efter tävlingen, kunde bli en lika stor hit här hemma som originalet. Visst, 3 miljoner ser tävlingen idag i TV, varav mindre än hälften röstar, men hur många minns vinnare, låt och deltagare idag på samma sätt? Kommer vi någonsin få höra Helene Sjöholm sjunga en svensk version av Emmelie De Forest vinnare i fjol på svensktoppen?

Kultstämplad Melodifestival Special

Nu har jag visat nog så mycket melodifestivallåtar från 80-talet så nu är det dags att stega ännu längre bakåt i historien. Jag tänkte visa några 70-talsklassiker från festivalen, även fast det var riktigt svårt att välja. Men det blev några riktiga kultklassiker, låtar som idag kanske inte är stämplade som dom allra bästa festivallåtarna, men ändå låtar som ingen glömmer. Därför passar det bra att slå ihop denna melodifestivalartikel med Kultstämplat, även om dessa låtar inte är lika obskyra och märkliga som flera andra singlar i den kategorin. Men jag gissar att dom ändå är så kultstämplade av dom flesta att dom platsar där.
Och som ni vet så är jag ju lite galen i såna låtar! Dessutom är alla tre låtarna kända för att ha hamnat långt ner i tävlingen.

Harlequin - Harlequin (Spela din melodi) (1978)

Lindrigast av dessa har denna låt kommit undan och den är väl också mest bortglömd av dom. Årets Melodifestival hade en discogrupp bestående av två tjejer och en kille (Alcazar) och tävlingen 1978 var inte sämre den. Gruppen Harlequin bestod av Agneta Baumann, Britt Wiklander och Sven-Erik Lundegård och ställde upp i tävlingen med en låt med samma namn som gruppen vars text inte är den mest klockrena i historien utan snarare rätt luddig. Men trots det är låten "Harlequin" en riktigt bra 70-talspärla med en lite skönt dramatisk stil vars melodi som sätter sig. Det gick inte så bra för låten utan den placerade sig på plats 8, långt från segrande Björn Skifs och hans nattliga bekymmer.

Singelns B-sida däremot passar klart i Kultstämplat. Låten heter "Oui mon amour" och är ett försök att låta som Jane Barkin modell light. En av tjejerna viskar och stönar fram klyschor och kärleksord på blandat franska och fejkad bruten engelska till en mollaktig discolåt och en refräng som skulle fått Army Of Lovers att jubla. Här är det grov skrattvarning för det låter mer komiskt än bra, men bedöm själva för båda låtarna måste lyssnas på!




-----------------------------------------------------------

Ann-Christine Bärnsten - Ska vi plocka körsbär i min trädgård (1975)

Elake Little Gerhard! Lura på blott 17-åriga stackars Ann-Christine en oskyldig låt om att flirta och plocka körsbär i trädgården när låten egentligen handlar om mycket grövre och hetare sexuella saker, vilket hon dock fick reda på först långt senare.
Däremot kan jag inte låta bli att tycka att låten är väldigt charmig och söt på nåt sätt och den har blivit en liten kultfavorit med åren, trots att Ann-Christine Bärnsten sjunger fruktansvärt hemskt och koreografin i framträdandet var riktigt usel. Men hon skapade sig ju ett namn tack vare låten så jag tror texten till trots så är hon nog rätt nöjd ändå.
Juryn var dock inte så snäll och gav den endast en 9:e plats, medan Lasse Berghagen och "Jennie Jennie" stannade hemma och försvarade dom svenska färgerna.
Ann-Christine vandrade sen på och blev kriminalförfattare och har bland annat skrivit en deckare i schlagerfestivalmiljö.


-----------------------------------------------------------
Forbes - Beatles (1977)

Allt var ju så perfekt uttänkt! Eurovision skulle gå i Birmingham, England, och vad är bättre då än att hylla det största och bästa England har, The Beatles? Dessutom ska man göra det med en fräsig och trendig poplåt! Om inte det lockar poäng och jubel i lokalen så visste nog inte dansbandet Forbes vad som skulle göra det! Fast så enkelt var det inte. Svenskarna lockades stort och låten vann den svenska finalen, men i England så skrattade delar av publiken i Wembley Conference Center och låten fick två ynka poäng av tyskarna och en sista plats.
Den här låten är egentligen för vanlig för Kultstämplat. Jag menar det är lite som att slå in öppna dörrar för det finns väl få svenskar som aldrig har skrattat eller fnissat åt textrader som:
"Alla skivor har vi kvar
Vi ska minnas Ringo Starr"
Eller:
"Yesterday, vad den var fin
Alla älska' melodin"
Nödrimmen haglade och till och med svensktoppsjuryn gav låten tummen ner där den bara var med i fyra veckor med en sjätteplats som bäst. Om jag ska ta Forbes lite i försvar så är melodin i sig en helt OK och bra schlagerpoplåt, även om texten halkar enormt. Men precis som med Ann-Christine Bärnsten så har låten blivit en kultklassiker med åren som folk minns och som bandet än idag får spela om och om igen. Så slutet gott, allting gott.
Jo, förresten, i Forbes nuvarande sättning spelar en viss mindre känd lillebror trummor som går under namnet Totte Päiverinta. Gissa vilka han har som systrar?