Etta Cameron Group - Live in Hässleholm

Etta James Group - Live in Hässleholm
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: Utgiven av Hässleholms Jazzklubb
Betyg: 3/5
Att Vinyl Community-medlemmar kopplade till min Youtube-kanal skickar skivor till mig titt som tätt har jag blivit van vid och det är inget konstigt numera, men förstås jätteglädjande. Att främmande personer skickar skivor till mig är däremot inget jag är van vid. I början av året så damp det ner ett brev från Hässleholms Jazzklubb i min postlåda. Eller snarare så var det min namne Arvika, som också heter Jörgen Stafrin, som hade fått skivan hem till sig. Jazzklubben hade trott att han var jag och skickat den hem dit och han skickade den vidare till mig. Det är en spännande väg genom landet denna skiva har gjort. Det är ju riktigt kul att folk har sett antingen bloggen eller Youtube-kanalen och vill visa sin uppskattning, även om det är lite av ett mysterium varför jag, som bor i andra ändan av landet, får information om Hässleholms Jazzklubb. Men likväl så tackar jag allra ödmjukast än en gång för gåvan! 

Nå, skivan innehöll en konsert från Hässleholms Jazzklubb med sångerskan Etta Cameron och hennes grupp i en inspelning gjord live på puben i Stadshotellets källare 1997. Etta Cameron föddes på Bahamas och flyttade på 70-talet till Danmark och bodde där till sin död 2010. Hennes dotter Debbie Cameron dök upp i Eurovision Song Contest 1981 och tävlade för Danmark tillsammans med Tommy Seebach och sjöng "Krøller eller ej" och det är väl inte omöjligt att den dyker upp i något melodifestivalspecial i framtiden. 
     Etta Cameron gjorde plattor från mitten av 70-talet och rörde sig främst mellan jazz och gospel och det är det som märks mest på den här plattan, även om det då förstås är det första mest. Bandet som Etta sjunger med är danskt och består av Jens Söndergaard, altsax, Ole Koch Hansen, piano, Claus Homann, bas och Sören Frost, trummor och är ett klart bra band som vågar ta ut svängarna arrangemangsmässigt, men ändå svänga bra. Nu är livejazz något jag gillar skarpt på platta och det lyfts bra på den här plattan också. Men Etta Cameron har bra klös och vibrato i sin röst och hon har bra kemi med saxofonisten Jens Söndergaard. Dom inleder bra med en udda och riktigt bra version av Stevie Wonders "For once in my life" och deras version av "Yardbird suite" rekommenderas också varmt, eller snarare "Yardbird sweet", som man av någon anledning har valt att kalla den på skivomslaget. Sen är gospel med bluesinslag inte riktigt min bag så dom tre sista låtarna är inget jag gillar skarpt precis. Men totalt är detta en riktigt trivsam och bra jazzkonsert från en pub i Skåne! Tumme upp för den och skivan blir såklart kvar i samlingen.

Nu är detta då en skiva inspelad och utgiven av Hässleholms Jazzklubb så den kanske inte blir jättelätt att få tag på (men man kan köpa den på jazzklubbens hemsida, länk bland kommentarerna) och ljudklipp på Youtube finns förstås inte heller. Däremot har Etta Cameron deltagit på en av Jens Söndergaards plattor från 2005 så i brist på musik från just denna live-CD så bjuder jag på ett klipp från därifrån så ni i alla fall kan höra hur dom låter ihop!

Frankie Carle & His Orchestra - 1947 Live Hollywood Palladium

Frankie Carle & His Orchestra - 1947 Live Hollywood Palladium
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Collector's Choice
Betyg: 4/5
Genom årens lopp så har jag skrivit om mindre kända orkesterledare som blivit bortglömda och som en händelse har Collector's Choice en CD-serie som heter "The Forgotten Big Bands" där livekonserter med dessa har blivit utgivna. Två av dom hittade jag på Selånger Marknad. Dels Tony Pastor, en av Artie Shaws en gång närmaste musiker (om det kommer hinnas med en recension av den i framtiden återstår att se, men den är helt OK) och dels Frankie Carle, som jag har valt att fokusera på här. 

Vad? Har ni aldrig hört talas om Frankie Carle? Det hade inte jag heller, men skivan var löjligt billig och då den är live inspelad på 40-talet så var det inget att tveka om. Det är möjligt att jag borde ha hört talas om Frankie Carle när han trots allt kallades "The wizard of the keyboard", en titel som jag trodde skulle ha tillhört namn som Art Tatum, Oscar Peterson eller Teddy Wilson, mer kända namn. Han har skrivit en megasäljare som "Sunrise serenade", hans orkester var väldigt populär på sin tid och han har faktiskt en stjärna på Hollywood Walk Of Fame. Men ändå så är han långt i bakgrunden av stora orkesterledare och få minns hans namn idag. 

Den här inspelningen var en del av radioserien One Night Stand, som gjordes för dom amerikanska soldaterna. Sången görs av Carles dotter Marjorie Hughes samt Greg Lawrence som är helt OK. I övrigt så är Carle och hans orkester riktigt bra och något som förtjänar att lyftas upp mer. Carle vågar göra lite egna arrangemang och är en riktigt bra pianist. Att göra jazzarrangemang av klassiska verk eller att influeras av klassisk musik var ju väldigt på modet då med Stan Kenton och Boyd Raeburn och Frankie Carle drog sitt strå till stacken, här med låtar som "Carle meets Mozart" och "Carle meets Tschaikovaky" och man lyckas göra riktigt bra versioner. Jo, det finns ett helt album där han tolkar dom klassiska mästarna. Den har jag inget emot att hitta!
     Frankie Carle har ett riktigt bra blås, bra sväng respektive ballader och bra arr. Carle är som sagt en bra pianist och spelar två triospår här, "Liza" och "Stardust" och det finns fler pianoplattor där ute med honom, förhoppningsvis någon av äldre datum också. 

Totalt är detta en riktigt bra liveplatta som lyfter upp en idag sorgligen bortglömd jazzikon som bjuder på toppstorbandsjazz som både är klassisk och vågar utmana! Skivan blir klart kvar i samlingen.
     För den som undrar så upplöstes orkestern 1955 och därefter så fortsatte Carle att spela solopiano i flera decennier framåt och dog 2001 98 år gammal. 

Tyvärr finns ingen inspelning av själva skivan eller konserterna på tuben, men låtarna finns förstås inspelade, varav en är en "soundie" med filmklipp där Frankie Carle spelar sin version av Mozarts Rondo Alla Turka och där spelar han solopiano i övervägande av låten.

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker

From The Newport Jazz Festival Tribute to Charlie Parker
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG 
Betyg: 3/5

Den här liveplattan som jag hittade på Erikshjälpen i Gävle är intressant på flera sätt. Året är 1964 och Newport Jazz Festival beslutade sig för att ha en hyllning till Charlie Parker, nio år efter hans död. Bandet som sattes ihop bestod av flera musiker som hade jobbat med Bird under karriären. Här hörs J.J Johnson, Sonny Stitt, Howard Mc Ghee och Max Roach. Genom festivalen fungerade prästen Norman O'Connor, som kallades jazzprästen eftersom han friskt blandade sitt jazzintresse med sitt prästjobb, som presentatör och moderator vid paneldiskussioner. Iförd prästkrage så gick han upp på scenen och informerade att saxofonisten Eric Dolphy några dagar innan hade dött. Mannen var inte rädd att vara egen och stå för sin stil.

I original gavs den här skivan ut av RCA 1967, men för en gångs skull är det ingen skillnad mellan originalet och den nyare CD-utgåvan, här från Bluebird. Nu bestod många av Parkers inspelningar med andra av riktigt bra samspel och jag tyckte det är lite si och så med det på första låten "Buzzy", men det är en otroligt bra tryck i alla låtar på plattan. Man har inte direkt försökt att återskapa 40-50-talets bopstil utan det hörs att det är lite mer av en nyare stil med touch av hardbop-stil i solona. Man blandar både det traditionella med lite av den nya ännu mer improvisationsbaserade stilen. Och det funkar ändå bra och har ett häftigt sväng. 

Sen ska pastor O'Connor intervjua ovan nämnda musiker om hur dom träffade Charlie Parker och även om det är kul att höra musikerna prata så blir det något framstressat. Att sen ha en tyst minut funkar bra på plats, men det är väl inte världens bästa idé på platta med en minuts tystnad plötsligt. Därefter kommer låten "Wee", var på själva konserten sen är slut och man har skohornat in två ballader med saxofonisten Jackie McLeans lilla band och låtarna är riktigt bra, inget snack om det, och hade inte dom varit med så hade skivan mer passat som en EP i längd. Men McLeans studioinspelade låtar känns ändå väldigt malplacerade och lite märkliga i sammanhanget. Det känns lite som själva skivan lite dör efter att själva konserten har slutat. Och, ja, vinyloriginalet från 1967 har samma uppdelning. 

Total sett är detta en välspelad platta med mycket riv och en riktigt kul skiva ur jazzhistoria sett, men som har en del konstiga och ibland lite väl krystade element i sig. Men skivan blir klart kvar i samlingen 

Nytt i samlingen - Maj 2026 JAZZ-SPECIAL!

Japp, det är den tiden igen, när jazzplattorna har stått som spön i backen, främst genom Vinylstallet. Därför blir den här månaden en ren jazzspecial vad gäller Nytt i samlingen!

Louis Armstrong with The Red Onion Babies - Louis Armstrong i New York 
Utgivningsår: --
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5

Vi ska gå mer än 100 år tillbaka i tiden, till 1924-25 och en ung Louis Armstrong i en vad som idag skulle kunna betecknas som en supergrupp. Hans nya hustru Lil Hardin hade övertalat honom att flytta till New York och försöka gå sin egen väg och hitta sin stil. Under en väldigt kort tid hamnade han i en grupp med det intressanta namnet "The Red Onion Babies", rödlöksbäbisarna. Clarence Williams var organisatören och bland namnen fanns, förutom Armstrong, Buster Bailey, Sidney Bechet och nyss nämnda hustru Lil. Bandet turnerade aldrig offentligt och spelade i skivstudio max fyra gånger. 

Classic Jazz Masters har också gett ut den här plattan, precis som den med Lovie Austin jag skrev om i augusti förra året, och är ett bolag som absolut är värt att hålla ögonen på om man letar efter mer obskyr tidig jazz. För dom här Armstrong inspelningarna kan jag med lätthet säga att jag inte har sen tidigare!
     Däremot så var ljudkvaliteten inte någon jättehöjdare och det verkar den inte vara på något annat ställe där jag har hittat inspelningar heller. Nu skulle man ju kunna ursäkta det med att det ändå är inspelningar från 1924-25, men Hot Five-inspelningarna från året efter har bättre kvalitet. Till och med styckena med Sam Lanin från 1921, som jag skrev om för tre år sen, låter klarare. Men likväl är detta en kul och mysig platta med jazzhistoriens vingslag fläktandes i ansiktet. Dixieland förvisso, men så här gamla inspelningar kan man helt klart ursäkta det! Vad som också är intressant är att Armstrong inte sjunger en ton här, utan det gör Alberta Hunter, under pseudonymen Josephine Beatty, samt Clarence Todd. 
     New York-vistelsen blev kort för Armstrong här. Redan 1925 flyttade han hem till Chicago igen efter att ha känt sig vilsen i "The big apple". Sin egen stil skulle han hitta ändå, eftersom det var här han spelade in med sitt nybildade Hot Five härnäst. Plattan blir klart kvar i samlingen!



Pete Johnson, Cozy Cole - All star swing groups
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Savoy Records
Betyg: 4/5

Det här dubbelalbumet gick ju inte att motstå. Förvisso en samling av återutgivna saker, men Savoys utgåvor med namnet The Savoy Sessions är alltid intressanta och innehåller mycket spännande saker om man gillar småbandsjazz från 40-talet. Sen kan kombon Pete Johnson och Cozy Cole på samma platta tyckas vara lite udda, speciellt när dom inte möts i någon låt på plattan utan har ungefär en platta var. Pete Johnson var ju främst känd som boogie-woogie pianist, men av det hörs inte mycket här utan det är galant småbandsswing med namn som Hot Lips Page, J.C Higginbottom, Albert Nicholas, Ben Webster och sångerskan Etta Jones i sättningen. Jag kan med lätthet säga att majoriteten av dessa låtar har jag aldrig hört eller har på platta sen tidigare, då Pete Johnson inte är den musiker jag har lyssnar mest på.

Annat är det med Cozy Cole, som man inte kan ha missat om man lyssnar på småbandsswing från då. Han spelar trummor nästan överallt på dom flestas inspelningar. Bland musikerna här märks Ben Webster, Budd Johnson, Emmet Berry, Johnny Guarnieri och Coleman Hawkins. Just Cozy Cole-skivan av den  här utgåvan har ett par fläckar. Inledande "Jericho", mer känd som gospeln "Joshua fought the battle of Jericho", har spelats in av ett otaligt massa dixielandorkestrar och jag tycker inte riktigt den passar in i det här lättare swingformatet. Det samma gäller "Show boat"-klassikern "Ol' man river", som känns lätt forcerad i den här snabbare swingversionen. Men om man bortser från dom parenteserna så är detta ett riktigt bra och spännande dubbelalbum för alla som liksom jag gillar småbandsswing från 40-talet, och kanske då speciellt sånt som inte hörs så mycket i jazzkretsar numera. Skivan blir klart kvar i samlingen! Så med all respekt till Cozy Cole så får Pete Johnson det obligatoriska smakprovet i form av avslutande "Man wanted" med sång av Etta Jones (nej, inte James). Lyssna hur låten börjar som en långsam bluesig ballad men plötsligt ökar i hastighet efter halva låten till ett grymt jazzgroove. 



Coleman Hawkins & Bud Powell - Hawk in Germany
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Black Lion
Betyg: 4/5

Vi går på konsert med ett gäng legender! Swing möter bebop och spännande saker kommer ut när Coleman Hawkins och Bud Powell, tillsammans med Oscar Pettiford och Kenny Clarke, sammanstrålar i en kritikerrosad konsert i Essen, dåvarande Västtyskland, 1960. Det här är precis så lysande som man förväntar sig. Som någon skrev; Hawkins blåser hårt, Powell dansar på tangenterna och Pettiford & Clarke håller tillbaka som legender. Bättre än så kan man inte beskriva det! Ska man säga något mer så är det att det hela är uppdelat i två set, övervägande av första sidan är låtar med Bud Powell trio och till "All the things you are" kommer Hawkins in. Samspelet mellan Powell och Hawk är kanonbra, inte minst på låten "Just you, just me". Det här är en riktigt bra konsert, både Powells triosaker och låtarna med Hawkins. Senast Hawk var med på bloggen, i Jazz At The Philharmonics 1967-livebox, så var det en musiker långt ifrån sitt esse och långt under isen, men här funkar allt, även för Powell, som vid den här tiden hade en av sina renare perioder. Stor tumme upp och konserten blir solklart kvar i samlingen!



Charlie Norman And His Cocktail-piano vol. 2
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: Metronome

Charlie Norman får för lite utrymme här och då händer det att en och annan Norman-platta följer med mig hem ibland. Han var en fenomenal pianist som kunde spela nästan vad som helst på ett piano, även om musiken ibland kunde tendera att vandra lite för mycket både åt komedi- och schlagerhållet. Men han var en glad person som hade stor humor. 

Den här singeln är del av en samling av några av dom stenkakor som gavs ut där Norman spelar olika medleyn av låtar i jazztempon för cocktail-partyn på 50-talet. Vilka som spelar gitarr, bas och trummor på dom här inspelningarna framgår inte och jag hittar ingen information, men om någon vet kan denne lämna en information i kommentarerna.
     Sida ett innehåller mer jazzbetonade låtar med titlar som "Ain't she sweet", "I want to be happy", "Rosetta", "Japanese sandman" och förstås den kontroversiella "Anitra's dance", Griegs Pehr Gynt-verk som han spelade i jazztempo så norrmännen blev vansinniga. 
     Sida två låter lite mer schlager/easy listening-betonad med diverse latinolåtar jag aldrig hört, samt "Unchained melody". Men det är väldigt välgjort och snyggt likväl, så totalt sett är detta riktigt glatt och kul och ett kul fynd. Speciellt om man, som jag fick här, får med en gata från ett urgammalt Monopol-spel. Så för information så äger nu jag Götgatan i Stockholm!



Fats Waller - Fats magic piano 
Utgivningsår: 1955
Skivbolag: His Master's Voice
Spår: Carolina shout/Ring dem bells/Georgia on my mind/Rockin' chair

Jag vet inte hur långt det är mellan Fats Waller och Charlie Norman egentligen, men ibland finns vissa liknelser. Jag skrev när jag recenserade den enda plattan jag har skrivit av honom hösten 2020 att det är en musiker jag har blandade tankar om. Han var på tok för mycket komiker som svamlade och skämtade alldeles för mycket, men när han är ensam och naken med sitt piano då är han som bäst. Det är inte så lätt att hitta, utan oftast hittar man hans orkesterinspelningar med mycket "JAZZ, JAZZ, JAZZ"-sång.
     Men här hittade jag äntligen en EP med bara Fats och hans piano, inspelat 1941! Och även när han inte sjunger eller skojar så är det glatt och fullt ös på pianot. Som sagt, spela piano kunde han! Tempot på "Carolina shout" är riktigt häftigt! Det här är riktigt bra och välspelat och jag är så glad att äntligen hitta den här!

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)

The Greatest Jazz Concert In The World (Oscar Peterson, Duke Ellington, Ella Fitzerald etc)
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Pablo
Betyg: 4/5
Vi ska gå på konsert med eliten av jazz! En på många sätt historisk konsertinspelning med många tragiska öden och sista-gånger, men också förstås riktigt bra musik! Norman Grantz har givit ut den här boxen med fyra skivor på sitt bolag Pablo. Jag vet att jag har gett det bolaget både ris och ros. Som jag sa när jag skrev om Oscar Peterson-skivorna från Skivmässan senast så är det ett skivbolag som ofta ger ut plattor med äldre jazzmusiker som inte får plats på så många andra bolag i den då allt mer popifierade musikbranschen. Och för det applåderar jag Grantz. Han trodde på och vågade satsa på den äldre jazzmusiken på 70-talet! Dock är det flera av musikerna som inte riktigt håller måttet om man jämför med deras gyllene dar från förr. Snarare tenderar en del av dom att låta väldigt gamla, trötta och oengagerade. Därför så är jag med försiktig med Pablo-utgåvor. Men det finns ändå en viss typ av plattor som Pablo ändå är snäppet bättre på och det är liveinspelningar, för dom gav ut mängder med bortglömda liveupptagningar från framför allt 60-talet som är riktigt bra och det här är en av dom! 

Den här boxen är då inspelningar från tre av Jazz At The Philharmonics konserter i USA 1967 och huvudattraktioner dessa kvällar var Oscar Peterson, Duke Ellingtons orkester och Ella Fitzgerald med både Ellingtons band och egen trio. Inspelningarna har dock alltså lite svarta sorgkanter kring sig eftersom det är tre sista-gånger som rör plattan. Om vi tar det lättaste först, det är sista gången som Ella Fitzgerald och Duke Ellington spelade ihop, som dom hade gjort på ett antal plattor och konserter under 60-talet. Inget dramatiskt kring det, det blev bara inte mer av samarbetet och dom båda fick annat för sig.
     Sen är det här också dom sista inspelningarna någonsin med Coleman Hawkins, som vid det här laget var så nere i sin depression och alkoholmissbruk att han efter den här spelningen helt ägnade sig åt drickandet och dog av leverskador två år senare. Här framträder han med Oscar Peterson, två låtar med dennes trio och en med Ellington-bekantingarna Johnny Hodges och Paul Gonsalves och lyssnar man noga hör man Hawkins muttra innan "Sweet Georgia Brown":
"I guess i've gotta go through with it"

Och får till svar från okänd individ:
"That's right!"
     Skiva tre innehåller också en inspelning med Ellingtons orkester av Billy Strayhorn betitlad "Blood count", som var det sista Strayhorn någonsin skrev. Faktum är att han skrev den på sjukhuset där han behandlades för sin cancer och det är tragiskt att höra Duke introducera låten och Strayhorn som:
"He is a little bit under weather and in the hospital..."
Han skulle aldrig komma därifrån, varvid man kan ifrågasätta konsert-datumen som står noterade här, 28 juni-1 juli, eftersom Strayhorn vid det laget varit död i en månad, förutsatt att dödsdatumet stämmer förstås. 

Men om vi nu ska koncentrera oss på det positiva nu istället, musiken! Nu är det tre av världens största jaszzmusiker som framträder och dom lyckas göra kanonbra framträdanden. Oscar Peterson med komp och gästmusiker gör riktigt bra ifrån sig, möjligen med undantag från två av låtarna där bluesgitarristen T-Bone Walker gästspelar. Den typen av blues är inte riktigt mina domäner och hans två stycken, där han även sjunger, känns väldigt segdragna. Det är säkert kul för publiken att se Walker med jazzeliten, men jag hade kunnat av vara det. 
     Duke Ellington och hans orkester är som väntat kanonbra och är briljant i den snabbare "Hurdle Gurdle". I dessa låtar snackar vi jazzmusikalitet av högsta klass och största nöje! Dessutom bjuds icke-Ellington-kopplade musiker som Zoot Sims, Benny Carter, Oscar Peterson och Clark Terry in här och där. Och är Oscar Peterson där och gästar så kan man stå ut med "Take the 'A'-train" en gång till, speciellt när man har gjort ett annorlunda jazzvals-arrangemang av låten i början. Duke i all ära, men Oscars inträde i låten vid pianot gör att den annars så otroligt uttjatade låten känns betydligt roligare än på länge. 
     Till sist var det då Ella Fitzgerald, som både framträder med Ellington-bandet och med en trio bestående av Jimmy Jones, piano, Bob Cranshaw, bas och Sam Woodyard, trummor. Ella är förstås en fröjd att höra på och gör sin del riktigt bra. Sen är kanske inte versionen av "On the sunny side of the street" som hon och Ellington-bandet gör den bästa jag har hört av låten. Men den långa scat-songen i "Day dream" är rekommenderbar, liksom förstås den avslutande "Cotton tail" med både bandet och trion i högform!

"The Greatest Jazz Concert In The World" kanske är lite att ta i, men det är likväl en riktigt grym konsert som placerar sig riktigt högt på listan över årets bästa fynd. Duke Ellington känns någonstans som MVP:n på konserten den här gången, men både Oscar Peterson och Ella Fitzgerald är kanon och det här är en fröjd för örat att få vara med och höra! Jo, jag tror det har framgått att boxen blir kvar i samlingen! 

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two

Jan Garber And His Orchestra - The 1944 Swing Band Volume One/Volume Two
Utgivningsår: 1999
Skivbolag: Circle Records
Betyg: 4/5
Två skivor till priset av en, som det brukar heta. En gång tidigare har namnet Jan Garber figurerat här på bloggen, 2020 i ett Nytt I Samlingen, men jag tyckte att han förtjänade en egen plats här också. För Jan Garber är en av de mer okända namnen inom jazzen. Egentligen var han ju en mer dansmusiker som spelade 20- och tidiga 30-talets hot och sweet dansmusik med stråkar, eftersom han själv spelade fiol. Men det blev snart svårt med den typen av musik så för omgivningen då lite överraskande så stylade han om sig till riktig storbandsledare under andra världskriget. Det var väl inte världens bästa tid för satsning av det. Dels fanns det redan en hel uppsjö av swingband, som redan dom började få problem i och med att den moderna bebop-jazzen allt mer fick mark. Dels så var det dessutom inspelningsrestriktioner under kriget. Han fick några få succéer innan han tappade pengar på jazzen allt mer och gick snart tillbaka till sin normala stil för eventuella nostalgiker, något han höll fast vid ända fram till 1971.

Dock är det från hans korta period som storbandsledare man främst hittar plattor med honom som, i den mån man hittar några alls. Jag har dock, förutom mini-LPn jag skrev om 2020, hittat några plattor och dom här två CD-utgåvorna från det lilla bolaget Circle Records är riktigt bra, med inspelningar gjorda mellan 1941-44. Vad är det jag har sagt om små bolag och chansen att hitta dom där lilla extra jazzinspelningarna? Jag hittade dom här två på Video Drome utanför stan för en femma styck för inte allt för länge sen.
     Jag ska inte säga att Jan Garber är något unikum i sin stil och skapar något eget och nytt, som till exempel Ellington, Basie eller Goodman, och av musikerna i bandet känner jag väl typ inte igen någon, men han var en riktigt bra yrkesman som ledde ett riktigt bra och svängigt storband, här då med sånginsatser av Bob Davis, Carol Kay och Liz Tilton, yngre syster till Benny Goodmans mer kända sångerska Martha Tilton. En del av inspelningarna på dessa inspelningar är dessutom radioinspelningar, vilket alltid är trevligt! Hur han lät under sina tidiga (och senare) år vet jag inte, men som storbandsledare är han underskattad och klart värt både ett och två öron! 

Gratis jazzskivor från USA känns som en ära!

Normalt när jag skriver mina "Nytt i samlingen", om skivor jag har införskaffat under månaden, så är det en rätt lugn process, om det inte har varit skivmässa då man ska skriva om både månadens senaste och skivmässans bästa. Men ibland så sker det saker som gör att man får rucka lite på gängse saker. Som när en vän skänker en en stor del av sin skivsamling och man ska försöka få någon ordning på det. Och då det är så pass många skivor det är frågan om och jag knappt har hunnit lyssna på stickspår på alla än så är det bättre att introducera dom så här i en sorts krönikeform än i ett normalt "Nytt i samlingen". 

På söndagarna så är jag med i ett par streamar på Youtube med skivsamlare och musikintresserade från mestadels USA och Kanada som pratar musik och på en av dom så annonserade en av dom amerikanska deltagarna som kallas Robert P att han ämnade avveckla en stor del av sin skivsamling. Dom mest värdefulla skulle han förstås sälja, men en stor del skulle han skänka bort och frågade rakt ut på chatten vilka som var intresserade och av vad. Nu kan någon tro då att jag därmed är uträknad eftersom jag bor på andra sidan Atlanten och kostnaderna skulle bli på tok för stora. Men han hade skickat skivor till mig förut så kostnaderna, nu när det ändå var sista gången, var inga problem, framför allt när det nu var frågan om delar av hans CD-samling. 

Robert P hade en relativt stor jazzsamling och hans CD-skivor har inga normala CD-fordral utan är förvarade i plastfickor. Så när han i chatten räknade upp namn som Dave Brubeck, Art Blakey, Miles Davis, Horace Silver, Wes Montgomary och Hank Mobley så var jag snabbt framme och accepterade. Jazzskivor gratis från USA är inte helt fel och alla dessa är i original utgivna mellan åren 1956-1965! Dessutom så är plastficksformatet välkommet för ett trångt utrymme. Lugn, jag tänker INTE börja föra över alla mina skivor till plastfickor själv av praktiska skäl, utan det var i det här fallet som det var alla tiders! 
     
Två skivor som inte var av jazzgenren fick också följa med, Carly Simons "Anticipation"från 1971 (jag har för lite Carly Simon, helt klart) och J Geils Bands liveplatta "Full house". Den sistnämnda kanske var en tabbe, för J Geils Band från 80-talet, ett röjigt, bra och glatt gäng och en liveplatta från det är inte alls fel. Men den här plattan var alltså från 1972, vilket jag inte hade en aning om, än mindre att bandet existerade då, så jag kan idag förstå dom förvånade miner på chatdeltagarna när jag tackade ja till den. Men det blir en kul och ny upplevelse!
     Men om jag nu ska börja tala lite om alla jazzplattorna så var det en musiker som utmärkte sig mest, trumpetaren Hank Mobley, ett namn som jag hörde om redan 1988 i ett avsnitt av det saligen bortglömda radioprogrammet "Be bop spoken here" med Börje Räftegård. Robert P hade sen tidigare velat skicka ett par skivor med Mobley från lågbudgetbolaget Real Gone Music Company. Det här

bolaget är en av dessa som ger ut flera fullängdsalbum med olika artister i boxar, vilket jag inte alltid är så förtjust i. Men och andra sidan så är det svårt att säga nej till också när jazzgenren nu är så stor och omfattande, och i bopgenren och senare även dyr. Alltså fick jag dom nu istället och Hank Mobley är en lysande musiker utan tvekan! Sen så blev jag lite mer försiktig när jag såg att det stod MCPS på dom. Minnesgoda läsare vet vad jag anser om jazzplattor med där det brittiska  STIM står skriver med lysande bokstäver. Dom brukar innehålla allsköns fel med allt från skivor som inte stämmer med innehåll, usel inspelning och felaktig fakta. Förra månaden köpte jag en liknande box från samma bolag med gitarristen Wes Montgomery och det visade sig att alla låtar från dom på omslaget utlovade albumen inte var med på alla plattorna. Men här var det jackpot och Mobley-plattorna i boxen är komplett, och samma med den box med fyra plattor med saxofonisten Lou Donaldson som också var med. Det här är en musiker jag mest hört talas om knappt haft något alls med tidigare.
     En kvartettskivor jag har velat ha sen länge är kvartetten skivor från 1956 med Miles Davis Quintett, med Miles, John Coletrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones som går under namnen "Cookin' with...", "Relaxin' with...", "Workin' with..." och "Relaxin' with..." och nu har jag alla fyra! "Relaxin' with The Miles Davis Quintet" innehåller klassikern "If i were a bell" och jag kommer nog garanterat att skriva om någon eller flera av dessa album i framtiden! 
     I övrigt så sitter två volymer livekonsert med Art Blakey Quintet från Birdland riktigt bra, liksom tre plattor med Wes Montgomery och en dubbellive-CD med Dave Brubeck från Carnegie Hall. Också tre plattor med pianisten Horace Silver, en mycket intressant jazzmusiker från boperan! Och detta var bara ett utdrag av skivorna. Alla skivorna kan man se på bilderna.

Jag fick dom alltså gratis, vilket i och för sig var en sanning med modifikation. Robert P gav mig dom gratis och ordet "gift" var noterat, så ingen skugga på honom alls förstås, och överförandet över Atlanten gick smärtfritt. Men Postnord skulle likväl ha en hundring för sitt besvär. Men 100 kronor för 25 stycken jazzplattor, varav fyra egentligen är boxar, känns inte som något att tjafsa om. Och när det gäller 2026 års köptillfälle så kan detta bli svårslaget redan. 

Robert P har under dessa streamar visat upp sin samling vid olika tillfällen och skivhyllorna har lyst i bakgrunden och det känns som en ära att kunna överta dessa skivor ur samlingen och förvalta och vårda dom väl! Jag är förstås mycket tacksam! Och som smakprov väljer jag något ur den lysande skiva som i skrivande stund snurrar i CD-spelaren, Hank Mobley och plattan "No rooms för squares" och låten "Old world, new imports"!

Nytt i samlingen BONUS - 78-varvsspecial!

Det är ju inte så ofta jag hittar och skriver om 78-varvsskivor så när jag till sist hittar en riktigt bra antal med jazzstenkakor för ett löjligt billigt pris så känns det helt rätt att ändra på det och göra en liten specialversion av Nytt i samlingen. Den här ska alltså inte ses som en helt ny artikel i serien utan en liten bonus! Tre stycken blir det och dom är av olika härkomst och stil. 

Peter Rasmussen  Kvintett - Lime juice/Song of the night
Utgivningsår: 1944
Skivbolag: Sonora Swing

Dansk jazz har haft flera framgångsrika namn i hemlandet, men det slutar ändå att med att man i stort sätt bara minns violinisten Svend Asmussen. Ett namn som är tämligen bortglömt är trombonisten Peter Rasmussen. I början av karriären så spelade han en del med sin kusin Kai Ewans orkester, men åkte till USA och fick en hel del lektioner av Mif Mole. Under andra världskriget så hade han egna orkestrar som spelade både jazz och schlager. En av dom orkestrarna är denna, som har namn som pianisten och vibrafonisten Kjeld Bonfils, gitarristen och klarinettisten Svend Hauberg, bassisten Christian Jensen och trummisen Erik Fredriksen. Det är ska sägas också att det faktiskt inte är första gången jag stiftar bekantskap med denna kvintett, utan jag har en platta med Rasmussen sen tidigare. 

"Lime juice" är en trevlig swing-sak i bästa Benny Goodman-stil som börjar med en sorts afrikansk stil på trummorna och som sen övergår i ett klassiskt och skönt sväng med Rasmussen i full fart med trombonen. Det här är en riktigt bra 78-varvare med bland det bästa dansk jazz hade att erbjuda!



Duke Ellington And His Famous Orchestra - Caravan/Dusk on the desert
Utgivningsår: 1936
Skivbolag: Parlophone

Det finns flera Duke Ellington-klassiker som jag helst av allt aldrig hör igen, "Take the 'A'-tran", "C Jam Blues", "Satin doll" med flera. Sen finns det klassiker som faktiskt funkar än. Dom är inte jättemånga, men "Caravan" är en sån. Låten skapades av Duke och trombonisten Juan Tizol under deras tid i New York och är förstås känd för sin arabiska stil på arrangemanget och Tizols trombon som går genom majoriteten av låten. Ett barn av sin tid, en tid då världen var mycket längre bort än den är idag och det var exotiskt med jazz med lite österländsk touch och Ellington gjorde ju många låtar i den stilen, men den här får räknas som den kanske mest kända. Och jag då som alltid varit en löjligt stor traditionalist vad gäller jazz och inte alls varit förtjust när man går i från svänget har ändå, ända sen jag hörde låten i början av mitt jazzintresse runt 1987, alltid gillat den. Den har en sorts spännande och mysig stämning i sig och i sin skapelse som har gjort att jag lockats av den. Nu har jag den förstås på ett flertal Ellington-utgåvor, men det är förstås riktigt kul att ha den på 78-varv också!
     "Dusk on the desert" kan man då tro på titeln är en sorts fortsättning på "Caravan" i stil, men den är en mer "normal" jazzlåt, fortfarande dock med Tizols trombon i centrum.



Miles Davis And His Orchestra - Budo/Move
Utgivningsår: 1949
Skivbolag: Capitol

Miles Davis "Birth of the cool"-album har återkommit ett par gånger här på bloggen. Dels genom sin första albumutgåva för drygt 16 år sen och dels genom sin CD-utgåva med livekonserten på Royal Roost inkluderad, "Complete Birth of the cool". Jag har också en 45-varvare med låtar från plattan också. Så då fattas det väl bara en sak, original-78:an? Plattan är ju då resultatet av en konsert på just Royal Roost som från början inte alls blev någon succé. Men man fick chansen att göra inspelningar på Capitol och Miles började här samarbeta med arrangören Gil Evans. Det blev därför inspelningar där modernare jazz blandades med element av klassisk musik, samt några stora musiker namn, som Gerry Mulligan, Lee Konitz, tubaisten Bill Barber, Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke. Det här är ju bland det bästa Miles har gjort enligt mig, men det tyckte inte skivköparna då och Capitol blev besviken på att försäljningen inte var vad man förväntat sig och förlängde inte kontraktet med Miles, som gick till Prestige istället. Med åren har dock dessa inspelningar vuxit till den ikonstatus dom idag har.
     "Budo" och "Move" är då förstås ett par riktiga klassiker till låtar, smeksamt och svängigt på samma gång och med ett underbart driv i dom! Visst håller "Birth of the cool" som en stor favorit i jazzsamlingen än och visst låter detta både speciellt och klassiskt på samma gång! Det är en ynnest att också ha låtar från dessa sessions på 78-varvare också!

Nat Gonella & His Georgians - Mister rhythm man

Nat Gonella & His Georgians - Mister rhythm man
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Det är inte lätt att jämföras med en annan musiker i samma stil, men ibland är det svårt att inte låta bli. Den engelske trumpetaren Nat Gonella kallades för den brittiske Louis Armstrong och inte helt utan anledning eftersom Satchmo var hans stora idol och han hade transkriberat och tagit ut Armstrongs solon och kunde dom utantill. Han skulle med tiden också möta sin idol och även bli god vän med denne. 
     Gonella skulle dock också bli en av Englands största jazzmusiker, mycket eftersom han likt Armstrong också var en showman och sångare som gärna underhöll med scatsång. Han spelade ett flertal gånger i Sverige och stannade även kvar här ett tag under andra världskrigets första år för att hålla koll på världssituationen då innan han till sist själv klev in i kriget som fältmusiker. 

Mitt förhållande till Gonella är inte jättestort. Jag har hört honom enstaka gånger i diverse jazzradioprogram då och då, men inte mer. Detta är alltså min första platta med honom och det är åter svårt att inte jämföra med Armstrong. För till skillnad från Armstrong så är förstås Gonella en bra bit ifrån egentligen, både vad gäller trumpetspel och som underhållare. Jag har förvisso väldigt svårt för Satchmos brölande och raspiga sångröst, men den är ändå karaktäristisk för genren. Gonella har väl inte en genomusel röst, men den är inte heller särskilt bra, varken skönsjungande som Sinatra eller Bing Crosby eller karaktäristisk och utstickande som just Armstrong eller Fats Waller.
     Därmed inte sagt att Gonella är dålig på något vis, absolut inte, för han är en helt OK trumpetare och han har ett riktigt bra band med sig, som trots namnet är helt brittiskt och inspelningarna är gjorda i London mellan åren 1934 och 1935. Jag tycker den här plattan ändå är riktigt bra, svänger skönt och har många riktigt bra spår! Nat Gonella & His Georgians är ett riktigt bra och välspelande engelskt band som visar upp engelsk 30-talsjazz på bästa sätt. Den här skivan blir kvar i samlingen!

Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing)

Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing)
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: Ancha
Betyg: 4/5
Det händer som bekant ibland att jag går händelserna lite i förväg och skriver om en skiva som jag nyss har köpt innan jag gör ett "Nytt i samlingen", om det är en riktigt speciell skiva och det tycker jag att den här CDn med Thore Ehrling är. Thore var ju ett av svensk storbands stora namn som under 40-talet spelade mycket i radio, gjorde flera liveinspelningar från Skansen och sålde mycket skivor. På den här plattan har bolaget Ancha tagit två av dessa och satt ihop till en riktigt bra platta, alltså liveinspelning från Skansen och radio. 

Skivbolaget Ancha finns det väldigt lite information om, mer än att dom ger ut plattor via Naxos. Om så alltid har varit fallet, om dom det är först på senare år dom anslutit till lågbudgetbolaget Naxos eller vad historien bakom bolaget är hittar jag inget om. Naxos har ju ett eget märke för jazz också, Naxos Jazz.
     Däremot har Ancha gett ut en väldigt massa bra plattor med jazz och då inte bara de mest kända. Som jag sagt ofta, hos dom mindre bolagen kan man hitta MYCKET guldkorn. Bland annat har ju Ancha gett ut dom fyra riktigt fina albumen med Leif "Smokerings" Andersson, som jag skrev om för 12 år sen (jösses, den här bloggen börjar bli gammal), så väl som riktigt bra live-utgåvor med både Harry Arnold och Count Basies Stockholms-konsert från 1954. 

Den här utgåvan är då med Thore Ehrling, som faktiskt aldrig haft en egen artikel på bloggen förrän nu, och innehåller två konserter som jag aldrig har sett eller hört förr. Den första är med hela orkestern och man spelar direkt för Sveriges Radio 1945 med "senare Mr Aktuellt" Olle Björklund som konferencier. Den här spelningen är enbart tillägnad Duke Ellington och innehåller bara Ehrlings egna arrangemang på kända Ellington-låtar, som "Mood indigo", "Prelude to a kiss", "Solitide", "Black and tan fantsy" och "It don't mean a thing (if it ain't got that swing)". Samt ett riktigt bra arrangemang på "Caravan". Det går förstås inte att jämföra med Ellingtons original, men man lyckas göra riktigt intressanta och dansanta versioner av dessa klassiker. Sångerska är danskan Raquel Rastenni, som jobbade mycket i Sverige och med svenska orkestrar. Det är också kul att höra Thore Ehrlings påor av låtarna och uttalen av engelska låttitlarna som inte är dom allra bästa. Eller vad sägs om ovan nämnda låt som fått uttalet "Carávann" som "Ellington skrivit tillsammans med en musiker i orkestern... han spelar ventilbasun och heter Tízol", med accentuttal på i:et. Världen var så mycket längre bort på den tiden.

Den andra delen är med något så ovanligt som en spelning med Thore Ehrlings Nonett, inspelad 1947 från Skansens dansbana i Stockholm. Denna nonett har flera orkestermedlemmar från orkestern på spelningen före, som Carl-Henrik Norin, Georg Vernon, Arnold Johansson, StigHolm och nytillskottet här, Hans "pre-Ring så spelar vi" Tellemar. Ehrlings ordinarie vokalissa, Britt-Inger Dreilick, sjunger här, förutom vid två tillfällen "Swingminded" och "Flash", då en kvartett ur bandet ("Singminded") respektive Norin själv ("Flash") sjunger. "Flash", som är en Carl-Henrik Norin-låt, följde med Ehrling länge och den har en sån där väldigt lättihågkomlig och briljant melodi som borde ha gjort den mer av en klassiker än vad den med åren har blivit. 

Totalt sett så är detta en riktigt spännande och bra skiva med två (oklippta) konserter med en av Sveriges största orkesterledare och ger en riktigt fin tidsbild av 40-talets svenska musikscen. Jag hoppas på att hitta mycket mer bra och häftiga utgåvor från Ancha innehållandes konserter som inte tillhör dom allra mest utgivna sen tidigare. 

Chick Webb - Spinnin' the Webb (The original Decca recordings)

Chick Webb - Spinnin' the Webb (The original Decca recordings)
Utgivningsår: 1994
Skivbolag: MCA/GRP
Betyg: 4/5
Chick Webb är idag närmast ihågkommen som orkesterledaren som lyfte fram Ella Fitzgerald till framgång och vars orkester spelade bakom hennes tidigaste framgångar som "Undecided" och "A tisket-a-tasket". Däremot har hans egna framgångar dolts i glömska lite grann, kanske mycket för att hans karriär blev ganska kort. Webb fick TBC i tidiga år och blev både kutryggig och kortväxt och för att få igång hans leder så rådde läkaren att han började spela trummor. Men sjukdomen kom i kapp honom och han dog redan 1939. 

Att hitta skivor med Ella och Chick Webb är tämligen lätt. Däremot gör den här samlingen något som väldigt få andra skivor gör, tar oss från Webbs tidiga karriär och ända fram till slutet.
     Det här märket, amerikanska GRP och deras serie "The original Decca recordings", är riktigt bra och brukar innehålla höjdarinspelningar ur Deccas katalog, både välkända och mindre kända. Och här har dom lyckats få lyssnaren att följa trumslagaren från hans tidiga inspelningar 1929, med den tidens stil och en liten touch av den tidiga dansmusiken från 20-talet, genom det tidiga 30-talet då swingen började märkas, till slutet av decenniet och karriären då han hade stor orkester och hade helt anammat storbandsstilen. Detta lanseras då på omslaget som en instrumental platta, vilket är en sanning med modifikation. Här är lite scatsång av Ward Pinkett i första och tidigaste låten "Dog bottom" och sång av trumpetaren Louis Bacon i "(I'm left with the) Blues in my heart". Men Ella Fitzgerald förekommer inte alls här och hur mycket jag än älskar Ella och hennes röst så tycker jag att det är riktigt bra med en platta där Chick Webb får lysa själv. Detta är en riktigt bra samling som lyckas på ett riktigt bra sätt fånga hans karriär, med tidiga inspelningar jag aldrig tidigare har hört och som var otroligt roliga att höra! En liten spricka i fodralet  kan jag leva med och/eller byta ut så småningom. Stor tumme upp här!

Chaka Khan/Freddie Hubbard/Joe Henderson/Chick Corea/Stanley Clarke/Lenny White - Echoes Of An Era

Chaka Khan / Freddie Hubbard / Joe Henderson / Chick Corea / Stanley Clarke / Lenny White - Echoes Of An Era
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5
Chaka Khan gillar jazz, det har framgått med all önskvärd tydlighet i intervjuer, konserter och framträdanden. Därför känns den här plattan rätt naturlig. Här sjunger hon med ett gäng klassiska musiker som alla mer tillhör avant garde-jazzen på 60-70-talen och följaktligen inte är min normala kopp av te. Freddie Hubbard och Chick Corea är inte musiker jag normalt lyssnar på så ofta och Stanley Clarkes funkplattor är långt bättre än hans jazzditon. Men här är det mer klassisk jazz med diverse jazzstandards som gäller och det är förstås en stor fördel!

Jag är ju ett stor fan av Chaka Khan och hennes röst och den lyfter den här plattan också med både skönsång och scatsång. Sen kanske det inte är några unikum vad gäller val av låtar. "Them there eyes", "All of me" och "Take the a' train" känns som lite väl vanliga låtar vilken random svensk kvintett som helst med en jazzvokalist skulle ta sig an i en kyrkokonsert. Men likväl lyckas man göra något riktigt intressant av detta. Dessa musiker, som normalt brukar spela mycket mer modernare jazz än så här, får här visa hur dom låter när dom spelar mer klassiska jazztoner och dom gör det riktigt bra, utan tvekan. Freddie Hubbard leker lätt på trumpet respektive flygelhorn och Joe Henderson på tenorsax är också riktigt bra. Arrangemanget av "Take the a' train", en låt jag är tämligen trött på, lyckas man otroligt bra och nyskapande med, med Chick Coreas inledande pianospel och blåsarna som spelar ihop och inte låter den klassiska melodin komma in efter en och en halv minut var på Chaka sen sjunger den text man nästan aldrig hör till den låten. Chaka och blåsarnas samspel/sång tillsammans i "I mean you" är också riktigt bra. 

Den här plattan har kanske en del riktigt uttjatade låtar i materialet, men man lyckas göra något eget och intressant av det och få det att softa och låta riktigt bra. Chaka Khan är den lysande stjärnan, mitt ibland musiker som är bättre än dom någonsin varit, i mina öron i alla fall. En riktigt bra platta, som blir klart kvar i samlingen!

Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds - Lovie Austin's Blues Serenaders

Lovie Austin's Blues Serenaders with Tommy Ladnier & Johnny Dodds  - Lovie Austin's Blues Serenaders
Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5
Kvinnor inom jazzen under dess gyllene decennier var ju främst satta som attraktiva vokalister till storband. Givetvis fanns det undantag som Mary Lou Williams och Lil Harding, som var pianister, men kvinnliga orkesterledare fanns det inte så många av. Men en av pionjärerna på området var Cora Calhoun, eller Lovie Austin som hon kallade sig (ingift Austin för övrigt). Boendes i Chicago så spelade hon på vaudeville-föreställningar och bildade snart sitt eget "Blues Serenaders". Ofta när folk med specialitet tidig jazz rangordnar musiker och bandledare under 20-talet så hamnar hon högt, men ändå så är hon väldigt bortglömd och okänd för den stora massan, inklusive mig, ska erkännas. Innan jag hittade den här skivan visste jag inte alls vem hon var, och tittar man på andelen musiker hon har jobbat med eller haft i sitt band så är jag förvånad över hur jag har kunnat missa hennes namn i alla år! Eller vad sägs om Johnny Dodds, Tommy Ladnier, Kid Ory, Jimmy Noone, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ovan nämnda Mary Lou Williams har nämnt Lovie Austin som sin främsta influens som musiker. 

Austin var inte bara bandledare utan även både kompositör och pianist, men spelade väldigt sällan solon på inspelningarna, vilket även framgår av inspelningarna på denna platta. Vilket är väldigt synd, för Lovie Austin är en riktigt bra pianist som har en väldig energi när hon spelar i bakgrunden. Hon skulle nog ha kunnat göra riktigt häftiga solon. På den här plattan är det istället Ladnier och Dodds som lyser mest och det är inget fel i det. Det är en platta som har väldigt mycket dixieland över sig förstås, men jag brukar ju vara förlåtande till det om inspelningarna är gamla (här är dom från 1924-26) och det är rätt stämning och här är det riktigt bra driv i spelet och låtarna. Lyssna till exempel på "Travelling blues", ett originalopus av Austin, eller "Frog tongue stomp". I den senare kan man faktiskt höra Lovie Austin spela några takter själv. Att kalla det för ett solo kanske är lite för mycket, det är mer en sorts överbryggande liten melodislinga, men man hör henne i alla fall. 

En sak som är kul med min nya vurm för 20-talets jazz är alla möjliga former av för mig mindre kända namn som poppar upp och som jag får lära känna och Lovie Austin's Blues Serenaders är en angenäm och kul bekantskap där Lovie själv är en riktigt bra musiker som i en manlig jazzvärld lyckas göra sitt eget och få det att låta och svänga lika bra med sin egen orkester. Plattan blir klart kvar!