Utgivningsår: 1987
Skivbolag: BMG
Betyg: 3/5
Den här liveplattan som jag hittade på Erikshjälpen i Gävle är intressant på flera sätt. Året är 1964 och Newport Jazz Festival beslutade sig för att ha en hyllning till Charlie Parker, nio år efter hans död. Bandet som sattes ihop bestod av flera musiker som hade jobbat med Bird under karriären. Här hörs J.J Johnson, Sonny Stitt, Howard Mc Ghee och Max Roach. Genom festivalen fungerade prästen Norman O'Connor, som kallades jazzprästen eftersom han friskt blandade sitt jazzintresse med sitt prästjobb, som presentatör och moderator vid paneldiskussioner. Iförd prästkrage så gick han upp på scenen och informerade att saxofonisten Eric Dolphy några dagar innan hade dött. Mannen var inte rädd att vara egen och stå för sin stil.
I original gavs den här skivan ut av RCA 1967, men för en gångs skull är det ingen skillnad mellan originalet och den nyare CD-utgåvan, här från Bluebird. Nu bestod många av Parkers inspelningar med andra av riktigt bra samspel och jag tyckte det är lite si och så med det på första låten "Buzzy", men det är en otroligt bra tryck i alla låtar på plattan. Man har inte direkt försökt att återskapa 40-50-talets bopstil utan det hörs att det är lite mer av en nyare stil med touch av hardbop-stil i solona. Man blandar både det traditionella med lite av den nya ännu mer improvisationsbaserade stilen. Och det funkar ändå bra och har ett häftigt sväng.
Sen ska pastor O'Connor intervjua ovan nämnda musiker om hur dom träffade Charlie Parker och även om det är kul att höra musikerna prata så blir det något framstressat. Att sen ha en tyst minut funkar bra på plats, men det är väl inte världens bästa idé på platta med en minuts tystnad plötsligt. Därefter kommer låten "Wee", var på själva konserten sen är slut och man har skohornat in två ballader med saxofonisten Jackie McLeans lilla band och låtarna är riktigt bra, inget snack om det, och hade inte dom varit med så hade skivan mer passat som en EP i längd. Men McLeans studioinspelade låtar känns ändå väldigt malplacerade och lite märkliga i sammanhanget. Det känns lite som själva skivan lite dör efter att själva konserten har slutat. Och, ja, vinyloriginalet från 1967 har samma uppdelning.
Total sett är detta en välspelad platta med mycket riv och en riktigt kul skiva ur jazzhistoria sett, men som har en del konstiga och ibland lite väl krystade element i sig. Men skivan blir klart kvar i samlingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar