Nytt i samlingen - Augusti 2026 (Singelspecial!)

Augusti har varit en månad då jag har hittat något enormt med singlar av alla de slag. Så därför blir det denna månad en singel-special av Nytt I Samlingen!

Elton John & Millie Jackson - Act of war
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: The Rocket Record Company
B-sida: Act of war part 2

Det är alltid kul att hitta dom där obskyra singlarna med kända artister som som man inte visste om fanns. Inte minst om man, som jag här, hittar dom på en gårdsloppis långt ute på vischan. 

     Den här singeln med Elton John från 1985 har jag aldrig hört talas om, jag kan inte minnas att den spelades i Tracks då och den finns bara på kassett respektive CD-versionen av Eltons då aktuella platta "Ice on fire" som bonusspår. Nu var Tina Turner påtänkt att vara duettpartner, som dock avböjde och han fick nöja sig med den 

karriärmässigt betydligt mindre Millie Jackson. I Sverige sålde denna soulstjärna med både rapp och grov mun och rock i soundet inget alls och vet man något om henne så är det i så fall det där katastrofala skivomslaget där hon sitter på en toalettstol med trosorna längs fötterna.

Jag ska inte säga att det här är Elton Johns bästa låt i karriären. Det finns låtar bara detta år, 1985, som är roligare. Det är förvisso ett bra riv i låten och soundet, men melodin är långt ifrån stark. Texten är ännu en sådär för tiden passande historia där man försöker göra ett stormigt förhållande till en metafor för kalla kriget. Vill man ha en Elton-låt med det temat så är "Nikita" klart bättre. Men låten är samtidigt en kul kuriosa och soundet bra och det är bra klös i tempot så singeln blir kvar ändå.

Mona Wessman - En sång om våren
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: CBS
B-sida: Har du hört vad som hänt

Mona Wessman har lämnat Åke-Tråk och gett sig på att försöka göra en försvenskning av dom mest uttjatade och tråkigaste jullåtarna någonsin, José Felicianos "Feliz navidad". Eller snarare så är det textförfattaren Lars Wiggman som har vänt på almanackan och försökt att översätta en låt som heter "God jul" till "En sång om våren". 

     Hade detta varit dåligt så hade det varit ett fall för "Kultstämplat", men nu så är detta riktigt bra, långt bättre än Feliciano. Textens innehåll är förvisso inget unikum, men låten tjatar inte alls samma fraser om och om och om igen som originalet, utan man har lyckats göra något eget av det och få till ett skönare svenskt schlager-sound. Mona Wessman får också visa att hon är mycket bättre än när hon ska köra sönder sin eviga 60-talsschlager. Stor tumme upp för denna!

Spencer Davis Group - Gimme some lovin'
Utgivningsår: 1966
Skivbolag: Island
B-sida: Blues in F

60-talssinglar, som inte är i genren svensk schlager, tillhör inte vanligheterna att jag köper, men när det är en sån här grym klassiker så är det ett givet köp som jag längtat efter att hitta.. 

1966 så hade Spencer Davis Group en väldig press att skapa en ny succé efter några mindre lyckade singlar. Jackie Edwards, som skrev bandets två tidigare listettor "Keep on runnin'" och "Somebody help me", hade tappat i förtroende så manager Chris Blackwell tog dom till en studion och beordrade dom att komma på en ny hit. Resultatet blev den här låten och målet nåddes när man nådde en andra-plats på englandslistan. För här lyckas man skapa ett riktigt häftig drag och Steve Winwoods orgel gör förstås sitt. Det svänger så det nästan fladdrar i brallorna och genom det groovet, en ikoniskt intro och en bra och stark melodi har detta blivit Spencer Davis kanske mest ihågkomna låt, helt rättfärdigt!

Patti Smith Group - Because the night
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: Arista
B-sida: God speed

Patti Smith tillhör kategorin artister jag kämpar med att ta till mig. Det går sådär, men än har jag inte gett upp hoppet och den här klassikern är ju då en utmärkt sak att hålla sig till till en början. 

Låten är skriven av Bruce Springsteen 1977 till hans platta "Darkness on the edge of the town". Dock var han inte särskilt nöjd med låten och den hamnade aldrig på nåt av hans studioalbum. Jimmy Iovine var tekniker på Bossens platta och skulle också producera Patti Smith Groups kommande album och tog med låten till Patti, som skrev till en egen text och spelade sen den låt som skulle bli hennes största. 

     Visst är det här en utmärkt och snygg låt med en galant produktion och arrangemang som börjar i det lilla formatet och stiger till något stort. "Because the night" är en riktigt skön rockpärla från 70-talet, som sen har kanske fått för många coverversioner för sitt eget bästa. Tyska eurodance-gruppen Co.Ro gjorde en mindre intressant tappning, medan 10000 Maniacs gjorde den utmärkt i sitt MTV Unplugged och plötsligt en hit på USA-listan. Och, ja, Springsteen skrev om sin text och har sen dess framför den live. Det är på något sätt ändå en odödlig amerikansk rockklassiker!



Nils Lofgren - Shine silently
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: A & M Records
B-sida: Kool skool

Nils Lofgren är en artist som jag inte har lyssnat så mycket på, men man kanske skulle göra det om det låter så här bra. Eller, ja, jag har ju hört honom i Bruce Springsteens E Street Band, men han har ju också en gedigen solokarriär, även om den vid den här tidpunkten hade problem att komma ur startblocken i hemlandet USA. Så för att råda bot på det tog skivbolaget in producenten Bob Ezrin (som tidigare jobbat med Kiss, Pink Floyd, Alice Cooper och Lou Reed) och ville att Lofgren skulle skriva låtar med andra, vilket han inte alls gillade, till dess man föreslog ett samarbete med just Lou Reed, vilket Lofgren ändå accepterade till plattan. Det är dock inte han som ligger bakom den här låten utan här har Bob Ezrin tagit med en kompositör som han har jobbat med till samma artister som han själv, Dick Wagner. Och framgången blev väl inte jättemycket större heller i förhållande till tidigare alster.
     
"Shine silently", liksom b-sidan "Kool skool", är då från hans platta "Nils". Singeln var lite av ett blindbuy på en utomhusloppis på landsbygden som visade sig vara riktigt gott. För det här är en lättsam och trivsam poppärla med snyggt och enkelt sound och en bra melodi. Jag gillar den här låten och den mjuka ljudbilden jättemycket och är glad att detta visade sig vara ett riktigt lyckokast vad gäller köp. 

Frankie Goes To Hollywood - Welcome to pleasuredome
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: ZTT
B-sida: Get it on/Happy hi!

Fjärde singeln från ett populärt album brukar ju inte ha tendens att bli den mest ihågkomna och det samma får väl gälla även den här låten från Frankie Goes To Hollywoods platta med samma titel som låten. "Relax", "Two tribes" och "The power of love" blev alla megahits och även om den här låten inte blev en flopp (tvåa på englandslistan bland annat) så är det den singeln folk nog minns minst från bandet. Och då var låten ändå kontroversiell på sin tid och fick en del kritik av folk som menade att bandet i texten uppmuntrade och glorifierade ett riktigt omoraliskt leverne, när bandet egentligen varnade för faran att inte tänka sig för.

Om man jämför med ovan nämnda klassiker så har den här inte i närheten av samma hitpotential och starka melodi som dom, men så är den inte heller alls lika sönderspelad. Jag gillar Frankie Goes To Hollywood och den här plattan, men då jag aldrig varit ett fan av den där julballaden, är heligt less på "Relax" och tycker "Two tribes" är bra, men något sönderkörd, så känns den här låten som en riktigt frisk fläkt, även om den inte är jättemelodiös och något man kan sjunga med i på samma sätt som dom större hitsen. Det är en riktigt mäktig ljudbild av Trevor Horn och Steve Lipson och här kommer man riktigt långt med det! En riktigt bra singel är detta!

Månadens bästa fynd - Mars 2019 (Johnny Hodges/Oscar Peterson/Philadelphia International All Stars/Carrie Lucas)

Mars var en riktigt bra månad för skivköp, kanske lite för bra till och med eftersom april kommer med två skivmässor. Men mycket jazz och en hel del fina singlar med 70-talssoul, som förvisso inte har de mest perfekta omslagen, men där skivorna i sig är av bästa klass. Därför blir det hela fyra skivor från denna månads fynd.

Johnny Hodges - Love in swingtime
Utgivningsår: ---
Skivbolag: TAX
Betyg: 3/5

Flera av jazzplattorna har det gemensamt att de är utgivna av samma skivbolag, det lilla svenska bolaget TAX, startad av Carl A Hällström med målet att återutge jazzplattor på vinyl. Dessutom finns det en annan gemensam nämnare, det är Ellington-musiker i mindre och andra konstellationer. Och, ja, The Duke själv är med på ett antal låtar på varje. Den enda jag har hunnit höra i sin helhet så här långt är denna med Johnny Hodges, med inspelningar från åren 1938-39. Dom andra har jag hört stickprov från och om man ska döma av det så verkat denna vara den med med tydligast Ellington-känsla. Sentimentaliteten och lunket från Ellingtons mest kända hits hörs igenon redan från första låt och nästan hela plattan igenom, inte så konstigt då med Ellingtons elit i orkestern med namn som Cootie Williams, Harry Carney, Otto Hardwick, Billy Strayhorn och Lawrence Brown. Och jag ska verkligen inte säga att det är dåligt. Detta är en mysig och avkopplande jazzplatta. Fast i långa loppet önskar jag att man även hade blandat upp det hela med några snabbare låtar också, för det blir lite för segt och släpigt emellanåt. Men det är otroligt fina utgåvor dessa TAX-skivor så den blir förstås kvar!


Oscar Peterson - Starportrait (2LP-box)
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Verve
Betyg: 4/5

En LP-box från Verve, det hittar man inte varje dag, framför allt inte om den innehåller Oscar Peterson. Denna box innehållandes två skivor är från Verves serie "Starportrait" och kan ses som det bästa ur Oscar Petersons reportoar med sina trogna följeslagare Ray Brown och Ed Thigpen. För det går inte att förneka att en hel del av Oscars allra bästa produktion kom under de år som han samarbetade med dessa två och visst förtjänar denna trio en best of-box! Och här finns både sånt som jag har sen tidigare och älskar, som utdrag från den ikoniska "Night train"-serien, men även sånt jag aldrig hört förr och som jag blir väldigt nyfiken på, som deras samarbete med orkesterledaren Russel Garcia eller inspelningar med Milt Jackson. En alldeles förträfflig samlingsbox och väl passande för dom som både vill upptäcka Oscar Petersons eleganta spel och för oss som vill ha och njuta av honom så mycket som möjligt! Jag tycker vi avnjuter "Spirit feel", gjord med Russel Garcia.


Philadelphia International All Stars - Let's clean up the ghetto
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Philadelphia International Records
B-sida: Let's clean up the ghetto (Instrumental)

Ta hela Philly Soul-genrens elit och samla dom i på en och samma låt och denna är resultatet. Givetvis blev lyckan fullständig när jag hittade denna protestlåt och singel mot osäkerheten och förfallet av New Yorks ghetton. Från början var låten skriven till Lou Rawls, men Philly-hjärnorna Kenny Gamble och Leon Huff ansåg att det inte riktigt passade honom och gjorde om den alltså till denna "Philadelphia International All Stars". Fast man behöll ändå Rawls inledande prata som pågår i en minut, men har alltså fyllt på med Billy Paul, Archie Bell, Teddy Pendergrass och O'Jays.
     Detta är ett stycke musikalisk tidshistoria och tidlös viktig samhällsinformation ihopblandad till en mästerlig brygd. Egentligen så är melodin inte alls någon hit, men den gungande rytmen som tuffar på genom hela låten gör att den sitter likväl som ett härligt funkigt tuggummi som inte vill försvinna ur huvudet. Så för att förstärka det ännu mer så finns en grymt skön instrumental version av låten signerad Philly-bolagets husorkester M.F.S.B. på B-sidan! Och att nu Lou Rawls inte fick ensamrätten på låten har förstås inte hindrat honom att ändå framföra låten på sina konserter och på så sätt låta den leva kvar i generationer!


Carrie (Lucas) - I gotta keep dancin'
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Soul Train Records
B-sida: What's the question

Under flera år som ung hade jag en skiva från 1984 som hette "Horsin' around" med en sångerska som hette Carrie Lucas. Den skivan tyckte jag var tämligen trist och ointressant och snart blev den utrensad ur samlingen. Oturen ville mig dock så lilla att jag när jag fick en påse skivor gratis av en arbetskamrat så dök "Horsin' around" upp igen, som ett eländigt häftplåster. När jag nu hittade denna singel så visste jag inte alls vad "Carrie", som det bara står på singelskivan, hette i efternamn och att Carrie Lucas och jag än en gång skulle mötas.
     För anledningen till att jag köpte denna singel var att den är utgiven på Soul Train Records, som är programledaren för den amerikanska showen "Soul Train", Don Cornelius, eget skivbolag. Älskar ni 70-talssoul som jag och inte har sett "Soul train" så gå in på Youtube och titta, där det finns mängder av avsnitt. Carrie Lucas var alltså kontrakterad på Soul Train Records och på den senare utvecklingen av det bolaget, Solar, större delen av sin karriär, utom då på den enda platta jag hade med henne.
     Jag ska verkligen inte säga att Carrie Lucas är en bra sångerska, tvärtom så sjunger hon riktigt uselt, men melodin är ändå riktigt lysande och den stråkförsedda discoproduktionen är grymt skön och smekande och likväl är denna singel väl värd ett öra, A-sidan, som den mjukare och avslappnande B-sidan "What's the question"! Den är långt bättre än "Horsin' around" i alla fall...

Månadens bästa fynd - Februari 2019 (Svensk jazz-special)

Världens mest försenade månadsuppdatering, den för februari, kommer här när halva mars är förbi. Samtidigt så måste det ha varit en helt OK månad kvalitetsmässigt eftersom jag redan skrivit om fyra av skivorna jag hittade, Gorgoni/Martin/Taylor, The Carpenters, The Whispers och samlingsplattan där jazzartister spelar 90-talshits. Kvantitetsmässigt så var det en något bättre månad än väntat, eftersom februarimånad brukar vara en riktigt seg månad då folk lämnar och köper minst second hand-saker överlag. Men då jag redan skrivit om fyra skivor så tänkte jag göra ett special denna månad inriktad på svensk jazz, för jag har hittat en hel del riktigt bra sådant den här gången!

Lulle Ellboy - Lulle's lullaby
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Odeon
Betyg: 4/5
När det gäller svenska orkesterledare så nämns de vanligaste namnen, Thore Ehrling, Seymor Österwall och Harry Arnold, medan ett namn som Rune "Lulle" Ellboy känns lite bortglömt numera. Och tidigare nämnda namn är kanonbra, inget snack, men samtidigt så finns det något i deras arr som ändå känns väldigt svenskt på nåt vis, om det inte är Quincy Jones som arrangerar Harry Arnold förstås. Men Lulle Ellboy känns ändå som att han står i en liga för sig där det låter väldigt eget och mer amerikanskt över hans inspelningar. Det är rak och geniun storbandsswing från det sena 40-talet som flyter fram! På denna Odeon-utgåva, som är den första platta med studioinspelningar jag har med annars rätt svårhittade Lulle Ellboy, finns de stora svenska namnen med här, Gösta Theselius, Rolf Ericon, Arne Domnérus och Simon Brehm samt Alice Babs och Carl Holmberg vid mikrofonen. Detta är en riktigt skön och tillbakalutande swingplatta som har bland det bästa av vad svensk jazz har att erbjuda! Antalet youtubeklipp med Lulle är inte så många, men jag har faktiskt hitta en av låtarna på denna platta, "The echo of a serenade" med sång av Carl Holmberg.


Jan Johansson & Svend Asmussen - Jazz på ungerska
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Megafon
Betyg: 3/5

Tredje och sista delen av Jan Johanssons serie av folkmusik från olika länder, efter "Jazz på svenska" och "Jazz på ryska" och den är gjord tillsammans med danske violinisten Svend Asmussen samma år som Jan Johanssons tragiska bilolycka som tog hans liv. Detta är ingen dålig platta alls, men om man nu ska jämföra med de båda andra mer välkända förgångarna så tycker jag dom är ikoniska och snyggare. "Jazz på ungerska" når inte riktigt upp till samma nivå melodimässigt och kanske är det tillkomsten av Asmussen som gör att det inte riktigt känns speciellt på samma sätt som plattorna på svenska och ryska. Kanske är det också för att ungersk folkmusik inte är lika känd som den svenska eller ens den ryska och man kan inte jämföra arrangemangen på samma sätt. Men deras version av "Mustalainen" är till exempel lysande så visst är det en experimentell och udda jazzplatta som är värd att lyssna på, även den i mina ögon inte är Jan Johanssons allra starkaste platta. "Mustalainen" fanns förstås inte på Youtube, men däremot ett verk som heter "Snabbcsardas i d-moll".

Swing - Svenska swingepoken 1935-1939 Vol. 1-3
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Sonora
Betyg: Ej lyssnat på än

Det finns många bolag som har gett ut plattor för att visa upp den svenska jazzepoken under 30-50-talet. Mest känd är förstås Caprice serie "Svensk jazzhistoria", som jag skrev om tio år sen. Men ett alternativ till dom kan vara denna trio plattor som Sonora gav ut i slutet av 60-talet. Nu har jag inte hört plattorna än, men självklart var dom riktigt lockande när jag köpte dom på Sundsvalls skivaffär Vinylstallet. Nu är dessa tre inte lika proffsig som "Svensk jazzhistoria", som trots allt var både grammisnominerad och storsäljande. Caprice serie innehåller ändå väldigt mycket som knappt hörts förr, okända lackskivor och tidigare ej utgivet matrial så det går inte riktigt att jämföra.

Dessutom har man valt att fokusera på den tid då svensk jazz var syndstämplad och väldigt lite förekommande så urvalet har inte varit så stort. Man kan tycka det är lite märkligt att ge ut en samling om den svenska swingepoken på 30-talet och helt lämna ute både Svenska Hotkvintetten och Nisse Linds Hot Trio. Men samtidigt så är det ändå riktigt intressanta namn som finns här, varav flera som jag inte hade på platta tidigare, som Swing Swingers, Arne Hülphers Orkester eller många inspelningar med Håkan von Eichwalds orkester. Eller vad sägs om inspelningar med Benny Carter tillsammans med svenska Sonora Swing Band, vilket måste vara en av de första inspelnignarna med amerikanska och svenska jazzmusiker. Så även om det saknas mycket för att göra detta till en komplett samling från 30-talets svenska jazzvärld så verkar det ändå vara en spännande och intressant samling med mängder av mindre kända låtar och udda musikermöten! Så hur hittar man ett spår som gör tre skivor rättvisa. Det får bli Benny Carter och svenska musiker i "Gloaming".

Månadens bästa fynd - Januari 2019 (Billy Joel/Blood, Sweat & Tears/Kenny Burrell Trio)

Dom första månaderna på året brukar vara enormt slöa vad gäller inflöde på saker i allmänhet på second hand-affärerna och det gäller även skivor. Lägg där till den allmänna torka som varit hela hösten och det är som upplagt för en seg vinter. Även om januari inte var någon jublande månad så var det väl inte någon katastrof heller. Och eftersom jag är inne i min årliga gallring i skivsamlingen så kanske det också är till det bättre. Några intressanta fynd har det dock blivit.

Billy Joel - Storm front
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5
Det andas en form av uppgörelse med en doft av hopp i Billy Joels platta. Släppt 1989, när det kalla kriget var på upplösningen, så verkar Billy Joel vilja summera stämningen i flera låtar. Den stora hiten och mest kända låten, "We didn't start the fire", har en massa kända namn från andra världskriget och fram till dags datum som rabblas i snabb hastighet och låten "Leningrad" beskriver vänskapen mellan en amerikan och en ryss under det kalla krigets slutfas.

Mick Jones från Foreigner har varit med och producerat med Billy och det är en tuffare stil som har kommit fram, en Billy Joel med tydlig rockprofil, om man jämför med tidigare hits som "Uptown girl" eller "Just the way you are". Men även om det inte är en omedelbar platta så är den ändå riktigt bra! Det är snyggt gjort produktionsmässigt, melodier med starka budskap och en Billy  Joel som verkligen lyckas låta engagerad i det han sjunger om. Den är ärlig och speciell och man lyssnar noga även om det i praktiken bara är "We didn't start  the fire" som andas jättehit. Kanske en av de bästa Billy Joel jag har hört och då har jag en hel del skivor med honom.


Blood, Sweat & Tears - Smiling phases 
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: CBS
B-sida: Spinning Wheel

Det är verkligen inte ofta jag ser Blood, Sweat & Tears-singlar där jag går och rotar bland skivor, så bara därför är jag extremt nöjd med att ha funnit denna. Blood, Sweat & Tears startade i en rasande hastighet med två plattor under ett och samma år deras självbetitlade andra album hade en låt vid namn "Smiling phases". Jag med min vurm för hammondorgeln kan förstås inte låta bli att älska Dave Halligans orgel i låten och David Clayton-Thomas röst är förstås unik! Den här singeln i sig är unik eftersom den kombinerar två starka Blood, Sweat & Tears-låtar på en singel. B-sidan är då den kanske ännu mer kända "Spinning wheel" från samma album.

Totalt sätt en komplett Blood, Sweat & Tears-singel från ett riktigt bra och klassiskt album, med ett blås så det nästan fladdrar i brallorna!

Kenny Burrell Trio - All night long
Utgivningsår: 1993
Skivbolag: Jazztime
Betyg: 3/5

Föreställ er följande: Det är sent 50-tal och ni sitter på den ikoniska jazzklubben Village Vanguard i New York. Nu har jag aldrig varit där, men jag kan ana att det troligen är lite dovt ljus och en del värmeljus på borden. I baren sitter står en del och beställer sin drink och ni själva sitter vid ett bord, smuttar på något, vad det än är. Plötsligt kommer en trio upp på scenen, en jazztrio ledd av gitarristen Kenny Burrell och hans medmusikanter basisten Richard Davis och trumslagaren Roy Haynes. Dom spelar ett gäng softa laid back jazzstandards och ni lutar er tillbaka, diggar lite och känner att det är rätt skönt nu, utan att ni kanske noterar riktigt vilka låtar som spelas.

Någonstans där är förutsättningarna för denna platta, där inspelningen är just från Village Vanguard 1959 med ovan nämnda sättning. Skivbolaget Jazztime kan på skivomslaget se rätt lågbudget ut, men faktum är att bolaget normalt sett inte ger ut några samlingsalbum med dom mest vanliga låtarna utan låtarna är ofta återutgivningar från ett och samma speltillfälle. I detta fall heter originalplattan "A night at the Vanguard with the Kenny Burrell Trio".
     Denna Kenny Burrell-platta är väldigt avkopplande och skön att lyssna på och musikerna är proffs. Sen kanske jag tycker att ett piano hade varit på sin plats också som ett komplement för det kan bli lite torrt emellanåt. Men det är ändå en riktigt fin jazzinspelning att mysa till på vinterkvällarna, oavsett om man gör det till denna nyare CD-version eller originalet på vinyl!
Vi smakar av låten "Broadway" som ljudexempel!

Månadens bästa fynd - November 2018 (Cole Porter-samling/Oscar Peterson & Joe Pass/Oleta Adams/Hootenanny Singers)

Det är redan dags att titta tillbaka på föregående månad och snart även på föregående år, eftersom året snart är slut. November kändes först inte som en månad som var helt stark på bra fynd, men när jag tittade igenom var som jag hade köpt under denna tid så fick jag ändra mig och inse att det ändå gick riktigt bra! Ett flertal speciella tillfällen fanns, dels när jag köpte hela sex plattor med soulmusik en bit utanför stan och dels när man hade lagt ut en jättehög med CD-skivor i gratisvagnen på Second Hand-affären Återbruket här i Sundsvall. Fräscha skivor som säljaren inte hade hämtat, allt helt gratis! I skrivande stund så har jag inte lyssnat på så många av dessa än, mer än att ha gjort stickprov och försökte göra en bedömning av vilka som verkligen var något att ha, men det blev ändå en väldigt bra CD-månad, men trots allt även en helt OK vinylmånad!

The Music Of Cole Porter - Played By America's Greatest Jazzmen (1967)

På papperet lät denna skiva som en lågbudget deluxe! En samling av Cole Porter-låtar med fantasilös skivtitel utgiven på ett skivbolag jag aldrig hade hört talas om, Moodsville, dessutom med något slitet skivomslag. Vad positivt kunde komma ur det egentligen? Svaret var egentligen; mycket mer än jag trodde. För Moodsville var inte så mycket lågbudget som man kunde tro. Egentligen är det det långt mer kända bolaget Prestige's dotterbolag, som skapades för de som gillade mer lugnare jazz än moderbolagets rena jazzutgåvor.
     "America's greatest jazzmen" då? Ja, det är inte den vanliga uppsättningen Ellington, Dorsey, Basie och så vidare utan här finns, med undantag från möjligen Coleman Hawkins, eliten av bebopgenren, eller vad sägs om Gene Ammons, Gil Evans, Stan Getz, Modern Jazz Quartet, Red Garland och Frank Wess som i olika låtar tolkar Porter på sina egna högst personliga sätt. Eller vad sägs om Gil Evans väldigt sköna version av "Just one of those things", MJQs egna version av "All of you" eller Stan Getz "I've got you under my skin"? En platta att bli överraskad av även musikaliskt och som är en riktigt kanonhyllning till en av jazzens största kompositörer!


Oscar Peterson and Joe Pass: Porgy & Bess (1976)

Detta kan vara ett koncept man antingen älskar eller hatar. Klavikorden, ett 1700-talsinstrument som låter som en mindre och lättare cembalo och som snarare passade till hemmabruk än till stora konserter, eftersom ljudet är mycket svagare än hos en cembalo. Också Oscar Peterson, som redan 1959 hade släppt en platta där han spelade musik från George Gershwins opera "Porgy & Bess". Därför ville han göra en helt annorlunda version istället för att upprepa det han redan hade gjort, när Norman Grantz övertalade honom att spela in denna skiva för dennes bolag Pablo. Resultatet blev en platta där den store jazzpianisten spelade verket på klavikord, vilket var en av ytterst få gånger där det instrumentet fick stå i centrum på en platta. Som enda komp har han gitarristen Joe Pass, vilket jag inte ser något fel med, han bjuder på bländande akustiskt gitarrspel, men det borde ändå ha varit ett riktigt komp med på inspelningen som sköter rytmen. Dock är inte detta på något sätt en dålig platta, om än inte mer än en happening.

Jag ska erkänna dock att här har jag inte hört mer än ett par smakprov, men det låter väldigt spännande och udda. "Porgy & Bess" finns ju i ett flertal olika jazzversioner, och personligen är min favorit förstås Miles Davis och Gil Evans klassiska version. Men Oscar Petersons 70-talsversion sticker ut, men har ändå en stadig rytm och vilar tungt på de båda musikernas suveräna förmåga att spela. Jag är inte säker på att jag skulle vilja höra Peterson spela klavikord på så många fler plattor. Det är ett kul experiment som kanske kan bli påfrestande i längden, men för denna platta det en kul tanke och bra och riktigt trevlig musik att lyssna på!


Oleta Adams: Evolution/Oleta Adams: Moving on (1993/1996)
Dessa två kom i från gratisvagnen på Återbruket och kostade följaktligen inte en krona. Och för det priset är detta ett klart fynd. Jag ska inte säga att detta är det absolut mest unika i soulväg jag har hört, men det är riktigt bra gjort ändå. Oleta Adams innan dessa plattor var för mig hon som Tears For Fears sjöng med på låten "Woman in chains" 1989. Hennes övriga verk har alltså passerat Sverige tämligen obemärkt och hon har väl i ärlighetens namn inte blivit någon megastjärna direkt hemma i USA heller, om man jämför med andra soulmadamer runt samma tid, 90-talets första hälft.
     Om vi börjar med "Evolution" så är den producerad av Stewart Levine, som jobbat med de flesta inom både amerikansk och engelsk musik. Det finns en skön stämning i plattan som jag gillar, vilket gör att jag ändå kan bortse en del från såna saker som att 98%  av låtarna är ballader och vars melodier är rätt svaga, om man jämför med balladdrottningar som Whitney Houston och Mariah Carey, som båda hade låtmaterial deluxe runt denna tid samt röstresurser utöver det vanliga. Men som sagt, det är ändå avkopplande och även om Oleta Adams inte är någon Whitney på något vis så har hon en bra och stark röst så "Evolution" stannar just nu i alla fall i soulsamlingen.

"Moving on" tre år senare blev en klart sämre framgång än "Evolution". Personligen tycker jag att den är starkare än föregångaren, även om den inte är unik i genren på något vis. Vassal Benford, som runt denna tid var ett starkt namn efter succéer med artister som Jade och Toni Braxton, samt Michael J Powell, som låg bakom namn som mer softa sångerskor som Randy Crawford och Anita Baker, har jobbat med Adams här. Dessutom gästar David Sandborn med sin saxofon på ett flertal låtar. Låtmaterialet har blivit klart starkare, även om det inte är speciellt på något sätt och balladerna fortfarande dominerar. Inledande "Never knew love" är plattans starkaste låt och det finns inga låtar här som paraderar till titeln hitlåt. Men "Moving on" känns ändå starkare, proffsigare och fylligare, vilket kanske dock låter konstigt eftersom de amerikanska köparna uppenbarligen tyckte det motsatta. Så just nu känns det rätt att behålla båda plattorna med Oleta Adams. Det är skön mogen soul, varken mer eller mindre!
     Efter den här plattan gick det utför för Adams karriär. Hon sades upp från skivbolaget Fontana och hamnade på mindre bolag hela tiden ända till idag.


Hootenanny Singers: Gabrielle - I lunden gröna (1965)
Ah, Hootenanny Singers! Det känns som en evighet jag skrev om dom, eller sen jag hittade något med dom som jag inte redan hade. En gång tidigare, för fem år sen, har jag skrivit om dom och då skrev jag ordentligt om detta legendariska band från Västervik som idag främst är nämnd för två saker, de hade rekordet på Svensktoppen fram till 1990 med "Omkring tiggar'n från Luossa" samt att Björn Ulvaeus startade sin karriär där. Bandet blandade friskt svensk folkmusik och svensk schlager i sin musik och gjorde musiken både unik och enormt skön! Förutom ovan nämnda Dan Andersson-klassiker så får väl "Gabrielle" och "I lunden gröna" räknas som ett par av gruppens mest kända låtar. Visst ni förresten att "Gabrielle" egentligen är en rysk melodi, för jag blev förvånad när jag läste baksidan på omslaget till denna EP? Och visst är "Gabrielle" ett stycke lysande mästerverk inom visgenren! Den börjar som lite i marschtakt och går sen över i en avkopplande refräng som passar på vilken sommaräng som helst. Jag vet, det är två veckor till jul när detta skrivs, men man kan väl drömma?
     "I lunden gröna" är då betydligt mer trallvänlig och pigg och somrig på ett helt annat sätt. De två mest kända låtarna ligger alltså på B-sidan här, vilket kanske känns lite märkligt. På de andra låtarna har man tolkat Charles Aznavours "La mamma" på svenska, under titeln "En mor". Dessutom finns en riktigt bra version av en amerikansk folkmelodi, som på svenska fått titeln "Körsbär utan kärnor". Totalt sett en kanon-EP med det svenska 60-talet när det var som skönast och somrigast.

Månadens bästa fynd - Oktober 2018 (Peter LeMarc/Woody Herman och V-Disc/ABBA/Miles Davis)

En liten vändning efter ett par månaders stiltje blev det till sist i oktober. Jag har inte ännu skrivit om skivmässan i början av månaden, men det kommer, jag lovar. Men utöver det så var oktober en riktigt bra månad med många intressanta fynd, inklusive en hel del storbandsplattor. Därför tar jag mig friheten att skriva om fyra fynd.

Peter LeMarc - 17 sånger - LeMarc sjunger LeMarc (2005)

En dag för cirka 13 år sen så låg Peter LeMarc i en tandläkarstol med en massa instrument i munnen. Radion stod på i bakgrunden, som det brukar göra hos tandläkaren, och plötsligt spelades en av Peters egna låtar. Artisten förstod att han inte kom någon vart, med tandläkarutrustning i käften och en hand rotandes därinne så han var tvungen att genom lida sitt gamla verk. Det enda han kunde göra var att börja fundera på hur han skulle ha arrangerat låten om han hade gjort den idag. På så sätt föddes idén till ett album där han sjunger nya versioner av sina egna hits.

För mig är detta fynd historiskt, för i och med denna så har jag till sist komplett vad gäller Peter LeMarcs fullängdsalbum, alltså alla skivor! Därmed inte sagt att detta är hans bästa album eller att låtarna är bättre än originalen. Det är en riktigt bra platta, inget snack, men inte hans bästa. Här har LeMarc skalat av låtarna väldigt mycket och kvar är bara en röst, en gitarr och en svag synth som ger ljud av sig då och då. Texterna och Peters LeMarcs röst har lyfts fram på ett helt annat sätt än originalen, vilket är tacknämligt! Samtidigt så är många av originalen låtar som gjorde att jag började lyssna på Peter LeMarc och jag gillar ju LeMarcs 80- och 90-tal väldigt mycket, så självklart så kan jag inte sätta detta före dom riktiga versionerna. Men detta är ändå avkopplande, tankvärt och riktigt bra! LeMarcs texter lyser nog inte starkare än dom gör här, vilket "Vägen (låter oss längta)" från den"vita" plattan från 1987 får visa på här.


Woody Herman - Woody Herman on V-Disc volume 2 (Årtal okänt)

Under andra världskriget så stod storbandsledarna nästan på kö för att på något sätt stödja dom amerikanska soldaterna. Glenn Miller spelade direkt för trupperna och många framträdde i showen "Jubilee" som sändes via radion till trupperna. Ett annat sätt var att ge ut låtar på bolaget V-Disc. V-Disc (där V förstås stod för "Victory"), startat 1941 och nedlagt 1949, var ett skivbolag endast skapat för att förse amerikanska trupper med musik under kriget. Därefter blev V-Disc skivor en enorm samlargrej, eftersom den amerikanska staten och FBI försökte konfiskera och förstöra alla taper och skivor direkt efter krigets slut.

Gudskelov så lyckades man inte förstöra alla skivor och det finns en hel del samlingsskivor med musik från V-Disc-åren, skivor med musik som ändå sticker ut på sitt sätt, även om det kanske vilar ett viss mått av traditionellt överdriven amerikansk patriotism över dom. Denna skiva innehåller då V-Disc-inspelningar med Woody Hermans band, långt ifrån alla dock, med sång av Woody själv och på ett spår Frances Wayne. När man vet förutsättningarna med dessa inspelningar så är det så klart så mycket 40-tal över låtarna som det går att bli och det är riktigt bra och snygga arrangemang, befriat från övervägande av Hermans mest kända låtar. "Caldonia" finns här i en riktigt bra version och jag har alltid varit svag för låten med den lite udda titeln "Ah, your father's moustache".

Man kan också säga några ord om bolaget som gett ut skivan, Joyce, ett Florida-företag som stämdes av de stora skivbolagen för att ha gett ut skyddat material på skivor och slutligen dömdes att ge tillbaka all piratmaterial. Men totalt sett ett kanonalbum med bland det bästa Woody Hermans band hade att erbjuda i en intressant tid. I följande klipp får ni två låtar från plattan på samma film, "Laura" och "I wonder".


ABBA - Summer night city (1978)

Jag ska inte på något sett se mig som ett stort ABBA-fan. Jag har sagt förut att jag är mer förtjust i medlemmarnas musik innan ABBA-tiden. Men det går inte heller att förneka gruppens influens på musikvärlden och att det finns en näve ABBA-låtar som ändå är ruskigt bra! Och min kanske största ABBA-favorit har alltid "Summer night city". Medlemmarna själva skulle nog inte hålla med mig eftersom den var nära att inte släppas på singel. Medlemmarna var missnöjda med låtens mixning och slutgiltiga resultat. Trots det blev låten ändå en jättehit och etta på svenska hitlistan, deras sista.
     "Summer night city" är dock en discorökare på ett helt annat sätt än deras mer lalliga och trivsamma andra alster. Den har en fenomenal discoproduktion, en strålande melodi och en grymt skön och spännande stämning i låten! Därför blev jag förstås jättelycklig av att hitta singeln med "Summer night city" på Erikshjälpen för en femma. Detta kan vara ABBA som allra bäst, "Dancing queen" och annat till trots!


Miles Davis - Sketches of Spain (1960/1987)

Jag har tänjt på mina gränser enormt de senaste åren vad gäller Miles Davis musik. Från att i stort sätt bara lyssnat på hans tidigaste allster så har jag svalt i mig "Porgy & Bess" och "Kind of blue" och faktiskt uppskattat dom på ett helt annat sätt än jag gjorde under mina första jazzår. Och att kolla upp den klassiska "Sketches of Spain" var också en självklarhet, eftersom jag numera gillar Miles samarbete med orkesterledaren Gil Evans otroligt mycket. Jag har ännu inte hunnit höra hela av denna CBS Jazz Masterpiece-utgåva, men tillräckligt för att inse att jag nog haft fel i alla år om den också. Plattan var från början tänkt att bara vara Davis och Evans som tog sig an det klassiska spanska stycket "Concierto de Arajunez", men ju mer dom fortsatte att lyssna på spansk folkmusik och klassisk musik, ju mer kom tanken att göra en hel platta med spansk musik på sitt eget sätt.

Och det är verkligen på ett eget sätt. "Sketches of Spain" må vara flera spanska stycken, men låter ändå som en sorts spännande symfonisk jazzplatta som förför, hypnotiserar och lugnar. En oförutsägbar platta där man aldrig vet hur nästa ton ska börja eller sluta, men som ändå har tydliga jazzharmonier som sitter klockrent.
Sen är det väl ytterst tveksamt om jag tänjer så mycket mer på Miles musik, för det som återstår är hans psykedeliska freejazz och avant garde-jazzperiod som jag har enormt svårt för. Men detta var riktigt spännande musikaliskt möte!

Månadens bästa fynd - September 2018 (Joe Lynn Turner, Fats Navarro/Charlie Parker, Midnight Star)

Det råder en stor lågperiod här i Sundsvall just nu vad gäller köp av skivor på second hand-affärerna. Jag berättade om det redan förra månaden och det har fortsatt även i september. Och det är klart, vinylen är het och folk vill rida på vågen. Därför kommer det knappt ens in en Pelle Karlsson på många loppisar just nu. Folk vill få pengar för skivorna eller behåller skivorna själva. Men en del fynd har det ändå blivit och inte minst när jag nu för första gången fick ordentligt napp på Sundsvalls senaste second hand-sensation "Shoppis". Fortsätter den affären som det gjort nu så kanske det finns ett ljus i tunneln. Det ska sägas att jag också har varit i Stockholm under månaden, men fynden där tar jag sedvanligt upp i en separat artikel.

Joe Lynn Turner - Rescue you (1985)
Jag erkänner, detta är normalt inte alls mina domäner. Hårdrock har ju numera nästan blivit en sorts ny folkhemsmusik av någon anledning och Joe Lynn Turner är en gitarrist som är känd för sina inhopp i band som Rainbow, Yngwie Malmsteens band och Deep Purple. Man kan säga att han är den där fruktade medlemmen som hoppar in när originalmedlemmarna börjar lämna bandet och man behöver nån som inte är lika känd, men kan hålla bandets namn vid liv.
     Men samtidigt finns det en viss hårdrock från 80-talet som även jag kan ta till mig även om det inte alls är ofta och mycket. Alltså blev jag nyfiken på denna platta, där jag misstänkte något som lät lite som Heart eller Gary Moore vid denna tid. Och det var ju rätt misstanke, för detta är en riktigt bra platta med en stor känsla av 80-talets hårdrocksvärld med pudelfrisyrer och en blandning av känslosamma ballader, lysande gitarrsolon och faktiskt skön rock! Framför allt balladen "Endlessly" rekommenderas varmt liksom “Feel the fire". En på Vinyl Communityn kommenterade och skrev att detta var Turners klart bästa album och jag vet inte hur intresserad jag är av mer från hans diskografi, men detta var en bättre platta än jag hade kunnat ana.


Anthropology - Fats Navarro, Charlie Parker... (1972)

Den ser ut som en ordinär bopsamling på omslaget och lågbudget kan man som synes också tolka det som. Prislappen på 39 kronor och det faktum att skivan var osprättad skvallrar ju en del om det. Men detta är ändå en helt fantastisk platta med huvudattraktionen "Barry Ulanov And His All Star Metronome Jazzmen". Trumpetaren Fats Navarro och saxofonisten Charlie Parker ingår i denna sättning, men namnet Barry Ulanov fick mig att reagera. Ulanov är ingen jazzmusiker utan en journalist som skrev mycket om jazz på 40-50-talet innan han sadlade om till operarecensent. Alltså är han inte alls med och spelar här utan har lånat ut sitt namn till en samlingsorkester ihop plockad efter en omröstning i tidningen Metronome 1947. Jo, han introducerar bandet och låtarna också vilket är en kul och udda sak.
     Men Ulanov var dessutom väldigt god vän med min favoritpianist Lennie Tristano och mycket riktigt så finns både Tristano och hans ständige vapendragare gitarristen Billy Bauer med här. Navarro, Parker, Tristano och Bauer i samma band på 80 % av plattan, det är otroligt. Och detta är en fröjd för örat och ett bevis på varför jag gillar jazz! Jag törs till och med säga att skivan nog lär hamna på listan över 2018 års bästa plattor. Hur högt återstår att se för den har en negativ sak. Tre låtar på slutet är gjorda med ett band ledd av Tadd Dameron och det är inget fel på dom låtarna. Tadd Dameron är en av bopmusikens främsta kompositörer, musiker och arrangörer, men bandet känns skohornat och bara till som utfyllnad på plattan och passar egentligen inte in här. Jag hade föredragit om Ulanovs band hade fått hela plattan, men rent musikaliskt är detta helt fantastisk jazzhistoria som skrivs här med musik som både svänger och relaxar!



 Midnight Star – Operator (1984)

Låt mig till sist ta er tillbaka till blandbandens glada dagar. Jag har ett blandband hemma (av förstås många) med diverse saker från 80-talets radiovärld, kanske främst då förstås Tracks. Men även från ett Metropol i Åre 1986, som med några få undantag har blivit överspelad. Men ni vet hur det är, plötsligt så avbryts inspelningen och en bit av det som var inspelat innan hörs plötsligt och där har en funklåt figurerat där en robotröst sjunger “Operator”. Jag har levat i ovisshet om vilken låt detta är sen den tiden.
     Hopp till september 2018 och jag går på Erikshjälpen och bläddrar bland en liten nyinkommen hög med vinylsinglar och ser en singel med ett soulgäng jag köpte på platta i Umeå för ett år sen, Midnight Star. Bandet var inget stort namn i genren och nådde aldrig Europa riktigt, men denna singel nådde ändå den amerikanska soullistans första plats. Jag blir nyfiken på singeln och då den ändå kostar bara 5 kronor så slår jag till. Jag kommer hem, spelar singeln och hör att det är låten jag hört på blandbandet i alla år. Tillfälligheternas spel! Och detta är en riktigt bra låt, en soulfunkig pärla från 80-talet med tydliga rötter i breakdancemusiken.

Månadens bästa fynd - Augusti 2018 (Bengt-Arne Wallin/Christine McVie/CD-box med jazzgitarrister)

Augusti var precis som juli en månad som var lysande för CD-skivor och framför allt jazz på det formatet, medan vinylen hade en ny blek månad med en handfull nya skivor, varav en del dock riktigt intressanta. Comebacken för vinyl har dock gjort att folk numera försöker själva tjäna pengar på skivorna, alternativt behålla sina dyrgripar, snarare än att skänka bort dom till second hand-affärerna. Men det är lite mässor framöver samt en kommande Stockholmsresa på gång som kan lyfta inflödet under hösten. Här är dock den nyss passerande månadens bästa fynd!

Bengt-Arne Wallin - Old folklore in swedish modern (1962)

För ett par år sen hade jag en mindre Youtube-konversation med en kille i USA från Vinyl Community. Han är intresserad av jazz och hade hört talas om en del svensk jazz och en skiva han framför allt rekommenderade var Bengt-Arne Wallins platta "Old folklore in swedish modern", en skiva jag lyckades hitta några smakprov på och genast satte den på min önskelista. Till min glädje lyckades jag hitta den till sist på "Vinylstallet" och kunde bocka av ännu en skiva från listan.
   
I en intervju på skivomslaget säger Bengt-Arne Wallin:
"Jazz??? Jag skulle inte vilja kalla det här för jazz!"
Medan kompositören Ulf Peder Olrog svarar:
"Nåja, säj gammal musik i modern tappning då!"
Förmodligen var det tidens anda mer som gjorde att Bengt-Arne Wallin så bestämt ville särskilja sina normala jazzinspelningar från denna mix mellan svensk folkmusik och modern jazz i storband. För
visst är detta jazz och otroligt vacker sådan. Margit Teimars sopran hörs i bakgrunden på flera låtar som ett lockande skogsrå och arrangemangen är otroligt fantasifulla och snygga. Här samsas "Ack Värmeland du sköna" och "Uti vår hage" med vallåtar och "Kristallen, den fina...", nu klädda i smekande jazzklädsel från det svenska 60-talet. Det är väldigt avkopplande och välgjort och fick i alla fall mig att fundera på mer korsningar mellan jazz och den svenska folkmusiktraditionen.
Få se här om ni känner igen "Uti vår hage?



Christine McVie - In the meantime (2004)

Fleetwood Macs Christine McVie har i intervjuer erkänt att hon lanserade plattan fel och det är väldigt synd att den här plattan inte blev någon minnesvärd succé utan glömdes bort när hon knappt promotade plattan i amerikanska medier. För detta kanske inte är en ny Fleetwood Mac, men den är en väldigt vacker, skön och snygg modern singersong-writer-platta, ibland med en viss countrytouch, som hon har gjort med sin brorson Dan Perfect. Framför allt de första låtarna är riktigt bra, som inledande "Friend" och "You are". Christines röst är klassisk och det är riktigt bra producerat! "In the meantime" har förvisso inga direkta hits. Det är inte en lättsam platta utan en vuxen och stilig platta att koppla av till. Sen dess har det inte kommit några fler soloplattor med McVie utan hon är tillbaka i Fleetwood Mac igen.


The Jazz Guitar Story (3CD, 1993)

Omslaget ser kanske inte ut som världens mest speciella och intressanta CD-box och Starlite Records, som funnits som namn i många former, är i detta fall ett schweiziskt lågbudgetbolag som normalt ger ut dussinsamlingar med de vanligaste låtarna med de vanligaste artisterna. Men här har man verkligen skapat guld i samband med denna box med tre CD-skivor innehållandes gräddan av världens jazzgitarrister! Här ryms dom allra bästa namnen, Django Reinhardt, Les Paul, Barney Kessel, Charlie Christian, Freddie Green, Al Casey, Eddie Lang, Irving Ashby, John Collins, Toots Thielemans, Charlie Byrd och George Benson med flera med flera. Och denna box är sorterad i någon sorts kronologisk ordning, vilket innebär att CD 1 innehåller inspelningar från främst 30-talet, CD 2 har från swing- och boperan på 40-talet och CD 3 är från 50-talet och framåt. Dessutom så är det låtar som har gitarristerna som fokus, vilket betyder att artister som Freddie Green inte ingår som en i Count Basies stora band utan stor mer på egna ben (undantaget är Charlie Christian som främst som vanligt är med Benny Goodman i fyra av sina fem sina inspelningar).
Detta är en mäktig och väldigt bra box, som kanske kunde ha bjudit på mer av de mindre vanligare gitarristerna istället för fem låtar med Charlie Christian, hur lysande och epokgörande han än var.
Men musikaliskt är detta en höjdarbox som varmt rekommenderas för alla fans av gitarrjazz!
Eftersom detta är en box så kostar jag på mig två smakprov här. Dels Barney Kessel och hans hyllning till en annan gitarrgigant, "Salute to Charlie Christian" och dels den enda kvinnan på denna skiva, Mary Osborne, som medlem i Coleman Hawkins band, i Keynote-inspelningen som heter samma som skivbolaget skivan är utgiven på, "Spotlite".

Månadens bästa fynd - Juli 2018

Julimånad brukar vara en av de bästa köpmånaderna av skivor och besök på diverse sommarloppisar, men detta år så var det mycket segare än vanligt. Jag antar att det mycket har att göra med vårt enormt varma väder som gör att man kanske inte drar fram bord, säljlådor och kassaväska och ställer sig sex timmar i solen och väntar på kunder som troligen ändå ligger på stranden så mycket som det går. Jag har alltså hittat väldigt lite som varit utanför mina normala second hand-ställen och därmed så är andelen vinyl väldigt låg denna sommar. En av dom har ni redan läst om hoppas jag, Lee Ritenours "Color rit", som jag skrev om helt nyligen. Däremot har CD gått riktigt bra, förvisso bara fördelad på två av mina normala ställen, men ändå. En gigantisk hög med jazz-CDs som hade kommit in på Erikshjälpen och ett antal klassiska plattor med Bowie samt en dubbel-CD-box med Deep Purple på Återbruket! Så jag hade ändå tänkt att skriva om fyra skivor denna gång. Jo, jag gjorde också en resa till Uppsala, som var sommarens guldkorn förstås vad gäller skivor, men den resan hade jag tänkt skriva om separat inom kort och dessa skivor kommer då. Nå, man får väl säga som filmen: Vi hade i alla fall tur med vädret...

Benny Carter meets Oscar Peterson (1986/1995)

Jag brukar inte lyssna så väldigt mycket på jazz utgiven på 80-talet, men om den är gjord av två ikoner som pianisten Oscar Peterson och altsaxofonisten Benny Carter så kan man inte motstå. Skivan är i original inspelad på Norman Grantz bolag Pablo 1986, men utgiven på CD 1995 av italienska ZYX, som också gav ut en hel del italodisco under 80-talet.
     Peterson och Carter omger sig här av en trio bestående av gitarristen Joe Pass, basisten Dave Young och trumslagaren Martin Drew och musiken är klassisk swing. Jag kan inte låta bli att tycka att Benny Carter låter lite gammal och trött emellanåt här, trots att han skulle leva minst 20 år till efter inspelningen. Men det är för den delen inte dåligt alls. Benny Carter och Oscar Peterson känner varandra utan och innan och spelar riktigt bra ihop och Oscar Peterson spelar som vanligt fenomenalt, vilken märks i en alldeles lysande version av "Sweet Lorraine" eller deras version av Louis Armstrongs "It's a wonderful worlds". Totalt sett en riktigt bra jazzplatta med två legender som gjort det mesta, men som ändå lyckas göra något eget och kul av klassiska jazzstandards!


Scott Hamilton Quartet - The grand appearance (1978/1990)

Tenorsaxofonisten Scott Hamilton har fått min uppmärksamhet en hel del under sommaren genom två plattor med honom som jag hittat. Jag har skrivit om honom en gång tidigare när jag för två år sen hyllade hans liveplatta från Göteborgsklubben Nefertiti. Den här plattan är inte liveinspelad, men innehåller flera av jazzens legender, som Hank Jones på piano, som ersätts av Tommy Flanagan på ett par låtar samt Modern Jazz Quartet-trummisen Connie Kay. Samt George Mraz på bas, och jag har kollat upp men han verkar inte vara släkt med artisten Jason Mraz på något sätt.

"The Grand appearance" är också en platta som tar upp klassiska jazzstandards och gör dom på ett eget sätt inom ramen för swingmusiken. Jag känner att jag har på tok för lite Hank Jones på platta så denna är ett klart välkommet tillskott och Scott Hamilton är riktigt bra! Här kan man njuta av klassiska titlar som "Crazy rhythm", "Body and soul", "All of me" och "I thought about you" och det är aldrig tråkigt en enda stund! Klassisk jazz i bästa format som känns väldigt fräscht!



Wenche Myhre & Povel Ramel - De sista entusiasterna (1968)

Jag är inget stort fan av Povel Ramel, en hel del av hans humor passerar över huvudet på mig tyvärr. Jag har alltid varit mer av en Hasse Å Tage-person. Men jag har däremot en stor respekt för det Povel har gjort och en del riktigt sköna saker finns det och det kanske allra bästa är nog låten "De sista entusiasterna", som jag hört flera gånger utan att hitta den på skiva, förrän denna sommar!

Låten är från föreställningen med samma titel som Povel Ramel satte upp 1968 och som skulle bli den sista på Knäppupps hemmaplats Idéonteatern i Stockholm. Teatern revs då kulturhuset vid Sergels Torg skulle byggas.

     Låten är skriven av Povel och Beppe Wolgers och har en sak som jag egentligen aldrig förstått, den inledande småtramsiga tungvrickningen, ni vet:
"Ala-hoppa! Alabala-dinka! osv."
Resten av låten är en sval, skön enormt välsjungen låt med lite lätt sambakänsla, där Wenche Myhre och Povel Ramel sjunger otroligt snyggt tillsammans. Den här låten har alltid fastnat hos mig av någon anledning, förmodligen för den är så proffig när den dessutom inte direkt är lättsjungen. Som sagt, jag har en respekt för det Povel har gjort, även om jag inte riktigt hänger med på allt!


Mikael Rickfors - Rickfors (1986)

Som minnesgoda läsare vet så finns det flera radioprogram som byggt upp mitt intresse för 80-talets musik och en av dessa är "Kulan I Luften" med Gunnar "Kulan" Kugelberg. Mängder av dom låtar som spelades där väckte mig och tillhör det jag ännu lyssnar mycket på och gillar väldigt mycket. Många låtar därifrån letar jag också ännu efter på vinyl. Och ofta under åren 1986-87 så spelades ett antal covers av gamla soul och blueslåtar gjorda av Mikael Rickfors, som är en stor kondensör av rhythm 'n blues. Mest känd av dessa är då hans version av "When a man loves av woman" som lite överraskande blev en top 10-hit på Tracks. Det tog många år innan jag till slut hittade hela plattan på en köpkassett, som dock saknade omslag och fodral. Därför var det självklart att köpa vinylversionen när jag nu hittade den.
     Och visst minns jag dom än från radion för 21-22 år sen, John Lee Hokers "Boom boom boom" eller den otroligt blåsiga och ösiga verisonen av Isaac Hayes "Hold on i'm coming"! Dessa låtar är i Rickfors version enormt sköna och häftiga! "Hold on i'm coming" har kanske en av de skönaste blås jag har hört i svensk rock.
     Låt mig också nämna Smokey Robinsons "The tracks of my tears" eller Bill Withers "Ain't no sunshine". Riktiga soulklassiker ryms här på denna platta och dom är inte alls några usla plagiat av originalen utan lyckas bra att också stå på egna ben med ett egen stil. Det här är kanske det bästa fullängdsalbum som Rickfors gjort i karriären i mina ögon.

Månadens bästa fynd - Juni 2018 (Les G.O Culture/Seals & Croft/Michael Jackson/Oscar Peterson/The Three Sounds)

Juni månad var en riktigt bra månad med många kanonköp och framför allt en månad full med jazzpianister av olika slag där både Erroll Garner, Oscar Peterson, Teddy Wilson, Earl Hines, svenske Kjell Öhman, Nat "King" Cole och till och med Duke Ellington rymdes (och räkna med att separata artiklar om flera av dessa skivor kommer så småningom)! Två av dessa pianoplattor kommer jag att skriva om denna gång, då jag tar in hela fem skivor i "Månadens bästa fynd". Förutom de normala second hand-fynden så var det två tillfällen som stod ut. Dels en ny skivmässa i Sundsvall kallad "Sundsvalls spel och skivmässa" där det blev en hel del fynd med både Elton John, Blondie och Dire Straits, men framför allt en hel del CD-singlar. Mässan återkommer till hösten och jag kommer att skriva med ingående om den då. Dessutom lyckades jag hitta de två senaste skivorna med Thåström på vinyl till sanslöst billigt pris, men dessa kommer jag att återkomma till i separat artikel.

Les G.O Culture - Darla dirladada (1993)

Hade den här blivit en stor sommarplåga i Sverige, vilket den hade alla förutsättningar att bli, så hade jag givet skrivit om den i min nya serie om "Sommarplågor". Men nu var det i Mellaneuropa och främst Frankrike den blev en sommarhit och i Sverige fick vi nöja oss med 4 Non Blondes, UB40, Spin Doctors och Chili White & Kenny Peach. Och även för mig passerade den förbi, annars hade nog min sommar 1993 varit bra mycket roligare musikaliskt än vad den var.

"Darla dirladada" är från början en grekisk folkmelodi som blev en hit för sångerskan Dalida 1970 och sen dess har den tagits upp av flera andra artister. Modernast är då denna version med belgiska gruppen Les G.O Culture, som är väldigt svår att få fram information om. Huruvida det är medlemmarna i videon som är bandets riktiga medlemmar har jag ingen aning om alls och det skvallrar kanske lite om att bandet är något av "One-hit wonders".
     Jag hörde låten för första gången 2013 när jag hörde ett "Rakt Över Disc" från 1994 där den spelades och föll direkt. Låten ska inte anklagas för att vara konstmusik direkt, men det är en låt som sitter som ett knytnävsslag och med en oerhört oemotståndlig och charmig refräng och dansproduktion. Perfekt för sommarpartyt och med skyhög hitpotential. Sen har tyvärr någon klåpare till discjockey satt en etikett på omslaget, men eftersom singeln inte är direkt lätt att få tag på i Sverige så är det överkomligt!


Seals & Croft - The longest road (1980)

Jim Seals och Dash Croft bildade sin duo redan 1969 och hade en näve hits på 70-talet och kanske främst "Summer breeze" 1972. Musikaliskt spelar bandet lite på samma planhalva som Eagles, America eller liknande band, alltså tillbakalutande soft singer-songwritermusik med bra stämsång och just son musik från 70-talet är jag väldigt svag för just nu! Därför så är detta min totalt fjärde Seals & Croft-platta, men just deras platinumbelönade platta "Summer breeze" lyser ännu med sin frånvaro.
Den här plattan, "The longest road", var tyvärr något av bandets svanesång för efter denna släpptes dom av Warner Brothers och la ner gruppen till 2004 när bandets sista platta kom. Under midsommardagen när i princip allt var stängt i stan så var det en enda loppis öppen, "Antikt & Annat" som jag inte besöker så jätteofta av olika anledningar. Men den här gången låg denna skiva och glänste plötsligt och vilken skiva det var.
     Just här, när 70-tal övergått i 80-tal, så har Seals & Croft vandrat till att följa i Steely Dans och Doobie Brothers fotspår med mer jazzigt ljud här och var, men fortfarande följande Singer-song-traditionen i melodierna. Och det är riktigt lysande, så när på en låt, den lätt daterade USA-politiska tramset i "Egypt, Israel & America". Men inledande "Stars" är kanonbra, för att inte tala om den efterföljande "Try your love". Det är svalt och enormt skönt att lyssna på, samtidigt som det aldrig blir vare sig trist eller stelt och Seals och Crofts stämsång är väldigt bra! Om man vill ha en mer traditionell Seals & Croft så är plattor som "Diamond girl" eller "Get closer" att föredra, men detta är ett lysande sätt att göra något nytt med sin egen stil och samtidigt lyckas hålla den vid liv. Det hade varit väldigt kul och höra hur bandet hade utvecklats om man fått en skiva till på sig.


Michael Jackson - The best of Michael Jackson (1995)

Innan alla stönar och undrar om jag blivit galen som tänker skriva om en dussinsamling med "Thriller", "Bad", "Beat it", "Black or white" med flera så kan jag lugna er med att det finns en anledning till att jag valt att skriva några rader om denna samling. Detta är ingen vanlig samling med Michael Jackson eftersom endast ett fåtal låtar här är efter 1980 och dessa är från den bortglömda liveplattan "Farwell my summer love" från 1984. Sen är det Michael av sin tidigaste årgång, fem låtar med Jackson 5 och sen hans tidigaste sololåtar. Detta är en unik dubbel-CD-samling utgiven av Motowns "Anthology series" innehållandes den Michael som glömts bort alldeles för mycket bland alla rubriker och jättehits. En Jackson som nu skulle försöka stå på egna ben i väldigt ung ålder.
     Alltså finns här låtar som "Ben", "Rockin' Robin", "Ain't no sunshine" och andra utgivna ungefär mellan 1972-1975. Perfekt för den som vill upptäcka Michael Jackson och hur det hela startade en gång och perfekt för den som liksom jag älskar Motownsoul från 70-talet!


The Oscar Peterson Trio - Bursting out with the All Star Big Band (1962)

Det har varit en bra utdelning på Oscar Peterson denna månad med två plattor (den andra trioplattan "Put on a happy face"). Men den här får anses som den mer annorlunda av de två. Oscar Peterson och hans två vapendragare Ray Brown och Ed Thigpen omger sig på denna Verve-utgåva från 1962 av ett storband här under ledning av Ernie Wilkins. Och jag ska erkänna, under de två första låtarna, "Blues for big scotia" och "West coast blues" så var jag beredd att såga av den här plattan som en av Petersons mer segare och mindre lyckade experiment. Men sen från den lysande balladen "Here's that rainy day", med ett fantastiskt orkester arrangemang av Wilkins, och "I love you" från "Porgy & Bess" så steg skivan enormt och var helt fenomenal under resterande speltiden! Orkestern och trion lyckas samarbeta lysande med trion i fronten och orkestern i bakgrunden, men ändå inte bortglömd!
En kul och udda förnyelse av Oscar Petersons och hans trios musik och spel med många höjdpunkter att njuta av!


The Three Sounds - Black orchid (1962)

Det är kul att lära känna nya namn inom jazzen man aldrig hört förut. Sen kanske det kan vara lite pinsamt om många andra hört talas om dom för länge sen och jag själv inser att jag ligger långt efter. Men pianotrion under namnet The Three Sounds var en helt ny bekantskap för mig. Framför allt är det udda med en trio som har ett helt annat namn än pianistens namn och tillägget "trio". Detta var lite av ett blindköp där jag gick på konstellationen pianotrio och Blue Note. Det kan väl inte vara helt fel?

The Three Sounds bestod av pianisten Gene Harris, bassisten Andrew Simpkins och trumslagaren Bill Dowdy, alla nya namn för mig. Trion fanns väldigt länge för att vara inom jazzgenren, mellan 1956 och 1970 och släppte en väldigt massa plattor på Blue Note. "Black orchid" kom 1962 och jag blev överraskad över att det faktiskt ändå var riktigt bra. Jag ska inte framhålla Gene Harris som en pianogud direkt. Han är inte dålig alls, men är ingen Oscar Peterson, Erroll Garner eller Lennie Tristano och saknar lite av egen och speciell pianostil. Men trion är väldigt sammansvetsad och spelar oerhört bra tillsammans vilket skapar ett riktigt skönt sväng i det lilla formatet som ibland även glider åt blueshållet. En hel del riktigt bra ballader finns här också som "A foggy day" och "At last", men jag väljer ändå en snabbare kanonlåt här betitlad "Secret love"