Nytt i samlingen - April 2026

The Love Unlimited Orchestra - White gold
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5

Barry White är en soulartist jag sällan köper något med. Hans örngottsviskningar och basröst har har jag, med några undantag, hört mig less på och många av hans låtar tenderar att låta väldigt lika och tradiga. Däremot var han en fantastisk producent och arrangör och hans inspelningar med det egna bakgrundsbandet, The Love Unlimited Orchestra, är faktiskt klart bättre än hans egna sångplattor. Det låter kanske märkligt att höra det om en så berömd röst som Barry Whites, men tyvärr är det så för mig. The Love Unlimited Orchestra var alltså för White vad MFSB eller The Funk Brothers var för Philadelphia Records eller Motown och självklart skulle orkestern göra egna plattor också och "White gold" är den tredje i raden. 

Detta är just så snyggt och avkopplande som man kan tänka sig. Förutom intro- och outro-styckena "Barrys love" och några mumlande fraser i inledande "Always thinking of you" så hörs Barry inte alls utan detta är en instrumental soulplatta, med dom skönaste stråkarna och det mest avkopplande arrangemangen. Introt och outrot är väl det enda som irriterar mig, mest på grund av det vibrerande pianot som går genom låten och som stör enormt. Dock är detta inte tillräckligt för att sänka totalbetyget något nämnvärt utan detta är en väldigt vacker, snygg och välgjord platta att bara koppla av och slappa till. Eller om man vill det romansa till, vilket verkar vara Barrys idé, om man ska tro hans mumlande till sin dam i slutet, som faktiskt är riktigt finurligt och kul:
"You still don't know? You mean you still don't know? Are you sure you've listened and got involved in this album and you still don't know?! Well you know what, i want you to listen again... and again..."
Om bara det där pianot kunde sluta vibrera!



Aretha Franklin - I never loved a man the way i loved you
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Atlantic Records
Betyg: 3/5

Jag har sagt det förut att jag inte är någon storkonsument av 60-talets soul, men jag har förstås vissa käpphästar som jag gärna återkommer till och Aretha Franklin är en av dom och då spelar det ingen roll om det är från 60-talet. Det är bra ändå! Alltså tvekade jag inte en sekund när den här klassikern hittades på Vinylstallet för en tia. 

Här är det intressant att titta på omslagets baksidetext och fakta vad gäller inspelningen. På omslaget skriver producenten Jerry Wexler att när Aretha sjöng och spelade så skakade alla på huvudena i förundran och beundran och efteråt sprang alla till studiobordet för att höra resultatet. Allt var så rosenrött och vackert! 
     Ska man tro Wikipedia så var inspelningarna allt annat än det utan kantades av diverse sammandrabbningar och bråk mellan Arethas dåvarande man Ted White, trumpetaren Ken Laxton och studioägaren Rick Hall efter inspelningen av "Respect" och Wexler var den som fick medla för att inspelningarna skulle fortgå. Men resultatet blev ändå bra och i form av denna klassiker. 

"Respect" är då plattans klara dragplåster, även om jag inte håller den som någon av Arethas allra bästa verk utan rätt söndertjatad. I övrigt så innehåller plattan en hel del låtar med lätt gospelballad-stil, allmän ballad stil eller blueskänsla. Normalt kanske det skulle få plattan att kännas stel, men nu är det Arethas röst och ett grandiost arrangemang och då låter det riktigt bra! Det jag ändå inte kan låta bli att tycka är att "Respect" drar igång en skön soulkänsla och groove som sen direkt sen slås av på takten och aldrig återkommer utan sen går plattan i medeltempo nästan rakt igenom. Jag kan tycka att det skulle ha behövts några fler låtar som gör "Respect" sällskap i sound, känsla och drag för att göra plattan lite mer varierad. Man kommer förvisso långt med Aretha Franklins röst och musikalitet, men här skulle det behövas något mer som drar upp stämningen. Men det här är ändå rent musikaliskt en riktigt snygg, välgjord och bra arrad platta där Arethas stämma lyfter enormt och "Respect" är den solklara låten. Plattan blir kvar i samlingen! 



Cornelis Vreeswijk - Sjuttonde balladen
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Metronome 
B-sida: Vals i Valparaiso

Jag hittade hela tre singlar med mäster Cornelis, men av dessa väljer jag ändå den här som har följt mig genom nästan hela livet. Jag hörde den i TV en gång i tonåren och spelade in den från apparaten på kassett (jag vet, inte den optimala kvaliteten, men kul då) och låten fastnade hos mig. Låten är gjord av Evert Taube 1924 och med på Cornelis platta där han tolkar Taube-låtar "Cornelis tolkar Taube". Men för Taube var låten hans ilskna förakt mot den borgarklass han ansåg hans publik vara, när han istället ville ses som en av de om största poeterna någonsin. Dock la "Tauben" locket på vad gäller låten och insåg att det kanske ändå inte vore så klokt att framföra den offentligt, vilket han aldrig gjorde. Men låten kom ut i alla fall, dock tack vare trubaduren John Ulf Anderson, som spelade in den 1966.

Cornelis har gjort en riktigt bra version av låten med cembaloinramning och lätt schlagerproduktion och om någon kan lyfta låtens giftiga text så är det klart Cornelis tunga. Jag är riktigt glad över att ha hittat denna Cornelis-klassiker på singel, även om den saknar originalomslag, men som det heter; Man lyssnar inte med omslaget...



Bomb The Bass - Winter in july
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Rhythm Kings Records
B-sida: Dune Buggy Attack

Det tidiga 90-talets brittiska housescen ligger mig varmt om hjärtat och självklart är Bomb The Bass ett grymt bra band! Producenten Tim Simenons projekt gav oss 1988 många grymma klassiker som "Beat dis", "Megablast" och covern på "Say a little prayer". Men projektets största ögonblick är faktiskt inte någon av de normala danskaskaderna utan något som liknar en ballad, "Winter in july". Produktionen är fantastisk, med ett hypnotiskt gungande groove och klingande bjällerljud i bakgrunden. Melodin är vacker och lyfts upp av riktigt briljant skönsång av Loretta Heywood. Trots att Tim Simenon gjorde galant housemusik så är nog detta det klart bästa som gjordes under namnet Bomb The Bass. Att den här inte blev en stor hit här i Sverige är för mig en gåta för detta är ju bara vackert! Men nu har jag den på singel i alla fall! 

Nytt i samlingen - Mars 2026

John Foxx - In mysterious ways
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Virgin
Betyg: 2/5

Men snälla John Foxx, vad i hela friden hände här?! Vart tog artisten vägen som skrev bländande synth-mästerverk till album som "The garden"? Det här var tyvärr en grym besvikelse! Det är sorgligt att se hur mästarna skola falla...
      Men om vi börjar från början så är året 1985 och Foxx har fått krypa till korset och göra musik i mer "normal" aktuell popstil. Och det borde inte vara några problem. 1985 är ju ett av mina favoritår! Han plockar även fram akustiska gitarrer och det får han väl också göra om han vill. Det finns det andra gamla synth-hjältar som har gjort och lyckats ändå. 

Men John Foxx lyckas inte riktigt konvertera till radiovänlig pop på ett intressant sätt. Det börjar egentligen redan vid inledande singeln, "Stars on fire", vars refräng känns halvfärdig. Sen fortsätter det med "Shine on", ett försök till just akustisk låt med Foxx ylandes så högt han kan så det låter fruktansvärt. Därefter så finns det låtar som är OK, men inte mer. Låtar som är inget att minnas, men inte usla. Man sitter och funderar på hur dom hade kunnat låta i mer tätt, spännande och new wavig- stil som på "The garden" eller "Metamatic", men inser snart att det är det här man får. Jag hade kunnat sätta ett sämre betyg, men väljer att ändå gå efter en del av soundet som funkar och då blir det en tvåa. Framtiden på plattan i samlingen vet jag inte. Det är lite beroende på huruvida jag vill ha komplett John Foxx eller inte. Men det här var inte vad jag hade hoppats på tyvärr! Det var tråkigare och ointressantare. Endast en låt får mig att hoppas på bättring, singeln "Enter the angel". 

Efter den här plattan, som då floppade grovt, så tog Foxx paus från musikbranschen på cirka 12 år, sålde sin studio och arbetade som grafiker under sitt riktiga namn, Dennis Leigh. 



Count Basie & Duke Ellington - First time! The Count meets The Duke
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Columbia
Betyg: 4/5

För flera år sen så hittade jag en skiva med titeln "Count Basie meets Duke Ellington". På papperet kändes detta som ett guldupplägg! Dessa två massiva orkestrar på samma platta! Var det möjligt? Till min besvikelse hade jag varit lite snabb i vändningarna vid köpet av skivan och detta var en orkester på vardera sida av plattan. Inget samarbete här inte. Alltså ett click-bait model antik, typ! Jag hade förvisso inget emot en platta med dom båda orkestrarna, men en lågbudget-utgåva med random samlade hits kunde jag leva utan.

Hopp till dess att jag denna månad hittade den här plattan på Vinylstallet och granskade den med väldig stor noggrannhet. Jo, det fanns verkligen en platta med dom båda legenderna tillsammans på samma platta! Det är alltså 31 musiker som trängs i Columbias studio i New York, inklusive två pianon. Man kan därmed tro att det är ett väldigt osorterat drag i blåsinstrumenten, men faktum är att det låter ungefär som en normal stor orkester. Har man studioutgåvan av plattan så är banden väl sorterade med Basie's orkester i vänstra kanalen och Ellingtons i den högra. 

Det här är en otroligt häftig och välgjord platta och ett mäktigt möte mellan två av jazzens största giganter och orkestrar! Inledande "Battle Royal" slår an tonen perfekt och mötet mellan Basie's och Ellington's olika pianostilar funkar riktigt bra, Basie´s lite stela plinkanden och Ellington's mer utsvävande. Det här är en riktigt bra platta som öser på riktigt häftigt och som känns som ett spännande möte mellan två ikoner med helt olika stilar. Då kan man till och med acceptera att dom har valt att ta med "Take the 'A'-train". 



Rummet - Bagateller
Utgivningsår: 1985
Skivbolag: Massproduktion
Betyg: 3/5

Lokal musik från min hemstad Sundsvall har tyvärr inte förekommit särskilt ofta på bloggen, förutom Diestinct. Nu är jag ingen jättepatriot vad gäller musik från Sundsvall. Staden har väl blivit för mycket av en punkstad, men jag nämnde i Diestinct-artikeln att Gina Jacobi var en av mina favoriter från stan. Det är väl inte omöjligt att en äldre recension av en platta från henne skriven under Retrogalax-tiden dyker upp så småningom, men här och nu bandet hon startade i, Rummet. Rummet är väl ett väldigt bortglömt band idag, men musiken är väl inte jättestor i skillnad mot den Gina gjorde solo under 80-talet. 
     Vi snackar smart new wave-light musik med intelligenta och nära texter, det som inte ligger så långt bort från Py Bäckmans musik. Och jag är ju väldigt svag för den typen av svensk 80-talsmusik och tycker detta är riktigt bra. Däremot tycker jag kanske att det finns starkare sound i genren. Det låter stundtals lite tamt och även om melodierna är riktigt välgjorda så är dom inte alls lika lättihågkomna som flera av dom Stockholms-baserade låtar Gina Jacobi skulle göra några år senare, som "Det faller ljus" eller "Jag kommer hem". Men jag gillar stämningen i låtarna, Ginas röst och ändå melodierna och en del av soundet så skivan blir klart kvar i samlingen!



Monica Zetterlund - Ellen
Utgivningsår: 1997
Skivbolag: BMG/RCA
Andra spår: Det finns dagar

Jag ska inte påstå att Monica Zetterlunds 90-talsjobb med Jan Sigurd är hennes allra bästa, men det finns ändå helt klart en del bra saker i deras gemensamma platta "Det kommer dagar" från 1997. Andra-spåret på denna singel, alltså titelspåret, är klart mysig och bra och nästan bättre än "Ellen". Därmed inte sagt att huvudlåten är dålig, den är OK, men den är lite för långsamt svävande och modern i sin jazzstil för min smak. 
     Låten "Det finns dagar" är en trevlig vals med vissa jazztendenser och båda låtarna har inressanta texter som försöker visa upp livet för äldre människor. Totalt sett en spännande singel ändå från en helt OK platta totalt. Sen är det väldigt ovanligt att hitta en CD-singel med Monica, så bara det är guld värt!



The Carpenters - We've only just begun
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: A & M Records
Andra spår: All of my life

Det är alltid välkommet att hitta singlar med The Carpenters och den här saken speciellt. Låten blev en gigantisk succé för bandet och både tvåa på USA-listan samt grammisnominerad för årets låt. Och visst är detta ett stycke riktigt snyggt mästerverk. En låt som börjar som en ballad men som växer till något nytt och där körerna i låten är riktigt bra! En mästerlig produktion minst sagt, samt förstås Karens varma och trygga röst! Jag har sagt det förr, men Karen Carpenter är en av mina favorit röster av kvinnliga sångerskor! 
     Och vill man ha en ren ballad med Carpentarna så vänd gärna på singeln och låna ett öra till B-sidans "All of my life" från debutplattan "Ticket to ride/Offering" från 1969. Den här singeln är ännu ett bevis på hur otroligt bra, underskattade och snyggt välljudande The Carpenters var!

 

Gratis jazzskivor från USA känns som en ära!

Normalt när jag skriver mina "Nytt i samlingen", om skivor jag har införskaffat under månaden, så är det en rätt lugn process, om det inte har varit skivmässa då man ska skriva om både månadens senaste och skivmässans bästa. Men ibland så sker det saker som gör att man får rucka lite på gängse saker. Som när en vän skänker en en stor del av sin skivsamling och man ska försöka få någon ordning på det. Och då det är så pass många skivor det är frågan om och jag knappt har hunnit lyssna på stickspår på alla än så är det bättre att introducera dom så här i en sorts krönikeform än i ett normalt "Nytt i samlingen". 

På söndagarna så är jag med i ett par streamar på Youtube med skivsamlare och musikintresserade från mestadels USA och Kanada som pratar musik och på en av dom så annonserade en av dom amerikanska deltagarna som kallas Robert P att han ämnade avveckla en stor del av sin skivsamling. Dom mest värdefulla skulle han förstås sälja, men en stor del skulle han skänka bort och frågade rakt ut på chatten vilka som var intresserade och av vad. Nu kan någon tro då att jag därmed är uträknad eftersom jag bor på andra sidan Atlanten och kostnaderna skulle bli på tok för stora. Men han hade skickat skivor till mig förut så kostnaderna, nu när det ändå var sista gången, var inga problem, framför allt när det nu var frågan om delar av hans CD-samling. 

Robert P hade en relativt stor jazzsamling och hans CD-skivor har inga normala CD-fordral utan är förvarade i plastfickor. Så när han i chatten räknade upp namn som Dave Brubeck, Art Blakey, Miles Davis, Horace Silver, Wes Montgomary och Hank Mobley så var jag snabbt framme och accepterade. Jazzskivor gratis från USA är inte helt fel och alla dessa är i original utgivna mellan åren 1956-1965! Dessutom så är plastficksformatet välkommet för ett trångt utrymme. Lugn, jag tänker INTE börja föra över alla mina skivor till plastfickor själv av praktiska skäl, utan det var i det här fallet som det var alla tiders! 
     
Två skivor som inte var av jazzgenren fick också följa med, Carly Simons "Anticipation"från 1971 (jag har för lite Carly Simon, helt klart) och J Geils Bands liveplatta "Full house". Den sistnämnda kanske var en tabbe, för J Geils Band från 80-talet, ett röjigt, bra och glatt gäng och en liveplatta från det är inte alls fel. Men den här plattan var alltså från 1972, vilket jag inte hade en aning om, än mindre att bandet existerade då, så jag kan idag förstå dom förvånade miner på chatdeltagarna när jag tackade ja till den. Men det blir en kul och ny upplevelse!
     Men om jag nu ska börja tala lite om alla jazzplattorna så var det en musiker som utmärkte sig mest, trumpetaren Hank Mobley, ett namn som jag hörde om redan 1988 i ett avsnitt av det saligen bortglömda radioprogrammet "Be bop spoken here" med Börje Räftegård. Robert P hade sen tidigare velat skicka ett par skivor med Mobley från lågbudgetbolaget Real Gone Music Company. Det här

bolaget är en av dessa som ger ut flera fullängdsalbum med olika artister i boxar, vilket jag inte alltid är så förtjust i. Men och andra sidan så är det svårt att säga nej till också när jazzgenren nu är så stor och omfattande, och i bopgenren och senare även dyr. Alltså fick jag dom nu istället och Hank Mobley är en lysande musiker utan tvekan! Sen så blev jag lite mer försiktig när jag såg att det stod MCPS på dom. Minnesgoda läsare vet vad jag anser om jazzplattor med där det brittiska  STIM står skriver med lysande bokstäver. Dom brukar innehålla allsköns fel med allt från skivor som inte stämmer med innehåll, usel inspelning och felaktig fakta. Förra månaden köpte jag en liknande box från samma bolag med gitarristen Wes Montgomery och det visade sig att alla låtar från dom på omslaget utlovade albumen inte var med på alla plattorna. Men här var det jackpot och Mobley-plattorna i boxen är komplett, och samma med den box med fyra plattor med saxofonisten Lou Donaldson som också var med. Det här är en musiker jag mest hört talas om knappt haft något alls med tidigare.
     En kvartettskivor jag har velat ha sen länge är kvartetten skivor från 1956 med Miles Davis Quintett, med Miles, John Coletrane, Red Garland, Paul Chambers och Philly Joe Jones som går under namnen "Cookin' with...", "Relaxin' with...", "Workin' with..." och "Relaxin' with..." och nu har jag alla fyra! "Relaxin' with The Miles Davis Quintet" innehåller klassikern "If i were a bell" och jag kommer nog garanterat att skriva om någon eller flera av dessa album i framtiden! 
     I övrigt så sitter två volymer livekonsert med Art Blakey Quintet från Birdland riktigt bra, liksom tre plattor med Wes Montgomery och en dubbellive-CD med Dave Brubeck från Carnegie Hall. Också tre plattor med pianisten Horace Silver, en mycket intressant jazzmusiker från boperan! Och detta var bara ett utdrag av skivorna. Alla skivorna kan man se på bilderna.

Jag fick dom alltså gratis, vilket i och för sig var en sanning med modifikation. Robert P gav mig dom gratis och ordet "gift" var noterat, så ingen skugga på honom alls förstås, och överförandet över Atlanten gick smärtfritt. Men Postnord skulle likväl ha en hundring för sitt besvär. Men 100 kronor för 25 stycken jazzplattor, varav fyra egentligen är boxar, känns inte som något att tjafsa om. Och när det gäller 2026 års köptillfälle så kan detta bli svårslaget redan. 

Robert P har under dessa streamar visat upp sin samling vid olika tillfällen och skivhyllorna har lyst i bakgrunden och det känns som en ära att kunna överta dessa skivor ur samlingen och förvalta och vårda dom väl! Jag är förstås mycket tacksam! Och som smakprov väljer jag något ur den lysande skiva som i skrivande stund snurrar i CD-spelaren, Hank Mobley och plattan "No rooms för squares" och låten "Old world, new imports"!

Nytt i samlingen - Februari 2026

Mark-Almond - Other peoples rooms
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: A & M  Records
Betyg: 4/5

En gång i tiden var februari månaden då det kom in klart minst prylar till second hand-butikerna. Höststädningen var klar, folk var jultrötta och vårstädningen hade inte börjat än. Det var en gråzon som var väldigt lugn. Men dom senaste åren har detta ändrats enormt och jag har ofta hittat mest saker den månaden och detta år är inget undantag. Så håll i hatten för en riktigt rejäl uppdatering!

Här ska vi göra en sak klar, det här har inget att göra med Marc Almond, sångaren i Soft Cell som sjöng "Tainted love". Det var nog tur att bandet inte gjorde några plattor under 80-talet, för annars hade dom nog fått spendera mer tid till att dementera namnliknelsen i medierna än att promota sin musik. Det här är en brittisk duo bestående av sångaren Jon Mark och saxofonisten Johnny Almond. Det här är ett band som jag innan den här plattan hittades hade hört en enda låt med, den svala och softa nattklubbslåten "You looks just like a girl again". Det är Kjell Alinge och hans Eldorado som får stå som credit till mitt upptäckande av den låten, där den spelades oräkneliga antal gånger i det tidiga 80-talet. Men det är en riktigt cool och skön låt, vilket går igenom hela plattan en hel del.
     
För även om Jon Marks försiktiga, softa och lite smålulliga röst kan vara lite för mycket ibland så är detta en väldigt välgjord och mjuk nattklubbsplatta att softa till. Endast i en låt, "Lonely people", ökas låthastigheten något, men man behåller det lugna och coola utan att det blir tråkigt. Det här är en sammetsskön platta som stundtals tenderar att dra mjukpopen åt jazzhållet att mysa till. "Just a friend" är en skön relaxlåt och stråkarna och stämningen i avslutande "Vivaldi's song" är lysande. Jo, jag kan nog se fler plattor med gruppen Mark-Almond i samlingen och att denna blir kvar i samlingen!



Fletcher Henderson Connie's Inn Orchestra - Fletcher Henderson 1931
Utgivningsår: 1977
Skivbolag: Swing Classics
Betyg: 4/5

I 20-30-talets Harlem i New York så fanns det ett flertal jazzklubbar där endast färgade hade tillträde till. Cotton Club var den mest kända och där var Duke Ellington husband, åtminstone till dess att han växte ur klubben och lämnade över till Claude Hopkins på 30-talet.
     Den närmaste konkurrenten till Cotton Club var Connie's Inn, ägd av Conrad Immerman, där många av den tidiga jazzens legender spelade. En av dess husband var Fletcher Hendersons band. Vilken av klubbarna som vann denna konkurrens torde väl ha framgått av historien. Det finns mängder av skivor med Duke Ellingtons Cotton Club-orkester, både live från klubben och från studio. Däremot är det inte lika vanligt att hitta inspelningar med Fletcher Hendersons band från Connie's Inn. Här är dock en samling med detta band utgivet av ett svenskt bolag jag vet exakt noll om. Bolaget med det rätt fantasilösa namnet "Swing Classics" hittar jag inget info om, mer än att det är svenskt och att jag har en skiva med det sen tidigare, med ovan nämnda Claude Hopkins.  Men ni vet vad jag har sagt om jazz och små skivbolag. Där kan man hitta guldkornen!

Hendersons Connie's Inn-orkester innehåller kända namn som Edgar Samson, John Kirby, Russel Procope, Rex Stewart, Coleman Hawkins och J.C Higginbotham och alla inspelningarna här är från 1931, förutom en skohornad låt från 1932. Det är lätt att nu jämföra dom båda husbanden från klubbarna, Ellingtons Cotton Club-orkester och Hendersons Connie's Inn, och även om det kanske inte är helt rättvist så är väl Ellingtons band i en annan liga, med mer fantasifullhet och ett unikt sound. Men Hendersons band är klart bra och värd sitt betyg, även om det inte sticker ut lika mycket. Det är ett riktigt bra drag i låtarna med lysande musiker i bandet, även om jag tycker att Claude Jones sång i inledande "You rascal you" låter väldigt tillgjord och mindre bra. Men totalt är detta ett riktigt bra album och ger det man vill ha om man som jag gillar storband i dess tidigaste form. Jag har inget emot att hitta med med detta Connie's Inn-orkester, gärna i en liveinspelning från klubben. Den här blir kvar i samlingen. 



Andy Bell - Electric blue
Utgivningsår: 2005
Skivbolag: Sanctuary
Betyg: 3/5

För flera år sen hörde jag en sololåt med Erasures sångare Andy Bell som hette "Crazy" och som var kanonbra. 
"Han kan ju även på egen hand", tänkte jag efter att ha insett att det ju lät rätt nära Erasure. När jag nu har fått tag på hela plattan så kan jag konstatera att, ja, det låter för det mesta väldigt nära Erasure. Det är riktigt snygg synthdisco, Andy Bell är ju rösten i det bandet och man får dom rätta vibbarna. Sen är ju då problemet när man upptäcker att Andy Bell inte är Vince Clarke vad gäller hitmässiga melodier, eller att det blippbloppas mer om en Clarke-produktion. 
     Andy Bell har, precis som på det senaste soloalbumet "Ten crowns" från 2025, bjudit in en del gästartister, i det här fallet Claudia Brücken från tyska Propaganda och Jake Shears, från Scissor Sisters. Brücken klarar låtarna med beröm godkänd, medan discolåten med Shears, "I thought it was you", hade jag kunnat vara utan. Shears sjunger med sin patenterade Musse Pigg-röst och den har jag aldrig gillat. Nej, jag var aldrig något Scissor Sisters-fan, det kanske framgår. Men jag gillar ju Propaganda.
     Sen ska väl inte heller hans försök att göra något sorts stelt soulsound med blås i "Shaking my soul" ses som något av det bästa han har gjort heller. 
     Men det här är ingen dålig platta alls totalt sätt. Det är allt som oftast ett riktigt bra synthdisco-sound med häftigt drag och på många av låtarna får man helt OK Erasure-känsla, även om Vince Clarkes starka melodier saknas och Andys ändå få tappra försök att gå utan för ramarna faller rätt platt. Men skivan blir kvar i samlingen.



Paul Whiteman - Paul Whiteman at Carnegie Hall
Utgivningsår: 2003
Skivbolag: Nostalgia Arts
Betyg: 3/5

Den här plattan splittrar mig. En del av plattan är riktigt intressant och har intressanta jazzvinklar. En del av den är jobbig modern klassisk musik som inte alls lockar mig. Den symfoniska jazzens mästare Paul Whiteman gör en livekonsert på två CD-skivor, inspelad julen 1938, och det låter på papperet väldigt spännande. Problemet är väl att Whiteman för mig är bättre under 20-talet. Här under 30-talets senare del, när jazzen har utvecklats till swing, så har Whiteman också valt att utveckla sin symfoniska jazz och det är inte alltid till en fördel. Dock är det live, vilket häftigt och Deems Taylor är en underhållande annonsör mellan styckena. Sen hade jag verkligen kunnat avvara "Shadrack" och "Nobody knows the troubles i've seen" med gästspel av en sedvanligt väldigt jobbigt raspig Louis Armstrong och i den sistnämnda låten Lyn Murray Singers. Dessutom är Artie Shaw med här, men han gör klart bättre ifrån sig.
     Betyget 3 är lite på gränsen, men det finns spännande saker att utforska och det är kul att det är live och bra gjord sådan också, så även om det också är stundtals jobbigt så blir skivan kvar, just nu i alla fall.



Lulu - Boom bang-a-bang
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Columbia
B-sida: March!

England har ju under eurovision-historien haft systemet i sina nationella finaler, "A song for Europe", ha samma artist som framför alla låtarna, vilket är ett sätt att lyfta fram kompositörerna förstås. Men det har ju en stor nackdel. Artisten som ska framföra låten måste antingen gilla alla låtarna eller vara beredd på att representera sitt land med en låt internationellt och vara posterperson med en låt som vederbörande inte alls gillar. Det är ett antal brittiska artister som har den erfarenheten och en av dom är Lulu. Hon har aldrig gillat den låten hon sjöng i Eurovision med 1969 och vann med fyra andra länder. Japp, när det var lika i poäng mellan England, Spanien, Frankrike och Holland så beslutade man att alla fyra länderna skulle dela på segern. Det skulle man inte har gjort, för inför 1970 års tävlingen så bojkottade Sverige, Norge, Finland, Österrike och Portugal tävlingen, innan EBU kröp till korset och till sist skapade skiljeregler. 

Men oavsett vad nu Lulu anser om låten så tycker jag att den är en av Storbritanniens klart bättre låtar genom åren. Det är en glad, charmig och kul brittisk popschlagerdänga i valstakt som inte gör någon en fluga förnär. Av dom fyra som vann så kan jag nog se denna som den bästa vinnaren. Sorry Lulu, men här ger jag Great Britain 12 points!



Robyn - Do you really want me (show respect)
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: BMG
Andra spår: Mad love mix

Så här när Robyn är på gång med nytt album så kan man ju passa på att gå tillbaka till början igen. När hon 16 år gammal sjöng riktigt tuff och skön svensk soul och snabbt blev ett namn i var mans mun. Den här låten blev ju en megahit på sin tid, även om den ändå delade folket i dom som gillade henne och stilen och dom som tyckte att det ju bara var någon med ljus röst som rippat "Skvallerbytta-bing-bång" och fått en hit. Jag gillade låten då och gillar den ännu mer nu när Robyn blivit en favorit för mig, samt att den är massiv folkhögskolenostalgi från åren jag bodde i Härnösand. Men vad är det för fel egentligen med melodin. Det finns element från en känd barnramsa som man lyckats para på ett genialiskt sätt med en tuff, modern och fräck soulstil och på sätt gjort något nytt av den. Sånt har ju gjorts förr och det gick ju bra då också.
     Idag är den här låten inget som är starkt förknippad med Robyn, när hon numera har en oändligt större karriär, men ännu är detta charmig, kul och snyggt gjort och har ett fräckt sound som jag mer än gärna lyssnar på ännu, nr 11 som den var på min årsbästa lista för 1995, tillsammans med allt annat hon har gjort också, förstås! Dom nya låtarna, som "Dopamine" och "Talk to me", är helt OK och värda ett öra!

Nytt i samlingen - Januari 2026

Belinda Carlisle - Live your life be free
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: MCA/Virgin
Betyg: 4/5

Belinda Carlisle förekommer för första gången med ett verk på bloggen och det gör hon med sitt fjärde album. Det här kan vara det sista Belinda gjorde på platta som var riktigt bra, för efter detta så blev låtarna bara slätstruknare och ointressantare för att idag vara, tyvärr, ointressantare än någonsin, och då är en av hennes senare låtar gjord av Diane Warren. Om sanningen ska fram så märks det mer tydligt vart det bär på dom sista singlarna från plattan, "Do you feel like i feel" och "Little black book". 

Men i övrigt så är det här en fin orgie i pop som försöker emellanåt att sträcka ut sig åt olika nya riktningar,  som "World of love" som drar lite åt den då så aktuella alternativa dans-genren som Jesus Jones och Happy Mondays var stjärnor i, men som i slutändan slutar med det hon är bäst på, raka snygga popkarameller. Melodierna är riktigt bra och starka, medan soundet är något starkare på föregångarna "Heaven on earth" och "Runaway horses". Men jag tycker ändå att plattan är riktigt bra och välgjord och även om betyget balanserar något mellan 3 och 4 så väljer jag att höja den, för det här är en trevlig och avkopplande popplatta, med titelspåret som en av hennes bästa låtar!

Natural Selection - Natural Selection
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: EastWest
Betyg: 2/5

När amerikanska Natural Selections första singel "Do anything" kom och vandrade upp till USA-listans andra plats så var det många som trodde att man här hade fått fram något mycket intressant. Bandet kom från Minneapolis och låten lät väldigt likt en annan känd Minneapolis-bo, Prince. Och den lysande singeln har väldigt många liknelser med Prince i sound och melodi. Tyvärr slutar jämförelsen där för lyssnar man på Natural Selections enda platta så dör den rätt fort efter dom två inledande singlarna. Jag ska inte säga att det är direkt dåligt, bara väldigt tamt och ointressant. Melodierna är intetsägande och soundet hade kunnat vara så mycket tyngre och svängigare än det nu blev. Hiten "Do anything" påbörjades redan 1989 innan medlemmen Elliot Erickson fick för sig att göra låten klart drygt två år senare. Min gissning är att när låten plötsligt blev en hit så fick man en väldig fart att snabbt producera fram ett helt album och resultatet blev en platta som låter tämligen platt och snabbstressad. Synd, för detta hade kunnat vara riktigt häftigt! 
     Prince har alltså inget med den här plattan att göra, men lite ironiskt är att den kvinnliga pratrösten i "Do anything" från början gjordes av en vän till medlemmarna, Ingrid Chavez. När Natural Selection till sist fått skivkontrakt med EastWest så fick man hitta en ny röst, vilket blev Niki Harris, hon som också sjunger på Snaps hits från 1993, eftersom Ingrid Chavez redan hade plockats upp av Paisley Park Records, ägd av Prince. 



Erma Franklin - Piece of my heart
Utgivningsår: 1992 (återutgivning)
Skivbolag: Epic
B-sida: Ev're time we say goodbye

Erma Franklin är alltså Arethas storasyster som både körade bakom sin mer kända syster och försökte sig på en egen karriär. Det vore väl att ljuga att säga att hennes karriär gick spikrakt, men den här låten anses väl vara hennes klart största, även om det inte är den här versionen som folk minns. Spelas någon version av den så är det förstås främst Janis Joplins version som hörs, en låt som Erma inte säger sig ha känt igen när hon hörde den på grund av Janis sångarrangemang. 

Den här låten återutgavs 1992 i samband med en reklamfilm som Levi's hade och det är den utgåvan som det här är. Originalet är för övrigt från 1967, för den som undrar. Jag ska inte säga att Erma är i närheten av sin syster vad gäller kvalitet, eller att det här är den bästa låten i genren 60-talssoul jag har hört. Men den är ändå godkänd och småskön ändå och eoner bättre än Janis Joplins ylande (sorry, alla Joplin-fans, men jag kan verkligen inte med henne).

Erma insåg väl också till slut att hon inte kunde eller ville konkurrera med Aretha och lämnade musikbranschen under 70-talet. 



Earth, Wind & Fire featuring MC Hammer - Wanna be the man
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: Columbia
B-sida: Wanna be the man (Dub mix)

På papperet låter detta idag som en bisarr och märklig kombination, soulfunkens eviga kungar och rapmusikens narr och one-year-wonder med ballongbyxor. Men 1990 var det här nog inte så konstigt och något som Earth, Wind & Fire förmodligen behövde mer än Hammer. Hammer hade sitt överlägset största år då och EWF hade inte haft någon storsuccé på en hel evighet. Och EWF's karriär under 80-talet och framåt är ju inte fylld med deras bästa låtar direkt utan man försökte haka på dom allmänna trenderna inom soulmusiken och blanda det med sin stil med med stämsång, funkparty och mycket blås och det gick sådär. Därmed inte sagt att detta är dåligt. Det är ett bra funkigt sound med trendiga synthar, groove och blås. Men melodin är långt ifrån "September", "In the stone", "Boogie wonderland" eller "Fantasy" och MC Hammer tycker jag inte tillför något mer än ett störningsmoment, men så är jag inget rapfan heller. Dock är det bra proddat och har ett trevligt groove och det gör att det ändå funkar, även om jag nog hellre lägger på dom gamla 70-talsplattorna än nu en gång.



The Tyrell Corporation - Six o'clock
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Volante/Chrysalis
B-sida: Six o'clock (Hammond mix)

Joe Watson och Tony Barry bildar duon The Tyrell Corporation, en av dessa många brittiska dans/houseprojekt som kom i tiden mellan 80- och 90-tal och som sen drunknade och aldrig nådde några stora framgångar. Jag ska erkänna att jag aldrig hade hört talas om detta namn förut. Men lik väl så finns det en hel del av dessa som ändå är riktigt bra och The Tyrell Corporation har ett riktigt skönt sound, som förvisso inte låter unikt på något vis och det traditionella housepianot finns förstås där, men som har ett bra groove och sväng. Joe Watson är ingen skönsångare precis, men inte störande heller. 
     Den här låten sticker inte ut jättemycket, vilket kanske är anledningen till att den floppade, men jag tycker inte det behöver vara så mycket mer än detta svala och sköna housedriv med stråkar. Bandet var förvisso väldigt kortvarigt, bara fem år och två album, men intresset för att hitta mer av dom finns klart där. Tumme upp för detta!

Nytt i samlingen BONUS - 78-varvsspecial!

Det är ju inte så ofta jag hittar och skriver om 78-varvsskivor så när jag till sist hittar en riktigt bra antal med jazzstenkakor för ett löjligt billigt pris så känns det helt rätt att ändra på det och göra en liten specialversion av Nytt i samlingen. Den här ska alltså inte ses som en helt ny artikel i serien utan en liten bonus! Tre stycken blir det och dom är av olika härkomst och stil. 

Peter Rasmussen  Kvintett - Lime juice/Song of the night
Utgivningsår: 1944
Skivbolag: Sonora Swing

Dansk jazz har haft flera framgångsrika namn i hemlandet, men det slutar ändå att med att man i stort sätt bara minns violinisten Svend Asmussen. Ett namn som är tämligen bortglömt är trombonisten Peter Rasmussen. I början av karriären så spelade han en del med sin kusin Kai Ewans orkester, men åkte till USA och fick en hel del lektioner av Mif Mole. Under andra världskriget så hade han egna orkestrar som spelade både jazz och schlager. En av dom orkestrarna är denna, som har namn som pianisten och vibrafonisten Kjeld Bonfils, gitarristen och klarinettisten Svend Hauberg, bassisten Christian Jensen och trummisen Erik Fredriksen. Det är ska sägas också att det faktiskt inte är första gången jag stiftar bekantskap med denna kvintett, utan jag har en platta med Rasmussen sen tidigare. 

"Lime juice" är en trevlig swing-sak i bästa Benny Goodman-stil som börjar med en sorts afrikansk stil på trummorna och som sen övergår i ett klassiskt och skönt sväng med Rasmussen i full fart med trombonen. Det här är en riktigt bra 78-varvare med bland det bästa dansk jazz hade att erbjuda!



Duke Ellington And His Famous Orchestra - Caravan/Dusk on the desert
Utgivningsår: 1936
Skivbolag: Parlophone

Det finns flera Duke Ellington-klassiker som jag helst av allt aldrig hör igen, "Take the 'A'-tran", "C Jam Blues", "Satin doll" med flera. Sen finns det klassiker som faktiskt funkar än. Dom är inte jättemånga, men "Caravan" är en sån. Låten skapades av Duke och trombonisten Juan Tizol under deras tid i New York och är förstås känd för sin arabiska stil på arrangemanget och Tizols trombon som går genom majoriteten av låten. Ett barn av sin tid, en tid då världen var mycket längre bort än den är idag och det var exotiskt med jazz med lite österländsk touch och Ellington gjorde ju många låtar i den stilen, men den här får räknas som den kanske mest kända. Och jag då som alltid varit en löjligt stor traditionalist vad gäller jazz och inte alls varit förtjust när man går i från svänget har ändå, ända sen jag hörde låten i början av mitt jazzintresse runt 1987, alltid gillat den. Den har en sorts spännande och mysig stämning i sig och i sin skapelse som har gjort att jag lockats av den. Nu har jag den förstås på ett flertal Ellington-utgåvor, men det är förstås riktigt kul att ha den på 78-varv också!
     "Dusk on the desert" kan man då tro på titeln är en sorts fortsättning på "Caravan" i stil, men den är en mer "normal" jazzlåt, fortfarande dock med Tizols trombon i centrum.



Miles Davis And His Orchestra - Budo/Move
Utgivningsår: 1949
Skivbolag: Capitol

Miles Davis "Birth of the cool"-album har återkommit ett par gånger här på bloggen. Dels genom sin första albumutgåva för drygt 16 år sen och dels genom sin CD-utgåva med livekonserten på Royal Roost inkluderad, "Complete Birth of the cool". Jag har också en 45-varvare med låtar från plattan också. Så då fattas det väl bara en sak, original-78:an? Plattan är ju då resultatet av en konsert på just Royal Roost som från början inte alls blev någon succé. Men man fick chansen att göra inspelningar på Capitol och Miles började här samarbeta med arrangören Gil Evans. Det blev därför inspelningar där modernare jazz blandades med element av klassisk musik, samt några stora musiker namn, som Gerry Mulligan, Lee Konitz, tubaisten Bill Barber, Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke. Det här är ju bland det bästa Miles har gjort enligt mig, men det tyckte inte skivköparna då och Capitol blev besviken på att försäljningen inte var vad man förväntat sig och förlängde inte kontraktet med Miles, som gick till Prestige istället. Med åren har dock dessa inspelningar vuxit till den ikonstatus dom idag har.
     "Budo" och "Move" är då förstås ett par riktiga klassiker till låtar, smeksamt och svängigt på samma gång och med ett underbart driv i dom! Visst håller "Birth of the cool" som en stor favorit i jazzsamlingen än och visst låter detta både speciellt och klassiskt på samma gång! Det är en ynnest att också ha låtar från dessa sessions på 78-varvare också!