Nytt i samlingen - April 2026

The Love Unlimited Orchestra - White gold
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Philips
Betyg: 4/5

Barry White är en soulartist jag sällan köper något med. Hans örngottsviskningar och basröst har har jag, med några undantag, hört mig less på och många av hans låtar tenderar att låta väldigt lika och tradiga. Däremot var han en fantastisk producent och arrangör och hans inspelningar med det egna bakgrundsbandet, The Love Unlimited Orchestra, är faktiskt klart bättre än hans egna sångplattor. Det låter kanske märkligt att höra det om en så berömd röst som Barry Whites, men tyvärr är det så för mig. The Love Unlimited Orchestra var alltså för White vad MFSB eller The Funk Brothers var för Philadelphia Records eller Motown och självklart skulle orkestern göra egna plattor också och "White gold" är den tredje i raden. 

Detta är just så snyggt och avkopplande som man kan tänka sig. Förutom intro- och outro-styckena "Barrys love" och några mumlande fraser i inledande "Always thinking of you" så hörs Barry inte alls utan detta är en instrumental soulplatta, med dom skönaste stråkarna och det mest avkopplande arrangemangen. Introt och outrot är väl det enda som irriterar mig, mest på grund av det vibrerande pianot som går genom låten och som stör enormt. Dock är detta inte tillräckligt för att sänka totalbetyget något nämnvärt utan detta är en väldigt vacker, snygg och välgjord platta att bara koppla av och splappa till. Eller om man vill det romansa till, vilket verkar vara Barrys idé, om man ska tro hans mumlande till sin dam i slutet, som faktiskt är riktigt finurligt och kul:
"You still don't know? You mean you still don't know? Are you sure you've listened and got involved in this album and you still don't know?! Well you know what, i want you to listen again... and again..."
Om bara det där pianot kunde sluta vibrera!



Aretha Franklin - I never loved a man the way i loved you
Utgivningsår: 1967
Skivbolag: Atlantic Records
Betyg: 3/5

Jag har sagt det förut att jag inte är någon storkonsument av 60-talets soul, men jag har förstås vissa käpphästar som jag gärna återkommer till och Aretha Franklin är en av dom och då spelar det ingen roll om det är från 60-talet. Det är bra ändå! Alltså tvekade jag inte en sekund när den här klassikern hittades på Vinylstallet för en tia. 

Här är det intressant att titta på omslagets baksidetext och fakta vad gäller inspelningen. På omslaget skriver producenten Jerry Wexler att när Aretha sjöng och spelade så skakade alla på huvudena i förundran och beundran och efteråt sprang alla till studiobordet för att höra resultatet. Allt var så rosenrött och vackert! 
     Ska man tro Wikipedia så var inspelningarna allt annat än det utan kantades av diverse sammandrabbningar och bråk mellan Arethas dåvarande man Ted White, trumpetaren Ken Laxton och studioägaren Rick Hall efter inspelningen av "Respect" och Wexler var den som fick medla för att inspelningarna skulle fortgå. Men resultatet blev ändå bra och i form av denna klassiker. 

"Respect" är då plattans klara dragplåster, även om jag inte håller den som någon av Arethas allra bästa verk utan rätt söndertjatad. I övrigt så innehåller plattan en hel del låtar med lätt gospelballad-stil, allmän ballad stil eller blueskänsla. Normalt kanske det skulle få plattan att kännas lite stel, men nu är det Arethas röst och ett grandiost arrangemang och då låter det riktigt bra! Det jag ändå inte kan låta bli att tycka är att "Respect" drar igång en skön soulkänsla och groove som sen direkt sen slås av på takten och aldrig återkommer utan sen går plattan i medeltempo nästan rakt igenom. Jag kan tycka att det skulle ha behövts några fler låtar som gör "Respect" sällskap i sound, känsla och drag för att göra plattan lite mer varierad. Man kommer förvisso långt med Aretha Franklins röst och musikalitet, men här skulle det behövas något mer som drar upp stämningen. Men det här är ändå rent musikaliskt en riktigt snygg, välgjord och bra arrad platta där Arethas stämma lyfter enormt och "Respect" är den solklara låten. Plattan blir kvar i samlingen! 



Cornelis Vreeswijk - Sjuttonde balladen
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Metronome 
B-sida: Vals i Valparaiso

Jag hittade hela tre singlar med mäster Cornelis, men av dessa väljer jag ändå den här som har följt mig genom nästan hela livet. Jag hörde den i TV en gång i tonåren och spelade in den från TV på kassett (jag vet, inte den optimala kvaliteten, men kul då) och låten fastnade hos mig. Låten är gjord av Evert Taube 1924 och med på Cornelis platta där han tolkar Taube-låtar "Cornelis tolkar Taube". Men för Taube var låten hans ilskna förakt mot den borgarklass han ansåg hans publik vara när han istället ville ses som en av de om största poeterna någonsin. Dock la "Tauben" locket på vad gäller låten och insåg att det kanske ändå inte vore så klokt att framföra den offentligt, vilket han aldrig gjorde. Men låten kom ut i alla fall, dock tack vare trubaduren John Ulf Anderson, som spelade in den.

Cornelis har gjort en riktigt bra version av låten med cembaloinramning och lätt schlagerproduktion och om någon kan lyfta låtens giftiga text så är det klart Cornelis tunga. Jag är riktigt glad över att ha hittat denna Cornelis-klassiker på singel, även om den saknar originalomslag, men som det heter; Man lyssnar inte med omslaget...



Bomb The Bass - Winter in july
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Rhythm Kings Records
B-sida: Dune Buggy Attack

Det tidiga 90-talets brittiska housescen ligger mig varmt om hjärtat och självklart är Bomb The Bass ett grymt bra band! Producenten Tim Simenons projekt gav oss 1988 många grymma klassiker som "Beat dis", "Megablast" och covern på "Say a little prayer". Men projektets största ögonblick är faktiskt inte någon av de normala danskaskaderna utan något som liknar en ballad, "Winter in july". Produktionen är fantastisk, med ett hypnotiskt gungande groove och klingande bjällerljud i bakgrunden. Melodin är vacker och lyfts upp av riktigt briljant skönsång av Loretta Heywood. Trots att Tim Simenon gjorde galant housemusik så är nog detta det klart bästa som gjordes under namnet Bomb The Bass. Att den här inte blev en stor hit här i Sverige är för mig en gåta för detta är ju bara vackert! Men nu har jag den på singel i alla fall!