Kings Of Drums vol. 2 (Samlingsplatta med jazztrumslagare)

Kings Of Drums Vol. 2
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: CBS
Betyg: 2/5
OK, jag erkänner; med tanke på att jag sa tidigare att jag normalt inte brukar skriva så mycket om random jazzsamlingar så har dom förekommit rätt hyggligt den senaste tiden, men det här är en skiva som förbryllar mig något. Den är en del av CBS serie "Jazz Party" och hur många delar det finns i den vet jag inte, men den här är den 18:e i ordningen. En hygglig serie som försöker visa upp olika instruments utövare i jazzgenren och här handlar det alltså om den andra volymen om olika trumslagare. 

Jag ska erkänna att jazztrummisar är en kategori som jag har lite kluven åsikt till. Å ena sidan så kan ett riktigt bra och maffigt trumsolo förstås liva upp en jazzlåt rejält, framför allt om det är live och trummisen är i sitt enorma esse. Max Roach trumsolo i "Salt peanuts" i den legendariska Massey Hall-konserten från Toronto 1953 med Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en klassiker och en av dom bästa trumsolona jag vet. Ett annat exempel är att se basisten Chubby Jacksons son Duffy Jackson, som bland annat spelade i Count Basies band efter dennes död. Han ser ut som en liten blyg knubbig tunnhårig revisor med kavaj och slips, men när han sätter sig bakom trummorna så förvandlas han likt Dr Jekyll & Mr Hyde till en total galning som slår helt vilt omkring sig med trumpinnarna, men missar ändå aldrig en ton eller trumma. Helt klart en av mina favorittrummisar!
     Men det kan bli för mycket av det goda också och förutom som en extra sologarnityr till en häftig jazzlåt så ser jag främst trumslagare som kompmusiker i bakgrunden. Risken finns att det bara blir ett långt enformigt hamrande som blir för segt om det är för långt och för mycket. Därför är kanske inte den här plattan min påse egentligen. 

Men det som förbryllar mig lite här är temat på plattan kontra valet av låtar och en del av namnen som man skyltar med. Att Art Blakey ska vara med är det inte tu tal om. Karln är en jazzlegend deluxe och en av dom mest välbekanta trumslagarna i genren. Just därför så är jag lite skeptisk till valet av låt, "Oscalypso" av basisten Oscar Pettiford. Här förekommer inte mindre än fem percussion-spelare, varav två är trummisar, Blakey och Jo Jones, inte helt okänt namn själv. Om man nu vill lyfta upp Art Blakeys musikaliska konst så vore det väl bättre att ta en låt där han får skina själv som trumslagare och inte dela plats med fyra slagare till, varav en är Jo Jones, som säkerligen finns med i någon av dom andra volymerna i serien. Jag gissar att om man gör en serie om trumslagare så är den här låten mumma, för det smattrar och slår rejält, men ändå undrar man vad som ligger spotlighten på här, Art Blakey som trummis eller låtens stil?

Nästa trumslagare är Sam Woodyard, som var Duke Ellingtons trummis under 50- och 60-talet. Det är inte den trummis som man egentligen förknippar med Ellingtons band utan det är Sonny Greer, men eftersom man helst vill ha jazz från 50- och 60-talet här så kan jag svälja det.
     Samma med Joe Morello, Dave Brubecks hovtrummis. Det är inte en av dom vanligaste namnen, men det är kul med lite överraskande musiker som inte nämns så ofta, men som bevisligen hamrat in sitt namn i historien. 
     Vilket för oss till nästa val, Lionel Hampton. OK, Hampton spelar trummor lite då och då, men det är knappast som trumslagare han är känd och lyfts fram utan han är ju en av jazzens främsta vibrafonister och orkesterledare. I den här inspelningen av "Drums fight" så har Hampton en duell med Albert "June" Gardner, ett mycket mer okänt namn, men likväl en ordinarie musiker på sitt instrument, till skillnad från Hamp. Om man nu inte vill lyfta upp Gardner så hade jag hellre valt en mer känd "riktig" trummis.

"Oscalypso" har ett häftigt trumspel när det nu är så många inblandade, men låten i sig är lite för modernt gjord för mig melodimässigt. Sen inträffar det som jag talade om innan, att det blir lite för mycket trumorgier där melodin helt glöms bort och allt fokuseras på ett evigt trummande, låt efter låt. Ett inte helt oväntat val av stil när det är en sån här platta förstås, men ändå lite för enformigt för mig.
Den avslutande "Dual fuel", den andra låten med Duke Ellington, kan vara den som räddar skivan kvar i samlingen, tills vidare. Låten i sig har jag, men bara i studio version och det här är live, vilket aldrig är fel. Och eftersom jag samlar The Dukes sviter och det här är en version som jag mig veterligt inte har så blir skivan förmodligen kvar tills vidare. Det finns trots allt gränser för mig när det gäller jazztrummande och fem låtar i rad med bara det är lite för mycket, men förstås kanon om man är ett fan av långa och många trumsolon!

Jam Session - bonusskivan med stor nostalgi!

Jam Session
Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Reader's Digest
Betyg: 5/5 (OK, lite svårt att inte vara personlig här...)
Nostalgi är något vackert. Och det krävs inte mycket att komma dit och minnas den där första tiden av något. Och jag hade tänkt att skriva om en väldigt speciell skiva nu. Men den är nog bara speciell för mig, eller ja, det kanske finns någon fler där ute som håller den här högt. Men jag tror att det inte är så många fler än mig som håller denna högt. Fast jag borde inte se den som så speciell, men så slår jazznostalgin till och då är plattan väldigt kär för mig. Egentligen är detta bara en sån där bonusplatta till en 10LP-box utgiven av Reader's Digest (eller Det Bästa som vi säger). Boxen i sig sticker inte ut, som det mesta som har getts ut av Reader's Digest. Reader's Digest är mest känd för dom där böckerna/tidskrifterna där man har gett ut 65 % av en bok och av någon anledning gjort sig ett namn på det. Men man gav också ut album genom prenumeration och en av dom var en box med storbandsmusik vid namn "The Great Band Era". Till varje box brukade man alltid pytsa in en gratis bonusplatta längst fram och till den här boxen hette bonusplattan "Jam Session" och var en skiva med olika jazzinspelningar, främst småbandsjazz faktiskt, vilket var lite udda med tanke på boxens innehåll.

Hopp tillbaka till vintern 1987 och 12-årige jag, då väldigt nykär i jazzgenren sen sju månader tillbaka,

har lite bandutbyte med mina lärare. En av mina lärare då, musikläraren och parallellklassföreståndaren Maud, lärde mig att lyssna på klassisk musik och av henne fick jag ett vitt kassettband med diverse stråkmusik. Hon visste också att jag även gillade jazz och hade spelat in det på den andra kassettsidan. Någon fodral och information om inspelningarna eller låttitlar fanns inte. Men hur mycket jag än gillade den klassiska sidan så fastnade jazzsidan än mer hos mig! Dessa inspelningar var så mysiga, sköna och häftiga och jag lyssnade på dom om och om igen på mitt rum i Nacksta utanför Sundsvall. Jag tror alla har förstått att skivan låtarna var inspelad från var ovan nämnda bonusskiva. 

Låtarna som fanns på plattan var inte heller dom allra vanligaste jazzklassikerna som alltid spelas när det ska tas fram en jazzlåt i radion. Förvisso var både Benny Goodman, Artie Shaw och Tommy Dorsey med, men här hade man valt småbandsinspelningar, där Shaws och Dorseys band i dessa mindre sammanhang, The Gramercy Five respektive The Clambake Seven, inte var/är så vanliga. Gene Krupas tidiga och otroliga energiknippe till inspelning av "I hope Gabriel like my music" spelades ett år senare i radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Den kände jag förstås igen och hade i alla fall en titel. På den tiden så var jag också lite reserverad vad gäller sång i jazzlåtarna (fråga mig inte varför, men det skulle ändras senare), men Dinah Shores mysiga "Dinah's blues" var ett klart undantag då. Endast en låt har alltid varit det svarta fåret, den rätt sega avslutande numret som endast heter "Blues" och som spelas av diverse annars lysande musiker som Bunny Berigan, Tommy Dorsey och Fats Waller i en gemensam session. 

Det där vita bandet i sig är sen länge borta, men jag passade innan dess på att göra en kopia av "Jam Session"-låtarna och kunde på så sätt fortsätta att lyssna på dessa, under regniga dagar från familjens sommarstuga i Örnsköldsvik eller i freestylen i bilen eller på bussen. Innan jag för några år sen införskaffade mig själva plattan, eftersom en loppis valt att sälja den separat utan boxen. Tur det, för själva boxen med diverse uttjatade storbandshits känns inte jätteviktig. Men när jag hör Artie Shaws Gramercy Five och deras "Hop, skip and jump", Wingy Manone och hans version av den mollaktiga ryska "Ochi chornya", Ziggy Elmans lika ryska "Bublitchki" eller ovan nämnda Gene Krupa-låt från bonusskivan så smälter jag som vax och minns mitt första jazzår då jag vevade kassetten från mitt rum. Tänk att musik och en enda skiva kan skapa så starka känslor och sköna minnen! Framför allt när man är så där nykär i en musikgenre man har precis upptäckt och minns dom där första inspelningarna man fick.

Bud Powell - The best years (2LP)

Bud Powell - The best years
Utgivningsår: ---
Skivbolag: Roulette
Betyg: 5/5
Precis som med Hank Mobley tidigare så var detta ett fynd från Record Mania i Stockholm förra året och även det en skiva som jag såg oerhört framemot att höra på. Omslaget kan vara ett av de bästa och snyggaste sätten att illustrera en samling på som jag har sett och bara det höjer betyget enormt. Den oerhört finurliga champagnegimmicken och flaskorna på omslaget för att illustrera att det är olika årgångar i en musikers liv känns väldigt välgjord. Det är inte så ofta jag plockar fram storsläggan och drämmer till med en femma i betyg, men jag tycker denna platta värd är det.

Detta är ett franskpressat dubbelalbum utgiven på Roulette, som ägdes av samme man som också

ägde den legendariska jazzklubben Birdland, Morris Levy. Levy hade ju genom sin klubb kontakten med de bästa musikerna. Alltså spelade dom på klubben först och sen in i Levys skivstudio eller skriva kontrakt för bolaget med dom. Ett finurligt sätt att bygga sin förmögenhet på.
     På denna platta, där alla inspelningar är i trioformat, får man då följa pianisten Bud Powells olika stadier i sitt tragiska och brokiga liv. Först 1947, strax före hans första mentalsjukhusinläggning blott 17 år gammal, sen 1953, strax efter han kommit ut från hans andra sjukhusvistelse, 1960, då han hade flyttat till Paris och 1964, då en sjuk och alkoholiserad Powell endast hade två år kvar att leva. Ett tragiskt leverne, men likväl är detta album ett bevis på en otrolig karriär. Jag har tidigare haft lite svårt för Powells trio utgåvor, inte så mycket för hans pianostil som för det faktum att han liksom Erroll Garner har förmågan att mumla under låtens gång, vilket jag upplevde som något störande. Men fantastiska fynd med Powell de senaste åren har gjort att jag med råge satt mig över det problemet och omvärderat honom.

Det är svårt att plocka ut favoriter ur denna fantastiska utgåva, men den period som jag tycker är bäst är då, eftersom jag gillar den klassiska jazzen bäst, den tidigaste eran på 40-talet. Men det finns inget dåligt här, för även om hans sista inspelningar kanske inte är hans allra bästa, så är det intressant att följa utvecklingen och höra hur hans sjukdom påverkade hans spelande 1964. Så jag sätter toppbetyg på denna och rekommenderar detta dubbelalbum varmt! Bud Powell levde ett problemtyngt liv, men lyckades samtidigt bli en av dom allra bästa pianisterna med en egen stil och ett sväng som få hade. Och även om dom valda åren är satta under hans kanske brokigaste del av karriären så ligger fokusen på det han gjorde bäst, gav allt för jazzen och pianospelet! Så jag väljer då tre smakprov, från både hans tidigaste period ("i'll remember April"), Parisperioden ("Buttercup") och sista period ("I remember Clifford").

Samling - Jazz and '90s

Utgivningsår: 2006
Skivbolag: PMB Music
Betyg: 5/5

Detta kan vara en av de mest spännande och annorlunda plattor jag har köpt på länge. För vem har egentligen inte undrat hur 90-talsklassiker som Soundgardens "Black hole sun" eller No Doubts "Don't speak" hade låtit med lite jazzig rytm i sig? Eller för alla som liksom jag inte alls gillar Nirvanas "Smells like teen spirit" så kanske det är roligare med en version med en soft pianotrio i bakgrunden till en viskande förförisk kvinnoröst. Att blanda jazz och popcovers är förvisso ingen ny företeelse, både Alex "U96" Christensen, Paul Anka och Pat Boone har gjort det i olika form och jag har gillat dessa. Men ärligt talat så kanske storbandsversionerna av rockklassiker på deras plattor tenderar till att bli mer roliga och udda än riktigt välgjorda ibland, till skillnad mot de softa pianotrio- eller max kvintettversionerna på den här skivan som är något utöver det vanliga.

Om skivbolaget PMB Music vet jag inget alls och hittar knappt någonting om det på nätet, mer än att Discogs flaggar med nationaliteten Argentina. Men detta bolag har dock tagit kända hits från, i detta

fall, 90-talet och stuvat om dom i grymt snygga och coola jazztappningar. Det finns fler album med både 80-tals- och 70-talshits också som jag hoppas kunna finna någon gång. Om musikerna som gör coverna vet jag inte mycket heller. Karen Souza känner jag till och det är ungefär allt, men namn som George White Group, The Cooltrane Quartet, Urselle och Annakelly är väl värda att lyssna på! Urselles version av INXS funkrockiga "Suicide blonde" är genial med snyggt och udda arr och blås, för att inte tala om George White Groups enormt snygga version av Crystal Waters "Gypsy woman" eller Jazzistics softa version av Depeche Modes "Personal Jesus". Och hur häftigt är det inte att höra Guns 'N' Roses omstuvad till latinjazz?

Det som skiljer detta från det tidigare storbandsversionerna med Paul Anka och Pat Boone är att man här satsar inte bara på att göra låtarna igenkännbara utan även att göra något eget med dom. Du känner igen melodierna på dessa 90-talshits, men samtidigt har man vågat göra solon och arrangemang som gör att det ändå låter som något eget! Jag tycker denna platta är helt enkelt lysande och antingen tar de redan riktigt bra originallåtarna till en helt ny dimension eller gör de fåtal dåliga originalen riktigt bra! Kan kanske vara en kandidat när årets bästa fynd ska summeras!

Dire Straits - Sultans of swing - The very best of Dire Straits (2 CD specialutgåva)

Samlingsalbum brukar jag inte skriva så mycket om här. Missförstå mig inte, jag tycker bra om fenomenet med att bunta ihop alla hitsen på en platta och försöka kränga dessa igen. Trots allt så är det en vacker samling av en artists bästa och starkaste låtar samt en skiva med nostalgi (oftast). Men det känns som att jag vill lägga mer energi på studioalbum och enskilda singelsläpp än plattor med ett gäng låtar de flesta har hört. Men undantag finns förstås och detta är ett av dom och det är för att detta är en begränsad utgåva inkluderandes en bonus-CD.

Dire Straits fantastiska album "Brothers in arms" hade jag tänkt att skriva om en dag, men som en sorts försmak så kan jag presentera en av de bästa samlingar jag äger, deras "Sultans of swing - the very best of Dire Straits".
Genom åren har mitt intresse för Dire Straits varit OK, varken mer eller mindre. Jag gillade de flesta hitsen och möjligen "Brothers in arms"-plattan och det var allt. Men mitt nyvaknade intresse för 70-talet har då skapat ett intresse att utforska Dire Straits musik betydligt mer och vill man börja lyssna på Straits så är den normala utgåvan av denna samling en utmärkt väg att starta. Här finns både de gamla hitsen, som "Sultans of swing" och "Lady writer", de mest klassiska hitsen, "Money for nothing" och "Brothers in arms", och de mer bortglömda under den sista perioden, som "Calling Elvis". Tyvärr måste vi därmed dras med två låtar med bandet som jag, hur mycket jag än försöker, inte kan lära mig gilla, låtsas-60-talspekoralen "Twisting by the pool" och "Walk of life". Men ett visst svin får man räkna med som det heter...

Nu är ju då detta en speciell utgåva, som jag hittade när jag var på en udda second hand förra hösten. Det anordnades en bordsloppis på min gamla skola i Sidsjön, en liten bit utanför Sundsvall. Där var det en säljare som sålde en storhög med riktigt fräscha CD-skivor där bland annat denna ingick. Här finns då en begränsad andra CD som innehåller en livekonsert med Mark Knopfler inspelad 1996 på Royal Albert Hall.
På denna bonus-CD så spelar Knopfler ensam sju låtar från sin långa karriär: "Calling Elvis", "Walk of life", "Last exit to Brooklyn" (temat till filmen med samma namn som han gjorde musiken till), "Romeo and Juliet", "Sultans of swing", "Brothers in arms" och "Money for nothing".

Publiken på denna konsert är riktigt bra och engagerad och Knopfler är på sitt bästa humör och spelar det ena underbara gitarrsolot efter den andra. Just detta år, 1996, så var jag på en festival här i kommunen där man hade riktigt celebert besök, Deep Purple. Jag gillar Deep Purple, men detta är ännu en av de tråkigaste och sämsta konserter jag varit på, trots att det borde ha varit en ynnest att få vara på en konsert med Deep Purple. Men Ritchie Blackmore stod och malde och malde i gitarrsolona i vad som kändes som en evighet. Men här är det aldrig tråkigt utan Mark Knopflers solon är spännande, avkopplande och mjuka men samtidigt med en sorts knivegg i sig och mina favoriter här är "Sultans of swing", som trots 13 minuter inte är tråkig en minut. Också då min favorit även på platta, "Brothers in arms", som även i original har en av de skönaste gitarrsolon jag vet.
     Men detta är en riktigt bra konsert och ett lysande liveframförande av några av rockhistoriens största klassiker! Så om man vill upptäcka Dire Straits och få ännu mer krydda på allt det goda så är denna begränsade fina dubbel-CD-utgåva ett rekommendera varmt!

Här har jag då valt ett spår från varje CD. "Calling Elvis" från 1991 från samlingen och den 13 minuter långa "Sultans of swing" från live-CDn.

Jazzkassetter - väldigt lågbudget, men ändå nostalgi

Efter visandet av helt nya skivor så tänkte jag gå tillbaka ett tag till till mina första skivor, som en del av firandet av mina 30 år som skivsamlare. En udda sak blir det denna gång om ett gäng kassetter som egentligen inte borde ha här att göra, så detta är en specialartikel. Dels är det inte så ofta jag skriver om kassetter här och dels är alla utom ett band som jag idag inte alls lyssnar på. Men de passar lysande in i ämnet, mina första musikköp i något format. Jag skrev förut om Red Norvos trio som den allra första riktiga jazzskivan som jag köpte 1991. Detta om man inte räknar fyra samlingskassetter som jag fick vid olika tillfällen 1987-88. Här snackar vi verkligen lågbudget utgåvor. Men de var ändå en gång flitigt spelade, alltså stor nostalgi från mina första jazzår när jag frossade i allt som var gammal jazz i alla format.

Big Bands Swing Time
Längst till vänster står det enda bandet som jag skulle kunna spela med ett leende idag, för den är inte så dålig. Jag har för mig att jag köpte det på Åhléns oöppnad för en väldigt billig peng 1988. Denna samling innehåller de vanligaste storbandsledarna med flera vanliga spår, men ändå inte bara de allra mest sönderspelade låtarna. Louis Armstrong gör en av sina bästa låtar någonsin här, "Swing that music", Tommy Dorsey gör en underbar version av "I'm getting sentimental over you" med kör och Glenn Miller gör ingen av sina totalt sönderspelade slagnummer utan vi får här "Moonlight bay". Jimmy Luncefords långa version av "Blues in the night" är en höjdare liksom Chick Webb och Ella Fitzgeralds klassiker "A tisket a tasket" och "Undecided". En OK samling som inte sticker ut, men som innehåller bästa av det bästa för nybörjare av storbandsgenren.

Charlie Parker - Greatest hits
Jag berättade om bakgrunden till det här bandet i ett julspecial för några år sen. En familjevän hade köpt den i julklapp och lagt den i en jiffypåse och påsen och bandet hade nu kommit bort i lägenheten. Vi letade en bra stund på julaftonskvällen 1988 efter det och till slut hittade jag en påse och pappa sa:
"Där, god jul!"
Jag öppnade påsen och hittade ett band med en av mina då stora favoriter, Charlie Parker, som innehöll hans allra mest kända låtar, som "Scrapple from the apple", "Move", Koko" och "Cool blues". Utgåvan är från ett epamärke som heter "Masters" och inspelningarna var riktigt dåliga. Man hade inte jobbat hårt direkt för att tvätta skivorna utan det raspade outhärdligt på kassettinspelningen och dessutom fanns inte en tillstymmelse av information om musiker. Men då älskade jag det och för mig är bandet ännu minnen från en tidig jazzera.

Duke Ellington - Greatest hits
När vi är inne på uttjatade jazzklassiker, Duke Ellington är en musiker jag konstant undviker, dels för att jag inte alls gillar hans förmåga att ständigt göra sin "djungel jazz" (jo, det kallas faktiskt så) och dels för att jag är tämligen trött på "C Jam Blues", "Satin doll", "Take the A train" och andra slagdängor (alla med här). Denna samling, utgiven på lågbudgetmärket "I Love Jazz", köpte jag dock på Thylins skivaffär 1987 och vevade flitigt då, både hemma och hos bästa kompisen Otto Ratz. Inspelningskvaliteten är dock för en gångs skull helt OK och jag gillar ännu faktiskt "Caravan", som är kassettens äldsta inspelning.

Count Basie - 20 greatest hits
Detta var ännu en julklapp, denna gång från mamma och pappa 1987, och jag var överlycklig. Precis som med Charlie Parker-bandet ovan var detta band med Count Basies orkester också innehållandes inspelningar fullständigt med rasp och skrap från otvättade 78-varvsskivor. Men jag tog det snarare för en extra häftig och gammal inspelning och älskade det. Däremot så är inledningen helt bisarr och man kan fundera varför detta fick komma ut. Bandet innehåller för en gångs skull inte i första hand Basies mest vanliga låtar utan mindre spelade låtar som "Shout and feel it", "Andy's blues" och "Swing brother swing" med flera. Men först av allt finns den klassiska "Moten Swing", men nästan en minut in i låten så spårar det ut fullständigt och musiken går fortare och fortare till dess att låten avbryts för nästa. Hur man tänkte här på bolaget "Pentagon", som godkänt och givit ut detta, lär jag aldrig får reda på. Ett bevis på att det finns oändligt massa lågbudgetutgivningar som är guldkorn, men också dito utgivningar som är rena bluffen.

Jag väljer två låtar som jazznostalgi från dessa fyra band, några av de trots allt bästa låtarna från banden. Dels Louis Armstrong och "Swing that music" och Duke Ellington och "Caravan".


>

Kjell Alinge & Eldorado - en radionörds hyllning...

Jag börjar få vana nu att skriva hyllningar till olika personer, eftersom dom trillar av pinn en efter en. Knappt har nyheten om David Bowie svalnat så dör en av mina favoriter av programledarna i svensk radio. Så detta är lika mycket radioentusiaten i mig som skivsamlaren som nu vill hylla Kjell Alinge som tyvärr avlidit, 72 år gammal, och för att göra det väljer jag att först gå tillbaka i tiden till mina första möten med Kjell Alinges radioröst.

Det är söndagsmorgon under slutet av 80-talet. Jag är ett total musikfreak som tar alla möjligheter att spela in musik från radion och jag har just avlyssnat Svensktoppen, med Kent Finell. Där brukar trots allt flera av mina favoriter från trackslistan hamna och ligga några veckor och jag är nyfiken på hur dessa ligger på denna lista också. När programmet så är slut så säger hallåan:
"Vi har hört Svensktoppen, resultatet av omröstningen som presenterades av Kent Finell. Efter nyheterna blir det Eldorado - Äventyret fortsätter" i regi av Kjell Alinge."
Sen blir det några minuters programpresentation och sen nyheter innan Rubert Hines välbekanta signatur drar igång.
"ELDORAAADOOOO!!!!", ljuder det ur radion. En man med en väldigt viskande och mörk röst säger något för mig då helt obegripligt med någon sorts new age-liknande bakgrundsmusik. Mannen är Kjell Alinge. Men snart kommer det musik! Jag har aldrig hört låten och det är inte någon musik som skulle hamna på Tracks. Jag stänger av radion och går och sysslar med annat.

Hopp till våren 1993 och lördagar klockan 10.05. P3 har nästan helt stuvats om och favoritönskeprogram som "Lördagsbiten" har bryskt kastats ut från etern. Istället har man anlitat Kjell Alinge att presentera ett program som heter "På samma våglängd", som under 80-talet var lika med Eldorados hörna för önskemusik och som nu hade kavlats ut till ett eget program. Som den musiknörd jag är som ännu spelar in musik på kassettband så känner jag ett visst tvång att lyssna på det programmet, eftersom det ändå är ett önskeprogram som spelar bra musik. Men jag irriterar mig grymt först på Alinges totala utsvävningar där han både skriker och tramsar med lyssnarbreven. Fast snart så inser jag långsamt; det här är ju riktigt bra! Det är ju ett roligt och nyskapande sätt att presentera önskemusik:
"Det här brevet skulle egentligen ha blivit behandlat så hä... *ritch*... å fan, nu rev jag sönder det ändå..."
Det var brutalt och samtidigt väldigt underhållande!

Tre år senare så sänder jag själv radio i Härnösands närradio, där jag går Estetmedia på Härnösands folkhögskola. Det är en lätt nervös Stafrin som hittills hela tiden sänt kontrollerat och gärna med pratmanus där jag läser innantill exakt vad jag ska säga i mitt 15 minuter långa program "Stafrins Blandning". Programmet var en del av ett större ungdomsprogram som hette "Radio Exit", som sändes på fredagskvällarna. Den här fredagen så hade jag volonterat att sända hela "Radio Exit" helt själv, eftersom de ordinarie programledarna inte kunde. Jag inser att jag inte kan sitta och vara städad och kontrollerad. Det är trots allt ett ungdomsprogram en fredagskväll, "Radio Exit" brukar normalt vara rätt kaotiskt i etern och jag borde göra mer udda saker jag med. Plötsligt slår det mig att Kjell Alinge brukar ibland ha för vana i "På samma våglängd" att lämna mikrofonen en bit och skrika från andra sidan studion. Det ska jag också göra och säger plötsligt i sändning:
"Jag ska bara flytta mig en bit från mikrofonen här medan jag letar bland CD-skivorna..."
Jag förflyttar mig på min skrivbordsstol bort mittemot mixerbordet där hyllan med CD-skivorna finns och låter som Kjell Alinge i hans program i en minut innan jag återvänder till micken och fortsätter mitt faktaspäckade program.
     På den vägen var det sen genom hela min drygt 10 år långa närradiokarriär. Mina största förebilder som radiopratare var Gunnar "Kulan i luften" Kugelberg och Kaj "Tracks" Kindvall, men den som fick mig att inse att program inte alls måste vara under ordnade former och att radion är ett medium där man trots allt är väldigt fri att göra lite vad man vill, det var Kjell Alinge. Därefter gjorde jag närradioprogram som mer än gärna fick sticka ut och vara lite smågalna och då fanns inte plats för några upplästa pratmanus!

Sen är jag alltid efter min tid och när jag nu har blivit äldre så har jag sen flera år tillbaka insett hur genialiskt Eldorado ändå var på sin tid! Framför allt var Eldorado kanske det mest avkopplande programmet som har funnits. Programmets motto var "Vi sänder i siden" och det är precis vad som jag gillar. Musiken var relaxande, smekande och ändå fräsch och ny och Kjell Alinges små flummiga tankeutflykter var förvisso inte alltid begripliga, men ändå väldigt underhållande och rofyllda! Jösses, vad jag har upptäckt många artister
som jag börjat samla skivor av tack vare Kjell Alinge och Eldorado, som Sniff n' The Tears, Johan Lindell, New Musik och Lio, tidiga 80-talsartister jag aldrig snuddat vid tanken att lyssna på förut, men som jag idag älskar, tack vare Kjell Alinges goda musiksmak och lysande förmåga att lugnt och stilla promota det som han anser är bra musik. Finns det något skönare att ligga på en klippa på sommaren, titta på vattnet och lyssna på ett "Eldorado"? Jag tror inte det.
     Dessutom ett hedersomnämnande till två av hans program innan dess, "Café Midnatt", som verkligen var ett nattprogram med mjukt prat och riktigt mysig nattmusik samt det  kortlivade "Fantasino" som var i liknande stil.
     Kjells lekande med Janne Forsell i "Hemma hos..." har jag inte lyssnat lika mycket på, men på Sundsvalls skivmässa för X antal år sen hade jag turen att hitta deras utgivna skiva med sketcher ur detta program. En del sketcher är väldigt gapiga och lite över huvudet på mig, men så finns det riktiga guldkorn, som deras satir med lekprogrammen i TV och radio, "Melodicharaden", där Janne Forsell ska leda ett frågeprogram och Kjell Alinge ringer in och gråter ut om alla sina och världens problem och det slutar med att båda sitter och skriker på varandra i "direktsändning". Det är lysande, detta är unik och på sin tid nyskapande svensk humor!

Jag brukar ju skriva om skivor också och jag har två som jag vill förmedla, som en hyllning till detta radiogeni. Nu medverkar Kjell inte på dom, mer än som skivans producent, men det är ändå hans tydliga ande över "Eldorados" båda skivor, som släpptes 1982 respektive 1987.

     Den första heter "Eldorado: Stjärnornas musik" och är fullständigt olik andra samlingsplattor som olika radioprogram släppt genom åren, som Tracks alla skivor och Metropols dubbelalbum. Här är det olika udda låtar som spelats i programmet och som skapats speciellt för radioprogrammet och därför inte finns på någon annan skiva än denna. Eller vad sägs om Totte Wallin & Björn J:son Lindhs väldigt udda och lågmälda version av Evert Taubes "Stockholms melodi", eller Eva Dahlgrens väldigt personliga och nakna version av Monica Zetterlunds "Sakta vi går genom stan" och klassikern, där Sam J Lundwall med Michael B Tretows lätta röstförvrängning berättar om "Elle dolores"? Självklart finns Adolphson & Falk här och ger oss hela fyra stycken av deras mest klassiska låtar, "Blinkar blå", "Mer jul", Bärande våg" och "Astronaut". Detta är en vacker och mästerlig platta som smeker vackert och som man kan drömma bort till.

Den andra skivan kom alltså fem år senare och heter "Eldorado: äventyret fortsätter...". Det är en inte lika mörk och nattlig platta utan den låter mycket ljusare, men fortfarande smekande och mjuk i musiken. Cornelis Vreeswijk ger oss ett par av sina sista låtar i livet, "I mina kvarter" och "Sommarkort" och Monica Törnell är riktigt bra i sin svenska version av Don Henleys "Boys of summer", "Jag kan se dig". Här finns dock ett par sänkare, Anne-Li Rydé skulle göra lysande dansanta versioner av gamla schlagers fem år senare, men den lätt discofierade versionen av "Min älskling du är som en ros" faller rätt platt och Adolphson & Falks försök till att rappa i "Vårrap" är mer komisk än bra. Men så finns här förstås huvudnumret, kultklassikern: när Ernst-Hugo Järegård med ett överdrivet dramatenagerande försöker tolka Styles "Dover-Calais"! Detta är stor och lysande komik mitt i 80-talet som både driver med decenniet och samtidigt hyllar det.
     Men båda skivorna är ett måste för radiofreaks så som jag själv, främst för att dom lyckas framkalla den speciella rogivande stämning som gav "Eldorado" dess framgång och som är så typisk för Kjell Alinges program, och för att flera av dessa låtar är udda och väldigt svåra att få tag på annars.

Så jag skulle vilja tacka Kjell Alinge för alla nya musikaliska bekantskaper som hans program givit mig, för underhållningen och för allt han gav svensk radio under alla år! 

Tre klipp bjuder jag på, dels den lysande sketchen "Melodicharaden" ur "Hemma hos"-skivan, Totte Wallins underbara version av "Stockholmsmelodi" och självklart Ernst Hugo Järegårds "Dover-Calais".

Soundtrack - Ruthless people

Filmmusik är en genre jag känner att jag behandlat lite styvmoderligt.Jag har köpt några, men aldrig riktigt brytt mig om dom eller samlat med någon större passion. Men helt klart så finns det en underbar charm att få ha musiken från en film man gillat skarpt och vill minnas på skiva!

Det finns egentligen två sorters filmmusikskivor, beroende på filmens art förstås, antingen de som innehåller rena hits från filmen. Dessa soundtracks kan ses som rena samlingsalbum. Förhoppningsvis finns det några till filmen nyskrivna låtar av vissa artister.
Eller så innehåller de finstämd bakgrundsmusik ur filmen, så man riktigt ska kunna känna stämningen av filmen, ungefär som James Bond-soundtracken. Just James Bond-musiken är den filmmusik som jag helst samlar på och någon dag hoppas jag kunna skriva om något James Bond-album, men idag blir det filmmusik från den första sorten. I det här fallet är det ingen nackdel eftersom det är ett riktigt bra album! Filmen däremot blev väl ingen monstruös kassasuccé när den kom 1986, "Ruthless people" (eller "Hjärtlösa typer", som den översatter till då. Ljuva tider, när man översatte filmtitlar till nåt svenskt och man stillsamt fick
acceptera det mest töntigaste namnförslaget som fanns). I USA fick denna svarta komedi ett bra mottagande av kritikerna och sågs av riktigt många, medan den i Sverige passerade rätt obemärkt förbi, i alla fall av publiken. Det gäller mig med, för jag har inte heller sett rullen, men det handlar kortfattat om det rika paret Danny DeVito och Bette Midler, där hon kidnappas och DeVito snarast är glad åt att bli av med henne. Den är skapad av Jim Abrahams, David Zucker och Jerry Zucker, som också ligger bakom udda komedier som "Nakna pistolen" och "Hot shots".

Till filmmusiken så anlitades en lång rad av den amerikanska artisteliten, eller vad sägs om Mick Jagger, Luther Vandross, Billy Joel, Paul Young, Dan Hartman, Kool & The Gang och Bruce Springsteen. Jag köpte dock soundtracket trots att jag, som sagt, aldrig sett rullen och köpte den på Fyndlagret för ca 10 år sen. Men däremot hade jag hört flera av låtarna i min barndom i radio och hade sen länge velat ha tag på dom, utan att lyckas. Billy Joels snabba poplåt "Modern woman" spelades i Tracks och Kool & The Gangs underbart skönfunkiga "Dance champion" hördes i Kulan I Luften. Kool & The Gang är inget band jag lyssnar jätteflitigt på, jag kan tycka att dom är mer fånig sönderspelad partymusik ibland än bra soulmusik, men balladen "Cherish" är en riktig barndomsklassiker och denna låt försökte jag hitta i flera års tid. Men hur mycket jag än tittade bland Kool & The Gang-samlingarna så lyste den med sin frånvaro till dess att jag köpte detta album, så det är nästan att jag köpte plattan från början för en enda låt. Men när jag hört hela plattan så tog jag upp pickupen med ett leende på läpparna, för det var ett riktigt bra album. Med musik som var amerikanskt 80-tal ut i fingerspetsarna, så när som på Paul Young, och som gungade och kändes både fräsch och häftig, med ett enda undantag: mitt intresse för Rolling Stones är lika med noll så Mick Jaggers titellåt till filmen är plattans klart svagaste låt. Annars finns här både nya mindre kända låtar och kända klassiker, som Paul Youngs här tre år gamla "Where ever i lay my hat (that's my home)". Sen är Nicole McClouds vårhit och discodänga "Don't you want my love" med, liksom en av Luther Vandross stora hits, "Give me the reason". Men mitt ibland denna soulkaskad så dundrar "bossen" Springsteen in med "Stand on it". Som sagt det är en snygg variation av amerikansk 80-talsmusik, som är väldigt häftigt gjord och innehåller det mesta av det bästa. Denna blandning och sköna variation av amerikanska 80-talsartister som gör några av sina bästa insatser gör att jag ändå ser detta soundtrack, "Ruthless people", till en av 80-talets bästa i sitt slag, trots att jag inte känner mig så jätteintresserad av filmen. Men ni som är intresserad kan läsa mer om den här.

Jag har valt två höjdarlåtar från plattan, dom två jag nämnde först, Kool & The Gangs "Dance champion" och Billy Joels "Modern woman"  (som båda endast har ljud och ingen video).

Leif "Smokerings" Andersson på skiva

Under min uppväxt som jazzfreak så lyssnade jag flitigt på Sveriges Radios jazzradio. Där ska jag premiera och tacka SR. Utan den hade mitt jazzintresse svultit, eftersom det var det enda sätt jag visste så att få tag på jazz när jag var ung, innan jag började köpa skivor. Tyvärr har Sveriges Radio inte lyckats behålla detta med en riktigt bra jazzradio, men det är en diskussion i sig. Varje söndag så lät man fyra program sända varje vecka med olika inriktningar, "Oerhört", med mer modern jazz, "Be bop spoken here", med bopjazz, "Jazz-å-du", med en väldigt blandad kompot av stilar och "Jesses Jazzbar", min favorit med den äldsta jazzen. När dessa lades ner efter diverse ruffel och båg 1991 så blev jag heligt förbannad, men mer om detta och turerna kring dessa program kan ni läsa om på min hemsida Retrogalaxen.

Men det program som genom alla år gett mig mest som jazzälskare är, som ni som läst mina jazztexter här förut förstått, "Smokerings" med Leif Andersson. Skåningen med sin skrovliga whiskeyröst som ändå, med sina engelska hälsningsfraser, lyckades låta väldigt amerikansk i sin stil. Men trots det så hade han aldrig varit i USA förrän 1988, när han gjorde en lysande programserie kallad "Smokerings goes west", där han gick på dom klassiska jazzgatorna i New York som nu var borta.
Söndagskvällarna var bokade innan man skulle på skolan dagen efter och genom Smokerings så lärde jag mig oerhört mycket om musiker, jazzstandards och jazzens historia och uppbyggnad. Leif Andersson var ett proffs som struntade i trender och nymoderniteter inom jazzen. Han körde sin stil från 1960 fram till sin död 1999, med fokus på storband och swingjazz, eller "Swing och sweet", som han själv sa. När Leif Andersson dog lämnade han ett stort tomrum efter sig inom jazzen i Sverige och i medierna.

Men han hann faktiskt också använda sin speciella röst med att sprida jazzen i fysiskt format också. Det finns ett antal skivor med Smokerings utgivna. Flera där han är konfrancier för olika konserter, men också där han presenterar låtar på i samma stil som radioprogrammet. Dom bästa, och mest Smokerings-liknande, är utgivna av lilla bolaget Ancha på 90-talet. Vad jag vet så finns det fyra skivor i just den här serien och jag har förstås alla. En röd platta betitlad "Marlow's theme", en svart platta kallad "Swing session", en blå som heter "Smokedreams" och den gråsvarta "Jazz à la carte". Han är inte lika informativ som i radioprogrammen här, men det är ändå ett genidrag att göra specialgjorda skivor med sitt radioprogram på, vilket gynnar både skivsamlaren i mig och samlaren av radioprogram!
     Som sagt så är det mer av ava och på låtar i löpande band, istället för att ge intressanta fakta om artister och låtar. Dessutom förstår jag inte riktigt varför han envisas med att prata på engelska på flera av plattorna och på någon så pratar han både svenska och engelska mellan varannan låt.
Musikens kvalitet kan dock ingen ta ifrån. Bäst tycker jag att "Jazz à la carte" är som har bästa blandningen av storband och småbandswing. Här får man framför allt ett par riktiga höjdare, två låtar med svårhittade Boyd Raeburn, "Tonsilectomy" och "Forgetful", liksom både Lester Young, Coleman Hawkins, Carlie Shavers och Chubby Jackson.
Gillar man mer renodlade storband ska man lyssna in "Swing session"-skivan, som har flera av de största i en långrad, Harry James, Benny Goodman ("If i hade you"), en riktigt vacker Tommy Dorsey-låt kallad "After i say i'm sorry", Andy Kirk ("Jump, Jack, Jump") och Bunny Berigan ("Trees") samt senare även Duke Ellington och Woody Herman.
På "Smokedreams" finns en annan svårhittad klassiker, Charlie Barnets "Charleson Alley" och faktiskt också ett par mer moderna låtar, av "Smokerings" mått mätt alltså, med Gene Ammons och Charlie Parker. John Kirby är också riktigt kul att höra i "Blues petit".
På den röda "Marlow's theme" så finns också det klassiska sluttemat till programmet med just den titeln, mitt ibland en lång rad bland alla storbandsmästarna. Dessa har jag köpt på en mängd olika ställen under åren och jag minns inte vart tyvärr, men hittar man dom så kan man ändå skatta sig lycklig.

En liten kuriosa skiva hittade jag också 2000, när skivaffären CD-mix gick i graven här i Sundsvall, "Sophisticated swing", med Leif Andersson tillsammans med sin norske kollega Knut Borge. På norska NRK så sände dom två ett program som hette just "Swing och sweet" där dom båda på ett väldigt intressant sätt diskuterade jazz och spelade sina favoritplattor. Sen gav dom ut ett dubbelalbum med musik från dessa program, inklusive en liten kort introduktion först av allt av båda herrarna. Skivorna är uppdelade i olika set. CD 1 innehåller 30-talsjazz och CD 2 40- och 50-talsjazz och kan man bli gladare än när man hittar ett par Boyd Raeburn-låtar till här, inklusive hans lysande version av "A night in Tunusia", med kompositören själv, Dizzy Gillespie i sättningen? Eller varför inte också den rätt speciella "Boyd meets Stravinskij", som verkligen fullbordar den koppling mellan jazz och modern klassisk musik som Raeburn skapade med sin stil.

Om man bortser från att jag inte förstår anledningen till dom engelska påorna på Ancha-skivorna, så är detta ett måste om man gillar Smokerings, som jag. Det är ett fantastiskt tillfälle att kunna njuta av klassisk radiohistoria på skiva, gjord av jazzens husgud själv, kombinerad med speciell och fantastisk musik. Jazzen har mycket att tacka Leif "Smokerings" Andersson för och dessa skivor är ett stort bevis för det. Ett stort tack för alla klassika stunder vid radion när man upptäckte jazz som ung och hittade sitt tillhåll i etern som gav mig nästan allt.

Godingar Ur Carl-Gustafs Skivhylla

Ibland saknar jag dom här reklambanden som PR-galna företag spottade ur sig för att man upptäckt att det var ett utmärkt sätt att både synas och höras hos den breda massan. Undra om det finns någon kändis från förr som inte har lånat ut sitt ansikte eller namn till ESSO eller Sparbanken för att presentera dom aktuellaste låtarna eller presentera krystade sketcher om företaget som ingen egentligen tycker är kul, men som man fnissar lite småroat åt. Egentligen är dom så usla att skämskudde är att rekommendera, men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett nostalgiskt minne från en gammaldagstid då man vart glad åt det lilla.
"Varför inte? "Rivers of Babylon" är en kul låt... och Tony Eyers Singers är väl bättre än inget!", tänkte mannen på landsbygden och förde in den röda kassettbandet i bilstereon.

Men min favorit i genren är dock denna, från Shell, där man anlitat Carl-Gustaf Lindstedt. Carl-Gustaf hade inga skruppler när det gällde att sälja ut sig till reklamkassetter då och då. Han hade gjort sketcher åt Essos band också, och här skulle han presentera ett band med låtar ur sin egen skivsamling... sas det. Kassetten fick också det hemtrevliga namnet: "Godingar ur Carl-Gustafs skivhylla". Och musikinnehållet ska jag inte klaga på, trots allt har man kostat på sig originalinspelningar till skillnad från andra mackar. Men utan att vara någon expert på Carl-Gustaf musikaliska intressse så tvivlar jag på att det i hans skivhylla fanns "Walk on the wildeside" med Lou Reed eller Lionel Richies "Truly" eller att skivan med "The Kids From Fame" är det han sätter på när han kommer hem från en inspelning på TV. Framför allt inte på stenkaka, som han då har bänkat sig med framför trattgrammofonen på kassettomslaget. Jag kan tänka mig farmor som glatt tittar på omslaget och ser den rolige komikern trivsamt med 78-varvsskivan i handen framför vevgrammofonen och tänker: Harry Brandelius, Louis Armstrong och Evert Taube och sätter på bandet och förvånat tänker:
"Vad är detta?!".
Lite Dr Jekyll & Mr Hyde på nåt sätt...

Svensk Jazzhistoria - en gyllene samling!

Samlingsskivor har jag ett rätt blandat förhållande till, i alla fall inom popen, där en människa som jag med ett par tusen vinylsinglar har allt svårare att motivera sig att köpa en skiva med låtar som spelas i alla radiokanaler dagligen. Inom jazzen är det dock en annan situation. Där finns det förstås samlingar med det vanligaste låtarna, Benny Goodmans "King porter stomp", Fats Wallers "Honeysuckle rose" eller Woody Hermans "At the woodchoppers ball". Sen finns det samlingar som fokuserar sig mer på musikerna och som har valt mer udda inspelningar, vilket alltid är trevligt! Och sen finns det den klassiska samlingsserien som heter "Svensk jazzhistoria", en samling tar dig från jazzens första inspelningar i Sverige i början av 1900-talet, då jazzen i Sverige var i det närmaste förbjudet, genom tio stycken album till 60-talets mer moderna jazz. De fem första delarna är i dubbelalbum, de följande tre i trippelalbum och de två sista innehåller hela fyra skivor. Totalt 27 skivor med svensk jazz!

Det är rikskonserter som givit ut skivorna på märket Caprice och jazzhistorikerna Bengt Nyqvist och Jan Brauér som gjort urvalet och det är ett riktigt bra urval av både kända inspelningar och helt okända och outgivna lackskivor av okända band. Även intervjuer i radio som har koppling till jazzen finns, som ett par väldigt roliga intervjuer från Nalen, gjorda på 50-talet då Nalen hade som värst rykte att vara syndens paradis (del 5). Till det tillkommer sen väldigt intressanta texthäften med fakta om varje låt och om jazzens historia i Sverige.
Del 1 till 4 finns utgivna på både LP och CD, medan de efter följande delarna är enbart utgivna på CD. Jag är ägare till delarna 1 till 8. Del 9 och 10 innehåller något för modern jazz för mig. Skivorna är väldigt högt ansedda i skivvärlden och del 5 var nominerad till en grammis när den kom.

Personligen anser jag att det inte går att hitta en utförligare, bättre och mer informationsrik samling om svensk jazz än denna serie. Den har allt, från kända klassiker till nya låtar som ingen hört tidigare, text och fakta som fängslar en och en stor variation. Del 4 och del 5, som utspelar sig på 40-talet, tillhör mina favoritskivor i serien och har den skönaste jazzen. En samlingsserie som verkligen ger genren samlingsskivor ett bättre rykte än den har! Samtliga titlar på alla delar och album hittar du här.

Hitta klipp på låtar från dessa samlingar vari nte lätt, men två stycken ska ni få. Den första med Charles Redlands orkester, från 1939, där han framför "Ferdinand - Ferdinand", och känner ni igen låten så hör ni den varje år på julaftonen i Disneyfilmen om tjuren Ferdinand.
Sen Sam Samsons orkester, en av dom mer bortglömda svenska orkestrarna med "White blues".