Utgivningsår: 1965
Skivbolag: Reader's Digest
Betyg: 5/5 (OK, lite svårt att vara subjektiv här...)
Nostalgi är något vackert. Och det krävs inte mycket att komma dit och minnas den där första tiden av något. Och jag hade tänkt att skriva om en väldigt speciell skiva nu. Men den är nog bara speciell för mig, eller ja, det kanske finns någon fler där ute som håller den här högt. Men jag tror att det inte är så många fler än mig som håller denna högt. Fast jag borde inte se den som så speciell, men så slår jazznostalgin till och då är plattan väldigt kär för mig. Egentligen är detta bara en sån där bonusplatta till en 10LP-box utgiven av Reader's Digest (eller Det Bästa som vi säger). Boxen i sig sticker inte ut, som det mesta som har getts ut av Reader's Digest. Reader's Digest är mest känd för dom där böckerna/tidskrifterna där man har gett ut 65 % av en bok och av någon anledning gjort sig ett namn på det. Men man gav också ut album genom prenumeration och en av dom var en box med storbandsmusik vid namn "The Great Band Era". Till varje box brukade man alltid pytsa in en gratis bonusplatta längst fram och till den här boxen hette bonusplattan "Jam Session" och var en skiva med olika jazzinspelningar, främst småbandsjazz faktiskt, vilket var lite udda med tanke på boxens innehåll.
Hopp tillbaka till vintern 1987 och 12-årige jag, då väldigt nykär i jazzgenren sen sju månader tillbaka,
har lite bandutbyte med mina lärare. En av mina lärare då, musikläraren och parallellklassföreståndaren Maud, lärde mig att lyssna på klassisk musik och av henne fick jag ett vitt kassettband med diverse stråkmusik. Hon visste också att jag även gillade jazz och hade spelat in det på den andra kassettsidan. Någon fodral och information om inspelningarna eller låttitlar fanns inte. Men hur mycket jag än gillade den klassiska sidan så fastnade jazzsidan än mer hos mig! Dessa inspelningar var så mysiga, sköna och häftiga och jag lyssnade på dom om och om igen på mitt rum i Nacksta utanför Sundsvall. Jag tror alla har förstått att skivan låtarna var inspelad från var ovan nämnda bonusskiva.
Låtarna som fanns på plattan var inte heller dom allra vanligaste jazzklassikerna som alltid spelas när det ska tas fram en jazzlåt i radion. Förvisso var både Benny Goodman, Artie Shaw och Tommy Dorsey med, men här hade man valt småbandsinspelningar, där Shaws och Dorseys band i dessa mindre sammanhang, The Gramercy Five respektive The Clambake Seven, inte var/är så vanliga. Gene Krupas tidiga och otroliga energiknippe till inspelning av "I hope Gabriel like my music" spelades ett år senare i radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Den kände jag förstås igen och hade i alla fall en titel. På den tiden så var jag också lite reserverad vad gäller sång i jazzlåtarna (fråga mig inte varför, men det skulle ändras senare), men Dinah Shores mysiga "Dinah's blues" var ett klart undantag då. Endast en låt har alltid varit det svarta fåret, den rätt sega avslutande numret som endast heter "Blues" och som spelas av diverse annars lysande musiker som Bunny Berigan, Tommy Dorsey och Fats Waller i en gemensam session.
Det där vita bandet i sig är sen länge borta, men jag passade innan dess på att göra en kopia av "Jam Session"-låtarna och kunde på så sätt fortsätta att lyssna på dessa, under regniga dagar från familjens sommarstuga i Örnsköldsvik eller i freestylen i bilen eller på bussen. Innan jag för några år sen införskaffade mig själva plattan, eftersom en loppis valt att sälja den separat utan boxen. Tur det, för själva boxen med diverse uttjatade storbandshits känns inte jätteviktig. Men när jag hör Artie Shaws Gramercy Five och deras "Hop, skip and jump", Wingy Manone och hans version av den mollaktiga ryska "Ochi chornya", Ziggy Elmans lika ryska "Bublitchki" eller ovan nämnda Gene Krupa-låt från bonusskivan så smälter jag som vax och minns mitt första jazzår då jag vevade kassetten från mitt rum. Tänk att musik och en enda skiva kan skapa så starka känslor och sköna minnen! Framför allt när man är så där nykär i en musikgenre man har precis upptäckt och minns dom där första inspelningarna man fick.
Låtarna som fanns på plattan var inte heller dom allra vanligaste jazzklassikerna som alltid spelas när det ska tas fram en jazzlåt i radion. Förvisso var både Benny Goodman, Artie Shaw och Tommy Dorsey med, men här hade man valt småbandsinspelningar, där Shaws och Dorseys band i dessa mindre sammanhang, The Gramercy Five respektive The Clambake Seven, inte var/är så vanliga. Gene Krupas tidiga och otroliga energiknippe till inspelning av "I hope Gabriel like my music" spelades ett år senare i radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Den kände jag förstås igen och hade i alla fall en titel. På den tiden så var jag också lite reserverad vad gäller sång i jazzlåtarna (fråga mig inte varför, men det skulle ändras senare), men Dinah Shores mysiga "Dinah's blues" var ett klart undantag då. Endast en låt har alltid varit det svarta fåret, den rätt sega avslutande numret som endast heter "Blues" och som spelas av diverse annars lysande musiker som Bunny Berigan, Tommy Dorsey och Fats Waller i en gemensam session.
Det där vita bandet i sig är sen länge borta, men jag passade innan dess på att göra en kopia av "Jam Session"-låtarna och kunde på så sätt fortsätta att lyssna på dessa, under regniga dagar från familjens sommarstuga i Örnsköldsvik eller i freestylen i bilen eller på bussen. Innan jag för några år sen införskaffade mig själva plattan, eftersom en loppis valt att sälja den separat utan boxen. Tur det, för själva boxen med diverse uttjatade storbandshits känns inte jätteviktig. Men när jag hör Artie Shaws Gramercy Five och deras "Hop, skip and jump", Wingy Manone och hans version av den mollaktiga ryska "Ochi chornya", Ziggy Elmans lika ryska "Bublitchki" eller ovan nämnda Gene Krupa-låt från bonusskivan så smälter jag som vax och minns mitt första jazzår då jag vevade kassetten från mitt rum. Tänk att musik och en enda skiva kan skapa så starka känslor och sköna minnen! Framför allt när man är så där nykär i en musikgenre man har precis upptäckt och minns dom där första inspelningarna man fick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar