Fun Boy Three - The lunatics have taken over the asylum (RIP Terry Hall)

Fun Boy Three - The lunatics have taken over the asylum
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Faith, hope and charity
2022 har varit ännu ett tungt år vad gäller avlidna musiker och sångare. Jag har redan skrivit om Sven-Bertil Taube och Christine McVie och för två dar sen (när detta skrivs) så avled Terry Hall, 63 år gammal efter en tids sjukdom. Terry Hall är väl främst känd genom ska-bandet The Specials och senare Fun Boy Three, men en gång tidigare har han förekommit på bloggen, när jag för drygt tre år sen skrev om hans tredje grupp, The Colourfield och den sköna plattan "Virgins and philistines". Hall var egentligen en del av punkrörelsen, men The Specials var mer inriktad åt ska-musiken, fast med samhällskritiska och satiriska texter.

Fun Boy Three däremot, som Hall bildade efter några år, var mer inriktad på mer experimentell pop med mycket percussion och smarta melodier. Den här låten är dock skriven precis i skarven mellan banden. Den var egentligen skriven för The Specials, men när Hall bildade Fun Boy Three så tog han den dit istället. Och om The Specials låt "Ghost town" är lite spöklik i sin ton så är denna än mer kuslig, även fast båda låtarna tar upp ungefär samma sak. "The lunatics have taken over the asylum" är en låt tillägnad Storbritaniens och USAs forna ledare Margret Thatcher och Ronald Reagan, här kända som "The Lunatics". Låten är väldigt udda och speciell, vilket gör den unik för sin tid. Soundet påminner om en sorts infödingsmusik med mycket trummor och tre monotona och apatiska röster som om och om igen sjunger:
"The lunatics have taken over the asylum"
Och oavsett vad man tycker om den själva politiska frågan så kan man inte komma ifrån att musiken är otroligt snygg, fängslande och häftig! Man har tagit en, vad man själva anser, viktig politisk fråga och gett den en väldigt speciell, rolig och samtidigt lite skrämmande inramning med ett udda sound! 
     Detta är en sån där låt som har växt med åren hos folk, för på sin tid blev det ingen stor hit. Det gick mycket  bättre året efter när trion samarbetade med en annan trio, fast kvinnlig, Bananarama. Men den politiska ståndpunkten stod fast, så pass att Terry Hall 2019, när The Specials hade återförenats, gjorde en ny version på låten, fast då riktad mot Donald Trump och Theresa May och hetandes bara "The lunatics".

Terry Hall hade både förmågan att skapa dom där roliga och udda låtarna med dom aktuella ämnena och inte tveka en sekund på att sätta sin åsikt på dom, men också att göra riktigt snillrik och vacker pop, som med The Colourfield. RIP och tack för din musik, Terry Hall!

Anders F Rönnblom - Jag kysste henne våldsamt

Anders F Rönnblom - Jag kysste henne våldsamt
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Mercury
B-sida: Kärlek och rock'n'roll
Pop och politik är normalt en kombination som kanske lockar till intressanta budskap, men inte lika ofta leder till jättebra låtar. Numera förekommer det väldigt sällan, men 1980 var en tid för undantag. Det var upplagt för strid när dom tre linjerna, "JA", "JA, MEN BARA EN TID DÅ" och "NEJ" kämpade om huruvida vi skulle ha kärnkraft i Sverige. Som bekant vann nummer 2 och vi skaffade oss kärnkraft, förvisso blev det på obestämd tid, men det är ju också en sorts tid...

Nej, jag ska inte dra igång en föråldrad debatt, för själva kärnkraftsfrågan är inte det viktiga nu. Däremot var det det för Anders F Rönnblom då, som var en klart kärnkraftsmotståndare. Jag har aldrig tidigare varit särskilt intresserad av Anders F Rönnbloms musik, delar av den är lite för mycket proggrock för mig, men den här låten, "Jag kysste henne våldsamt", är i mina ögon hans klart bästa låt. Och det baserar jag inte på något budskap, eftersom när jag upptäckte låten jag hörde ett gammalt Poporama för länge sen, så visste jag inte ens att det var en antikärnkrafts-låt. 

Däremot så har den ett skönt gung, också något som precis som Rönnbloms musik här är ett undantag eftersom svensk reggae model tidigt 80-tal som det är frågan om här inte direkt känns jättefräscht. Men den här låter riktigt bra och har en viss snygg blandning mellan visa, singersongstil och reggae i sig som faktiskt är mysig och relaxande! Så bra att den fick plats nummer 32 på listan över dom bästa låtarna från 1980, som jag presenterade för ett tag sen.

Depeche Mode - Spirit

Det är alltid väldigt spännande när en ny Depeche Mode-platta kommer ut för det är alltid intressant hur det kommer att låta. Inte minst efter den väldigt storslagna och ljudbildmässigt depressiva "Delta machine" som var kanske Depeche Modes mörkaste platta dittills.

   

Det sker inte ofta att jag skriver om en helt ny platta, jag vet inte om det någonsin har hänt i denna bloggs historia, men jag skrev ju om "Delta machine" nästan direkt efter att jag hört den och som den stora Depeche

Mode-fan jag är så tänkte göra samma sak här.

     Jag vet inte heller hur länge sen det var jag köpte en helt ny platta, det var säkert eoner sen. Trots allt har den varit ute bara en vecka när detta skrivs. Men jag blev inspirerad av en kamrat på Youtubes Vinyl Community som jag följer och beslutade mig för att gå in på Ginza och beställa ett exemplar av Depeche Modes nya platta "Spirit", i detta fall deluxeutgåvan med bilderbok och bonus-CD innehållandes diverse mixar. Dessa ska jag inte orda så mycket om. Alla vet vid det här laget vad jag tycker om mixar, men Depeche Mode och Pet Shop Boys är två band vars mixar jag gillar och därför kändes det viktigt att få denna utgåva. Däremot har jag inte hunnit lyssna in mig på bonus-CDn än, men vill ändå nämna den!

När jag hörde Depeches nya singel "Where's the revolution" så blev jag riktigt lycklig. "Delta machine" var ett höjdaralbum musikaliskt, men om man ser på singlarna så kanske de inte var bandets starkaste singlar.

Men "Where's the revolution" är i mina ögon kanske den starkaste singeln rent musikaliskt bandet har gjort på länge och kanske den bästa låten som kommit ut på marknaden under åren mellan "Delta machine" och denna platta. En tung och slagkraftig låt med en refräng som sitter där! Dessutom med en text som är väldigt spännande och väldigt annorlunda från det man är van vid Depeche Mode. Och detta tema, om vart kamplustan för en mindre girig och diktatorisk värld är någonstans, vandrar, med några låtars undantag, genom hela plattan. Plattan är som ett politiskt ställningstagande och en dokumentärfilm i musikformat och inget snack om att detta är viktigt och lysande att något band tar på sig rollen att dryfta dessa idéer. Det sker inte så ofta i dagens mer digitala och tekniska värld.
     Däremot är det något otippat att det sker av bandet som tidigare sjungit sexuellt osande texter som "Let me see you stripped down to the bone" och "Strangelove, will you give it to me, will you take the pain i will give to you" och frågan är om det riktigt passar just Depeche Mode, eller om man är för van med ett band som till en mörk och spännande synthbild sjunger om lusta, erotik och djup kärlek.

Men detta är nu inte alls ett dåligt album! Det är ett riktigt riktigt bra album, fylld med experimentlusta och spännande ljudbilder, lysande producerat av James Ford, som också jobbat med Arctic Monkeys. Den är dock inte alls lika mörk och depressiv som "Delta machine" och det är en lättare platta
produktionsmässigt. Snarare har man blandat syntharna mer med gitarrer och ett lite mjukare popsound, men där låtarna ibland sticker ut i instrumentala vackra lite mörkare bitar. Detta är inte en renodlad synthplatta, men det funkar ändå eftersom Martin Gore är en helt fenomenal kompositör och Depeche Mode ändå levererar med den ena starka melodin efter den andra.
     Förutom singeln "Where's the revolution" så är min favorit låten "Cover me" som kanske mest påminner om gamla Depeche Mode med en mörkare synthbild och vackra ljudmattor som svävar ut ibland. Men jag vill också lyfta upp flera av dessa mer politiska låtar, som den tyngre "Scum", den mer balladliknande ""The worst crime" och den suggestiva sista låten "Fail" som också har en väldigt vacker instrumental del och en väldigt tänkvärd text.

Detta är alltså en kanonbra Depeche Mode-platta som både överraskar, förvånar och samtidigt rent musikaliskt ger vad folk förväntar sig. Är den bättre än "Delta machine" och hur står den sig med bandets tidigare alster? Ja, hur mycket jag än gillade "Delta machine" så håller den ett litet strå vassare och hur mycket jag än gillade plattan dessförinnan "Sounds of the universe" så är både "Spirit" och "Delta machine" klart starkare än den. Däremot så håller jag fortfarande 80- och 90-talets Depeche Mode som oöverträffade och plattor som "Violator", "Songs of faith and devotion", "Some great reward" och "Music for the masses" står trots allt i en klass för sig. Men i min värld finns den nog ändå där bland de 10 bästa plattorna av 14 som bandet har gjort. En helt klart rekommenderbar platta för alla Depeche Mode-fans! Dessutom är det första plattan där Dave, Martin och Andy till sist börjar se lite äldre ut och likna de 55 år de trots allt är...

Tears For Fears - Sowing the seeds of love

Jag har genom åren försökt att göra listor över dom bästa låtarna någonsin och det har väl gått sådär. Jag borde göra en ny uppdaterad och om jag gör en sån så kommer jag att publicera den. Men en låt som absolut kommer att ligga högt på den är en låt som får mig i trans varje gång jag hör den. Jag kan höra den om och om igen utan att tröttna på den. Låten finns på en platta som jag redan skrivit om här för länge sen, men låten i sig är så lysande att jag gärna skriver om singeln också. Detta kanske är en av dom snyggaste, mäktigaste och vackraste låtarna som gjorts och jag talar om Tears For Fears "Sowing the seeds of love". Låten är en pastisch på Beatles och innehåller en massiv kritik mot den engelska politiken, eller vad sägs om denna eleganta passning till Margreth Thatcher:
"Politician granny with your high ideals, have you no idea how the majority feels?"

Det underbara med den här låten, förutom en väldigt sann och vacker text som skulle passa många av dagens länder, är att den är aldrig tråkig en minut utan den tar oväntade vändningar här och var och gör det så stiligt, passande och elegant. Produktionen är bland det bästa jag har hört!
Också Roland Orzabal förstås. Som jag sa när jag skrev om albumet "The seeds of love" så har jag alltid gillat hans röst och jag tror aldrig han har sjungit med en sån inlevelse som just här.

Som Tears For Fears-fan redan 1989 så blev jag förstås jublande lycklig när den här låten blev etta på Trackslistan hösten 1989! Singeln köptes sen på tidigt 90-tal på min favoritbutik då, Förlorade Favoriter.

Omslaget är en av de mer udda, nämligen i form av en poster som är ihopvikt till att få plats med singel och innersleeve. Tyvärr är det lite klotter på min framsida, samt att den var mindre sliten när jag köpte den, men jag antar att man räkna med lite småfel på 80-talssinglar. Riktigt kul är den dock!
B-sidan är också kul för den är ett av väldigt få exempel där man tagit en baksida och långt senare gjort en egen hit av den. Låten heter "Tears roll down" och är här nästan helt instrumental. Men den fick faktiskt en egen video till en videosamling med bandet. Sen när Orzabal ensam drev Tears For Fears 1993 så satte han text till den och gav ut den som singel i samband med samlingen "Tears Roll Down (Greatest Hits 82-92)", då under namnet "Laid so low (tears roll down)". Som kuriosa är det därför en kul B-sida, även om den låtmässigt kanske inte tillför singeln "Sowing the seeds of love" mycket.

Videon till "Sowing the seeds of love" vann flera Grammys på sin tid och är också riktigt snygg och mäktig. Den är gjord av Jim Blashfield, som också gjorde Michael Jacksons snygga video till "Leave me alone". Så sätt er till rätta och njut av drygt 5 minuters njutning av finaste märke, i både ljud och bild!

The Stranglers - Sverige (Jag är insnöad på östfronten)

Engelska The Stranglers har väldigt många kopplingar till Sverige. En av grundarna till bandet var svenske Hans Wärmling som med vissa kontroversiella metoder lämnade bandet 1975. Dessutom läste sångaren Hugh Cornwell vid Lunds Universitet under slutet av 60-talet och det var där som influensen till att skriva en låt om Sverige kom. 1978 kom låten "Sweden (All Quiet on the Eastern Front)" som finns på plattan "Black & White". I samma veva passade man då på att släppa en singelversion på svenska för den svenska marknaden, medan den officiella versionen var på engelska. Och på en second hand-affär för något år sen så hittade jag denna raritet.

Om man nu bortser från de faktum att jag inte är ett dugg intresserad av punk så tycker jag absolut att det är en singel som är mycket mer kul som raritet än för dess musikaliska skapelse. På svenska heter låten "Sverige (insnöad på östfronten)", i den mån man nu lyckas urskilja det. För hur mycket man kan tycka att gesten från Hugh Cornwell är trevlig så är hans svenska riktigt skrattretande usel. Det får både The Osmonds och Delta Rhythm Boys att framstå som relativt begripliga i sina försök. Och när man då spelar i den hastighet som ett punkband normalt gör så blir det förstås ännu mer obegripligt.
Sen kan man inte ge något nobelpris i litteratur för texten direkt heller:
"Låt mig berätta om Sverige
Enda landet där molnen intresserar
Storebror säger det är stället för dig
För mycket tid att tänka, för lite att göra"
Que? Öööh... jaha? Jag vet inte om den blev så mycket begripligare nu än på engelska. Luddig var bara förnamnet, men titeln "insnöad" kanske har en innebörd.

För en punkare är detta kanske en riktig höjdare, men jag skulle verkligen vilja se minen på ett engelskt Stranglers-fan när han lyssnar på denna för första gången. Det är inte mycket tydligare för mig än för den personen faktiskt. Gesten var fin och tanken var god, men jag vet inte om resultatet blev så mycket för en svensk att vara stolt över.

The Fixx - Driven out

Precis när man sitter och hör igenom lite singlar man köpt rätt nyligen och inte hunnit lyssna på än så lägger man på en singel som är så bra att man bara måste ta med den i Skivguiden. Och detta också med ett band som jag hört några gånger, men aldrig riktigt lyssnat in mig på, engelska The Fixx. The Fixx spelar indierock och har gjort så sen starten 1980. Bandets största hit "Stand or fall" från 1982 är en riktigt snygg låt bara den och efter ett uppehåll på två år 1988 kom dom med en ny platta där denna var den största hiten. Men "Driven out" var dock inte någon hit egentligen för deras stjärna i hemlandet hade dalat. I USA däremot hade man en trogen rockpublik och denna toppade amerikanska rocklistan.

"Driven out" är en skönt vandrande rocklåt i moll och sångaren Cy Curnin blandar mjukare sång med raspig rockröst i refrängen. Men framför allt är detta en väldigt snyggt producerad rocklåt med en liten synthslinga som hörs i ljuda i fjärran. Texten beskriver människans girighet och egofixering och skulle lika gärna handla om dagens värld som 1988-års.
B-sidorna brukar ha dålig stämpel över sig, men här kan jag verkligen rekommendera andra sidans "Shred of evidence" som har drivande trummor som går hela tiden, sköna gitarrer som kompar och bandet som skallar "Let it go, let it go". En riktigt skön sen new age-rocklåt!
Med viss skam får jag erkänna att jag inte ännu hunnit skaffa ett helt Fixxalbum, men jag ska, jag lovar! För detta är ett bortglömt skönt 80-talsband som aldrig fick sitt stora genombrott, men som trots det kämpat på genom alla år och finns än. Det är riktigt skönt när man inte riktigt vet vad man får när man köper, men får bli glatt överraskade när pickupen landar på skivan!

Glenn Miller And His Army Air Force Orchestra - I sustain the wings shows

När man försöker samla jazz på LP så stöter man oftast på en del artister med skivor som man gör exakt allt för att undvika. Trots allt, alla har sin beränsning när det gäller vad man gillar inom en viss genre och inte. När jag inte gillar en känd jazzmusiker så är det oftast av två anledningar, antingen så är det en musiker som spelats sönder i radio med samma låtar att man inte orkar se en samling till med dessa låtar eller så är det musiker vars stil är för modern för mig. Till kategori nummer ett hör Glenn Miller. När jag växte upp och börjar lyssna på jazz under slutet av 80-talet så var det samma låtar nästan hela tiden, Glenn Miller "In the mood", Glenn Miller "Chattanooga choo choo" eller Glenn Miller "American patrol". Skivor med mindre kända orkesterledare som också spelade de "klassiska" Glenn Miller-hitsen, "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och spelade man nån jazzlåt i radioprogrammen som inte var rena jazzprogram, som Radiosporten eller Melodiradion eller i "Ring så spelar vi" så var det... Glenn Miller "In the mood" eller "Chattanooga choo choo". Och pratade man jazz med nån som inte var lika intresserad av genren som jag så fick man kommentaren:
"Jag gillar faktiskt en del jazz, Glenn Miller "In the mood" är bra!"
Troligen kunde man inga andra jazzlåtar. Till slut ledsnade jag helt och vägrade befatta mig med Glenn Millers musik. Aldrig mer dessa låtar som vevades om och om igen och det har stått sig sen dess. Tyvärr är Glenn Millersamlingar just den sort av jazz som det finns mest av på alla second hand affärer som säljer skivor. Men det finns dock ett få tal mindre kända Glenn Millerlåtar som är OK och jag ska erkänna att "Moonlight serenade" är den enda av dessa "eviga evergreens" som är bra, men i sin hel het är Glenn Miller lika underhållande som att se en nymålad vägg torka. Försök att hitta ett bra solo i Glenn Millers danslåtar.

Men det finns trots allt ett antal Glenn Millerplattor som är väldigt speciella och som jag bara kände att jag MÅSTE ha och den har kopplingar till mitt intresse för äldre jazzradioinspelningar, som jag berättade om när jag skrev om Count Basieplattan "Basic Basie" i somras. Under andra världskriget gjordes det mängder av radioshower för soldaterna, bland annat "Jubilee" som jag berättade om för ungefär ett år sen. Jag hittade en annan show på en auktionskammare i Sundsvall för några år sen och det är Glenn Millers radioshower "I sustain the wings" som han gjorde under andra världskriget när han fick en väldig inlevelse att få bidra i kriget på nåt sätt. Han var för gammal för att gå med i armén och flottan ville inte ha honom. Hans enda väg var att bli militärmusiker för det amerikanska flygvapnet.
Så han upplöste sitt populära band från hans civila liv och drev ett militärband som först spelade marschmusik med varierat resultat, eftersom de högt uppsatta militärerna inte var så intresserade av hans försök till mer jazzinfluerade versioner av de traditionella marschlåtarna. Så han bildade hans Army Air Force Orchestra som spelade i ett radioprogram som Miller sände för soldaterna som kallades "I sustain the wings". Miller var besviken dock på att han inte fick vara närmare där soldaterna kämpade och bandet flög över till England där man också spelade in skivor med bandet i Abbey Road Studion. Programmen man spelade in var propagandaskivor för amerikanska soldaterna där man även sjöng och pratade på tyska, vilket man också kan höra på dessa skivor och höra Glenn Miller prata tyska är rätt kul faktiskt.
De skivor jag har med "I sustain the wings" är också väldigt speciella eftersom en av dom innehåller inspelningar med det allra sista Glenn Miller gjorde i sitt liv, mellan september och november 1944.
Tyvärr spelas dessa uttjatade evergreens även här och på en av dom finns givetvis "In the mood" och "String of pearls", men eftersom det är lite speciella skivor och dessutom radioupptagningar så må det vara förlåtet här. Denna skiva innehåller dessutom en BBC upptagning där nyheten om Glenn Millers försvinnande kablas ut över USA.
På den andra skivan, vars upptagningar är gjorda mellan april och juni 1944, så är de flesta av Millers mest kända låtar inte med och det gör att den skivan känns roligare rent musikaliskt. Inledande versionen av "Flying home" är riktigt bra och skön och mycket mer av swing till skillnad mot Millers normala dansintriktade musik. Dessutom innehåller den också det av militärer uppspelade dramat om krigsfotografens vardag. Sen är det en hel del sköna och tillbakalutande ballader med stråkar och sång av Johnny Desmond, Bob Carroll och gruppen The Crew Chiefs.

Givetvis är detta amerikansk masspropaganda av stora mått, men ändå underhållande och avkopplande och en kul tidsbild från en epok i amerikansk historia, kombinerad med skön storbandsjazz. Då spelar det ingen roll att man får lida sig igenom lite "In the mood".
"I sustain the wings" pågick till december 1944 när Glenn Miller skulle ta sin show till Frankrike och hans plan plöstligt försvann spårlöst. Det fanns olika teorier om vad som hade hänt och än idag vet ingen vad som hände musikerna mer än att Glenn Miller med största sannolikhet dog. Dock är "I sustain the wings" för mig Glenn Millers största välgärning för jazzen. Ett guldkorn om man som jag älskar gamla amerikanska jazzshower från radions tidiga år.

Jag har inte hittat något klipp från just de radioprogram jag har på skiva, men däremot andra "I sustain the wings"-sändningar från andra plattor och en av dom har jag lagt med här. 15 minuter storbandsjazz, direkt från radion 1944.