Kultstämplat: Christina Lindberg - Allt blir så tyst/Du är min enda kärlek

Ibland får man se en skiva som man bara känner direkt vad detta kan vara. Samlar man som jag obskyra och milt uttryckt mindre bra singlar så ser man ibland på omslaget att detta kan vara ett guldkorn. Ett sånt tillfälle var detta när jag fick tag på denna singel med skådespelerskan och utvikningsmodellen Christina Lindberg. Nej, det var inte hon som sjöng "De sista ljuva åren" med Lasse Stefanz! Den här Christina Lindberg medverkade i 23 filmer över världen och var väl mer eller mindre avklädd i majoriteten av dom. Jag såg henne en gång i min ungdom i Janne Halldorffs film "Rötmånad", som kan vara en av dom sämsta filmer jag har sett, Carl-Gustaf Lindstedt till trots.

Hon vek också ut sig i de mest kända svenska herrtidningarna och var minst sagt en stor del i att sprida ryktet om den svenska synden i världen på 70-talet. Bland annat var FIB Aktuellt en av tidningarna hon förekom ofta i. Därför tyckte porrtidningen 1970 att man hade en gyllene PR-chans.
Lindberg hade just synts "Rötmånad" och var populär nakenmodell i deras tidning, låt oss se om hon inte kan sjunga också! Så FIB Aktuellt tog in henne i en studio och spelade in en singel med två låtar på just etiketten FIB Aktuellt. Självklart skulle hon posera naken på skivomslaget, fram och bak, med nakna bröst och allt! Inga moraliska hinder här inte.

Nå, lever hon upp till mina höga... eller snarare inte så höga, förväntningar? Jodå, detta är förfärligt hemskt, både "Du är min enda kärlek" och "Allt blir så tyst"! Om vi börjar med musiken så är det frågan om sockersöt svensktoppsschlager av den stil typ Agnetha Fältskog sjöng innan ABBA. Les Reed står det som kompositör, som är något av Englands egen James Last, så troligen är det covers av något slag. Snyggt producerat dock om jag ska säga något positivt.
     Men texterna är skrattretande horribla där kärleksklyschor dragits upp ur en hatt, en efter en, och lagts upp i en salig oordning och man får inget grepp alls om storyn, i alla fall i "Du är min enda kärlek". Är dom ihop? Är hon bara längtande? Är hon en besatt stalker? Känner dom ens varandra?

Men framför allt är det rösten! Vem på FIB Aktuellt tyckte att det var en bra idé att släppa detta på vinyl och hur länge jobbade vederbörande kvar där? Christina Lindberg har kanske en av de hemskaste och falskaste sångröster jag har hört på länge. Här vet man inte om man ska skratta eller gråta för det är så falskt att glas splittras när jag hör på det. Totalt sätt är detta en skrattfest, väl värdig sin plats i "Kultstämplat", där både sång och text skär sig på ett märkligt, men roligt, sätt! Självklart får ni båda låtarna.

Orchester Kay Webb - Hammond hits à gogo

Jag kände för kultstämplare till. Jag har inte visat så mycket skivor som är kultstämplade på grund av ett märkligt skivomslag utan mer av skivinspelningar som varit märkliga. Mycket av det är för att inte allt för mycket klampa in på Herr Drycks område som med sina lysande "Katastrofala skivomslag" trots allt är mästaren på området. Jag vet inte om den här förekommit på Herr Drycks blogg, men den är ändå så märklig att den tål att visas igen.
Jag är ju då, bland mycket annat, också en samlare på hammondskivor av alla de slag, om det så är jazz och blues med Jimmy Smith eller easy listening med Nils Tibor, okända tyskar och Arvid Sundin. Ljudet av en äkta hammondorgel är bland det mysigaste och mest avkopplande som finns!
På många hammondskivor står det Orchester Kay Webb och dessa innehåller nästan alltid kollage av 3-4 olika låtar som man tolkar med en mindre orkester och hammondorgel. Lite töntigt ljud, men skönt och vilsamt för örat. Kay Webb är dock en pseudonym för den tyske orkesterledaren Frank Valdor, som efter James Last och Bert Kampaert nästan är en kung av tysk easy listening. Normalt är detta sån musik som jag inte ens tar med tång ens, men med en hammondorgel längst fram så köper oftast även jag det.

Den här skivan är nu inte med för dess musikaliska skapelse främst, även om det är en bra hammondskiva. Tyvärr är det ibland mer orkester än orgel, vilket jag inte alltid är så förtjust i för det är inte den allra bästa orkestern, men den har ändå en kul charm och flera höjdpunkter, bland annat den sköna mixen av hammondorgel och flöjt som förekommer titt som tätt.

Men skivomslaget, jag undrar bara HUR man tänkte här?! Normala Frank Valdor-omslag innehåller en bild på orkesterledaren själv med uppknäppt skjorta och ett tiotal lagom lättklädda tjejer omkring honom. Men Kay Webb-plattorna innehåller ingen bild på orkesterledaren själv, utan här har man valt ett blont bombnedslag som man klätt av helt naken och målat diverse saker på henne. På brösten har man målat två bomber som är på väg att explodera, en dansande man pryder magen, medan man sen neråt har målat blå vågor neråt låren och avslutat med att färga hela vänsterbenet blågrått, som om hon hade någon sjukdom och benet skulle behöva amputeras eller nåt. OK, flummig konst hör lite decenniet till. Dessutom försökte man under 70-talet med mängder av metoder på lågbudgetskivorna att sälja med hjälp av lättklädda tjejer, men den här måste vara en av de mer underligare omslagen jag har sett i genren! Hur gick samtalen till på skivbolaget? Hur mycket hade man druckit under planeringsmötena? Och hur lång tid tog det att måla tjejen? 70-talet var på många sätt en märklig tid...

Swingadilla - In the mood

Metoderna att genom sex försöka kränga en skiva är många och exemplen avlöser varandra. Framför allt på 70-talet var det väldigt vanligt att på en samlingsskiva klämma in en tjej med nakna bröst och bikinitrosor på omslaget för att sälja lite extra. Men frågan är om inte projektet Swingadilla har tagit detta en aningen för långt. Bakom namnet Swingadilla finns Lelo Danino och Oswin Falquero, som jag tror är engelska. Musiken på skivan är inte usel. En lagom funkig och katchy version av "In the mood" från 1982.
Första låten på andra sidan, "I yi yi yi yi (i like you very much)", kan man också svälja ner i lagom dos. Så långt är allt lugnt. Men nu börjar det roliga:
Andra sidans version av "Chattanooga choo choo" riktigt hemsk. Melodi och tempo på låten stämmer inte alls och låten både haltar och låter pinsamt dålig.
Men mest pinsamt och bisarrt måste omslaget vara. Denna låt finns i ett mer normalt moraliskt tecknat omslag, men också i denna lätt sexuella version. En helt avklädd tjej, sminkad med roller, med nakna bröst med endast ett fåtal pilotplagg från 40-talet på sig och i handen försöker se så oskyldig ut som möjligt. För att hotta till tjejen ännu mer har man hittat på en lagom töntigt förförisk text som man skrivit bredvid henne, inom citattecken så vi ska tro att det är hon som säger det:
"...hope you're in the mood 'cos i'm feeling just right..."
Andra sidan av omslaget är snudd på ännu värre, när samma tjej står i klädd bara konduktörsmössa och väst och en halvgenomskinlig konduktörsflagga framför hennes kön. Och vad sägs om texten:
"...shovel all the coal in, gotta keep on rollin'..."
Samt en bild bredvid där hon har nakna bröst och röda strumpbyxor. Den sidan tänkte jag av moraliska skäl bespara er. Det finns trots allt grader i helvetet.
Här känner jag dock att jag verkligen skulle vilja titta in i huvudena på herrar Danino och Falquero när dom satt hemma och tänkte. Vi gör en smålättsam 80-talsversion av storbandsklassikern "In the mood", men skivbolaget är inte så nöjd med resutlatet eller möjligheterna till en försäljningsframgång. Men Danino känner troligen en tjej som gärna viker ut sig naken på ett skivomslag, vi släpper en version med henne på så kommer försäljningen att stiga med en vrakfart. För inget är så självklart som kopplingen Glenn Miller och nakna utvikningsbrudar.