Peter LeMarc - Närmare gränsen

Peter LeMarc - Närmare gränsen
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: MNW
Betyg: 5/5
Den skiva jag skriver om nu har jag haft länge och ända sen jag första gången köpte den på kassett 1989 så har den varit nominerad till en av dom bästa svenska plattorna någonsin. Dessutom var det entrébiljetten för mig till Peter LeMarc och min fascination för hans musik. Följaktligen är detta mitt favoritalbum med denne min husgud inom svensk musik. 

Det började under hösten 1988 när hörde jag "Sång för april" i radion och låten "Showen är över" i TVs "Listan" med Annika Jankell och föll direkt för dessa. Det fanns en sorts dramatik kombinerat med melankoli som jag gillade skarpt. Dessutom var det skönt och spännande producerat av Tony Thorén!  Men framför allt var det en låt som jag gillade mer än allt annat, "Hemma vid ett hav". En låt som verkligen lyckas med sin grymt sköna ljudbild bygga upp den mysiga och spännande stämning som texten vill förmedla! Jag skulle nog gå så långt som att detta är en av tidernas tio bästa svenska låtar.

Något som går mycket genom plattan, och som även lyfter upp "Hemma vid ett hav" mycket,

är Jonas Isacssons luftiga och mjuka gitarrspel som är fantastiskt bra! Lyssna även på "Det finns inga mirakel" och den lysande texten om ett förhållande som bryts ner steg för steg. Jag gillar textraden "Se oss i spegeln, två spektakel som måste betala ett pris"! "Närmare gränsen" är svenskt 80-tal, men det är ett annat svenskt 80-tal än det synthiga och lyxiga som vi tänker på idag. Det är genialt, enkelt och avslappnande, men lyckas ändå med keyboard, gitarr och bas skapa något som får det svenska 80-talet att låta tidlöst. Jag knatade alltså in på Thylins Skivbutik och köpte bandet och kände mig väldigt stolt mogen på nåt sätt då. Fråga mig inte varför, men det var nåt speciellt med att vara 14 år och gilla Peter LeMarc, det var inte så många som gjorde det. Nu har jag den också på vinyl, det kändes förstås som ett måste!

Sting - Nothing like the sun...

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag skriver om kassetter, men här har jag inget val eftersom jag inte har den här plattan i något annat format än som köpkassett och jag tycker det är en bra idé att skriva om min favoritplatta med en av årets Polarprisvinnare. Inte Wayne Shorter dock, för även om mitt jazzjag gratulerar att en jazzmusiker får det, så tillhör Wayne Shorter mer den formen av mer modern jazz som jag inte är så intresserad av. Jag jublade mer när Sonny Rollins fick priset 2006!
     Viss kritik har hörts om valet av Sting som pristagare i år och jag tycker det är rent trams. Jag läste en krönika av den alltid lika löjligt perfektionistiska popnörden Andres Lokko i Expressen och håller med om en del av de namn han nämnde som pristagare, Madonna, Carole King, Kate Bush och så vidare. Men att medierna alltid ska försöka göra allt inom musiken till sin ägodel och arena och inte lämna något till över för sånt som nödvändigtvis inte får fyra eller fem stjärnor i betyg är enormt fånigt och tröttsamt. Så jag tillåter mig då att gå ut och säga att Sting förtjänar priset, till och mer än förra årets Max Martin! Sting är en artist som på ett genialt sätt genom karriären (solokarriären alltså, The Police har jag inte fastnat lika mycket för) blandat musik från olika kulturer och gjort det med en fenomenal förmåga att skriva starka och vackra melodier. Sen kan jag tycka att det lilla jag hört från hans senaste platta, "57th & 9th", inte direkt tillhör hans bästa och starkaste, men OK. Jag gillar Sting och tycker han har gjort mycket för musikbranschen, kanske inte nyskapare, men en lysande musiker och kompositör.

Jag kunde alltså skriva om både singlar med Sting eller vilken platta jag ville, men den som jag genom åren lyssnat mest på är "Nothing like the sun...", som jag då köpte på kassett runt 1988, då den ännu var hyggligt ny (ett år gammal). Jag tror den köptes på Thylins Skivaffär på Storgatan, som på den tiden var den stora skivaffären i Sundsvall.
     Varför jag inte har bytt upp mig är nog enkelt för att jag inte hittat den på vinyl, i alla fall inte i ett tillräckligt bra skick. Men jag minns väl när jag lyssnade på bandet och blev hänförd över hur otroligt snyggt gjord den var och det tycker jag ännu! "Nothing like the sun..." är en speciell platta som både överraskar och griper tag. Det kommer udda saker titt som tätt i låtarna och man lyssnar noga på både produktion och
melodier.
     Jag minns att jag blev helt förtrollad av låten "Fragile", som är ett magiskt och vackert mästerverk!
     Singeln "Englishman in New York" är också ett annat mästerverk där Sting coolt vandrar fram på New Yorks gator till de svala tonerna av Bradford Marsalis sopransaxofon, för att mitt i låten plötsligt vandra över i ett klockrent jazzsolo av Marsalis i ett par minuter, för att med ett kraftigt rocktrumsolo slutligen vandra tillbaka till den lunkande mysstämningen den började med. Det är lysande skapad musik som överraskar på ett positivt sätt!
     En annan singel jag också minns jag gillade skarpt, inte minst den lite små festliga videon, var "We'll be together", som är mer funkig och dansant än de två tidigare låtarna.
     Lyssna också på inledande "The Lazarus heart" eller "History will teach us nothing" eller varför inte den riktigt snygga "They dance alone".

Jag har dock tyvärr lite sämre koll på Stings musik efter hans monstertråkiga ballad med Rod Stewart och Sting, "All for love", som jag minns jag avskydde genom hela 1993 och 1994, och den har inte blivit mer spännande mer åren direkt.
     Men Sting är en lysande artist som i mina ögon är det intressantaste man haft som Polarvinnare på många år. "Nothing like the sun..." för mig är ett lysande bevis på det!

Det känns skönt att för en gångs skull få hylla en artist för hans gärning på ett positivt sätt, inte bara för att denne nyss har avlidit, som det blev mycket av förra året, så jag bjuder på tre spår från plattan, givetvis "Fragile" samt "The Lazarus heart" och "Englishman in New York".

Jazzkassetter - väldigt lågbudget, men ändå nostalgi

Efter visandet av helt nya skivor så tänkte jag gå tillbaka ett tag till till mina första skivor, som en del av firandet av mina 30 år som skivsamlare. En udda sak blir det denna gång om ett gäng kassetter som egentligen inte borde ha här att göra, så detta är en specialartikel. Dels är det inte så ofta jag skriver om kassetter här och dels är alla utom ett band som jag idag inte alls lyssnar på. Men de passar lysande in i ämnet, mina första musikköp i något format. Jag skrev förut om Red Norvos trio som den allra första riktiga jazzskivan som jag köpte 1991. Detta om man inte räknar fyra samlingskassetter som jag fick vid olika tillfällen 1987-88. Här snackar vi verkligen lågbudget utgåvor. Men de var ändå en gång flitigt spelade, alltså stor nostalgi från mina första jazzår när jag frossade i allt som var gammal jazz i alla format.

Big Bands Swing Time
Längst till vänster står det enda bandet som jag skulle kunna spela med ett leende idag, för den är inte så dålig. Jag har för mig att jag köpte det på Åhléns oöppnad för en väldigt billig peng 1988. Denna samling innehåller de vanligaste storbandsledarna med flera vanliga spår, men ändå inte bara de allra mest sönderspelade låtarna. Louis Armstrong gör en av sina bästa låtar någonsin här, "Swing that music", Tommy Dorsey gör en underbar version av "I'm getting sentimental over you" med kör och Glenn Miller gör ingen av sina totalt sönderspelade slagnummer utan vi får här "Moonlight bay". Jimmy Luncefords långa version av "Blues in the night" är en höjdare liksom Chick Webb och Ella Fitzgeralds klassiker "A tisket a tasket" och "Undecided". En OK samling som inte sticker ut, men som innehåller bästa av det bästa för nybörjare av storbandsgenren.

Charlie Parker - Greatest hits
Jag berättade om bakgrunden till det här bandet i ett julspecial för några år sen. En familjevän hade köpt den i julklapp och lagt den i en jiffypåse och påsen och bandet hade nu kommit bort i lägenheten. Vi letade en bra stund på julaftonskvällen 1988 efter det och till slut hittade jag en påse och pappa sa:
"Där, god jul!"
Jag öppnade påsen och hittade ett band med en av mina då stora favoriter, Charlie Parker, som innehöll hans allra mest kända låtar, som "Scrapple from the apple", "Move", Koko" och "Cool blues". Utgåvan är från ett epamärke som heter "Masters" och inspelningarna var riktigt dåliga. Man hade inte jobbat hårt direkt för att tvätta skivorna utan det raspade outhärdligt på kassettinspelningen och dessutom fanns inte en tillstymmelse av information om musiker. Men då älskade jag det och för mig är bandet ännu minnen från en tidig jazzera.

Duke Ellington - Greatest hits
När vi är inne på uttjatade jazzklassiker, Duke Ellington är en musiker jag konstant undviker, dels för att jag inte alls gillar hans förmåga att ständigt göra sin "djungel jazz" (jo, det kallas faktiskt så) och dels för att jag är tämligen trött på "C Jam Blues", "Satin doll", "Take the A train" och andra slagdängor (alla med här). Denna samling, utgiven på lågbudgetmärket "I Love Jazz", köpte jag dock på Thylins skivaffär 1987 och vevade flitigt då, både hemma och hos bästa kompisen Otto Ratz. Inspelningskvaliteten är dock för en gångs skull helt OK och jag gillar ännu faktiskt "Caravan", som är kassettens äldsta inspelning.

Count Basie - 20 greatest hits
Detta var ännu en julklapp, denna gång från mamma och pappa 1987, och jag var överlycklig. Precis som med Charlie Parker-bandet ovan var detta band med Count Basies orkester också innehållandes inspelningar fullständigt med rasp och skrap från otvättade 78-varvsskivor. Men jag tog det snarare för en extra häftig och gammal inspelning och älskade det. Däremot så är inledningen helt bisarr och man kan fundera varför detta fick komma ut. Bandet innehåller för en gångs skull inte i första hand Basies mest vanliga låtar utan mindre spelade låtar som "Shout and feel it", "Andy's blues" och "Swing brother swing" med flera. Men först av allt finns den klassiska "Moten Swing", men nästan en minut in i låten så spårar det ut fullständigt och musiken går fortare och fortare till dess att låten avbryts för nästa. Hur man tänkte här på bolaget "Pentagon", som godkänt och givit ut detta, lär jag aldrig får reda på. Ett bevis på att det finns oändligt massa lågbudgetutgivningar som är guldkorn, men också dito utgivningar som är rena bluffen.

Jag väljer två låtar som jazznostalgi från dessa fyra band, några av de trots allt bästa låtarna från banden. Dels Louis Armstrong och "Swing that music" och Duke Ellington och "Caravan".


>

Kim Wilde - Close

När hösten 1988 började så hade jag smått insett mina begränsningar när det gällde viss sorts musik på listorna. Alla pudelhårdrock ignorerade jag helt, Stock-Aitken-Waterman, som jag tidigare sagt, och allt från Dirty Dancing-soundtracket. Inte heller föll Kim Wildes "You came" mig i smaken först. Blaskig tjejdisco var min tanke då och när låten blev en jättehit blev jag förstås inte gladare. Kim Wilde var ingen artist jag brytt mig i särskilt innan, även om jag hört en del spridda låtar då och då. Men så kom uppföljarhiten "Never trust a stranger" och jag blev genast mycket mer intresserad. Detta var ju en riktigt häftig discolåt med en stor och dramatisk melodi! Videon vevades om och om igen på MTV och Sky Channel hemma hos mig till min glädje, och snart vände min åsikt om "You came" också.
Vintern 1989 kom nästa singel,balladen "Four letter word", som jag nästan direkt föll för. Detta måste vara en av Kim Wildes mest oförtjänt bortglömda låtar! Kanske en av Kim Wildes mest välskrivna melodier någonsin! Inte en slagdänga som hennes gamla hits, men en oerhört vacker och snygg låt! Jag var på ett nafs konverterad till Kim Wilde-fan. Jag fick ett lite erkännande också när jag under ombytet på en gymnastiktimme på högstadiet pratade musik med en kille som var hårdrockare ut i fingerspetsarna. Jag avslöjade att jag gillade Kim Wilde. Efter ett tags funderande kom han på vem det var och sa:
"Kim Vilde? Det är ju bra musik!"
Visst, fel utal, men han hade ju smak, trots allt!
Så senare på året så gick jag ner till Thylins här i Sundsvall och köpte köpkassetten till Kim Wildes senaste platta "Close", med ovan låtar på, ett band jag sen dess vevade många gånger!
Snart var det bara att börja lyssna sig bakåt på Kim Wildes karriär, vars låtar hade både höjdareperioder och dalgångar, men där hennes speciella och förkylda röst ändå fick som sämsta Kim Wilde-låtarna att låta intressanta. För jag gillar verkligen Kims röst. Den är så äktbrittisk på sätt och utströmmar pop.
För ett tag sen så rensade jag ur min fars förråd, som innehöll en hel del
skivor och fick vinylversionen av plattan. Gratis är gott!

"Close" är en riktigt skön och perfekt popplatta, varken mer eller mindre. Den pendlar mellan discodängor med stor och mäktig ljudbild och Kim som tar i för allt vad rösten håller och vackra ballader som är avkopplande. Om man jämför med hennes tidigare plattor, inklusive hennes mer synthiga första plattor, så är denna som helhet mer fulländad. Faktiskt så måste jag erkänna det, utan att för den sakens skull se ner på "Kids in America", "Cambodia" och "View from a bridge" som är lysande hits.
En annan ballad, "Loves a no" är verkligen vacker och relaxande på samma sätt som den discoriviga "Stone" är närbesläktad med "Never trust a stranger" och skulle ha passat som singel. Popdängan "Love in a natural way" är en annan låt jag hörde ofta i tonåren och som är ett lysande albumspår!
"Close" är en 80-talsplatta som pendlar mellan olika humör och tempon och som aldrig känns tråkig!

Sen har hon gjort bra låtar under 90-talet också, men som artist har hon glömts bort allt för mycket och låtarna har inte stått ut på samma sätt för att medierna ska lyfta upp henne. Båda singlarna "Who do you think you are" från 1992 och Yvonne Ellman-covern "If i can't have you" är att rekommendera. Liksom "Loved" från 2001 och duetten med Nena, "Anyplace, anywhere, anytime". Sen kan man ju inte glömma hennes inhopp i Fibes, Oh Fibes låt "Run to you" från 2007, som till och med fick mig att höja ögonbrynen för ett nytt svenskt band!
Kim Wilde är en artist som har blivit lite för förknippad med en låt, "Kids in America", som förvisso är bra, men som lite stått i vägen för att folk ska se vilken bra popsångerska hon är. Hon är på nåt sätt signifikativt med bra lätt engelsk pop som är spännande utan att vara komplicerad.

"You came" Och "Never trust a stranger" var nog så vanliga hits så jag har valt "Four letter words" och "Stone" att representera denna platta!

Godingar Ur Carl-Gustafs Skivhylla

Ibland saknar jag dom här reklambanden som PR-galna företag spottade ur sig för att man upptäckt att det var ett utmärkt sätt att både synas och höras hos den breda massan. Undra om det finns någon kändis från förr som inte har lånat ut sitt ansikte eller namn till ESSO eller Sparbanken för att presentera dom aktuellaste låtarna eller presentera krystade sketcher om företaget som ingen egentligen tycker är kul, men som man fnissar lite småroat åt. Egentligen är dom så usla att skämskudde är att rekommendera, men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett nostalgiskt minne från en gammaldagstid då man vart glad åt det lilla.
"Varför inte? "Rivers of Babylon" är en kul låt... och Tony Eyers Singers är väl bättre än inget!", tänkte mannen på landsbygden och förde in den röda kassettbandet i bilstereon.

Men min favorit i genren är dock denna, från Shell, där man anlitat Carl-Gustaf Lindstedt. Carl-Gustaf hade inga skruppler när det gällde att sälja ut sig till reklamkassetter då och då. Han hade gjort sketcher åt Essos band också, och här skulle han presentera ett band med låtar ur sin egen skivsamling... sas det. Kassetten fick också det hemtrevliga namnet: "Godingar ur Carl-Gustafs skivhylla". Och musikinnehållet ska jag inte klaga på, trots allt har man kostat på sig originalinspelningar till skillnad från andra mackar. Men utan att vara någon expert på Carl-Gustaf musikaliska intressse så tvivlar jag på att det i hans skivhylla fanns "Walk on the wildeside" med Lou Reed eller Lionel Richies "Truly" eller att skivan med "The Kids From Fame" är det han sätter på när han kommer hem från en inspelning på TV. Framför allt inte på stenkaka, som han då har bänkat sig med framför trattgrammofonen på kassettomslaget. Jag kan tänka mig farmor som glatt tittar på omslaget och ser den rolige komikern trivsamt med 78-varvsskivan i handen framför vevgrammofonen och tänker: Harry Brandelius, Louis Armstrong och Evert Taube och sätter på bandet och förvånat tänker:
"Vad är detta?!".
Lite Dr Jekyll & Mr Hyde på nåt sätt...