Dinah Washington With Quincy Jones And His Orchestra - The swingin' miss "D" Utgivningsår: 1980 Skivbolag: EmArcy Betyg: 4/5 Dags att fortsätta beta av skivorna från jazzfynden jag gjorde nyligen och vi har kommit fram till denna. Jag erkänner direkt att Dinah Washington inte är en sångerska jag har lyssnat så jättemycket på. Jag tillhör kategorin som förknippar henne mest med dom två grymt uttjatade "What a difference a day make" och "Mad about the boy". Men står det Quincy Jones orkester på skivkonvolutet så är köpet självskrivet! Inspelningsåret för denna platta är 1956 och i original släppt 1957, ganska precis innan Quincy flyttade till Frankrike. Detta är dock en nyutgåva från 1980.
Denna platta är dock en riktigt bra och vacker platta. Om vi börjar med det vackraste i mitt tycke, arrangemanget. Det är ett helt OTROLIGT bra orkesterarrangemang där Quincy Jones vågar ta ut svängarna och bjuda på lite udda småsaker och där det stundtals låter filmmusik om arret. Lyssna bara på "You're crying" och inledande "They didn't believe me", med en överraskande latininfluerad inledning som sen övergår i ett mer normalt och avkopplande storbandssound. Sen sjunger givetvis Dinah Washington bra, förvisso med ett rätt grovt vibrato, men där rösten funkar oerhört bra med Quincys orkester! Sen är det förstås också kul att höra saker man aldrig hört förut, som texterna till "Caravan" och "Perdido", som mycket sällan är förknippade med vokala versioner. Vill man bli mer nördig så kan man säga att dom inte direkt slösar på utrymme mellan låtarna utan man går väldigt snabbt på nästa låt när den ena är slut, och det är väldigt bra!
Detta är en platta som är som gjord för det som Leif "Smokerings" Andersson brukade kalla "songs for summer evening". En oerhört vacker, soft och avkopplande orkester och en bra sångerska, allt i ljuv kombination, kan inte annat än rekommenderas starkt! Skivan blir klart kvar i samlingen, och det bästa av allt är att jag har en CD med denna kombination kvar att lyssna på också.
Här är en solklar anledning till varför jag älskar plattor med livejazz! Detta är alltså ren jazzhistoria! Norman Grantz turnéprojekt Jazz At The Philharmonic som drog ut på turné under detta namn flera år med några av jazzens allra största namn på samma scen och blev så stor att det nästan blev en institution inom jazzen. Denna platta innehåller alltså den allra första Jazz At The Philharmonic-konserten inspelad i Philharmonic Hall i Los Angeles (därav namnet) 1944. Tyvärr är det inte hela konserten, men tillräckligt för att förstå att detta är en sensationell föreställning. Grantz har inte bara producerat föreställningen, han har också på ett sätt ett finger med i utgivningen eftersom den här skivan är utgiven på Verve, bolaget han startade. Förvisso är detta nu en senare utgåva när Grantz lämnat kontrollen över företaget, men ändå.
Skivan i sig köpte jag på Bengans skivaffär vid Stigbergstorget i Göteborg förra sommaren. Jag erkänner att jag mer lockades av det historiska med den allra första JATP-konserten än namnen för Les Paul, Illonois Jacquet och Nat "King" Cole kändes inte som det jag trott mest på här. Det fanns ett flertal lådor där med fina jazzplattor som kostade runt 40-50 kronor styck och jag kan idag ångra lite att jag inte satsade och köpte lite fler när jag nu ändå var där. Men glad blev jag dock över att ha hittat denna intressanta utgåva på vinyl då!
Om man tänker på att alla från Teddy Wilson, Stan Getz, Dizzy Gillespie, Lester Young, Oscar Peterson, Count Basie, Charlie Parker och så vidare har framträtt under årens lopp i detta projekt så kanske namnen på denna första inspelning som sagt kan ses som lite annorlunda och svag. Förvisso finns då folk som Nat "King" Cole, Les Paul, J. J. Johnson och Illinois Jacquet med, men också mindre kända namn som saxofonisten Jack McVie, trumpetaren Shorty Sherock, basisten Johnny Miller och trummisen Lee Young.
Men man ska absolut inte låta sig luras av detta, kvaliteten på detta dubbelalbum ändras inte för det. Från ton ett till sista tonen så är det ett ös utan dess like, utom möjligen på "Body and soul". Nat "King" Cole gör en av sina kanske bästa insatser som pianist här och är experimentell och fantasifull i sitt spelande, vilket får publiken att bli hörbart förtjusta! Blåset och känslan är fenomenal och det hörs att alla har enormt kul och ger sitt allt och publiken bara vill ha mer och mer! "Bugle call rag" kanske är en av de mest sönderspelade jazzklassikerna, men det hinner man inte tänka på här för Johnson, Jacquet, McVea och Sherock blåser på så det nästan fladdrar i brallorna. Mest tror jag att Sherock tar i för hans trumpet når enormt ljusa och nästan skrikande toner med jämna mellanrum. Jag säger bara: Vilket ÖS! Vilken debut för konsertidén!
Förutom detta får vi också på andra skivans andra sida en bejublad och klassisk konsert med Billie Holiday från Jazz At The Philharmonic ett par år senare, på Embassy Theatre i Los Angeles 1946.
Även här är det mer okända namn, som Tommy Turk, Willie Smith, Joe Guy och Milt Raskin, som backar upp henne, kanske medvetet valt för att musikerna inte skulle glänsa mer än Billie. Jag ska inte säga att jag är ett gigantiskt Billie Holiday-fan. Till skillnad från de flesta andra tycker jag hennes röst är något överskattad, men hon har gjort en del riktigt bra inspelningar, inte minst med dom normala parhästarna Teddy Wilson och Lester Young.
Den här konserten med Billie är dock riktigt riktigt bra där musikerna lyckas både att stå i bakgrunden och samtidigt kännas viktiga i sammanhanget. Billie sjunger kanske som bäst här och stämningen är otroligt bra!
Totalt sett en helt otroligt häftig liveplatta där det enda negativa möjligen är att jag hade önskat att det var oklippt så man slapp de rätt amatörmässiga toningarna mellan låtarna. Men musiken är gudomligt bra och om man älskar JATPs inspelningar så är detta ett måste att ha i samlingen! Det hinner aldrig bli tråkigt, utan det är fantastiskt röj från början till slut.
Som smakprov tar vi "Bugle call rag", "I've found a new baby" (lyssna på Nat "King" Cole och Les Pauls solon) och Billie Holiday i "All of me"!
När jag började lyssna på jazz i min ofrälsta ungdom var vokaljazz något helt otänkbart. Jag ville ha svänget med orkestern utan någon stel sångerska som störde. Tänk då vad jag tyckte om en hel vokalgrupp. Men man växer och får nya synvinklar och snart så gillade jag sång inom jazz väldigt mycket. Genom min kompis som lärde mig lyssna på jazz så kom jag i kontakt med denna amerikanska sånggrupp, The Singers Unlimited och kanske främst denna platta. Så snart gick jag till skivaffärernas guldgruva på 90-talet, Förlorade Favoriter och köpte ett exemplar av den och har sen dess kopplat av många stunder med den.
The Singers Unlimited, bestående av Gene Puerling, Len Dresslar, Don Shelton och Bonnie Herman, bildades först för att göra reklamlåtar, men snart bar det in i skivstudion för att spela in skivor också. Oscar Peterson övertalade dom att spela in på tyska skivbolaget MPS, där han gav ut plattor sen en tid tillbaka. Dom gjorde även skivor med pianolegendens trio.
Om man jämför The Singers Unlimited med ett band som Manhattan Transfer så föredrar jag dom förstnämnda eftersom dom, i alla fall på den här skivan, är mer renodlad jazz och känns smidigare i sitt framförande.
Denna platta, "The Singers Unlimited with Rob McConnell and the Boss Brass", är då utgiven på detta tyska bolag 1978 och innehåller egna versioner av klassiska jazzlåtar. Kanadensiske trumbonisten Rob McConnell och hans jazzgrupp Boss Brass tillhörde sitt lands populäraste, men jag ska väl inte säga att dom är några unikum till musiker och det bästa band jag hört, men dom fungerar OK. Däremot sjunger bandet oerhört bra ihop och arrangemanget av Puerling är enormt bra och avslappnande! Deras version av Johnny Mercers "Laura" är riktigt bra och "You are my sunshine" svänger riktigt bra. Sen vänder man på sidan och lutar sig tillbaka till tonerna av "A beautiful friendship" och "It might as well be spring". Plattan både smeker och lugnar samtidigt som den också svänger väldigt skönt, tack vare dom vokala insatserna av The Singers Unlimited och Gene Puerlings arrangemang. Då kan man ha överseende med en sådär orkester.
Flera av medlemmarna i sånggruppen, bland annat Puerling och Dresslar, är döda idag då dom hade varit med i branschen väldigt länge och var rätt åldersdigna redan när bandet bildades . Men 15 plattor spelade The Singers Unlimited in mellan 1971 och 1982 och visade hur skönt jazz kan låta när man sjunger flera olika stämmor på en och samma gång!
Den inledande och svängiga "Tangerine" och den sköna "It might as well be spring" blir mina två val från denna platta!
