The Affair - If only you could be mine

The Affair - If only you could be mine

Utgivningsår: 1995

Skivbolag: 4th & Broadway/Island Records

Andra spår: If only you could be mine (2B3 Mix)
If only you could be mine (Extended Original) 
If only you could be mine (Wag Ya Tail - Legend Of Zen Mix)

Det är kul att komma hem med nåt som man inte har en aning om vad det är och det visar sig vara hur bra som helst. Ännu bättre är det förstås om man inte behövt betala en enda krona för det. Den här singeln var en av alla gratis skivor jag fick under loppisen i mitt bostadsområde för drygt en månad sen.

Vilka The Affair var hade jag inte en aning om. Jag chansade lite här när det ändå var gratis och tog den här singeln också. Jag fick en viss känsla dock att det kunde vara nåt soulaktigt. Magkänslan sa rätt! Det har blivit lite klarare, men inte så mycket. Bandet är brittiskt och består av Steve Carmichael och Hazel Fernandez, varav den senare var körsångerska till Jamiroquai. Två plattor släppte dom och denna singel från 1995 var deras sista singelsläpp. Vad som är klart dock är att detta är helt otroligt bra! "If only you could be mine" är en skön och tillbakalutande brittisk soulpärla med en väldigt snygg melodi och med både acid jazz, Soul II Soul-mys och house i brygden. Och kören i bakgrunden är bland det bättre jag har hört i genren! Producenten heter Errol Henry, vilket faktiskt inte säger mig något alls, men det känns som ett namn att hålla utkik efter.

Varför denna dock passerade långt under radarn 1995 kan jag på sätt och vis förstå. Det låter mer 1990-91 än 90-talets mitt och var förmodligen inte tillräckligt trendig musikaliskt. Men det är samtidigt väldigt synd att The Affair inte blev större och den här låten mer spelad och ihågkommen, för detta är lysande musik! Så då får jag träda in och upplysa Sverige om brittisk soul när den är som allra bäst. Lyssna och njut!

Soul II Soul - Volume V: Believe

Den här skivan (erkänner, inte helt perfekt fodral) med engelska danskollektivet Soul II Soul är ett av fynden under sommarens regn av CD-skivor från Erikshjälpen och, jag erkänner, jag var tveksam först. Jag gillade ju Soul II Soul och deras legendariska två första plattor med drömska househitar som "Back to life", "Get a life" och "A dreams a dream". Det är väl inte omöjligt att jag även kommer att skriva om någon av dessa två i framtiden. Jazzie B under växlingen mellan 80- och 90-tal var en expert på att blanda den då moderna housemusiken med element från jazz och soul och det lät enormt vackert och avkopplande! 

Men 90-talet totalt sätt var inte direkt Jazzie B's gyllene decennium. 1992 kom bandets tredje volym och det lilla jag hörde från den, vilket var typ två singlar, var inte dåligt, men rätt ointressant. Jag insåg att Soul II Souls storhet var de två första plattorna och stod fast vid det hela tiden, trots att jag sen dess sett den tredje plattan på idel loppisar.
När jag så såg denna "Volume V: Believe", alltså deras femte utgåva, så var jag lite tveksam. Den är gjord 1995, en tid då den engelska housemusiken ändrat riktning flera gånger sen storhets perioden. Kanske det till och med hade blivit ett rapband av dom.

Men varför inte, det kunde ju vara bra också, tänkte jag när jag såg att Caron Wheeler fortfarande var inblandad i projektet. Så jag gav den här plattan en chans och det var ett väldigt klokt beslut.
Jag ska inte säga att detta är lika starkt som låtarna på de två första plattorna. Trots allt saknas det riktiga hits på plattan. Det finns ingen låt med samma gnagande refräng som "Back to lie" eller barnkören i "Get a life". Huvudsingeln här är låten "Love enuff" och är riktigt bra, men saknar något som gör att man kommer ihåg den en längre tid.
Men däremot är Jazzie B's förmåga att producera avslappnande och mjuk acid jazz med dansljud och stråkar intakt, även om den samtidigt inte är lika houseinfluerad som den var förut. Det här är enormt vacker och skön danssoul med riktigt bra sångerskor, förutom Caron Wheeler även Melissa Bell och Charlotte.

Ett antal låtar är instrumentala och låtar som "How long" och "Game dunn" är riktigt lysande, medan vokala låtar som "Feeling", "Sunday" och "I care (Soul II Soul)" smeker riktigt skönt och har ett coolt danssound! Detta är kanske inte det hippaste för sin tid eller den platta som låter med 1995, men det är likväl en fantastiskt bra platta med ett Soul II Soul som ändå försöker ta några steg framåt även om man inte vill släppa sitt signum. Och vill ni veta vad Jazzie B tycker om det hela, lyssna på avslutande "B groove" där han lugnt rappar om Soul II Soul av denna årgång. Och jag kommer nog att köpa deras tredje platta nästa gång jag ser den...

Titiyo - Titiyo/This is Titiyo

Jag tänkte hänga med lite i tiden. Och alla som känner mig sitter nu med uppspärrade ögon och säger unisont:
"Va?!?!"
Jo, Titiyo är ju med i i skrivande stund pågående säsong av "Så mycket bättre" och jag hade därför tänkt att titta tillbaka lite i denna fantastiska artists karriär. Be mig dock inte recensera någon av hennes framträdanden i programmet, eftersom jag inte följer det. Jag har svårt för realityserier generellt sätt, framför allt av kändiskaraktär, och dessutom när dom går ut på att ge oss halvusla covers som vi sen ska matas med om och om och om igen 24 timmar om dygnet i alla radiokanaler. Nej, tacka vet jag originalen. Låt dessa fantastiska artister få göra nya bra låtar, istället för att tolka redan bra original. Nå, efter denna utsvävning, tillbaka till fröken Jah.

Som souldiggare så är Titiyo en artist som jag förstås gillat ända sen första början. Jag har problem att välja mellan två plattor, som jag höjer som hennes klart bästa, så jag väljer därför att skriva om dom bägge två. På sitt sätt visar dom också hur mycket soulmusiken i Sverige utvecklades på några få år.
Som sagt, jag gillade "Talking to the man in the moon" när den kom 1989 och fascinerades av hennes underbara röst som gömmer både soul och jazz i en egen speciell ljuv förening. Också tyckte jag att hon var snygg också då.
Året efter kom en låt som jag kanske ännu mer föll handlöst för, nämligen singeln "Flowers" som jag tycker ännu är en otroligt skön svensk nostalgisk souldänga från det riktigt tidiga 90-talet! Därmed var det klart och efter ytterligare ett år stegade jag till Thylins skivaffär och köpte Titiyos självbetitlade debutplatta! Debutplattan är fylld med lika mycket den svenska klubbmusiken från denna tid, som var väldigt intressant och i en utvecklingsfas då, som jazzig soul. Lyssna bara på en annan kanonsingel, den gungande "Peace & quiet". Låten "After the rain", också det en singel, är en riktigt rytmisk och skön sak! Debutplattan är aldrig tråkig utan avkopplande och svängig till max, vars ljudbild är väldigt unik och egen för den tiden!

Sen tog det ett par år innan Sverige hörde något från Titiyo, när singeln "Never let me go" kom 1993. Plattan därefter var en Titiyo som lämnade klubbvärlden lite bakom sig och satsade mer fullt ut på soulmusiken, gärna med en nypa acid jazz och hiphop. Denna platta, som hette "This is Titiyo", lånade jag först, flera år senare, på Örnsköldsviks bibliotek och kopierade av på band innan jag köpte den på den årliga loppmarknaden som anordnas mitt i Sundsvall på nationaldagen. Som sagt, min första tid som samlare var lite märklig.

"This is Titiyo" är en fantastiskt relaxande och skön skapelse med många riktiga svenska soulklassiker. Hennes röst tycker jag till och med är ett strå vassare här än på debuten. Allra bäst tycker jag att genialiska och skönt gungande låten "This is..." är, som har en till piano nynnande Titiyo i bakgrunden till en melodi som sitter som ett knytnävslag! Enligt mig borde den ha släppts som singel i Sverige och blivit en modern soulklassiker.
Samma med låtarna "Back & Forth" och andra singeln "The way you make me feel", varav den sistnämnda skulle ta sångerskan ut i världen, men en blygsam plats på englandslistan satte stopp för det.
"This is Titiyo" är svensk soul när den är som skönast och svängigast och ett härligt minne av vilken underbar soultradition vi hade i Sverige en gång.
Sen blev det tyvärr lite stopp i karriären efter tredje plattan "Extended", som jag tycker var en något blek och ointressant skiva tyvärr.
Hennes samarbete med Jocke Berg och Peter Svensson på plattan "Come along" var inte alls dålig, monsterhiten med samma namn är en riktigt bra låt. Men det är främst som soulstjärna med en underbart klingande röst som passar för så väl soul, klubbmusik och acid jazz som jag föredrar henne.
Sen ska jag väl inte direkt såga kvaliteten på dom låtar hon gör i "Så mycket bättre". Har man en röst som hennes så kan det mycket väl låta bra, trots allt.

Rockvideor med Titiyo är rätt ovanliga så därför har jag nöjt mig med att ta med två låtar, en från vardera platta. "Flowers" från debuten och "This is..." från "This is Titiyo".

Incognito - Tribes, vibes and scribes

Som jag skrev i min text om mitt musikdiggande 90-tal så började jag snabbt gilla soulmusik under 1990 och det har sen fortsatt även om jag har begränsat mig till 80- och 90-tal. Nån dag när jag har mer pengar och mer utrymme hoppas jag kunna börja samla 60- och 70-talssoul också, men det blir då det. Men mitt soulintresse och mitt intresse för jazz har under de senaste åren möts i en ljuv förening i den genre som blev stor i början av 90-talet och som kallades acid jazz och som främst är en brittisk angelägenhet. Det är blås, sväng, soul och en otrolig skön stämning i låtarna! Jag kan tycka det är lite skämmigt att jag inte upptäckt denna genre på allvar förrän nu, detta trots att jag alltid gillat band som Brand New Heavies.

Ett annat band i denna genre som jag dock upptäckte väldigt sent var brittiska Incognito. Jag hörde bandet med nån låt i programmet Soulcorner i P3 under det tidiga 90-talet, men mer var det inte. Sen upptäckte jag sångerskan Maysa Leak via samma kompis som lärde mig om jazz 5-6 år tidigare. Hon hade då sjungit i Incognito och var riktigt bra och hennes solodebut "Maysa" rekommenderas varmt.
Incognito är lika med musikern Jean-Paul "Bluey" Maunick och medmusikanter och bland sångerskor som sjungit med projektet, förutom Maysa, finns Imaani och Jocelyn Brown, som jag genom åren dock haft svårt för. Men här har hon för en gångs skull hamnat rätt, bland annat i genombrottshiten "Always there".

Bandets idag mest kända hit är den lysande uppdateringen av Stevie Wonders "Don't you worry 'bout a thing" från 1992 och plattan "Tribes, vibes and scribes", som jag hade tänkt att skriva lite om denna gång. Denna platta köpte jag på en uteloppis som Fyndlagret hade sommaren 2006 och den är utgiven på Talkin' Loud, ett av de mest kända skivbolagen inom denna genre.
"Tribes, vibes and scribes" är fylld av skönt sväng med både funk, jazz och smekande skönsoul av finaste märke. Maysa Leak sjunger här på alla låtarna, gudskelov, kanske jag ska säga för hon är den av bandets alla sångerskor som är bäst och har bäst passande röst. Låtarna spänner sig från instrumentala svalkande låtar som den funkigt avkopplande "Magnetic ocean" och den blåsiga "Closer to the feeling" till skönsång i "Change" och den gungande "I love what you do to me". Patrick "BeBop" Clahar är den lysande saxofonisten som lyfter dom instrumentala låtarna högt, bland annat i "Magnetic ocean" som han också varit med och skrivit.
Detta är bland de svängigaste plattor jag äger och en klassiker i sin genre. Det är bara att sätta sig till rätta och vrida upp volymen och gunga med! Jag lovar, det är svårt att sitta still till "Closer to the feeling" med sitt enorma blås och bandets lite kulttöntiga refrängsång långt i bakgrunden!

Maunick driver på Incognito som om inget hänt och senaste plattan kom 2010 och hette "Transatlantic RPM", som är lika skönsvängande som deras tidiga alster. På senaste singeln "Lowdown" kan bland annat Chaka Khan höras.
Acid jazz kanske inte är det hippaste idag på listorna i England, men det är en genre som sammanfört två av de skönaste genrerna inom musiken till en riktigt skön enhet som bara smeker i örat och som förenar gamla tongångar med nåt nytt.

Singeln "Don't you worry 'bout a thing" och "Closer to the feeling" är mina exempel från plattan.