"Va?!?!"
Jo, Titiyo är ju med i i skrivande stund pågående säsong av "Så mycket bättre" och jag hade därför tänkt att titta tillbaka lite i denna fantastiska artists karriär. Be mig dock inte recensera någon av hennes framträdanden i programmet, eftersom jag inte följer det. Jag har svårt för realityserier generellt sätt, framför allt av kändiskaraktär, och dessutom när dom går ut på att ge oss halvusla covers som vi sen ska matas med om och om och om igen 24 timmar om dygnet i alla radiokanaler. Nej, tacka vet jag originalen. Låt dessa fantastiska artister få göra nya bra låtar, istället för att tolka redan bra original. Nå, efter denna utsvävning, tillbaka till fröken Jah.
Som souldiggare så är Titiyo en artist som jag förstås gillat ända sen första början. Jag har problem att välja mellan två plattor, som jag höjer som hennes klart bästa, så jag väljer därför att skriva om dom bägge två. På sitt sätt visar dom också hur mycket soulmusiken i Sverige utvecklades på några få år.
Som sagt, jag gillade "Talking to the man in the moon" när den kom 1989 och fascinerades av hennes underbara röst som gömmer både soul och jazz i en egen speciell ljuv förening. Också tyckte jag att hon var snygg också då.
Året efter kom en låt som jag kanske ännu mer föll handlöst för, nämligen singeln "Flowers" som jag tycker ännu är en otroligt skön svensk nostalgisk souldänga från det riktigt tidiga 90-talet! Därmed var det klart och efter ytterligare ett år stegade jag till Thylins skivaffär och köpte Titiyos självbetitlade debutplatta! Debutplattan är fylld med lika mycket den svenska klubbmusiken från denna tid, som var väldigt intressant och i en utvecklingsfas då, som jazzig soul. Lyssna bara på en annan kanonsingel, den gungande "Peace & quiet". Låten "After the rain", också det en singel, är en riktigt rytmisk och skön sak! Debutplattan är aldrig tråkig utan avkopplande och svängig till max, vars ljudbild är väldigt unik och egen för den tiden!
Sen tog det ett par år innan Sverige hörde något från Titiyo, när singeln "Never let me go" kom 1993. Plattan därefter var en Titiyo som lämnade klubbvärlden lite bakom sig och satsade mer fullt ut på soulmusiken, gärna med en nypa acid jazz och hiphop. Denna platta, som hette "This is Titiyo", lånade jag först, flera år senare, på Örnsköldsviks bibliotek och kopierade av på band innan jag köpte den på den årliga loppmarknaden som anordnas mitt i Sundsvall på nationaldagen. Som sagt, min första tid som samlare var lite märklig.
"This is Titiyo" är en fantastiskt relaxande och skön skapelse med många riktiga svenska soulklassiker. Hennes röst tycker jag till och med är ett strå vassare här än på debuten. Allra bäst tycker jag att genialiska och skönt gungande låten "This is..." är, som har en till piano nynnande Titiyo i bakgrunden till en melodi som sitter som ett knytnävslag! Enligt mig borde den ha släppts som singel i Sverige och blivit en modern soulklassiker.
Samma med låtarna "Back & Forth" och andra singeln "The way you make me feel", varav den sistnämnda skulle ta sångerskan ut i världen, men en blygsam plats på englandslistan satte stopp för det.
"This is Titiyo" är svensk soul när den är som skönast och svängigast och ett härligt minne av vilken underbar soultradition vi hade i Sverige en gång.
Sen blev det tyvärr lite stopp i karriären efter tredje plattan "Extended", som jag tycker var en något blek och ointressant skiva tyvärr.
Hennes samarbete med Jocke Berg och Peter Svensson på plattan "Come along" var inte alls dålig, monsterhiten med samma namn är en riktigt bra låt. Men det är främst som soulstjärna med en underbart klingande röst som passar för så väl soul, klubbmusik och acid jazz som jag föredrar henne.
Sen ska jag väl inte direkt såga kvaliteten på dom låtar hon gör i "Så mycket bättre". Har man en röst som hennes så kan det mycket väl låta bra, trots allt.
Rockvideor med Titiyo är rätt ovanliga så därför har jag nöjt mig med att ta med två låtar, en från vardera platta. "Flowers" från debuten och "This is..." från "This is Titiyo".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar