Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing)

Thore Ehrling - 1945-47 (Swedish swing)
Utgivningsår: 1995
Skivbolag: Ancha
Betyg: 4/5
Det händer som bekant ibland att jag går händelserna lite i förväg och skriver om en skiva som jag nyss har köpt innan jag gör ett "Nytt i samlingen", om det är en riktigt speciell skiva och det tycker jag att den här CDn med Thore Ehrling är. Thore var ju ett av svensk storbands stora namn som under 40-talet spelade mycket i radio, gjorde flera liveinspelningar från Skansen och sålde mycket skivor. På den här plattan har bolaget Ancha tagit två av dessa och satt ihop till en riktigt bra platta, alltså liveinspelning från Skansen och radio. 

Skivbolaget Ancha finns det väldigt lite information om, mer än att dom ger ut plattor via Naxos. Om så alltid har varit fallet, om dom det är först på senare år dom anslutit till lågbudgetbolaget Naxos eller vad historien bakom bolaget är hittar jag inget om. Naxos har ju ett eget märke för jazz också, Naxos Jazz.
     Däremot har Ancha gett ut en väldigt massa bra plattor med jazz och då inte bara de mest kända. Som jag sagt ofta, hos dom mindre bolagen kan man hitta MYCKET guldkorn. Bland annat har ju Ancha gett ut dom fyra riktigt fina albumen med Leif "Smokerings" Andersson, som jag skrev om för 12 år sen (jösses, den här bloggen börjar bli gammal), så väl som riktigt bra live-utgåvor med både Harry Arnold och Count Basies Stockholms-konsert från 1954. 

Den här utgåvan är då med Thore Ehrling, som faktiskt aldrig haft en egen artikel på bloggen förrän nu, och innehåller två konserter som jag aldrig har sett eller hört förr. Den första är med hela orkestern och man spelar direkt för Sveriges Radio 1945 med "senare Mr Aktuellt" Olle Björklund som konferencier. Den här spelningen är enbart tillägnad Duke Ellington och innehåller bara Ehrlings egna arrangemang på kända Ellington-låtar, som "Mood indigo", "Prelude to a kiss", "Solitide", "Black and tan fantsy" och "It don't mean a thing (if it ain't got that swing)". Samt ett riktigt bra arrangemang på "Caravan". Det går förstås inte att jämföra med Ellingtons original, men man lyckas göra riktigt intressanta och dansanta versioner av dessa klassiker. Sångerska är danskan Raquel Rastenni, som jobbade mycket i Sverige och med svenska orkestrar. Det är också kul att höra Thore Ehrlings påor av låtarna och uttalen av engelska låttitlarna som inte är dom allra bästa. Eller vad sägs om ovan nämnda låt som fått uttalet "Carávann" som "Ellington skrivit tillsammans med en musiker i orkestern... han spelar ventilbasun och heter Tízol", med accentuttal på i:et. Världen var så mycket längre bort på den tiden.

Den andra delen är med något så ovanligt som en spelning med Thore Ehrlings Nonett, inspelad 1947 från Skansens dansbana i Stockholm. Denna nonett har flera orkestermedlemmar från orkestern på spelningen före, som Carl-Henrik Norin, Georg Vernon, Arnold Johansson, StigHolm och nytillskottet här, Hans "pre-Ring så spelar vi" Tellemar. Ehrlings ordinarie vokalissa, Britt-Inger Dreilick, sjunger här, förutom vid två tillfällen "Swingminded" och "Flash", då en kvartett ur bandet ("Singminded") respektive Norin själv ("Flash") sjunger. "Flash", som är en Carl-Henrik Norin-låt, följde med Ehrling länge och den har en sån där väldigt lättihågkomlig och briljant melodi som borde ha gjort den mer av en klassiker än vad den med åren har blivit. 

Totalt sett så är detta en riktigt spännande och bra skiva med två (oklippta) konserter med en av Sveriges största orkesterledare och ger en riktigt fin tidsbild av 40-talets svenska musikscen. Jag hoppas på att hitta mycket mer bra och häftiga utgåvor från Ancha innehållandes konserter som inte tillhör dom allra mest utgivna sen tidigare. 

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Four Leaf Clover Records
Betyg: 3/5
Den här plattan var väldigt svår att sätta betyg på. Den har en stor klump i början som är väldigt svårt att komma förbi, men därefter så blir den avsevärt bättre. 
     Men vi börjar med elefanten i rummet, skivomslaget! Vad är detta!? Hade det inte varit för att musiken ändå är seriös så hade den hamnat i Kultstämplat. Dessutom är skivomslag inte den kategorins huvudmål. Men vi ser en gigantisk tröjlös man med en pillemarisk blick vars bröstkorg har pumpats upp till absurdum av en mycket mindre livrädd saxofonist. Ser man på tecknarstilen hade man kunnat tro att det var Don Martin i MAD som hade gjort bilden. Jösses, vad är budskapet här? Att musikalisk doping inte är ofarligare än atletisk? Helt klart en av dom mest märkliga och bisarra omslagen jag har sett på en jazzplatta någonsin, för det intressanta är att bildens skämtsamma stil inte alls överensstämmer med musikens karaktär.

Då går vi över till det väsentliga och det svårare, musiken. I nonetten finns kända svenska jazznamn som Bengt Hallberg, Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan Allan och Egil Johansen. Plattan är uppdelad i två delar. Dels sida A som upptas till största del av fyra små av Georg Riedel komponerade stycken som samlade kallas "Bilder från Norden". Sen är det sida B som är mer normala jazzstycken, där en av mig efterlängtad klassiker finns med, temat till "Karl-Bertil Jonssons julafton" med Domnérus saxofon! 
     Först av allt finns också en minst sagt udda sak, en jazzversion av vår nationalsång "Du gamla du fria". Att göra denna version är modigt så klart och det hade kunnat bli riktigt bra. Men den spretar enormt där en marscherande melodi i inledningen övergår i en sorts latinstil och sen i små delar vanlig jazzstil och däremellan gud vet vad. 
     Också då "Bilder i Norden", som är något för modern och udda för min rätt konventionella jazzsmak, med ett undantag, den avslutande balladen med den något udda titeln "Stillhetens metafor", som är helt OK. Jo, sida A drar ner betyget väldigt mycket för mig. B-sidan däremot är riktigt bra med Gunnar Svenssons klassiker "Dodgin'" och en galant ballad kallad "My wild irish rose". 

Det är alltså en platta som spretar något och som man inte vet om man ska gilla eller tycka den är för modern, om man ska se det som ett skämt eller om det är seriöst eller vad man ska tycka egentligen. Men jag friar hellre än fäller. Omslaget är i sig kultstämplat, Karl-Bertil-temat är riktigt bra att ha hittat och sida B har flera riktigt bra ögonblick så jag ger en ,väldigt tveksam förvisso men dock, tumme upp och godkänt. Men oavsett så blir plattan kvar, eftersom det här kultdumma omslaget inte går att lämna bort!

Jan Johansson - Jazz på svenska (EP)

Jan Johansson - Jazz på svenska (EP)
Utgivningsår: 1963
Skivbolag: Megafon
Spår: De sålde sina hemman (Emigrantvisa)/Skänklåt (från Leksand)/Visa (från Utanmyra)/Vallåt (från Jämtland)
Den här bloggen fyllde faktiskt 15 år för ett par dagar sen! 15 år?!?!?! Hur har tiden sprungit iväg så pass? Jag borde göra något större av det, men tiden har inte räckt till och dessutom gjorde jag ju firanden både vid 5- och 10-årsjubileumet så för ögonblicket blir det bara att nämna detta och lova att det på intet sätt finns planer att sluta här. 

Jan Johansson har förekommit ett antal gånger på bloggen under dessa 15 år, men när man säger namnet Jan Johansson för folk på gatan så säger troligen 98 % av dom "Visa från Utanmyra" och kanske 60-70 % av dom "Jazz på svenska". Det kusliga är att när Jan Johansson var i den tragiska bilolyckan som ändade hans liv 1968 så var han på väg till en spelning för att pensionera sin ikoniska låt från Utanmyra för gott, eftersom han var väldigt trött på att få spela den hela tiden. Jan Johansson kan ju då inte spela låten mer, men pensionerad är den verkligen inte. Jag hade kunnat skriva om hela plattan, men valde ändå EPn här. Trots allt så var låtarna på "Jazz på svenska" från början släppt på EP, hela tre stycken. Det är väl ingen hemlighet att den här är den av dom tre EP-utgåvorna man ser mest. Dock har en av låtarna på EPn förekommit förut här. "Emigrantvisan" är identisk med den version som ingår på Jan Johanssons platta "8 bitar Johansson" som jag skrev om för 6 år sen. 

Men om jag nu fokuserar på den mest kända låten på den här EPn, "Visa från Utanmyra", så är låten från början daterad så långt tillbaka som början av 1900-talet i Dalarna. Två texter finns till låten. Den ena, mindre kända, av Olof von Dalin, heter "O tysta ensamhet", och den andra, av Björn Lindroth, "Visa från Utanmyra" och har den text som Monica Zetterlund sjöng på sin välkända version. 
     Låten må vara väldigt välspelad genom åren, men för mig är "Visa från Utanmyra" en svensk klassiker som som andas skog, avkoppling och vacker natur, och egentligen gör förstås hela EPn det. Jan Johansson har tagit svenska folkmelodier, satt en minimal jazzrytm till dom och lyckats sätta tillbaka låtarna i den svenska folkmusik myllan igen på ett nytt sätt, men ändå behållit deras särart och äkthet. Det kändes helt rätt att till midsommar i år skriva om denna mysiga sommarklassiker! Och med detta önskar jag alla läsare EN RIKTIGT GLAD MIDSOMMAR!

Lars Westin lärde mig äldre jazz genom radion!

Foto: Fredrik Tersmeden (= FredrikT), CC BY-SA 3.0 
via Wikimedia Commons

Jag tänkte göra en liten annorlunda hyllning idag. Det är inte till en specifik musiker utan till en journalist. Till en skivbolagsägare. Till ett stort jazzfan. Och till en person som var väldigt viktig för mitt intresse för jazz när jag en gång började lyssna på genren. I oktober så avled Lars Westin, mångårig chefredaktör på jazztidningen Orkesterjournalen, redaktör för Sveriges Radios Jazzradio, programledare i det samma och grundare av det lysande skivbolaget Dragon Records. När det gäller skivbolaget så har Lars varit med och givit ut en gigantisk mängd med skivor med svensk jazz och jazz där svenska musiker möter amerikanska giganter. Dragon Records gav inte ut dom där allra mest utgivna sakerna

utan hittade både dom där riktiga godbitarna och dom lite med bortglömda sakerna. Som James Moodys lysande inspelningar med diverse svenska musiker under titeln James Moody & His Swedish Crowns, eller Stan Getz 1958-inspelningar i Stockholm. För att inte tala om inspelningarna med den idag väldigt bortglömde storbandsledaren Lulle Ellboj eller dom riktigt häftiga utgivningarna med Hacke Björksten från 2004. Bara för att nämna några  få utgåvor, som jag alla har skrivit om här en gång i tiden. Den välgärning som Lars Westin, tillsammans med pianisten Jan Wallgren, har gjort för svensk jazzhistoria i och med att dom startade Dragon Records och har givit ut alla dessa inspelningar går inte att beskriva!

För Lars Westin älskade jazz och han var också en av dom viktigaste personerna som en gång ledde in mig på vägen mot klassisk jazz. 1986 så sände han ett minnesprogram i radio om pianisten Lennie Tristano, ett program som öppnade mina 11-åriga ögon och öron för gott för äldre jazzinspelningar och som sen späddes på med hans program något år senare om den svenska gruppen Jazz Club ´57, som räknades som Sveriges första hardbopgrupp. Lars var väldigt kunnig och berättade fakta med en väldig trygghet och samtidigt ett brinnande intresse för det han gjorde och jag fångades med i det.

Som jag berättade i James Moody-artikeln ovan så fick jag också chansen att berätta det för honom när jag 2006 mötte honom på Restaurang Fåfängan i Stockholm och konserten där med Sveriges Jazzband där jag råkade hamna mitt emot honom och vi diskuterade Lennie Tristano, var man kan hitta hans
plattor, om annan jazz, om Radio Västenorrland, där han hade jobbat en kort tid, och om Sundsvalls jazzfestival. Och jag följde hans råd och besökte nästa resa till huvudstaden 2009 jazzbutiken Andra Jazz och hittade skivan med Lennie Tristano-inspelningarna som han hade spelat i radio 1986. Jag levererade även en hälsning till en gemensam bekant vi hade som han hade träffat på Radio Västernorrland.

För mig har Lars Westin varit en oerhört viktig person för mitt jazzintresse, både som skivbolagsägare och radiopersonlighet. Och han var en väldigt kunnig och trevlig person. För det och för allt han gjort för svensk jazz och svensk jazzhistoria tackar jag honom! Vila i frid, Lars Westin!

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan (EP)

Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan
Utgivningsår: 1961
Skivbolag: Philips
Övriga låtar: Säg tyst/Rockin' chair/Du måste ta det kallt
Det känns som att om man blir vald till 60-talets bästa låt så bör låten också förekomma med egen artikel här. Och min absoluta nummer 1 på den årslista över hela decenniet nyligen (årslista över ett decennium...?) blev Monica Zetterlunds ikoniska "Sakta vi gå genom stan". Nu har det gått drygt fem år sen jag var i Stockholm senast och givetvis är den stora anledningen pandemin. Men när jag var i Stockholm så fanns det få låtar som kändes så underbar att vandra genom huvudstadens olika delar till som just den här klassikern! Möjligen i konkurrens med Woody Hermans "Early autumn" eller random Lars Gullin-inspelning. 

Monica själv gillade inte alls sin gigantiska monsterhit, men och andra sidan så var den enda inspelning hon var riktigt nöjd med sin och Bill Evans platta "Waltz for Debby" från 1964.
     Originalet till "Sakta vi gå genom stan" vet väl de flesta vid det här laget att det är låten "Walkin' my baby back home", som har gjorts av allsköns alla möjliga musiker och sångare. Den svenska texten gjordes av Beppe Wolgers, med handling förlagd i Stockholm, och framfördes först 1961 på en kabaré av Monica Zetterlund och spelades snart in som en EP på Philips-etiketten i Metronome-studion i just Stockholm. Det är alltså lika med denna EP. Orkestern är ledd av Georg Riedel och har namn som Jan Johansson, Egil Johansen och Bengt-Arne Wallin i sättningen. 

Tittar man på dom andra låtarna på EPn så finns där också anledningar till att lyssnar noga. "Säg tyst" är ju då en version av Kurt Weills "Speak low", som också finns på en uppsjö olika jazzinspelningar. Min egen absoluta favorit är gjord av Boyd Raeburn och finns på en annan platta jag har nämnt förut, när jag för länge sen hittade den i Stockholm på Andra Jazz. Mer Stockholmsanknytning alltså...
     Sen har vi då också en annan jazzstandard, "Rockin' chair", som dock blivit även en Monica-standard med åren. 
     Vill ni ha mer Stockholm? Sista låten "Du måste ta det kallt" heter i original "Stockholm sweetnin'" och är gjord av Quincy Jones under hans Sverige-period och först inspelad av Clifford Brown - Art Farmer with Swedish All-Stars, här med en svensk text signerad Peter Himmelstrand.

Men hur lysande dom andra låtarna är så är förstås "Sakta vi gå genom stan" den klart mest lysande stjärnan. Oavsett hur less och ogillande Monica själv var till låten så kan jag höra den hur många gånger som helst. Den har en obeskrivligt mysig stämning i Georg Riedels arrangemang som bara smeker en i storstadskvällen. Och Beppe Wolgers text är en otroligt vacker hyllning till Stockholm och allt kulmineras med Monicas fantastiska och svala röst och känsla. Det är 60-talets bästa och vackraste låt, även om den förstås är tidlös och passar i vilket decennium och tid som helst!  

Och för att illustrera vad jag talar om, vad sägs om den här riktigt snygga videon gjord av den virtuella promenad-kanalen "Stockholm Walks". Och som bonus kan jag även bjuda på "Säg tyst"!

Svante Thuresson - svensk musiks hippaste har tystnat!

När jag växte upp så var Svante Thuresson ett schlagernamn i mängden som jag inte brydde mig i. En av dom som gjorde dom där gamla svensktoppslåtarna som jag inte lyssnade på. Det är klart, han hade ju en säregen och speciell röst och sjunga jazz, som jag då just hade upptäckt, kunde han ju. Men det var väl allt. Jag kan inte minnas att jag någonsin spelade in en Svante Thuresson-låt på band från radio under 80- eller 90-talet. Och den där melodifestivalvinnaren med Lill Lindfors, "Nygammal vals", det tog lång tid innan jag insåg dess storhet.

Men sen hände något. Jag hörde låtar som hette "Du ser en man" och "Lita aldrig på en man" insåg att han ju hade något. Det här var ju bra! Och när jag började samla gamla schlagersinglar för ca 15 år sen så kändes Svante Thuresson som ett givet namn att köpa på sig då och då. Svante hade det där speciella att blanda jazz och schlager på ett genialt sätt och där rösten verkligen var anpassad för båda och alla experiment däremellan. Sen var han annorlunda som schlagersångare. Han var inte den där typiske bildsköne svärmorsdrömmen med den sammetslena rösten utan han var en lång, skäggig och cool sångare med en nasal och ljusare röst. Och när många andra i samma genre dog ut karriärmässigt så fortsatte Svante att utvecklas och hitta nya marker som han uppmärksammades för, men visste ändå var han hade sin trognaste publik och sin stil. Någonstans lyste en sorts amerikansk jazzaura hela tiden runt hans sätt att vara och sjunga, även om han sjöng med Anne-Li Rydé i Melodifestivalen, skådespelade med Magnus & Brasse, tolkade Pugh Rogefelds "Här kommer natten" eller sjöng dom svenskaste låtar som fanns. Han var och förblev "a cool man", och jag gillade det.

Med risk att låta klyschig så är nog en av mina absoluta Svante Thuresson-favoriter "Noaks ark", med sin speciella uppbyggnad med den dramatiska versen och sen en lättsam och glad refräng som alla kan nynna med i. Hans klockrena version av Engelbert Humperdincks "The last waltz", översatt till "Den sista valsen", bör också nämnas och ska jag ta en låt ur hans repertoar med vokalgruppen Gals & Pals så väljer jag Beppe Wolgers "Vinter i skärgår'n" från 1965. Av plattor så är 1993 års "En salig man" en platta som är riktigt bra, mycket för att den blandar Svantes röst och stil med text och musik från allsköns alla svenska legender, Per Gessle, Staffan Hellstrand och min husgud Peter LeMarc. En platta som jag hade i lurarna en sommar för ett flertal år sen när jag letade efter en loppis längs Alnös havsstränder. 

Så tack för allt du har gett svensk musik, Svante Thuresson och för att du på ett sånt genialt sätt blandade det hippaste av genrer, jazzen, med det mesta av vad musikvärlden hade att bjuda på och fick den tidigare så (oförtjänt) bespottade schlagern att bli cool på ditt sätt. Du hade din stil och din sång och du gjorde det fenomenalt! Jo, du var hip, kanske det hippaste vi hade i svensk musik!

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden

Tony Scott & Rune Öfwerman Trio - Swinging in Sweden
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Gazell
Betyg: 4/5
Kan man något om Tony Scott här i Sverige så handlar det oftast om hans spelningar med svenska musiker på 50-talet och kanske främst pianisten Rune Öfwermans trio. I övrigt så tillhör Scott inte dom mest ihågkomna klarinettisterna i genren utan hans riktiga berömmelse kom när han mot 50-talets slut lämnade USA och sökte sig till Japan och studerade buddismen och gav ut några av dom tidigaste new age-plattorna med meditationsmusik. Trots det så vann han flera jazzpriser i tidningen Down Beat innan dess.

Rune Öfwerman, i sin tur, känns också lite bortglömd på något sätt numera, förutom en sak; hans son heter Clarence Öfwerman och var hovproducent till Roxette. Men på 50-talet var han likväl en klart godkänd pianist som ackompanjerade dom stora och gav ut mängder med singlar med egen trio. Trion här består av Gunnar Johnson (och på några nummer Niels Foss) bas och Egil Johansen trummor. Man kan säga att Jan Johansens och Clarence Öfvermans pappor möts. Om Gunnar Johnson har en känd musikerson förtäljer inte historien, men det vore kul om så var fallet.

Tony Scott och Rune Öfwermans trio spelade in fyra singlar tillsammans och alla låtarna från dessa samlades långt senare på en skiva kallad just "Swinging in Sweden". 2002 kom denna fina CD-utgåva ut på svenska skivbolaget Gazell! Detta är riktigt bra och ösigt och det låter inte heller traditionell småbandsswing á la Benny Goodman om det utan man vågar gå lite utanför ramarna här och där. Förvisso bjuds vi på en av de märkligare varianterna på "Night in Tunisia" (dock inte dålig för det) och avslutande vokala versionen av "Blues for Ava", där Tony Scott berättar en saga till tonerna av rätt seg bluesjazz, hade jag gärna kunnat vara utan. Den instrumentala versionen innan är OK, man lyckas göra något nytt av något som kunnat låta mycket tristare. Men pratversionen, där gick lite min gräns. Men i övrigt så är det en fin version av "All the things you are" och balladen "I can't get started" är en favorit. Detta är spännande och oförutsägbar swing i 50-talsmodell som lyckas överraska och svänga! Skivan blir klart kvar i samlingen! Ett enda spår hittade jag på "tuben" med denna kvartett så vi får ta den, titelspåret "Swinging in Sweden".

Soul Train - Jazz i Sverige '86

Soul Train - Jazz i Sverige '86
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Caprice
Betyg: 4/5
Jag har lite problem här att skriva med viss mått av förnuft och inte bara med hjärtat. Mina känslor för musiken på denna platta är av nostalgiska skäl väldigt varma, eftersom låtarna på denna en gång var dom allra första jazzlåtarna jag spelade in på radio som nyblivet jazzfreak 1986. Jag har berättat om det förut, men jag hade fått ett gäng glad jazz-låtar kopierade på kassett av en kompis en kväll och dagen efter letade jag igenom hela familjens lägenhet efter jazzplattor utan att hitta något. Jag fick vackert vänta till dagen därefter då det var "Jazznytt" i P2 med Hans Fridlund. Det var då ett special med en gruppkonstellation som kallades Soul Train och sångaren var Claes Janson. Dom hade vunnit något som hette "Jazz i Sverige '86", anstiftat av Orkester Journalen (Sveriges största jazztidning) och Tonfallet (som jag vet exakt inget om). Just då var den 11-årige jag så nykär i jazzmusiken att jag accepterade i stort sätt ALLT som hade nåt jazzigt i sig och jag spelade in alla låtarna i programmet och kände mig lycklig och dessa låtar varvades sen om och om igen genom åren. Runt 1995 (årtalet är dock osäkert) hittade jag till sist hela plattan på Fyndlagret, som då också innehöll fler låtar än dom som radion spelat. 

Soul Train bestod av, förutom Claes Janson, Gustavo Bergalli trumpet, Tommy Kloverhult tenor,

Claes Askelöf gitarr, Staffan Abeleen keyboards, Hans Larsson bas och Henrik Wartel trummor. Och likväl har alltså låtarna här skyhögt nostalgiskt värde. Om man sen ska se och höra det ur jazzöron så är ju plattan "Jazz i Sverige '86" lite barn av sin tid. Det är väldigt mycket 80-tal om plattan och kanske inte en tidlös jazzklassiker för den som hellre är van med genuin jazz. Det låter väldigt mycket 80-talsfunk och smooth jazz med kraftig elbas och keyboard samt nynnande till gitarren á la Al Jarreau eller George Benson, vilket för mig dock aldrig är fel!

För jag tycker också att musiken är, även om det är en något försvenskad 80-talsversion av smooth jazz, kanonbra och där Claes Janson är guld värd på plattan. Hans kraftiga röst tar i från tårna i inledande "I believed in you" och den bluesrockångande "You can't have the cake and eat it too", som jag kanske har hört på mest av låtarna. Min absoluta favorit är dock det instrumentala lite latindoftande jazzstycket "Iron stick" där bandet verkligen är samspelt och svängigt!

Har plattan åldrats bra? Kanske inte, men sånt har ju aldrig brytt mig förut så varför börja nu? Om jag försöker tänka musikaliskt och inte bara nostalgiskt så är detta fortfarande en riktigt bra platta. Kanske lite tamt producerad om man jämför med internationella plattor i samma stil, men fortfarande bra spelad, kanoninsats av Claes Janson och med riktigt bra sväng och ös. Vad som sen hände med själva projektet Soul Train vet jag inte. I överhuvudtaget är det svårt att hitta mer information om bandet än det som står på skivomslaget och om någon mer platta gjordes vet jag inte. Jag gissar dock på att det inte gjordes det.

Jazz At The Academic presents Glenn Müller goes to collage

Utgivningsår: 1960
Skivbolag: ARR (Arkens Rundradio)
Titlar: Bugle Call Rag/Putte och Simon/Jumping at the woodside

Den här singeln som jag köpte på Sundsvalls skivmässa igår (rapport kommer inom kort) lämnar mig med ett gigantiskt frågetecken, men samtidigt med ett skratt. Orkestern heter "Glenn Müller And His Famous Band Of Renown Kansas City Seventeen Orchestra". Singeln är inspelad 1962 i Uppsala Universitets Aula och är troligen med någon skojfrisk studentorkester. Jag säger troligen för samtidigt kan det också vara något helt annat och jag hittar absolut ingen information om den. Men "Arkens rundradio" var/är uppsalastudenternas närradio.

Än mer mystisk och komisk blir skivan när man läser musikerna, där alla är parodier på riktiga jazzmusiker, eller vad sägs om Esse Gillespie (Dizzy Gillespie), Rat Anderson (Cat Anderson, fattar ni? Råtta/Katt), Ess Ess Svensson (J J Johnson), Glenn Müller (Glenn Miller), Beronius Splonk (Thelonius Monk), Harry Corny (Harry Carney), Pommy Frités (Tommy Potter) och min personliga favorit, Nej Jones (Jo Jones)? Dessutom finns sångkvartetten "Njurstenarna" med, där Anita O'Månson (Anita O'Day, troligen också med någon blink-blink till jazzfreaket Lasse O'Månsson) och Elsa (Ella) Fitzgerald sjunger. Cornet Holeman skulle kunna vara Ornette Coleman, fast han var dels inte så känd 1960 och är dessutom inte trumpetspelare. Resten av namnen får jag sitta och försöka klura ut med tiden för där går jag bet och information om musikernas riktiga namn lyser med sin frånvaro. Den som har något förslag efter att ha läst i bilden nedanför eller har övrig information om singeln är förstås välkommen med en kommentar.

Musiken är det inget fel på. Det är inte världens bästa storband, men helt OK versioner av "Bugle call rag" och "Jumpin' at the woodside" och med lite Victor Borge-liknande skojiga improvisationer och stickspår emellanåt. Plötsligt börjar pianisten Beronius Splonk att glida över i klassiska melodier av olika slag till publikens fniss. Liveljudet lämnar dock en del att önskar tyvärr. Men det är kanske en av de mest mystiska skivor jag har köpt och bara för dess rent humoristiska sida så blir den förstås kvar. Tyvärr så är den förstås så mystisk att den inte finns på Youtube så något smakprov finns inte, men dyker den upp så kommer jag förstås att lägga in den!

Månadens bästa fynd - Februari 2019 (Svensk jazz-special)

Världens mest försenade månadsuppdatering, den för februari, kommer här när halva mars är förbi. Samtidigt så måste det ha varit en helt OK månad kvalitetsmässigt eftersom jag redan skrivit om fyra av skivorna jag hittade, Gorgoni/Martin/Taylor, The Carpenters, The Whispers och samlingsplattan där jazzartister spelar 90-talshits. Kvantitetsmässigt så var det en något bättre månad än väntat, eftersom februarimånad brukar vara en riktigt seg månad då folk lämnar och köper minst second hand-saker överlag. Men då jag redan skrivit om fyra skivor så tänkte jag göra ett special denna månad inriktad på svensk jazz, för jag har hittat en hel del riktigt bra sådant den här gången!

Lulle Ellboy - Lulle's lullaby
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Odeon
Betyg: 4/5
När det gäller svenska orkesterledare så nämns de vanligaste namnen, Thore Ehrling, Seymor Österwall och Harry Arnold, medan ett namn som Rune "Lulle" Ellboy känns lite bortglömt numera. Och tidigare nämnda namn är kanonbra, inget snack, men samtidigt så finns det något i deras arr som ändå känns väldigt svenskt på nåt vis, om det inte är Quincy Jones som arrangerar Harry Arnold förstås. Men Lulle Ellboy känns ändå som att han står i en liga för sig där det låter väldigt eget och mer amerikanskt över hans inspelningar. Det är rak och geniun storbandsswing från det sena 40-talet som flyter fram! På denna Odeon-utgåva, som är den första platta med studioinspelningar jag har med annars rätt svårhittade Lulle Ellboy, finns de stora svenska namnen med här, Gösta Theselius, Rolf Ericon, Arne Domnérus och Simon Brehm samt Alice Babs och Carl Holmberg vid mikrofonen. Detta är en riktigt skön och tillbakalutande swingplatta som har bland det bästa av vad svensk jazz har att erbjuda! Antalet youtubeklipp med Lulle är inte så många, men jag har faktiskt hitta en av låtarna på denna platta, "The echo of a serenade" med sång av Carl Holmberg.


Jan Johansson & Svend Asmussen - Jazz på ungerska
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Megafon
Betyg: 3/5

Tredje och sista delen av Jan Johanssons serie av folkmusik från olika länder, efter "Jazz på svenska" och "Jazz på ryska" och den är gjord tillsammans med danske violinisten Svend Asmussen samma år som Jan Johanssons tragiska bilolycka som tog hans liv. Detta är ingen dålig platta alls, men om man nu ska jämföra med de båda andra mer välkända förgångarna så tycker jag dom är ikoniska och snyggare. "Jazz på ungerska" når inte riktigt upp till samma nivå melodimässigt och kanske är det tillkomsten av Asmussen som gör att det inte riktigt känns speciellt på samma sätt som plattorna på svenska och ryska. Kanske är det också för att ungersk folkmusik inte är lika känd som den svenska eller ens den ryska och man kan inte jämföra arrangemangen på samma sätt. Men deras version av "Mustalainen" är till exempel lysande så visst är det en experimentell och udda jazzplatta som är värd att lyssna på, även den i mina ögon inte är Jan Johanssons allra starkaste platta. "Mustalainen" fanns förstås inte på Youtube, men däremot ett verk som heter "Snabbcsardas i d-moll".

Swing - Svenska swingepoken 1935-1939 Vol. 1-3
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: Sonora
Betyg: Ej lyssnat på än

Det finns många bolag som har gett ut plattor för att visa upp den svenska jazzepoken under 30-50-talet. Mest känd är förstås Caprice serie "Svensk jazzhistoria", som jag skrev om tio år sen. Men ett alternativ till dom kan vara denna trio plattor som Sonora gav ut i slutet av 60-talet. Nu har jag inte hört plattorna än, men självklart var dom riktigt lockande när jag köpte dom på Sundsvalls skivaffär Vinylstallet. Nu är dessa tre inte lika proffsig som "Svensk jazzhistoria", som trots allt var både grammisnominerad och storsäljande. Caprice serie innehåller ändå väldigt mycket som knappt hörts förr, okända lackskivor och tidigare ej utgivet matrial så det går inte riktigt att jämföra.

Dessutom har man valt att fokusera på den tid då svensk jazz var syndstämplad och väldigt lite förekommande så urvalet har inte varit så stort. Man kan tycka det är lite märkligt att ge ut en samling om den svenska swingepoken på 30-talet och helt lämna ute både Svenska Hotkvintetten och Nisse Linds Hot Trio. Men samtidigt så är det ändå riktigt intressanta namn som finns här, varav flera som jag inte hade på platta tidigare, som Swing Swingers, Arne Hülphers Orkester eller många inspelningar med Håkan von Eichwalds orkester. Eller vad sägs om inspelningar med Benny Carter tillsammans med svenska Sonora Swing Band, vilket måste vara en av de första inspelnignarna med amerikanska och svenska jazzmusiker. Så även om det saknas mycket för att göra detta till en komplett samling från 30-talets svenska jazzvärld så verkar det ändå vara en spännande och intressant samling med mängder av mindre kända låtar och udda musikermöten! Så hur hittar man ett spår som gör tre skivor rättvisa. Det får bli Benny Carter och svenska musiker i "Gloaming".

Jan Johansson Trio - 8 bitar Johansson

Plötsligt har Jan Johansson blivit en artist jag lyssnar väldigt mycket på. Jag skrev om hans trippel-CD-box för ett tag sen i april månads bästa fynd. Den här skivan hittade jag på "Återbruket" för en väldigt billig peng i somras. Den kan kandidera till listan över årets bästa fynd när 2018 går mot sitt slut.

"8 bitar Johansson" är inspelad i Göteborg 1961 under en enda dag, 20 februari 1961. Inspelningen lär ha gått rätt fort eftersom de flesta låtarna sattes direkt på första tagningen. Förutom Johanssons piano hör vi också Gunnar Johnson, bas, och Ingvar Callmer, trummor.
     När 1962 hade börjat så tilldelades skivan Orkesterjournalens klassiska pris "Gyllene skivan" för årets bästa platta. Normalt brukar jag vara lite sådär intresserad av de som vunnit det priset. Övervägande ligger lite bortom den mer klassiska jazzstil som jag är mer intresserad av, men här kan man nog säga att min och juryns åsikter som mest varit helt överens, för detta är nog kanske den mest värda vinnaren av det priset.

Den här skivan är både lättlyssnad och annorlunda. Jan Johanssons intresse för den svenska folkmusiken gör sig påmind på många ställen, inte minst om man lyssnar på flera av solona. Det är svensk musiktradition som möter pianojazz i amerikansk stil på ett mäktigt och spännande sätt! Givetvis är det också ett par genuint svenska låtar med också och fyra låtar är gjorda av Jan Johansson själv. Framför allt känns dock versionen av emigrantvisan "De sålde sina hämman" helt klockren och klassisk Jan Johansson. Jag gillar också deras häftiga tolkning av "A night in Tunisia" och "Willow weep for me", där Jan Johansson spelar solo utan komp.

"8 bitar Johansson" är en proffsig och välspelad trioplatta som är lätt att ta till sig och där gammalt och nytt möts på ett underbart och vackert sätt! Kanske den bästa svenska pianojazzplattan jag har hört!

Jag valde förutom "Night in Tunisia" också en av Jan Johanssons egna kompositioner, en riktigt bra låt som heter "Rebus".

Lulle Ellboj 1944-1946 - Time for jump

Svensk jazz har vuxit till en riktigt stor grej för mig, just för att den både är svängig och snyggt amerikaniserad, men har ändå en fot i den svenska musikaliska myllan. Dom mest kända namnen är ju då Lars Gullin, Thore Ehrling, Harry Arnold, Arne Domnérus och Rolf Ericson, men det finns många musiker och orkesterledare som passerad revy under de glada åren på 40- och 50-talet. En av dom är Rune "Lulle" Ellboj, född 1911, som var en stor del i Stockholms jazzliv under krigsåren. Han hade ett populärt storband mellan 1943 till 1947 som var engagerad på Vinterpalatset på Norra Bantorget i Stockholm. Så jag var riktigt glad när jag på Sundsvalls skivmässa för ett par år sen hittade denna fina CD med Lulle för endast 5 kronor. Skivan är dessutom utgiven av Lars Westins lysande bolag Dragon Records.

I bandet finns kända namn som Gösta Theselius (som också arrangerat låtarna), Arne Domnerus, Rolf Ericson och Zilas Görling. Alltså gräddan av svenskt jazzliv. Musiken på denna skiva är influerad rätt mycket av den nya jazzen som kom från USA, som spelades av band som Stan Kenton eller Boyd Raeburn. Och i alla fall det sistnämnda fallet är det inte den sämsta influensen. Den är klassisk och svängig för att sen bli oförutsägbar och spännande i flera låtar, med udda solo går sina egna vägar och spännande melodier.

Dessutom är den till största delen inspelad live från olika spelningar på Vinterpalatset mellan 1944 och 1946.
Bäst tycker jag att tredje låtens "Hot gravy" är med ett riktigt bra tenorsolo av Gösta Theselius. Den är klassisk storbandsjazz som flyter och svänger enormt. Samma med låten "Liza" där Rolf Ericson och Nisse Skoog gör riktigt bra trumpetsolon.
Plattan har några sänkare, som dom rätt sega "Number 19" och "Song of the Volga boatmen". Samspelet mellan pianisten Rolf Larsson och gitarristen Nils-Erik Sandell i "It´s only a papermoon" ligger långt ifrån den Nat King Cole Trio som man försöker efterlikna.
     Men totalt sett, trots några få skavanker, är detta ändå en riktigt bra svensk storbandsplatta som både överraskar och känns traditionell på en och samma gång. Den innehåller några av svensk jazz största namn och dom gör några av sina bästa insatser här.

Detta band upplöstes 1947 och Ellboj ledde mindre orkestrar i folkparkerna. Men snart föll namnet Lulle Ellboj i total glömska och han dog 1960, endast 49 år gammal. Tragiskt för en storbandsledare som gjorde mycket för svensk jazz och som gjorde lysande inspelningar med dom bästa musikerna.

Jag har inte lyckats hitta någonting på Youtube, eller någon annanstans med för den delen, från denna platta. Men så att ni ska få en liten hum om hur Lulle Ellbojs orkester kunde låta så ska jag ändå bjuda er på de två låtar som fanns med denne orkesterledare, "It's love love love", som sjungs av brittiska sångerskan Diana Miller, samt "Consuela (The echo of a serenade)", som sjungs av Carl Holmberg.

Scott Hamilton Scandinavian Five - Live at Nefertiti

Jag erkänner att jag alltid varit lite konservativ när det gäller jazz. Jag föredrar de mer kända namnen, framför allt förstås med en äldre inspelning. Att upptäcka nya jazznamn har varit lågt prioriterat tyvärr, även om det har blivit mycket bättre de senaste åren. Samtidigt så gäller det att veta, när man som jag föredrar swing, bop och storband före modern jazz, vad som är i dessa genrer främst. Tenorsaxofonisten Scott Hamilton, till exempel, är en musiker jag visste väldigt lite om innan jag skaffade den intressanta plattan "Close up" för några år sen.

Men i mars i år gick jag och tittade i Röda Korset här i stan. Där kommer det inte in mycket nytt ofta, men ibland har jag ändå gjort guldkorn även här. Som nu när det hade kommit in ett gäng CD-skivor med jazz, och den som mina ögon föll främst på var en riktigt fin skiva med Scott Hamilton med en blandning av svenska och danska musiker, inspelad på jazzklubben Nefertiti i Göteborg 2007 (och utgiven 2009). Musiker här, förutom Hamilton, är gitarristen Ulf Wakenius, pianisten Jan Lundgren, danske bassisten Jesper Bodilsen och lika danske trummisen Kristian Leth. Priset för denna underbara skiva, 10 kronor!

Det roliga med den här skivan, förutom dess fantastiskt fina kvalitet, är att den också är ett dubbelalbum med både CD och DVD. Livejazz är något jag verkligen gillar att hitta, för det är då som musikerna ger sitt absolut bästa, och här är verkligen en av de stora bevisen på detta. DVDn innehåller då konserten, förmodligen dock från en annan spelning några dagar senare, det framgår inte, i filmad form.

Scott Hamilton rör sig perfekt inom både swing och bop och det senare har övertaget på den här skivan. Detta är underbar livejazz där den inledande rytmkaskaden "Move", en Charlie Parker-klassiker, slår an
tonen perfekt. Lyssna bara på Jan Lundgrens fenomenala pianospel i inledningen!
Balladerna är också helt otroliga, där man bara kan lägga sig ner, sluta ögonen och njuta av avkopplande och enormt vackert tenorspel av Hamilton. "Tenderly" är en perfekt låt att vagga hem i storstadsnatten till!
     Min personliga favorit är dock kvintettens version av "Dear Old Stockholm" (mer känd som "Ack Värmeland du sköna" här i Sverige). Jag ska verkligen inte försöka jämföra Hamilton med Stan Getz, för hans version spelar förstås i en alldeles egen division, men arrangemanget är fantastiskt och lyssna också på Ulf Wakenius lysande gitarrspel, både här och hela konserten igenom! Näst efter Getz kanske den bästa jazzversionen jag har hört av den här låten!

Tyvärr är just "Dear old Stockholm" den enda av låtarna på CD som inte finns med på DVD, men livekonserten på DVD är också väldigt vacker och skön! Ett lysande extra tillskott till skivan, där det känns verkligen häftigt att kunna både höra konserten och sen efteråt separat se den.
     Som bonus på DVD-versionen får man dessutom en version av Charlie Chaplins "Smile"; med Wakenius briljerande solo på gitarr, samt intressanta intervjuer med bandmedlemmarna!

Denna utgåva marscherar tidigt upp till en av fynden som har chansen att komma med på 2016 års bästa köp när nyåret kommer, för detta är en liveupplevelse som verkligen sitter och som är enormt välspelad och snygg. Utgåvan med CD och DVD är genial och jag hade lätt kunna betala mycket mer än 10 kronor för den! Men ibland får man bara tacka och ta emot med ett stort leende!
     Därför är i jazzkretsar ändå rätt unge Scott Hamilton (60 år) en av de musiker som är värda att kollas upp mycket mer, för han har en underbar känsla för den klassiska jazzen och med rätt medmusikanter omkring sig så blir det en underbar musikupplevelse!

Två spår har jag hittat, den underbara "Dear old Stockholm" och den lite speciella versionen av Duke Ellingtons "In a sentimental mood".

Kultstämplat: Jan Johansson & Bengt Malbert - Rädda Sverige

Gymnastikskivor finns det en uppsjö av och jag är normalt noll intresserad av, om det inte är gamla fina "Morronpasset", som är kultnostalgi. Men "Gympa med Lill-Babs" eller träningsskivor med Gun Hägglund och Bengt Bedrup känns mer som en kul nick till forntiden än intressant. Det är klart att en skiva där Susanne Lanefeldt i rosa benvärmare skriker som en överstelöjtnant "DET ÄR BRAAAAAAA!!!! TAAAA IIIIIIII!!!!! OCH KNIIIIIIP!!!" kan ju kännas kul, fast man ska nog se det också.
     Sen finns det riktigt udda undantag. På mitt jobb finns det en skiva som jag lockas av att köpa, men som jag ändå skeptar inför, en skiva med aerobicsövningar till... klassisk musik som "Skridskoåkarna" av Waldteufel, Mozart eller Strauss-valser. Exakt hur tränar man aerobics till Mozart?

Härom veckan så köpte jag en singel på loppis som jag trodde skulle vara en spännande jazzsingel med en udda inramning. Singelns minst sagt överdramatiserade titel var "Rädda Sverige", var från 1965 och innehöll några av dom största jazznamnen som funnits i Sverige, Jan Johansson, Arne Domnerus och Lars Samuelsson. Häftigt, tänkte jag och köpte singeln. Att originalfodralet saknas tror jag bland annat ledde en del till att jag blev vilseledd, för hemma såg jag att den också innehöll "Bengt Malbert, tal". Men sen tänkte jag; gympa till 60-talsjazz? Hur går det? Om jag börjar med Sida A, som är döpt till "Gymnastiksvit", så innehåller den en jazzsvit komponerad av Jan Johansson där sjukgymnasten Bengt Malbert håller låda med ett antal stela och robotliknande gympauppmaningar. Det som slog mig här var att jazzen var i en sorts avant garde-stil, en sån jazzgenre som inte alltid hade rytmen i sig. OK, försök att gympa till det här! Men första delen är det fart på, fast att förstå vad Malbert menar är inte lätt när han först av allt säger:
"Sätt fart på blodet... med jågning på stället!"
Jo, "jågning" är vad han uppmanar oss till. OK, det är 1965, ett enormt intresse för österländsk kultur inför den kommande flower power-trenden hade inletts så han kan ha menat "yoga (eller yogning) på stället", men jag tvivlar på det.

Sen övergår den pigga jazzstudset till en sorts avant gardistisk jazzblues i valstakt och en ny märklig träningsmusik tar sin fart. Jag måste medge att jag inte är någon fan av dagens aerobicsmusik, verkligen inte, rent musikaliskt är detta mer njutsamt, men det ska gärna finnas någon puls i musiken om man själv ska få någon puls. Men, OK, man kan ju bara njuta av musiken, men hur lätt är det när en robottränare står och mumlar märkliga förmaningar var 30 sekund. Då är det bättre med Sida B där Malbert, som förmodligen heter så för hans malande röst, säger övningarna innan låten och sen vi får höra Jan Johansson, Arne Domnérus och Lars Samuelsson spela i lugn och ro, även om jazztitlarna har så svängiga och hippa namn som "Svikthopp" och "Stående - sittande - liggande".

OK, det är lätt att driva gäck med den här typen av skivor, för ju äldre dom är ju märkligare låter dom. Jag förstår att meningen med skivan är inte att lyssna som jazzkritiker på musiken, men när såna här stora jazznamn är med och där man flaggar för dom som om det var en vanlig Metronome-utgåva så är det lätt att man undrar varför dom fick för sig att detta var en bra inkomstkälla. Detta är kult, kitschigt och underbart skön gympaskiva, som egentligen inte är fullt så dålig så den platsar som "Kultstämplat". Men den är tillräckligt udda för att jag skulle vilja ha den med. Det är en märklig och bisarr hybrid mellan god musiksmak och märkliga träningsuppmaningar. Men nu är det dags att sätta fart på blodet med lite "jågning" för jag har faktiskt hittat stycket på Youtube, så kniiiip på er...

Coole Stan Getz i Sverige

I denna speciella artikel så hade jag tänkt att koppla en stor amerikansk världsstjärnas äventyr i Sverige med två singlar och en stenkaka. Vad menar jag nu, kanske en del tänker? Jo, för många jazzälskare är det ju känt att tenorsaxofonisten Stan Getz var en väldigt stor Sverige-vän som spelade här ofta och gärna. Det var dessutom på Lunds lasarett, då han på 50-talet botades för lunginflammation, som han träffade en sjuksyster vid namn Monica Silverskjöld och som senare i mer än 30 år skulle bli hans hustru. Här får vi skilja på Stan Getz privatpersonen och musikern. Förhållandet mellan paret var tydligen inte en dans på röda rosor utan Stan misshandlade både hustrun och barnen Peter och Pamela. Dessutom hade han grava missbruksproblem av allt som gick att få i sig. Enligt Monica Zetterlunds lysande biografi "Hågkomster från ett dåligt minne" så bodde Stan Getz hos henne ett tag och var inte nykter många stunder.

Men som musiker så är Stan Getz en legend och en av dom största jazzmusikerna någonsin. Få kan spela så soft och smäktande på sitt instrument som han och här hade jag tänkt att visa upp några av dom alster som han gav ut med svenska musiker. Min samling med jazz-EPs med Stan Getz är tämligen stor och ett par av dom är riktiga godingar inspelade i Sverige.
Den äldsta av singlarna, "Stan Getz: Swedish All Stars with Bengt Hallberg", är utgiven på Metronome i mars 1951 och innehåller, förutom Stan och Bengt Hallberg (endast 18 år här), musiker som basisten Gunnar Johansson och trumslagaren Kenneth Fagerlund. Denna kvartett-EP är riktigt avkopplande och skön där fyra låtar spelas, "S'cool boy", "Night and day", en helt fantastisk version av "I only have eyes for you" och "Ack, Värmeland du sköna". Här har låten dess rätta titel. När Getz spelar den i USA har den gamla folksången bytt landskap och kallas "Dear old Stockholm". Det här är en helt fantastisk liten EP som lyfter fram Getz i fronten, men där alla fyra spelar som en gjuten enhet och funkar fantastiskt ihop.
Om man byter ut Kenneth Fagerlund mot Anders Burman på trummor, varav den sistnämnde inte kom in i bandet förrän i sista ögonblicket, så får man sättningen på den andra EPn, "Cool Stan in cool Sweden", där
cool är nyckelordet som ska pusha den nya jazzen som blev Stans kännemärke, cool jazz. Denna skiva är en Karusellutgåva av ett par Jazz At The Philharmonic-inspelningar som gavs ut i flera volymer. Tyvärr har jag bara volym ett ännu. Inspelningarna är från 1955, gjorda i Europafilms studio en snöig decemberdag, strax efter att han kommit ut från sjukhuset, nykär och yster för man förmoda. Ändå är det en väldigt lugn och lite trevande Stan här som spelar "Without a song", som är en riktig tillbakalutande låt, samt "Indiana", som sitter väldigt bra och har skönt sväng med lysande pianosolo av Hallberg! Låtarna från denna singel finns också på en hel LP, "Stan Getz in Stockholm", som jag hoppas kunna hitta en dag!

78-varvsskivan är utgiven på Metronom och inspelad åter 1951, i Radiotjänsts studio, och där är Kenneth Fagerlund tillbaka på trummor på ena låten, "Prelude to a kiss" för att på den andra sidans "Night and day" bli ersatt av Jack Norén. Lyssna gärna på den magnifika inledningen i "Prelude to a kiss" där Bengt Hallberg spelar ett långt solo för att sen snyggt växla över till Getz som får fritt spelrum i melodin.
"Night and day" svänger skönt där Getz lyckas förvandla en rätt enformig Cole Porter-melodi till något helt nytt och spännande.

Detta är en trio skivor som visar på amerikanska jazzmusikers fascination av svenska musiker och som ger ett mycket spännande och avkopplande musikaliskt möte mellan två jazzvärldar. Framför allt så visar den upp en saxofonist som brottades med egna problem av olika slag, men som fick utlopp för sitt kunnande i studion med perfekta inspelningar som eftervärlden kan njuta av!

Självklart väljer jag en låt från varje skiva här. Från "Stan Getz: Swedish All Stars with Bengt Hallberg" blir det självklart klassikern, "Ack Värmeland du sköna". Från "Cool Stan in cool Sweden" "Without a song" och från 78-varvsskivan "Prelude to a kiss"!

Parisorkestern 1949

Under 50-talet var svensk jazz i sitt esse och började plötsligt bli gångbar utomlands. Jag har tidigare skrivit om Rolf Ericsons framgångar och Lars Gullin fick spela med dom största jazzmusikerna. Men mycket av detta grundlades 1949 när en elitorkester åkte till en jazzfestival i Paris och sopade mattan med världsstjärnorna. Allt startade när jazztidningen Estrad hade en tävling om dom bästa musikerna på varje instrument. Varje tidning som skrev om musik då skulle helst ha artiklar där läsarna fick jämföra sina favoritmusiker. Expressen hade sin tävling där dess elitorkester också spelade in plattor. Sen Estrads vinnare var utsedd så spelade dessa in skivor under namnet "Estrads elitorkester". Många av dessa inspelningar är svenska jazzklassiker som är lysande musik, vilket bevisas på denna skiva!

Men man beslutade också att åka till den internationella jazzfestivalen i Paris där storheter som Charlie Parker, Miles Davis och Sidney Bechet skulle spela. Hur skulle ett okänd band från lilla Sverige kunna hävda sig mot dessa amerikanska jättegiganter? Jo, genom att spela häftig jazz som funkade i alla läger. I publiken fanns jazzfans från alla stilar och Parker och Davis buades ut av dom som gillade Sidney Bechets mer dixielandorienterade jazz, som ansåg att bebop var för modernt, allt medan bebopfansen buade Bechets, i deras öron, stenåldersjazz. Parisorkestern däremot spelade jazz som alla gillade och gjorde därför sensationellt stor succé. Därefter spelades fler skivor in innan bandet upplöstes kort därefter och många av musikerna blev stora stjärnor både i Sverige och utomlands. Inte långt efter detta skulle även Charlie Parker själv dyka upp i Sverige och spela med flera av dessa svenska hjältar.

1984 gav skivbolaget Cupol ut denna fantastiska skiva bestående av inspelningar med både Estrads Elitorkester och det som sen blev Parisorkestern, som hade namn som Arne Domnérus, Gösta Törner, Carl-Henrik Norin, Åke Persson, Putte Wickman och Lars Gullin, samt Alice Babs som sångerska. Dessutom finns här inspelningar med de följande årens elitorkestrar, numera kallad Jazzkritikerorkestern.
Jag var lycklig att kunna hitta plattan på en second hand för ca 10 år sen för en billig peng och blev, när jag satte på den, mött av ett fantastisk sväng och en underbart mysig stämning! Gissa om jag blev ännu lyckligare av att hitta en hel stenkaka med Parisorkestern, spelandes "Idaho". Men om vi nu återgår till denna eminenta skiva, så rekommenderas "Undecided" starkt och Alice Babs lyckas sjunga låten minst lika bra som Ella Fitzgerald. För att inte tala om Alice Babs sköna tolkning på plattan av "Blue prelude" eller den häftiga "So far so good". Orkestern lyser stort i instrumentallåtar som "Body and soul" och ovan nämnda "Idaho", som finns i två tagningar. Detta är svensk jazz när den är som bäst. Här finns dom allra bästa namnen vid den tidpunkten samlade på en skiva och dom bjuder på genuin jazz som är helt fantastisk och har allt! Det är bara att lyssna, luta sig tillbaka och njuta av det som fick fransmännen att rata både Bird och Bechet.

Två spår har jag valt här, en med Alice Babs sjungandes "Undecided" och ett instrumentalnummer, "Idaho".

Rolf Ericson - en bortglömd svensk jazzlegend

När man talar om svenska jazzpersonligheter utomlands så är Lars Gullin, Åke Hasselgård och Alice Babs förstås dom som i första hand nämns. Men jag som då alltid vill lyfta fram dom lite bortglömda musikerna och artisterna tycker att man absolut inte ska glömma bort trumpetaren Rolf Ericson, som spelat med dom alla stora Duke Ellington, Woody Herman, Miles Davis, Chet Baker och Harry James. Han var inte rädd att blanda jazzstilar som synes. Sverige blev aldrig någon nation som anammade bebopstilen så jättemycket, Lars Gullin undantagen, även om det förstås gjordes jättefin bebopjazz även här. Men det blev inte så stort hos massan på samma sätt som när Thore Ehrling och Saymour Österwall dominerade storbandsgenren på 40-talet. Det blev en amerikansk företeelse främst och därför hamnade Rolf Ericsons framgångar i USA lite i skymundan när han tillsammans med ett gäng amerikanska musiker gjorde helt fantastisk bop i mitten av 50-talet.

Rolf Ericson bodde i USA under 40-talets andra hälft och kom tillbaka, men flyttade en andra vända till USA 1952. I september 1956 var han hemma igen med pianisten Freddie Redd, bassisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris, och spelade in flera låtar med svenska musiker, som Åke Persson,

trumbon och Hacke Björksten, tenorsaxofon. Tre dar senare åkte Ericson, Potter, Redd och Harris tillbaka och spelade i en helamerikansk kvintett som Rolf ledde med en annan trumpetare med svenska kontakter, Benny Bailey, som senare skulle bo en tid i Sverige och spela med i Harry Arnolds och Quincy Jones gemensamma band.
Denna kvintett spelade också in en hel del låtar och allt detta finns utgivet på ett gäng lysande skivor, i detta fall då utgåvor på Metronome.

Jazz på fullängds-LP är förstås riktigt roligt att hitta, men jag gillar också att hitta såna här små EP-skivor från 50-talet med riktigt fin jazz på. Dom här Rolf Ericsoninspelningarna med Freddie Redd och hans trio hittade jag för några år sen på en stor bords-second hand som anordnas varje månad på Tonhallen här i Sundsvall. Hur glad blir man inte efter att ha hittat, i bästa fall, diverse loppisskivor som kan vara småkul några månader i rad och till sist gå förbi en man som har så här fina jazz-EPs i en skivhög för en tia styck?

Skiva ett är gjord i Sverige under benämningen Tommy Potter sextett och innehåller just dom musiker jag nämnde ovan, samt Stig Gabrielsson på barytonsaxofon. Här spelar dom dom sköna och snabba låtarna "The Imp" och "T.N.T".
Skiva två är med Rolf Erikcson sextet där Gabrielsson är utbytt mot Erik Nordström, tenorsaxofon. Här kan jag rekommendera Rolf Ericsons egen låt
"Punsch", som är en hyllning till Ericsons favoritdrink. Här är en riktigt fin och häftig melodi med blåset i fin form! Baksidan på skivan heter "Number five"
Skiva nummer tre och fyra är utgiven i USA under namnet Rolf Ericson - Benny Bailey Quintet och på den första skivan, den rosa, är låtarna "What is this thing called love" och "Guessin'", där den svala och avkopplande första låten är en kanonhöjdare.
Den fjärde, blå, skivan har låtarna "Duo" och "Ohio", med Benny Bailey spelandes fint med sordin på trumpeten i "Duo". Det är riktigt bra samspel mellan trumpetarna här.

Vill ni läsa mer om dessa skivor kan ni läsa dessa artiklar från jazzbloggen FW Rare Jazz Vinyl Collector:
http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52639383946/great-stuff-from-ericson-bailey-another-rolf

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52166248809/rolf-ericson-benny-bailey-and-3-other-cats-this

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/53011287413/punsch-anyone-maybe-my-favourite-ericson-ep-mep

På 60-talet försökte Rolf sig på att flytta hem och starta eget storband, men blev motarbetad av musiker och flyttade besviket till Tyskland i flera år där han hann spela ännu en gång med både Duke Ellington och Alice Babs, innan han på 90-talet flyttade hem för gått och dog 1997.
Rolf Ericson fick alltså aldrig nåt riktigt genombrott a la Lars Gullin i Sverige, men var ett stort namn i jazzkretsarna i USA och dom stora namnen ville ha med honom. Kanske var han för bra för den svenska jazzen eller så var det ett bevis svensk jazz hade en bra bit till samma standard som den amerikanska värld man försökte nå upp till.

Det var verkligen inte lätt att hitta låtar från dessa skivor, men jag lyckades i alla fall hitta Tommy Potter sextet med "The Imp".