Rolf Ericson - en bortglömd svensk jazzlegend

När man talar om svenska jazzpersonligheter utomlands så är Lars Gullin, Åke Hasselgård och Alice Babs förstås dom som i första hand nämns. Men jag som då alltid vill lyfta fram dom lite bortglömda musikerna och artisterna tycker att man absolut inte ska glömma bort trumpetaren Rolf Ericson, som spelat med dom alla stora Duke Ellington, Woody Herman, Miles Davis, Chet Baker och Harry James. Han var inte rädd att blanda jazzstilar som synes. Sverige blev aldrig någon nation som anammade bebopstilen så jättemycket, Lars Gullin undantagen, även om det förstås gjordes jättefin bebopjazz även här. Men det blev inte så stort hos massan på samma sätt som när Thore Ehrling och Saymour Österwall dominerade storbandsgenren på 40-talet. Det blev en amerikansk företeelse främst och därför hamnade Rolf Ericsons framgångar i USA lite i skymundan när han tillsammans med ett gäng amerikanska musiker gjorde helt fantastisk bop i mitten av 50-talet.

Rolf Ericson bodde i USA under 40-talets andra hälft och kom tillbaka, men flyttade en andra vända till USA 1952. I september 1956 var han hemma igen med pianisten Freddie Redd, bassisten Tommy Potter och trumslagaren Joe Harris, och spelade in flera låtar med svenska musiker, som Åke Persson,

trumbon och Hacke Björksten, tenorsaxofon. Tre dar senare åkte Ericson, Potter, Redd och Harris tillbaka och spelade i en helamerikansk kvintett som Rolf ledde med en annan trumpetare med svenska kontakter, Benny Bailey, som senare skulle bo en tid i Sverige och spela med i Harry Arnolds och Quincy Jones gemensamma band.
Denna kvintett spelade också in en hel del låtar och allt detta finns utgivet på ett gäng lysande skivor, i detta fall då utgåvor på Metronome.

Jazz på fullängds-LP är förstås riktigt roligt att hitta, men jag gillar också att hitta såna här små EP-skivor från 50-talet med riktigt fin jazz på. Dom här Rolf Ericsoninspelningarna med Freddie Redd och hans trio hittade jag för några år sen på en stor bords-second hand som anordnas varje månad på Tonhallen här i Sundsvall. Hur glad blir man inte efter att ha hittat, i bästa fall, diverse loppisskivor som kan vara småkul några månader i rad och till sist gå förbi en man som har så här fina jazz-EPs i en skivhög för en tia styck?

Skiva ett är gjord i Sverige under benämningen Tommy Potter sextett och innehåller just dom musiker jag nämnde ovan, samt Stig Gabrielsson på barytonsaxofon. Här spelar dom dom sköna och snabba låtarna "The Imp" och "T.N.T".
Skiva två är med Rolf Erikcson sextet där Gabrielsson är utbytt mot Erik Nordström, tenorsaxofon. Här kan jag rekommendera Rolf Ericsons egen låt
"Punsch", som är en hyllning till Ericsons favoritdrink. Här är en riktigt fin och häftig melodi med blåset i fin form! Baksidan på skivan heter "Number five"
Skiva nummer tre och fyra är utgiven i USA under namnet Rolf Ericson - Benny Bailey Quintet och på den första skivan, den rosa, är låtarna "What is this thing called love" och "Guessin'", där den svala och avkopplande första låten är en kanonhöjdare.
Den fjärde, blå, skivan har låtarna "Duo" och "Ohio", med Benny Bailey spelandes fint med sordin på trumpeten i "Duo". Det är riktigt bra samspel mellan trumpetarna här.

Vill ni läsa mer om dessa skivor kan ni läsa dessa artiklar från jazzbloggen FW Rare Jazz Vinyl Collector:
http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52639383946/great-stuff-from-ericson-bailey-another-rolf

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/52166248809/rolf-ericson-benny-bailey-and-3-other-cats-this

http://www.fwrarejazzvinylcollector.com/post/53011287413/punsch-anyone-maybe-my-favourite-ericson-ep-mep

På 60-talet försökte Rolf sig på att flytta hem och starta eget storband, men blev motarbetad av musiker och flyttade besviket till Tyskland i flera år där han hann spela ännu en gång med både Duke Ellington och Alice Babs, innan han på 90-talet flyttade hem för gått och dog 1997.
Rolf Ericson fick alltså aldrig nåt riktigt genombrott a la Lars Gullin i Sverige, men var ett stort namn i jazzkretsarna i USA och dom stora namnen ville ha med honom. Kanske var han för bra för den svenska jazzen eller så var det ett bevis svensk jazz hade en bra bit till samma standard som den amerikanska värld man försökte nå upp till.

Det var verkligen inte lätt att hitta låtar från dessa skivor, men jag lyckades i alla fall hitta Tommy Potter sextet med "The Imp".