Kultstämplat: Ett gäng märkliga skivomslag!

Den här kategorin har ju aldrig egentligen varit till för att skriva om skivomslag. Det finns det andra som har gjort i historien och varit framgångsrika på det, som Herr Dryck. Numera så sysslar han inte så mycket med gamla skivomslag längre och hans blogg är sen länge borta, men likväl har Kultstämplat istället fortsatt vara en plats där märkliga skivkoncept och utgåvor ibland granskas.
     Men när ett antal skivor med minst sagt varierande resultat vad gäller omslagen gratis plötsligt ramlar ner i knät på en så är det svårt att inte göra ett undantag. Gamla dansband och religiösa skivor brukar ju stundtals ha lite annorlunda skivomslag. Så här kommer ett gäng skivor där jag inte skriver alls om innehållet på skivorna, utan där det är utsidan som synas. Och nej, det är inte någon knock på just religiös musik bara för att den musiken är i majoritet här. Håll till godo!

Templets Sångare Och Musikanter Från Frälsningsarmén - Templet i Stockholm - Tror du...?
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Festival

Religiösa skivor har inte stenhårda krav vad gäller säljande gruppnamn, och det kommer än värre exempel på det längre ner. 
     Nå, I Eskilstuna står "Guds hand", en välkänd staty av Carl Milles skapad mellan åren 1949-53. Så långt är allt gott och väl. Att däremot använda den i ett skivomslag fotograferad i grodperspektiv är väl kanske inte den allra bästa idén, även om det är en religiös skapelse. Jösses, karln ser ju ut som om han ska trilla ner vilken minut som helst. 1975 var dessutom konsten att klippa ut en sak från en bild och sätta in den i en annan rätt outvecklat och det brukar se väldigt hemskt ut och detta är inget undantag.  Speciellt när Guds sken från himlen är ritad med krita. Jag tror den nakna individen medan han står där och svajar på handen tittar upp och undrar:
"Vad i hela friden är detta?! Jag trodde paradiset skulle se mer lockande ut..."    

Evangelii-Teamet Värnamo - Jag är frijord
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Cymbal

En gång tidigare så tog jag upp om en skiva med Jan Sparring där fotografen hade försökt så hårt med att få ett så utspejsat foto som möjligt till omslaget att man inte såg ett nickel av bandet. Det är ännu en av mina favoriter i kategorin konstiga skivomslag. Den här kan väl ses som lite närbesläktad till den. Någon på skivbolaget Cymbal tyckte det var en bra idé att lansera Evangelii-teamet Värnamo (japp, med två I:n) med en svartvit bild som är så överskuggad och stark att man inte se ett dyft av medlemmarna. Det är som när man ska kopiera något i en kopieringsmaskin och den enda färg som inte tagit slut är en alldeles för stark patron med svart. 
"Jo men detta är ju en riktigt häftig effekt! Jösses, vad impade folk kommer att bli!", tänker konstnären bakom mästerverket. Undra om inte han också är frigjord, från sunt förnuft...?!

Mats Rådberg & Rankarna - Familjens svarta får
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Marianne Records

Japp, vi snackar Bert Karlssons skivbolag och då måste det ju vara ett väldigt speciellt skivomslag. Det gick alltså inte att ha en normal och bra grupp bild på Mats Rådberg och hans band. Bert Karlsson tyckte väl att det var en för vanlig bild och att det behövdes det där lilla tokroliga extra. Man låter någon hemslöjdare snickra ihop ett svart får i verkstan och ställer den missbildade skapelsen längst ner i hörnet på omslaget.
     Men nu har ju någon tillverkat denna och då måste den få visas upp i all sin glans någonstans också. Alltså får hela baksidan prydas av den här märkliga tingesten, som istället för ett får mer liknar en hackspett som av misstag druckit en hel flaska hårväxtsmedel. Fast nog kan man då på ett sätt se den som omslagets svarta får, eller svarta hackspett, hur man nu vill se det..

Ingvar Nilsson, Nicko Jonzon, Ing-Lis Carlsson, Märta Ekström -
Det sker igen...
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: IBRA

Det finns många frågor kring detta omslag som poppar upp i huvudet.
1) Varför i hela friden kunde man inte hitta på ett riktigt gruppnamn? Jag förstår att skivan inte är menad att vinna grammisar och guldskivor direkt, men det är likväl ett väldigt otympligt och klumpigt bandnamn att skriva ut.
2) Varför ser Ing-Lis eller Märta ut som en elak skollärarinna som just är på väg att skälla ut sin elever vid en friluftsdag? 
3) Tog dom bara första bästa instrument och gick ut i skogen en höstdag? En stor bongotrumma och en cymbal, var det bästa killarna kunde hitta? 
4) På vilket sätt tillför mikrofonstativet till något vettigt för bilden? Eller spelades skivan in mitt ute i naturen, med dessa instrument? 
Svaren gissar jag att vi aldrig lär få, men detta är väl en av musikvärldens små mysterier som får dom små grå att jobba, antar jag...

Börge, Lasse & Peggy - Med andra ord
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Signatur

Jag antar att "Börge, Lasse & Peggy" är ett mildare namn än dom ovanför. Kan man komma undan med "Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid" (pre-ABBA) så funkar väl detta också.
     Det här omslaget ser lite fattig ut. Medlemmarna är satta i ett sandtag med sina gitarrer och istället för att ta dom till ett riktigt stor sandområde så har man blurrat utkanterna av bilderna och satt medlemmarna långt bort för att få rätta ökenkänslan. Alla sätt är bra utom dom dyra antar jag...
"Wow, sand och stenar. Vilka häftiga effekter och bandet i mitten!"
Jag vet inte om jag håller med. Med andra ord är detta ett riktigt öken-spelning!

Gospel Four - Aldrig glömmer jag den d'an
Utgivningsår: 1969
Skivbolag: Teamton

Ett omslag, så många tankar. Det ska väl se ut som om någon tittar bakom buskaget, där sju personer står och poserar av okänd anledning. Varför man då inte har gått en bit bort och fotat bakom några grenar, istället för att som nu fult blurrat bilderna runt om, är lika oklart.
     Jag ska även här uppehålla mig vid namnet. Gospel Four? Ska vi likt Fem Myror räkna antalet individer? 1-2-3-4-5-6-7! 
"Ja men", säger någon, "ser du inte att Sten Johnson och Hans Carléns orkester är med?"
Jaha, fyra medlemmar och en Sten Johnson betyder att Hans Carléns orkester är lika med två personer. OK, Suzzies Orkester var som mest tre medlemmar, men jag betvivlar ändå att detta är vad som menas i det här fallet. Polisongerna på den flinande mannen tvåa från höger är också riktigt spännande, apropå ingenting...

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner

Arne Domnérus Nontett - Bröst-toner
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: Four Leaf Clover Records
Betyg: 3/5
Den här plattan var väldigt svår att sätta betyg på. Den har en stor klump i början som är väldigt svårt att komma förbi, men därefter så blir den avsevärt bättre. 
     Men vi börjar med elefanten i rummet, skivomslaget! Vad är detta!? Hade det inte varit för att musiken ändå är seriös så hade den hamnat i Kultstämplat. Dessutom är skivomslag inte den kategorins huvudmål. Men vi ser en gigantisk tröjlös man med en pillemarisk blick vars bröstkorg har pumpats upp till absurdum av en mycket mindre livrädd saxofonist. Ser man på tecknarstilen hade man kunnat tro att det var Don Martin i MAD som hade gjort bilden. Jösses, vad är budskapet här? Att musikalisk doping inte är ofarligare än atletisk? Helt klart en av dom mest märkliga och bisarra omslagen jag har sett på en jazzplatta någonsin, för det intressanta är att bildens skämtsamma stil inte alls överensstämmer med musikens karaktär.

Då går vi över till det väsentliga och det svårare, musiken. I nonetten finns kända svenska jazznamn som Bengt Hallberg, Georg Riedel, Rune Gustafsson, Jan Allan och Egil Johansen. Plattan är uppdelad i två delar. Dels sida A som upptas till största del av fyra små av Georg Riedel komponerade stycken som samlade kallas "Bilder från Norden". Sen är det sida B som är mer normala jazzstycken, där en av mig efterlängtad klassiker finns med, temat till "Karl-Bertil Jonssons julafton" med Domnérus saxofon! 
     Först av allt finns också en minst sagt udda sak, en jazzversion av vår nationalsång "Du gamla du fria". Att göra denna version är modigt så klart och det hade kunnat bli riktigt bra. Men den spretar enormt där en marscherande melodi i inledningen övergår i en sorts latinstil och sen i små delar vanlig jazzstil och däremellan gud vet vad. 
     Också då "Bilder i Norden", som är något för modern och udda för min rätt konventionella jazzsmak, med ett undantag, den avslutande balladen med den något udda titeln "Stillhetens metafor", som är helt OK. Jo, sida A drar ner betyget väldigt mycket för mig. B-sidan däremot är riktigt bra med Gunnar Svenssons klassiker "Dodgin'" och en galant ballad kallad "My wild irish rose". 

Det är alltså en platta som spretar något och som man inte vet om man ska gilla eller tycka den är för modern, om man ska se det som ett skämt eller om det är seriöst eller vad man ska tycka egentligen. Men jag friar hellre än fäller. Omslaget är i sig kultstämplat, Karl-Bertil-temat är riktigt bra att ha hittat och sida B har flera riktigt bra ögonblick så jag ger en ,väldigt tveksam förvisso men dock, tumme upp och godkänt. Men oavsett så blir plattan kvar, eftersom det här kultdumma omslaget inte går att lämna bort!

Kultstämplat: Karlstad-Örjans - Det sa bara klick

Karlstad-Örjans - Det sa bara klick
Utgivningsår: 1976 
Skivbolag: Tyfon
B-sida: Silvia
70-talets dansband är ju ett kapitel för sig och även om det inte har det allra bästa ryktet så tycker jag personligen att allt faktiskt inte är uselt. Men det finns förstås mycket som väcker vissa frågetecken. Jag har dock inte tagit upp så mycket om det, dom är ju ändå barn av sin tid om man säger så. Men så finns det också vissa som är klart mer komisk än bra. Både Säwes, Drifters och Vikingarna har ju förekommit på bloggen och nu är det dags för Karlstad-Örjans. Gruppen har ju blivit lite av ett klassiskt namn inom genren dansband från 70-talet, även om det inte är så många som känner till några låtar av dom utan minns främst deras färgglada och spännande klädsel. Men loppisbackarna har förstås en hel del plattor för den som vill friska upp minnet. 

Här gäller det då en singel med ett intressant koncept. Man hade 1976 snappat upp att ett visst känt par skulle gifta sig, kung Carl-Gustaf och Silvia Sommerladt. Här såg man en stor chans till publicitet! Dom flesta känner väl till vid det här laget bakgrunden till kungen och drottningens möte, att dom möttes på OS i München 1972 och att kungen beskrev det som att "Det sa bara klick!". Det gav Peter Himmelstrand en idé att skriva en låt med just den titeln. Det är ju lätt att tro när man ser singeln att kungaparet har något med låten och texten att göra, men icke:
"Det sa bara klick! Sen har det fortsatt att klicka hela tiden, med en enda blick."
Så sött! Texten och låten är väl egentligen en rätt normal dansbandsdänga för tiden, men det är något med låten och hela kungainramningen som gör det hela extra pinsamt. När Sveriges konung ska gifta sig och landet ska få en ny drottning så kanske inte en glad och überklämkäck dansbandslåt är det första som man tänker på. Man har verkligen gått all in här, med en stor bild på kungen och drottningen på singelframsidan, givetvis med guldfärgad ram runt om, samt med en rätt seg, instrumental B-sida som förstås heter "Silvia". Kungaparet möttes alltså på OS, inte på en danslokal i Karlstad. 

Singelomslaget, ja. Den är ju alltså ett egen historia, det vet alla som har sett omslaget till Karlstad-Örjans platta. Bilden på kungaparet vilar ovanpå en minst sagt uselt fotograferad bild över Stockholm och slottet. Albumomslaget är snäppet värre, som kan ses i klippet nedan! Och för att ingen ska vara orolig så har man på baksidan förvarnat med följande text:
"Enligt ÖB beslut har spridningsgranskning utförts."
Jag gissar att det är en säkerhetsåtgärd om man inte skulle lyckas se vilken stad som är på den horribla bilden...

Kultstämplat: Tommy Körberg sjunger Birger Sjöberg (IRT-System-utgåvan)

Tommy Körberg sjunger Birger Sjöberg 
Utgivningsår: 1973 (i original)
Skivbolag: Sonet
En rätt udda skiva nu i "Kultstämplat" där jag mer undrar hur dom som tryckte detta skivomslag egentligen tänkte. Skivan i sig är säkert jättebra, Tommy Körberg sjungandes Birger Sjöberg låter inte helt fel! Nå, Birger Sjöberg är stor i hemstaden Vänersborg, låt oss fastslå det. Det insåg också lika Vänersborgsbaserade företaget IRT-Systems och betalade för rättigheten att ge ut Tommy Körbergs platta "Tommy Körberg sjunger Birger Sjöberg" från 1973 som en reklam/presentskiva och ge ut den med nytt eget omslag. Körbergs originalskiva är från 1973, när IRT-utgivningen är gjord framgår dock inte. Sen är ju tajming A och O såna här gånger.

För hur för hur stor i sin hemstad diktaren Birger Sjöberg än var så var detta inte en klockren idé. Att ge ut en skiva med kolsvart skivomslag som det står "Merry christmas" på (vilket inte heller får folk att direkt unisont vråla GOD JUL) och som innehåller riktiga julklassiker som "Frida i vårstädningen" och "Släpp fångarne loss det är vår" låter inte som ett av världens bästa reklamidéer. Alla som har sett Hasse & Tages film "Släpp fångarne loss" minns kanske att det inte direkt var renen Rudolf med röda mulen som Tage Danielsson och Lena Nyman red på.

Eller vad sägs om titlar som "Svartsjukans demon" eller "Bleka dödens minut", får ni inte toklängtan efter juleljus, gran och bjällerklang av det? Så hur innovativt och nyskapande det än är att hoppa över de mest traditionella och uttjatade julsakerna på skivan så vet jag inte om våra mest älskade vårvisor eller diverse dystopiska sorgevisor var det som IRT-Systems kunder förväntade sig när det står "Merry christmas" högst upp.

Kultstämplat: Jan Sparring - Med Jan Sparring i parken

Normalt sett brukar jag inte analysera enbart skivomslag, Herr Dryck gör det mästerligt på sin blogg "Katastrofala skivomslag" istället. Jag föredrar att granska märkliga skivkoncept istället i "Kultstämplat". Men det finns gånger då man dyker på ett exemplar av ett omslag som är så katastrofalt att man bara måste stanna upp och fundera. Som den här skivan med Jan Sparring, som jag köpte nyligen enbart för detta komiska och horribla omslag, där jag bara undrar: Exakt HUR tänkte man här???

Det är det religiösa 70-talet och Jan Sparring ska släppa en liveplatta och jag antar att han, eller vem som nu ligger bakom hans skivomslag, fick någon idé om att göra ett sånt cool och i religiösa kretsar nyskapande omslag som möjligt som lockar en ny publik. Trots allt brukar religiösa skivomslag vara tämligen stereotypa med grå gruppfoton i finkläder där man ler så brett man kan, eventuellt med ett instrument i knät. Så någon går nu fram till en fotograf och säger:
"Ta din absolut sämsta bild någonsin! Gör den så otroligt överexponerad och katastrofal så man inte ser vilka som är på scenen!"
Någon annan får idén:
"Ja! Sen vänder vi på skivan och gör framsidan till baksida!"
Den här bilden till Sparrings skiva "Med Jan Sparring i parken" är nog bland det sämsta jag har sett. Det ser ut som någon haschpåverkad fotograf, alternativt någon från de synskadade fotografernas riksförbund, tagit bilden och sen ska vi nu försöka lista ut vem på scenen som är Jan Sparring, eller om det ens är han och hans anhang som är på scenen. Vem vet, dom kanske gick till en Deep Purple-konsert och tog bilden för säkerhets skull. Sen när skivbolaget Prim får ett provex av skivan på sitt skrivbord säger VDn:
"Det är bara ett problem, man ser inte riktigt vilka som spelar..."
Skivans skapare suckar och säger:
"Ja, men vi skohornar väl in en bild på Janne och hans medhjälpare någonstans då..."
"Bra idé! Det köper kidsen! Då ger vi ut den!"

Jag kan sträcka mig så långt som att detta nog är en av de sämsta omslagen i min samling. Ett bevis på att musik, märklig konst och stor humor är något man kommer långt med... eller kanske inte.

Kultstämplat: Här vare' gammeltjo

Tillåt mig att presentera en liten udda sak här. Ibland får man sina infall som samlare. Skivan här är inköpt för en väldigt billig peng av en enda anledning, och för en gångs skull har det inte något med musiken att göra. Musiken på plattan är inte alls min påse, gammeldans med Sone Banger, Norrlandspojkarna och Alta Dragspelsklubb. Däremot är det givetvis bra med bevarare av denna gamla musiksort.

Däremot fastnade jag för skivomslaget och endast för det tyckte jag att det var kul att ha den. Någon sorts satir var det absolut från skivbolaget Marilla att på omslaget till en normalt seriöst utgiven skiva med dragspel har en bild på en av de personer som hatat instrumentet mest i landet, Sten Broman, bara för att driva med karln. För er som inte har koll på detta kan jag berätta att bakgrunden är denna:
Sten Broman var en legendarisk, udda och karismatisk TV-person som var programledare under 16 år på 60- och 70-talet för Sveriges största frågesport i TV om klassisk musik, "Kontrapunkt". Men han hade en sak som han störde sig på mer än något annat inom svensk musik: Han hatade dragspel och dragspelsmusik! Och bara för att vrida om kniven ännu mer så har layoutmannen här, en T. Åberg, valt att teckna honom spelandes dragspelsmusik, förvisso nästan löjligt oproportionerligt stor, medan ett ungt par dansar tryckare. Detta omslag är kult, men det är också ett ljuvligt och roligt satiriskt omslag från forna dar där ingen egentligen begriper varför man valt denna satir just här, men där det ändå funkar så bra!

Red Norvo Trio - Red Norvo Trio

Den här skivan har ni kunnat läsa lite grann om redan, om ni har plöjt igenom avdelningen "Vad gillar jag?" ovan, men eftersom jag nu firar 30 år som skivsamlare så tycker jag att den ändå förtjänar en speciell plats. Detta trots att det inte är den allra bästa i min jazzsamling. Missförstå mig inte, det är en bra platta, men det finns mycket här som skulle kunna fyllas på för att göra den vassare.
     Detta är kanske ingen skiva från mina allra tidigaste skivköpsår, men det är likväl den första i sitt slag, nämligen min allra första egna jazzplatta, som jag köpte 1991 på Fyndlagret i Sundsvall. Då låg second hand butiken på Södra Järnvägsgatan här i Sundsvall och jag bodde bara ett stenkast ovanför så jag hade rekordnära dit. Så en lördag gick jag dit och såg en jazzplatta för 10 kronor utgiven på 60-talet som såg väldigt intressant ut, Red Norvo Trio. Vibrafonisten Red Norvo hade jag hört låtar med på "Smokerings" i radio, fast då främst i storbandsfacket. Jag fick då för mig att jag absolut ville ha den här skivan och att det vore kul att äga jazzplattor, inte bara kopiera dom på kassett från min kompis Otto Ratz, och köpte den. Jag vet, jag hade älskat jazz i drygt fem år och först nu förstått att det var roligare att äga skivorna, men jag försvarar mig med att jag var tämligen snål som ung.

Red Norvo är annars en musiker jag har blandade åsikter om. Som swingvibrafonist med eget storband är han helt OK och en riktigt bra sådan. Däremot finns det ännu starkare i genren och när han dessutom på flera inspelningar envisas med att ersätta vibrafonen med den inom jazzen mycket ovanligare xylofonen så har jag allt mer svårt för honom. Xylofonen, med sina träplattor, gör att jazzen plötsligt får en mer hawaii-liknande stämning som jag inte alls tycker passar i swingsammanhang.

På den här skivan, vars inspelningar är gjorda 1950, så spelar han dock vibrafon, tillsammans med gitarristen Tal Farlow och basisten Charlie Mingus. Denna trio har med sin lite udda sättning vuxit med åren till en speciellt uppskattad trio i jazzsammanhang. Det problem jag har är att även om trion spelar ett antal riktigt fina och avkopplande swinglåtar så känner jag att en hel platta med denna sättning inte riktigt håller utan jag sitter och med jämna mellanrum och längtar åtminstone efter ett piano.
     Sen måste jag säga att denna skiva utgiven på Rondo-Lette har nog kanske en av jazzhistoriens mer fulare och märkligare skivomslag, som med en tumnagel missar en plats i Kultstämplat-facket. Vem var det på Rondo-Lette som kom på idén att denna swing i det väldigt lilla formatet skulle bäst illustreras av en uppstoppad stork som i näbben har en påse med tre plastdockor föreställandes bäbisar??? Om idén är att detta är en platta som är mer passande att göra barn till så skeptar jag kanske lite grann. Men det beror väl på vad man har för romantiska vanor, antar jag...

Men tillbaka till musiken, i lagom dos så är detta riktigt snyggt och vackert och inledande "Blue room" och "September song" är två av spåren som lyser bäst. Men hur mycket eller lite jag lyssnar på skivan är oväsentligt, den har ändå för alltid en viktig plats i min samling, som min allra första egna jazzplatta. Och om man gillar denna sättning så finns det bra många fler inspelningar utgivna med denna trio, även i modernare utgåvor! Så luta er tillbaka och låter er gungas av Red Norvo Trio och en av plattans finare spår, "September song".

Earth, Wind & Fire - I am (Hyllning till Maurice White)

Åter igen, det är tydligen ingen hejd just nu, en skiva till som är kopplad till en fantastisk artists död! Jag fick faktiskt en mindre chock när jag såg att Maurice White, ledaren, producenten, sångaren och grundaren av en av de bästa soul- och funkbanden i historien, Earth, Wind & Fire, hade dött, 74 år, efter en lång tids sjukdom. Jag skrev ju om mästerverket "All 'n all" i april förra året och jag tycker det passar att hylla en soulkung med ett annat mästerverk från hans grupp. Maurice White har beskrivits som en rätt tuff person att jobba med som skulle ha saker gjorda som han ville det. Philip Bailey har sagt  i en intervju jag hörde att han egentligen ville sjunga mer snabba låtar, men White ville att han skulle hålla sig till balladerna med sin falsettröst. Men det krävs en tuff person för att vara ett geni i musikbranschen och White kunde funkmusiken på sina fem fingrar! Som producent var han fenomenal med det fantastiska blåset och tillbakalutande ljudbilden som ändå svängde enormt. Som sångare var han riktigt bra till de snabbare discofierade funklåtarna och melodierna var lysande. Sen fanns det förstås stunder då bandet sviktade, inte minst efter 90-talet då låtarna inte riktigt var lika starka. Men en sån kung på att få ett band att låta så gungande och ösigt med sitt blås finns det få av idag och jag rekommenderar starkt en av bandets senaste låtar, "My promise", som är en tillbakagång till den funk som bandet var känd för! En sak är säker: Maurice White kommer att vara MYCKET saknad idag!

Jag hade alltså tänkt och skriva om uppföljaren till monstersäljaren "All 'n all", "I am", en platta som öser på i samma stil som föregångaren och som har producerat minst lika mycket klassiker, eller vad sägs om den sugande balladen "After the love has gone", där Philip Bailey är lysande i refrängen. En lika stor klassiker är "Boogie Wonderland", en låt jag tyckte var lite löjlig och inte alls var förtjust i först, men som med mitt gryende intresse för 70-talets musik vuxit kraftigt till en av discogenrens bästa hits! Men så finns här förstås en av deras allra skönaste klassiker, "In the stone", alltså TV-serien "Lorrys" signatur för er som letar i minnet just nu.
     Missa inte heller funkkaskaderna "Can't let go" och "Let your feelings show" eller den mjukt gungande "Star". Min favorit av de låtar som inte är singlar är den enormt häftiga instrumentala "Rock that!"! Här sitter man och gungar nästan hela skivan igenom, för detta är en av genrens funkigaste plattor! Det enda som gör

att jag trots allt kanske lite håller "All 'n all" lite högre är att den är lite mer improviserande och fantasifull och denna lite mer tillrättalagd där man vet precis vad skivköparna vill ha. Men låtarna är så otroligt snyggt gjorda att jag ändå mer eller mindre sätter "I am" i nästan samma paritet som föregångaren.
Som vanligt när man skriver om Earth, Wind & Fires plattor så kan man inte heller utelämna deras fantastiska skivomslag och "I am" är inget undantag. Kolla till exempel på det enormt snygga mittuppslaget, som vanligt fylld med mystiska tecken och en enormt häftig teckning på bandet. Det bästa sättet att få med det mesta av mittuppslaget är att publicera denna bild från min hyllning till Maurice White på min Youtube-kanal (gå gärna in dit också om ni vill se hela min nuvarande samling av av Earth, Wind & Fire-plattor).
"I am" är ett stort bevis på att Earth, Wind & Fire låg en bra bit före sina konkurrenter i funkfacket, med en egen och dominerande stil och med underbar stämsång som man inte hittar på många andra ställen. Maurice White var en legend inom soul och funk och hans musik och bidrag till musikvärlden kommer att fortsätta att spelas och njutas av en lång tid framöver! Nu får han till sist vila i sitt "Boogie Wonderland"!

Hela tre låtar tycker jag vi kan hylla Maurice White med, dels singeln "In the stone" i en skön liveupptagning, dels "Rock that!" och till sist samma live upptagning, fast nu med "After the love has gone"! Tack för allt gung, Maurice!

Orchester Kay Webb - Hammond hits à gogo

Jag kände för kultstämplare till. Jag har inte visat så mycket skivor som är kultstämplade på grund av ett märkligt skivomslag utan mer av skivinspelningar som varit märkliga. Mycket av det är för att inte allt för mycket klampa in på Herr Drycks område som med sina lysande "Katastrofala skivomslag" trots allt är mästaren på området. Jag vet inte om den här förekommit på Herr Drycks blogg, men den är ändå så märklig att den tål att visas igen.
Jag är ju då, bland mycket annat, också en samlare på hammondskivor av alla de slag, om det så är jazz och blues med Jimmy Smith eller easy listening med Nils Tibor, okända tyskar och Arvid Sundin. Ljudet av en äkta hammondorgel är bland det mysigaste och mest avkopplande som finns!
På många hammondskivor står det Orchester Kay Webb och dessa innehåller nästan alltid kollage av 3-4 olika låtar som man tolkar med en mindre orkester och hammondorgel. Lite töntigt ljud, men skönt och vilsamt för örat. Kay Webb är dock en pseudonym för den tyske orkesterledaren Frank Valdor, som efter James Last och Bert Kampaert nästan är en kung av tysk easy listening. Normalt är detta sån musik som jag inte ens tar med tång ens, men med en hammondorgel längst fram så köper oftast även jag det.

Den här skivan är nu inte med för dess musikaliska skapelse främst, även om det är en bra hammondskiva. Tyvärr är det ibland mer orkester än orgel, vilket jag inte alltid är så förtjust i för det är inte den allra bästa orkestern, men den har ändå en kul charm och flera höjdpunkter, bland annat den sköna mixen av hammondorgel och flöjt som förekommer titt som tätt.

Men skivomslaget, jag undrar bara HUR man tänkte här?! Normala Frank Valdor-omslag innehåller en bild på orkesterledaren själv med uppknäppt skjorta och ett tiotal lagom lättklädda tjejer omkring honom. Men Kay Webb-plattorna innehåller ingen bild på orkesterledaren själv, utan här har man valt ett blont bombnedslag som man klätt av helt naken och målat diverse saker på henne. På brösten har man målat två bomber som är på väg att explodera, en dansande man pryder magen, medan man sen neråt har målat blå vågor neråt låren och avslutat med att färga hela vänsterbenet blågrått, som om hon hade någon sjukdom och benet skulle behöva amputeras eller nåt. OK, flummig konst hör lite decenniet till. Dessutom försökte man under 70-talet med mängder av metoder på lågbudgetskivorna att sälja med hjälp av lättklädda tjejer, men den här måste vara en av de mer underligare omslagen jag har sett i genren! Hur gick samtalen till på skivbolaget? Hur mycket hade man druckit under planeringsmötena? Och hur lång tid tog det att måla tjejen? 70-talet var på många sätt en märklig tid...

Earth, Wind & Fire - All 'n all

En stor del av skivsamlandet har alltid varit skivomslaget och den konstart det trots allt det är att hitta ett lagom säljande och fyndigt omslag som man ska minnas till en skiva med 10-12 låtar med kanonmusik.
Så även jag. Skivomslag är en vetenskap för sig och allra bäst är förstås när omslaget är till en platta som är en helt perfekt musikalisk skapelse också. Då är plattan en fulländad platta på alla sätt och vis, både för ögon och öra. Under 70-talet var detta kanske inte allt för lätt och många av dom mest kultstämplade och sämsta skivomslagen kommer från detta decennium, titta bara på bloggen "Katastrofala omslag", vars länk ni hittar i länklistan nedanför. Men så finns det klara undantag också och ett av dom som verkligen är riktigt smaskigt ögon- och örongodis är Earth, Wind & Fires platta "All 'n all" från 1977.

Om vi börjar med omslaget så är det utvikningsbart så att man får full bildkoll. Den tecknade bilden är så otroligt maffigt och snyggt att man tuppar, med utspacade rymdversionen av det antika Egypten. För att inte tala om innersidan av dubbelomslaget, med den mörka stämningen där pelare med tecken omringar en bok i det hotande mörkret. Jag kan lätt säga att detta är en av dom snyggaste skivomslag jag har sett!

När det gäller musiken så har jag haft ett lite smygande intresse genom åren för Earth, Wind & Fire och till slut fick jag erkänna att bandet var det kanske härligast funkigaste 70-talsbandet som fanns och idag är bandet en självklar del av mitt 70-talsintresse! Denna skiva är köpt på numera saligt nedlagda Harvest

Records för en flera år sen och redan vid första spelningen av skivan så föll jag handlöst för den enormt snygga produktion som finns här där den totala funkkänslan som ljuder från första till sista tonen även när det är en lugnare låt. Lyssna bara på en sån ösig jazzfunkkaskad som "Runnin'" där bandet nynnar i bakgrunden och saxofonisten Don Myrick sen drar igång med ett riktigt häftigt solo till ett komp som bara öser! Låten är ett riktigt mästerverk på nästan 6 minuter! Vill man sen ha mer funk som bara öser på så är singeln "Jupiter" ett självklart val, med ett otroligt blås i inledningen!
     Sen har jag alltid varit svag för singelhiten "Fantasy" som är en av dom snyggaste och mest stämningsfulla funkballader som finns! Detta möjligen åtföljt av låten "Would you mind" som är otroligt avkopplande och skön!
     "All 'n all" är kanske en av dom snyggaste och häftigaste soul- och funkskapelserna på platta som skapats där allt sitter perfekt och man kan aldrig få nog! Produktionen är mästerligt gjord av sångaren Maurice White och det är svårt att sitta still! Då är det tur att man kan direkt lägga på uppföljaren, "I am" från 1979, som är minst lika snygg och skön, samt vacker i sitt omslag!

Earth, Wind & Fire finns än, till ingens förvåning, och Maurice White och Philip "Easy lover" Bailey är fortfarande i täten för den stora andelen medlemmar! Deras senaste platta hette "Holiday" och kom förra året, 2014. Earth, Wind & Fire i sin moderna stil är inte dålig, det svänger fortfarande och är snyggt, men efter att bandet kom tillbaka 1987 så var man inte riktigt samma funkgiganter som på 70-talet. Men man kan ändå inte ta ifrån det faktum att Earth, Wind & Fire är några av dom häftigaste och skönaste funksoulband som funnits och som svänger på ett sätt som väldigt få gör och deras blås är helt enormt! "All 'n all" är ett stycke tidlöst mästerverk som aldrig är still utan är en njutning för smaklökarna, så väl som för ögonen!

Låtvalen känns rätt självklara. Dels "Fantasy" och dels den långa och aldrig tråkiga "Runnin'"!

Eddie Oliva - Oh Marie (Säg Si! Si! Si!)

Det var LÄNGE sen jag skrev något i Kultstämplat, men till sist har jag hittat något idag på en second hand som passar in i kategorin så dåligt att man bara måste skratta åt det. Jag kan säga redan nu att något videoklipp blir det inte eftersom jag inte lyckats hitta låten, men det är inte låten i sig heller som är föremålet utan mer skivomslaget. Därmed inte sagt att den här låten med Sveriges Julio Iglesias Eddie Oliva med "Oh Marie (säg si si si)" är något mästerverk. Låten har Oliva skrivit med sin polare Lasse Berghagen och ska föreställa någon form av humor i latinoschlagertakt med ordentliga fotbollskörer. Humor vet jag inte om jag tycker det är, texten är rätt patetisk där Eddie drägglar över en blond tjej på två meter som spelar fotboll i Hammarby.
"Där fick jag en knock
jag som trodde hon var kock
kanske säljer hon blast
eller städar på dass."
Vilka härliga rim! Ska man skratta eller gråta? Eller vad sägs om:

"Där sprang hon i kort kalsong
Mamma Mia, hon var två meter lång.
Är det en kvinnas roll
att spela boll
och slå på rumpan gång på gång."
Springer hon i kort kalsong? Inte shorts eller ens trosor, utan kort kalsong? Att sen ifrågasätta tjejer och fotboll gör knappast att Hammarbys damlag direkt stordiggar låten på matcherna.

Men som sagt, det var omslaget som var det viktiga här så tillbaka till huvudmålet. Att hitta en kvinna som var två meter lång som var villig att posera i kort kalsong på skivomslaget var tydligen ett stort problem. Jag kan ana hur tankarna gick när fotografen Lars Anrén skulle planera omslaget:
"Hej, killar, jag har inte hittat någon kvinna som är två meter, vad gör vi?"
"Nej", säger Eddie, "inte jag heller! Men vi har en nödlösning; Vi klär ut Lasse till kvinna! Han är ju väldigt lång!"
Anrén tittar storögt på italienaren och säger:
"Lasse Berghagen?!?!?! Som kvinna? Med peruk då eller?"
"Si, si... och läppstift... ja, också Hammarbys spelardräkt!"
Och i brist på bröd får man ta limpa, som det heter, så omslaget föreställer en Lasse Berghagen iförd blond pageperuk, med svart rosett, och läppstift samt en tight åtsittande Hammarbys fotbollsdräkt av 1987 års modell, samt en Eddie Oliva som försöker se förälskad ut. Det är tydligen inte bara "Flirtige Knut" som samlar på behåar. Fast är det bara jag som tycker Berghagen snarare ser lite plågad ut i ansiktet? Och några fler uppdrag som dragshowartist tror jag inte Berghagen har fått efter det, vilket vi är många som är mycket tacksamma för. Jag vet inte hur man egentligen tänkte här, men omslaget är klart komiskt av en helt annan anledning än det var tänkt för.

Stafrins Skivguide fyller 5 år!

Jag satt en dag 2009 och funderade på att jag ville göra något roligt med mina skivor. Jag hade redan Retrogalaxen där jag recenserade skivor, men det är ju inte en normal skivsida utan en nostalgisida om 80-talet, och jag hade Stafrins Spaning, en samhällskritisk blogg. Men jag ville skriva om musik och skivor ordentligt och bara ha något för det. Sen var ju frågan om jag skulle kunna hålla två bloggar och en hemsida igång samtidigt, men med tanken "går det så går det" så startade jag denna Stafrins Skivguide. Idag (eller snarare för fyra dar sen) så fyllde Stafrins Skivguide fem år, vilket jag, om jag ska vara ärlig, inte riktigt trodde på när jag startade den. Men här är jag nu och den är mer aktiv än någonsin och mer aktiv än någon av mina andra projekt på webben. Lite mer än 200 inlägg har jag totalt skrivit. Jag vet att det finns dom som skrivit ännu mer, men det har inte funnits tid, men det har dom senaste åren blivit en ökning av antalet skivor per år.

På denna sida har jag så matat med skivor av alla möjliga slag. En del kanske tycker att det är väldigt tvära kast mellan allt från synthpop från 80-talet, eurodisco och britpop från 90-talet, jazz från 40-talet (varav flera på 78-varvsskivor), Hootenanny Singers och nu senast Sten-Åke Cederhök. Men det är det som är lite av idén med bloggen, att det ska finnas nåt för många smaker och att man i listan till höger ska kunna leta sig fram till den musikstil som passar en själv bäst! Däremellan har jag rapporterat från skivmässor här i Sundsvall och skivresor till Stockholm, samt listat dom 50 bästa låtarna under 2000-talet!

Bloggen har ändrat utseende lite sen starten. Jag antar att ni minns min lite amatörmässiga första logotype:
                         
Den vita bakgrunden har nu också bytts ut mot en flashigare och roligare bakgrundsbild.
Nya genrer har tillkommit och 2012 började jag lägga ut Youtubefilmer till nästan alla skivor som smakprov.
Förra året så la jag till riktiga etiketter och den långa länklistan ni ser bredvid och jag försöker även publicera länkar till nya intressanta skivbloggar som jag hittar på nätet. Dessutom så kan ni nu också se filmer där jag på engelska visar skivor för Youtubes Vinyl Community. Bloggen har alltså växt och ändrat form en del sen starten för fem år sen och förhoppningsvis kommer den att fortsätta utvecklas och frodas dom kommande fem åren! Med risk att låta lite väl högtidlig så skulle jag vilja tacka alla som besökt sidan och läst min texter och alla som kommenterat och/eller mailat. Det är ni och musikintresset som är energin till bloggen! Så glad midsommar på alla och mot nya skivmål i ytterligare fem år...

Som ett sorts firande, både av bloggens fem år och midsommar, hade jag tänkt att visa lite skivomslag, med tillhörande länk till texterna, på några skivor som jag har skrivit om under dessa fem år. Samt att Stevie Wonder ska få sjunga "Happy birthday" i en liveupptagning från Nelson Mandela Day 2009!
 
    Scritti Politti - Cupid & Psyche '85      Sandra - Mirrors
 
     Alphaville - Forever young                  Fake - New art

Gerry Mulligan/Lee Konitz - Revelation  Lennie Tristano - Subconcious Lee/Judy

  Quincy Jones - Quincy's home again     Miles Davis - Birth of the cool

Leena Skoog/Anders Näslund - Je t'aime  Janne Berlin - Gröna gubbar

Swingadilla - In the mood

Metoderna att genom sex försöka kränga en skiva är många och exemplen avlöser varandra. Framför allt på 70-talet var det väldigt vanligt att på en samlingsskiva klämma in en tjej med nakna bröst och bikinitrosor på omslaget för att sälja lite extra. Men frågan är om inte projektet Swingadilla har tagit detta en aningen för långt. Bakom namnet Swingadilla finns Lelo Danino och Oswin Falquero, som jag tror är engelska. Musiken på skivan är inte usel. En lagom funkig och katchy version av "In the mood" från 1982.
Första låten på andra sidan, "I yi yi yi yi (i like you very much)", kan man också svälja ner i lagom dos. Så långt är allt lugnt. Men nu börjar det roliga:
Andra sidans version av "Chattanooga choo choo" riktigt hemsk. Melodi och tempo på låten stämmer inte alls och låten både haltar och låter pinsamt dålig.
Men mest pinsamt och bisarrt måste omslaget vara. Denna låt finns i ett mer normalt moraliskt tecknat omslag, men också i denna lätt sexuella version. En helt avklädd tjej, sminkad med roller, med nakna bröst med endast ett fåtal pilotplagg från 40-talet på sig och i handen försöker se så oskyldig ut som möjligt. För att hotta till tjejen ännu mer har man hittat på en lagom töntigt förförisk text som man skrivit bredvid henne, inom citattecken så vi ska tro att det är hon som säger det:
"...hope you're in the mood 'cos i'm feeling just right..."
Andra sidan av omslaget är snudd på ännu värre, när samma tjej står i klädd bara konduktörsmössa och väst och en halvgenomskinlig konduktörsflagga framför hennes kön. Och vad sägs om texten:
"...shovel all the coal in, gotta keep on rollin'..."
Samt en bild bredvid där hon har nakna bröst och röda strumpbyxor. Den sidan tänkte jag av moraliska skäl bespara er. Det finns trots allt grader i helvetet.
Här känner jag dock att jag verkligen skulle vilja titta in i huvudena på herrar Danino och Falquero när dom satt hemma och tänkte. Vi gör en smålättsam 80-talsversion av storbandsklassikern "In the mood", men skivbolaget är inte så nöjd med resutlatet eller möjligheterna till en försäljningsframgång. Men Danino känner troligen en tjej som gärna viker ut sig naken på ett skivomslag, vi släpper en version med henne på så kommer försäljningen att stiga med en vrakfart. För inget är så självklart som kopplingen Glenn Miller och nakna utvikningsbrudar.

Godingar Ur Carl-Gustafs Skivhylla

Ibland saknar jag dom här reklambanden som PR-galna företag spottade ur sig för att man upptäckt att det var ett utmärkt sätt att både synas och höras hos den breda massan. Undra om det finns någon kändis från förr som inte har lånat ut sitt ansikte eller namn till ESSO eller Sparbanken för att presentera dom aktuellaste låtarna eller presentera krystade sketcher om företaget som ingen egentligen tycker är kul, men som man fnissar lite småroat åt. Egentligen är dom så usla att skämskudde är att rekommendera, men jag kan ändå inte låta bli att se det som ett nostalgiskt minne från en gammaldagstid då man vart glad åt det lilla.
"Varför inte? "Rivers of Babylon" är en kul låt... och Tony Eyers Singers är väl bättre än inget!", tänkte mannen på landsbygden och förde in den röda kassettbandet i bilstereon.

Men min favorit i genren är dock denna, från Shell, där man anlitat Carl-Gustaf Lindstedt. Carl-Gustaf hade inga skruppler när det gällde att sälja ut sig till reklamkassetter då och då. Han hade gjort sketcher åt Essos band också, och här skulle han presentera ett band med låtar ur sin egen skivsamling... sas det. Kassetten fick också det hemtrevliga namnet: "Godingar ur Carl-Gustafs skivhylla". Och musikinnehållet ska jag inte klaga på, trots allt har man kostat på sig originalinspelningar till skillnad från andra mackar. Men utan att vara någon expert på Carl-Gustaf musikaliska intressse så tvivlar jag på att det i hans skivhylla fanns "Walk on the wildeside" med Lou Reed eller Lionel Richies "Truly" eller att skivan med "The Kids From Fame" är det han sätter på när han kommer hem från en inspelning på TV. Framför allt inte på stenkaka, som han då har bänkat sig med framför trattgrammofonen på kassettomslaget. Jag kan tänka mig farmor som glatt tittar på omslaget och ser den rolige komikern trivsamt med 78-varvsskivan i handen framför vevgrammofonen och tänker: Harry Brandelius, Louis Armstrong och Evert Taube och sätter på bandet och förvånat tänker:
"Vad är detta?!".
Lite Dr Jekyll & Mr Hyde på nåt sätt...

Alla Pugatjova - Superman

Det är intressant hur en artist kan vara en sak i ett land och känd för nåt helt annat i ett annat. Hemma i Ryssland är Alla Pugatjova en världsstjärna, att jämföras med vad Carola är för oss. Men här i Sverige är hon bara känd som den ryska divan som Jacob Dahlin var bästa vän med. Ja, någon kanske minns henne från Schlager-EM 1997 också, men det kan inte vara i några positiva ordalag för den låten var inte verkligen bra.

I överhuvudtaget som kommer jag nog aldrig att förstå Jacob Dahlins vurm för denna ryska artist. Ändå så blev jag lite lycklig när jag såg denna singel på en loppis. Den är egentligen inte så usel så den platsar här, men omslaget är ändå kult på nåt vis. Och jag förstår ju varför den gjorts också. 1985 hade Alla Pugatjova varit i Sverige och uppträtt hos Jacob Dahlin i "Jacobs Stege" och därefter tyckte sångerskan att hon hade sånt stort stöd i Sverige att hon släppte en singel enbart här, "Superman", med text av schlagerdrottningen Ingela "Pling" Forsman. En B-sida gjordes förstås också, "Every night and every day", som Jacob själv skrev text till. Inga dåliga låtar, alltså.

"Superman" är ett schlagertuggummi som gnager sig fast som cement tills du sitter och nynnar irriterat. B-sidan är en sådär ballad, varken mer eller mindre.
Men omslaget, omslaget... Pugatjova sitter på en sorts gokart i nån öken, med stålmannen Jacob Dahlin bakom, med det där karaktäristiska fåniga leendet som han alltid hade. Det ska väl vara någon sorts ironi bakom detta omslag, men det blir mer töntigt än ironiskt. Stålmannen har aldrig känts mer svensk buskis och Alla Pugatjova har aldrig känts längre från glitter och glamour. Men för Jacob Dahlin lär det knappast ha spelat nån roll. Han spelade gärna töntig för publiken, så länge han fick göra sina geniala radioprogram.

Janne Berlin - Gröna gubbar

Man kan inte bli nog lycklig när man hittar nåt på en skivmässa som man bara måste ha och när jag såg denna skiva så stod det med eldskrift i mina ögon: "Kultstämplat på Skivguiden!". Namnet på artisten är Janne Berlin och vill ni veta mer om vem denne Janne Berlin är så besök hans hemsida här. Jag köpte denna alltså nu på skivmässan här i Sundsvall och bara omslaget ger ju en viss respekt. Skivan är alltså utgiven på OKEJ-records och logotypen avslöjar ju att det är frågan om en utgivning av tidningen OKEJ, vilket knappast höjer statusen. När skivan är gjord, 1984, så var tidningen OKEJ känd för sina hårdrocksreportage och intervjuer med världsstjärnor. Att tidningen i den vevan ger ut en tramsskiva med, vad det är i detta fall, en popschlagerlåt med dagistext kan ju inte ha höjt upplagorna direkt.

Titta sen på omslaget. En bonde står med hysterisk psykblick med en grep och siktar på en VIT utomjording, med människofötter- och händer. Förmodligen var det slut på gröna dräkter på OKEJs klädlager så det blev nån stackare i vit balettrikå och påse på huvudet. För säkerhets skull så passade man även på att fotostata in Saturnus uppe i hörnet från nån kvällstidning, om man nu missat att det handlar om science fiction.
Vänder man på singeln så förstår man vart Lasse Åberg hämtade inspiration från till dom gula stora kycklingdräkterna i filmen "Hälsoresan". Nu heter B-sidan förvisso "Göken", men varför så noga? Fågel som fågel...

Musikaliskt är det inte uselt producerat, men man får banne mig lyssna ordentligt för att höra vad den, vad det låter som, tandlöse bonden helt i otakt försöker rappa. Och vänder du på skivan och hör "Göken" så får du höra två och tre gånger för att uppsnappa nån text komma ur den tydligen gravt halvpackade göken.
Men det allra hemskaste är att hur mycket du vill skrattandes glömma "Gröna gubbar" när du hört den så kan du inte för refrängen gnager sig in som seg kola vare sig du vill det eller inte. Detta är ett ärkefall av en låt du inte vill höra, men inte kan låta bli. Det är uselt, omslaget får dig att med fasa bli nyfiken, men efteråt kan du inte glömma det du har hört, hur mycket du än vill. Men du skrattar ändå.

Lite kultfakta är att redaktionen på OKEJ-tidningen förmodligen fick gröna gubbar på hjärnan eftersom man två år senare producerade en lika usel film betitlad "Gröna gubbar från Y.R".