Miles Davis - Birth of the cool

Om man skriver om jazz så känns det lite som att man idag förutsätts gilla och skriva om Miles Davis också. Och jag ska verkligen inte förneka hans storhet och betydelse för jazzen, även om jag kanske tvekar lite på hans betydelse mot slutet av sin karriär. Jag drar en åldersgräns för när Miles Davis var som bäst och för mig var det utan tvekan innan 1959. Hans hardbopperiod, free jazzperiod och den tiden runt 80-talet när han spelade 80-talshits på sin trumpet lämnar jag gärna där hän. Det må vara nyskapande, men inte är det bra inte. Däremot så gjorde han alltså mycket bra under 50-talet. Hans samarbete med Gil Evans med musikalen "Porgy & Bess" är en klassiker som jag lärt mig gilla allt mer under åren och en av hans skivor med John Coletrane, "Relaxin' with Miles", är bland det bästa dom två gjort ihop! "If i were a bell" är en klassiker från mina första jazzår på 80-talet! Likadant hans platta med Lee Konitz och Stan Getz från 1951, "Conception", där annars utmärkta herrar Konitz och Getz i mina öron är rätt bleka och plattan räddas faktiskt av närvaron av herr Miles Davis!

En av mina absoluta favorit-Miles-plattor är dock en av de mest inflytelserika plattorna, "Birth of the cool" från 1957. Denna skiva hade jag förmånen av hitta under min semester förra sommaren 2009 på en mindre loppis i denna stad. Några små repor kanske och lite slitet fodral, men likväl så är det en för stor klassiker för att glömmas bort!
Plattan finns återutgiven ett antal gånger genom åren och här är jag inte allt för säker, eftersom skivan inte har någon årtalsbeskrivning och jag inte lyckats hitta nån uppgift om annat, men jag tror att detta är ett original från 1957. Skulle nån annan känna igen skivan och veta nåt annat så meddela gärna det.
"Birth of the cool" inspelades egentligen först 1949-50 och är unik i många avseenden. Det är dels ett par udda instrument som samsas här, eller vad sägs om franskt horn och tuba i en nonett? Dels så är arrangemangen, gjorda av Gerry Mulligan, John Lewis och Gil Evans, inspirerad av senklassisk musik, detta samtidigt som musiken och låtarna i sig är inspirerade av jazzstil som Lennie Tristano redan här gjort berömd, cool jazz.

Denna niomannaorkester var från början bara ett två veckors livegig på legendariska jazzklubben Royal Roost i New York 1948. Gruppen spelade i ett par veckor till på hösten innan den fick upplösas eftersom den inte gick runt ekonomiskt. Men 1949 var Miles Davis kontrakterad av Capitol att göra tolv 78-varvssidor var på han kontaktade sin gode vän Gil Evans och man gjorde skivor av nonetten. Inspelningarna gjordes under tre tillfällen på ett år, i januari och april 1949 samt mars 1950. Endast tre musiker, vid sidan av Davis själv, var med på alla tre, Gerry Mulligan, Lee Konitz och tubaisten Bill Barber. Närvaron av tuban gjorde att detta band allmänt gick under namnet Miles Davis tubaband. Bland musikerna i övrigt fanns kända namn som Max Roach, Al Haig, J J Johnson, Kai Winding och Kenny Clarke.
Låtarna på "Birth of the cool" släpptes på flera 78-varvsskivor först, som planerat, men 1957 släppte Capitol alla låtarna på en LP-skiva. På denna LP finns elva spår där alla egentligen borde räknas som klassiska. Det är både laid back och avkopplande och samtidigt häftigt och otroligt snyggt spelat och gjort! Men bland de bästa spåren finns Miles Davis och Bud Powells gemensamma komposition "Budo"! "Boplicity" är en annan skön låt som har som kompositörsnamn Cleo Henry, vilket var en pseudonym för Miles Davis där han använde delar av sin mors namn (Cleota Henry Davis). Inledande "Move" är också rent lysande och missa för allt i världen inte heller den sköna balladen "Moon dreams" där Gil Evans mer orkestrala arrangemang verkligen får fritt spelrum! Detta är verkligen avkopplande jazz av bästa märke då Miles Davis, i mitt tyckte, var som allra bäst!

"Birth of the cool" blev i dess samlade form från 1957 aldrig nån jättesäljare, men musiken blev för alltid nyskapande och legendarisk och skulle alltså återutges i många upplagor. 1998 kom en återutgivning som kallades "The complete birth of cool" som innehöll både låtarna i dess studioversion från 1949-50, men också inspelningar från nonettens liveframträdanden från Royal Roost 1948. Sex år tidigare, precis efter att Davis avlidit 1991, så spelade Gerry Mulligan in en hyllning till Miles Davis med nyinspelningar av denna skiva, under namnet "Rebirth of the cool", också en väldigt bra och lyssningsvärd skiva!

Detta är alltså bopjazz när den är som skönast. De senare skivorna som "Bitches Brew" må vara mer storsäljande och nyskapande, men detta är för mig Miles Davis när han var i sitt absoluta esse! När han under 50-talet både lyckades spela klassisk bebopjazz men samtidigt experimentera och göra nya saker med det så det lät spännande.

Två härliga saker från detta mästerverk blir det, låtarna "Move" och "Moon dreams".