Kultstämplat: Bert And His Willis Boys - Hoppa hulle

Bert And His Willis Boys - Hoppa hulle
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Mariann Records
Andra spår: Jävla smurfar/Heja Blåvitt
Ibland får man lön för mödan i väntan på vissa kultfavoriter! För när man som jag samlar obskyra och märkliga saker som ingen vet varför det egentligen gjordes så har man förstås vissa favoriter som man vill ha tag på. Givetvis var detta en av dom, för här kommer den, Bert Karlssons egna äventyr i en skivstudio.

1987 så tävlade dom två israelerna i Lazy Bums för sitt land i Eurovision Contest med en låt som hyllade latmasken, "Shir habatlanim". Detta får väl ses som en av dom mer märkliga bidragen som landet har skickat till tävlingen, men den hade den överlägset lättaste refrängen att lära sig det året och numera är det inte så många som minns låtens originaltitel utan man minns bara refrängens "Hoppa hulle hulle hulle, hoppa hoppa hulle hulle". Personligen tycker jag låten faller under kategorin mer udda och tramsig än bra. Men låten slutade ändå 8:a i tävlingen. 

En som hade insett låtens potential var Bert Karlsson, som på den här tiden var skivbolagsdirektör på Mariann Records och ägare av Skara Sommarland. Andelen dansband och schlager han gav ut kan icke räknas och precis som i det här fallet var flera av låtarna som gavs ut covers på låtar som i original knappt hade hunnit komma ut tryckpressen. Så Bert valde att spela in den svenska covern på denna eurovisionlåt själv under pseudonymen Bert And His Willis Boys. Vilka som ingår i Willis Boys har jag inte fått reda på, för det finns några fler låtar under detta namn där Bert Karlsson inte sjunger på. 

Ja, sjunger då. Kan Bert Karlsson sjunga, kanske någon undrar? Svaret är NEJ! Har man hört Bert Karlsson prata så kan man föreställa sig hur han sjunger. Han ömsom läser en text och ömsom monoton-sjunger den samma väldigt falskt. Om någon har ställt honom på Fame Factory och bedömt hans sånginsatser så hade han nog fått stänga igen sin talangshow långt tidigare. Ska man säga något till hans försvar så får det väl vara då att jag är tämligen övertygad om att Bert vet om att han inte kan sjunga och gör detta med en stor dos självironi, vilket då ändå inte förtar det faktum att det är pinsamt dåligt. Och på tal om självironi, texten av Torgny Söderberg till låten handlar i detta fall om Bert Karlsson själv och hur han jobbar på dagarna, eller inte jobbar utan snarare säljer artister, tjänar pengar och that's it. 

Men så har ju låten något som ändå gör att många överser med denna horribla sång. Om man tyckte att originalet var catchigt och lättnynnat så är det inte emot denna. Refrängen här lyfts upp av en kör och ett starkt partysound som gör att "Hoppa hulle hulle hulle, hoppa hoppa hulle hulle" gnager sig in i hjärnbarken som en farlig mask och rotar sig så du banne mig inte ska kunna få låten ur skallen hur mycket du än försöker. Detta är förmodligen anledningen till att låten faktiskt var in och vände en vecka på Svensktoppen när den kom. Kollektiv hjärnblödning smittar, så var på er vakt. 

Dom andra spåren på singeln ska jag också säga något om, för detta är en tre spårs singel. En som jag skrattade gott åt på riktigt var spåret "Jävla smurfar" som driver hejdlöst med Stefan "Sofia dansar go-go" Rüdéns barnplatta "Smurfpartaj i Smurfland" från 1979. Bakgrunden är den fina balladen "Små blå ögonpar", där det avbryts abrupt av att Stefan Rüdén själv skäller ut låten och klagar över hur han kunde ha gjort dessa tramsiga smurf-inspelningar. 
     Sen står det "Extra Bonus-låt - Heja Blåvitt" på omslaget, vilket inte alls är något nytt utan helt enkelt en exakt återutgivning av dansbandet Schytts idrottsschlager från 1979. Varför man valde att ge ut denna märkliga skåpmat igen istället för något nytt, framför allt när Bert inte var något annat än utgivare av låten, kan man bara spekulera i.

Den här låten kan ses som både för bra och helt perfekt för "Kultstämplat"-etiketten. Den är trots allt en überklämkäck låt som ändå sätter sig, vare sig man vill det eller inte. Men samtidigt så går det inte att förneka det faktum, Bert Karlsson är en av de hemskare sångarna jag har hört i modern tid och han borde ha stannat utanför skivstudion och nöjt sig med att håva in kulorna!

Kultstämplat: Kvack-Kvack - Die Fogel-song

Kvack Kvack - Die Fogel-song
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: Duck Records
B-sida: Die Fogel-song med Rapping Duck
Jo, men visst fattade ni väl att den skulle komma förr eller senare? Landsplågan för 39 år sen som fick svenska folket att på firmafester och partyn klappa och flaxa med armarna och armkroka varandra och oss i senare generationer att ta oss för pannan och generat undra VARFÖR?!?!?! Jag vet inte hur det är med er, men mig hade dom behövt att både eltortera och lobotomera innan jag ens skulle överväga tanken att dansa fågeldansen. Men min far har tydligen gjort det för eoner år sen. Som sagt, vad var det jag sa om det där med generationer...? För den som mot all förmodan vill se vad jag talar om så lämnar jag en video längre ner som dansexempel. 

Men nu är det inte dansen i sig eller ens den välkända versionen med dansbandet Curt Haagers som är föremålet här egentligen, även om båda dessa är pinsamma nog. För den som vill ha lite kuriosa så kommer dansen från 50-60-talets Schweiz, det finns drygt 300 covers av den över hela världen och det är alltså Curt Haagers som är bandet bakom namnet "Kvack Kvack" och Duck Records är egentligen Bert Karlssons bolag Mariann (och exakt ingen är förvånad). Den riktiga versionen är A-sidan och som B-sida, och här börjar vi nu närma oss pudelns kärna, finns samma låt, fast med instruktioner av "Rapping Duck", även om "rapping" kanske var ett väl magstarkt uttryck i det här fallet. Ser man på singelomslaget så vore det kul att veta om Berra Karlsson har haft ett snack med Disney om rättigheter eller plagiat någon gång, för det är väl inte Kalle och Kajsa på bilderna? Den rappande ankan är lika med discjockeyn till lika en av Sveriges mer kända radioproducenter samt programledare, den sedan 2016 avlidne Lasse Lundeberg. Han var bland annat initiativtagare till närradiokanalen SAF Radio, som senare blev Radio City och plötsligt var hela reklamradiovågen igång.

Men om låten i sig inte var pinsam nog så försöker Lundeberg sjunga en av historiens kanske mest krystade och pinsamma texter:
"Kvacka-kvacka- kvacka-kvack
Flaxa-flaxa-flaxa-flax,                                                

Böj och sträck
Också 'e de' klart!"
Och lägg där till lite "kvacksala-kvack" och "kvackeli-kvack flaxeli-flax" och ankan låter mer som en gympaledare på after ski. Frågan är snarare om Lundeberg var nykter vid inspelningen, för det rabblas och skriks instruktioner och uppmaningar både i takt och helt osorterat om vart annat och det låter som om inspelningen var gjord vid en firmafest hemma hos Bert Karlsson. Det kanske var så inspirationen till att alla firmafester på 80-talet skulle innehålla fågeldansen kom. 

Som sagt, min generation, eller i alla fall jag (jag är ändå 70-talist), känner en viss kliande obehagskänsla och ett generat skratt komma när jag hör Curt Haagers instrumentala succé, för dom en generation över mig kanske det kliar i danstarmen och man ler kanske mer av nostalgi. Men låt oss i alla fall enas om att Lasse Lundebergs osorterade halvpackade instruktionsinsats tillhör avdelningen "Better Best Forgotten" härmed. Eller, ja, vi kan väl i alla fall skratta åt det... kvackeli-kvack på er!

The Pinks - Det spelar ingen roll

Bakgrunden till detta är följande. Jag går våren 1985 på en mindre skola där några i klassen har bildat ett band. Dom ska nu framföra (alltså mima) låten "Det spelar ingen roll" av gruppen The Pinks, samt en annan låt av samma grupp. I gruppen finns några av klassens tuffaste killar och en busig tjej. Alla lärarna som tittar på detta framträdande jublar och är lyriska över elevernas inlevelse, utom jag och min kompis Peter som sitter och är lite småsura över att ha förlorat ca 10 minuter av våra liv. Peter gillar "Heavens on fire" med Kiss och muttrar: "Usch för The Pinks!". Jag håller med honom helt, inte för att jag gillar Kiss, utan för att jag har väldigt svårt för den otroligt mesiga gruppen.

Idag 2013 så har min entusiasm för The Pinks inte direkt stigit. Är det någon som minns den gruppen? Det var ett dansband med en massa barn i åldrarna 8-14 som fiskades upp av Bert Karlsson och blev hans lilla favoritprojekt i ett par år. Varför dom kallades för The Pinks förstår man snart när man ser deras hiskeligt skrikrosa kläder, med bandnamnet med stora bokstäver fram.
Dom fick en Svensktoppshit på hösten 1985 med "Blue Hawaii". Den var lika hemsk! Jag köpte dock "Det spelar ingen roll" på singel för några år sen, inte för den musikaliska kvaliteten som ni förstått, utan av ren pinsam nostalgi.
Jag vet att man bör uppmuntra barns förmåga att skapa musik. Fy mig, men detta är mer än jag klarar av. Texten är välmenande och moraliskt riktig förstås, men produktionen låter som om den var från en skoldans i innersta norrland och den 10-årige sångaren Robert Andersson, som verkar ha fått order av Bert att sjunga som en modern popstjärna, får fram några stönande vokaler som låter skrattretande.
"Det spelar ingen roll var du tänk-öh-öh-r!"
OK, dom är barn och dom gör väl så gott dom kan, men snälla Bert Karlsson, var det nödvändigt att prångla ut detta på skiva och dessutom pusha dom som om det var Vikingarna som spelade på ditt då välmående sommarland? I mina öron är detta av modellen att det känns så pinsamt att man egentligen inte vill lyssna, men kan ändå inte låta bli. Trots allt, det är ju barndomsnostalgi, på nåt märkligt sätt.

Klippet här är hämtat från 80-talets stora underhållningssucce Razzel från 1984.

Balla Balla - Ballongdansen

Jag är alltid imponerad över svenskarnas förmåga att haka på de allra mest dåraktiga danstrender som finns. Vi har dansat fågeldansen, macarena, ketchupdansen, lambada och breakdance och låtarna där till, minus breakdance som ju skapade flera helt OK låtar, är oftast knappast såna som man får Polarpriset för.

Mest dåraktig tror jag de flesta tycker att ballongdansen var. Den som fick oss att tokroligt fnissa när Sven Melander, Lasse Åberg och Bosse Larsson i Nöjesmaskinen med ballonger för organ och bröst nakna dansade och bytte ballonger mellan varandra. Därefter skulle exakt alla dansband spela in låten som i Sverige hette följdaktigen "Ballongdansen" och som i original hette "Wheels". Och eftersom det nu finns ett par hundra olika varianter på denna låt så är jag inte säker på hur nära den första svenska versionen av "Ballongdansen" denna singel är. Eventuellt svar kan med glädje lämnas här.

Denna version görs av ett band som kallas Balla Balla, men bakom namnet döljer sig dansbandet Curt Haagers, som fått agera band för många av Bert Karlssons idéer. Det var ju dom som gjorde Fågeldansen också. Märkväl också den hemska baskören som fått i uppdrag att titt som tätt stöna fram: "BALLA BALLA". Men det är ändå en värdefull singel detta tydligen eftersom det står skrivet högst upp att det är en "De luxe version" (med den stavningen också).
På omslaget till singeln utlovar också saker som tydligen ska ha fått alla att springa benen av sig till en skivhandel! Det är "Skivan med dansinstruktion"! WOW, som jag har letat! Dessutom pryds det av "Årets modigaste män, nu med extra små ballonger". Fortfarande sponsrade alltså av Mariann Records och inte Playgirl. Årets modigaste män här är alltså inte trion Melander, Åberg och Larsson som gjorde detta nummer live i TV utan Lasse Holm, Berra Karlsson själv och schlagerkungen Torgny Söderberg. Och Bert Karlsson ser nästan rädd ut, som om han önskade att han vore nån annanstans, en tanke han i så fall förmodligen delade med flera av dom som tittade på singeln.
Baksidan på singeln introducerar nästa dans, även om den funnits sen flera 100 år, vilket Balla Balla inte har samma koll på, "Polonäsdansen". Även den är gjord i dansant schlagertempo och uppmanar "Häng med" och "Det är klackarna i taket". Nu var jag aldrig med på Chopins och Liszts tid, men en polonäs är vad jag vet inte direkt klackarna i taket så vissa benbrott kan förekomma om man försöker dansa det till denna.

Jag ska inte säga att originalet till "Ballongdansen", "Wheels" är nåt mästerverk, eller nån av dansbandsversionerna efteråt heller, men den är åtminstone gjord med en viss charm. Detta är så uselt att man inte vet om man ska skratta eller gråta åt det, men nånstans är projektet kring singeln gjort med nån sorts glimt att man inte kan låta bli att vara glad åt denna skiva!