RIP Pete Byrne - de nakna ögonens synthmästare!

Jag har nämnt den här historien förr, men finns en anledning till en repris just denna (sista?) gång. När jag var barn så hörde jag en låt på "Bagen" i TV med Cia Berg som hette "What (In the name of love)" och som trollband mig och jag spelade låten på kassett från TV. Japp, usel kvalitet, men lille jag hade sparat låten på något sätt. Vilket band som hade gjort låten uppfattade jag inte utan fick leva utan den vetskapen i MÅNGA år. Det tog det mig många decennier innan jag fick information om det på ett diskussionsforum och till dess att jag hittade singeln. Naked Eyes var nu ett band som jag hade ögonen på och som snabbt blev en favorit i 80-talets blipbloppande engelska synth era!

Det finns alltså en anledning till den här historien igen för låten sjöngs av Pete Byrne, som tillsammans med Rob Fischer utgjorde bandet Naked Eyes, och Byrne (inte att förväxlas med Dead Or Alives Pete Burns) avled för lite mer än en vecka sen efter en tids sjukdom 74 år.

     Både Byrne och Fischer startade sin karriär i bandet Neon tillsammans med medlemmarna i Tears For Fears. När dom sen gick för sig själva så radades hitsen upp av lysande new wave-klassiker som idag är

sorgligt bortglömda för många skivälskare! För Naked Eyes hade kanske en del hits i England, men dom nådde inte långt utanför det brittiska öriket. När jag nämner namnet Naked Eyes för dom flesta så får jag oftast ett oförstående ansikte tillbaka. Men för mig är låtar som "Always something there to remind me", "Voices in my head", ovan nämnda "What (In the name of love)" och "Promises, Promises" bland det bästa som har gjorts i den brittiska new wave-vågen under 80-talets början och, med undantag från det förstnämnda låten som var en cover, så var det Pete Byrne, tillsammans med Fischer, som låg bakom dessa mästerverk! Mjuka synthmattor, som vågade bjuda på det där extra ibland, och lysande poplåtar. Jag vet att jag i recensionen av Naked Eyes platta "Burning bridges" för sex år sen saknade den lilla kryddan i en annars perfekt platta, men singlarna vågade ändå ge det där lilla extra. Och Pete Byrnes röst var ljus och soft och passande musiken och genren! För mig var Pete Byrne en stor del av den new wave-vågen från 80-talet som jag håller så högt!

Naked Eyes splittrades 1984 och turnerade faktiskt aldrig under 80-talet eftersom man hade problem att återskapa sitt sound på ett bra sätt live på scen. 
     Rob Fischer skapade sen Climie Fischer med Simon Climie och avled 1999. Pete Byrne försökte gå solo utan att lyckas nämnvärt och återskapade Naked Eyes, som spelade till sist live och Byrne ägnade återstoden av karriären att spela på olika 80-talsturnéer och festivaler. Trots allt hade Byrne varit med om att skriva några av decenniets bästa låtar i synth/new wave-genren, låtar som förtjänade att lyftas upp på nytt för både nya och äldre generationer! Och för dessa fantastiska låtar tackar jag Pete Byrne! RIP!

Sommarplågor #63: Paul McCartney - Press

Paul McCartney - Press
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: Parlophone
B-sida: It's not true

Jag hade tänkt att skapa en liten kontrovers och svära lite i kyrkan. Dels frågar sig väl en del om den här låten verkligen var så stor att den förtjänar epitetet "Sommarplåga"? I England nådde den inte ens över top 20 på Englandslistan och i Sverige spenderade den tre veckor på Sommartoppen lägsta regioner. Mer om det senare.

Men bland många Beatles-fans så är den här låten lite av en svordom och sedd som albumaktuella Paul McCartneys sämsta låt från hans sämsta platta. 

"Paul goes 80-tal med synthar! Fy för den lede, vik hädan!"

Också jag, som alltid får försvara både låten och albumet "Press to play". För oavsett vad fans, journalister, samlare och till och med Paul McCartney själv säger så står jag fast vid det faktumet att "Press" är en av mina absoluta favoritlåtar av McCartneys soloverk! Jag tycker soundet och arret är lysande och snyggt, melodin är kanonbra och Paul sjunger briljant. Ja, visst låter det 80-tal, och sen när har det någonsin stoppat mig? Men, visst, jag är ju inte ett stort Beatles-fan heller direkt. 

     Den kanske inte var en jättehit precis när den kom, men den spelades riktigt bra i radion och lyckades därmed få mig att gilla låten en hel del och så småningom önska plattan "Press to play" i julklapp av min farmor, som gav mig kassetten med frågan:

"Gillar du honom du???"

Så jag kommer ut här och nu och erkänner: Jag gillar både låten "Press" och albumet "Press to play" och har en del sommarminnen till låten från 1986, och även om det fanns större hits denna sommar så tar jag mig friheten att lägga in den i kategorin Sommarplågor! Amen!

Sommarplågor #59: OMD - Sailing on the seven seas

OMD - Sailing on the seven seas
Utgivningsår: 1991
Skivbolag: Virgin
B-sida: Burning
Det här är en singel som jag borde ha tagit med i den här serien för länge sen, men bäste sent än aldrig, antar jag. Och som det finns minnen till den här låten! 

Men om vi börjar från början. 1991 var året då Andy McCluskey för första gången skulle försöka driva sin klassiska synthpop-skuta ensam efter partnern Paul Humphreis avhopp från Orchestral Manoeuvers In The Dark. Detta med avhoppade medlemmar och en person som ska försöka fortsätta som vanligt brukar normalt inte vara ett jättestarkt recept för framgång. Men McCluskey lyckades med att skapa några av OMDs starkaste låtar någonsin, vilket började med en låt som doftade sommarhit hela vägen. Med en text med hav och seglingstema och ett urhäftigt och speciellt sound som gungade fram på havet i hela sin skapelse så fick synthlegenderna från England sin dittills största hit i den varma sommaren 1991. En del kanske minns att jag skrev om OMDs platta "Sugar tax" för ett flertal år sen och lite blir en repris textmässigt här.

För mig är detta något av sommarlåtarnas sommarlåt under 90-talet. Jag följde den hela tiden, från OMDs glädjande Tracks-comeback genom varje vecka på Sommartoppen, där den höll varje vecka hela sommaren, och till låtens placeringar på hitlistorna. Jag älskade den och gör så än, vilket en andra plats på listan över 1991 års låtar vittnar om. Jag glömmer inte heller sommarkvällen i stugan i Västersel då föräldrarna åkte i väg över natten och jag satte bandspelaren vid fönstret och bara vräkte på med OMD "Sailing on the seven seas" och andra låtar från senaste Sommartoppen över sommarlandskapet! Bättre än så här blev nog sommaren 1991 aldrig och OMD hade hittat ett nytt drag kring sig själva och fått nytt liv i sin karriär!

Kultstämplat: Billy Howard - King of the cops/The disco cops

Billy Howard - King of the cops/The disco cops
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den.
     Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan.
     Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman). 

B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!

Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...

Elton John - Pinball wizard

Elton John - Pinball wizard
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: DJM
B-sida: Harmony
Jag vet inte hur mycket jag sticker ut hakan här, men jag får för mig att det generella för skivsamlare är att älska The Who's original av denna rockklassiker från rockoperan "Tommy". Men jag tar risken ändå att säga att jag är helt ointresserad av det halvflummiga rockbrölandet i The Who och "Pinball wizard". Men så är The Who ett band som jag aldrig har lärt mig gilla på något plan. 
     Däremot så föredrar jag Elton Johns cover från 1976 alla dagar i veckan och blir glad när Eltons piano drar igång låten. Japp, långt hellre Elton Johns piano än Pete Townshends gitarr här! 

Nå, låten är en av dom största låtarna från The Who's opera "Tommy" och är en pinball-mästares imponerade tankar om musikal-huvudpersonen Tommys kunskaper att lira detta flipper-spel. Kompositören Pete Townshend själv har beskrivit låten som en av dom klumpigaste låtarna han har skrivit, men likväl blev låten en oerhörd succé. 1975 var det dags för "Tommy" att bli film tack vare regissören Ken Russell och till det valdes Elton John att göra denna låt och Townshend skrev en del extra textrader för filmversionen av låten. 

Elton Johns variant är ju då inte lika tung och hårt rockig som originalet utan förlitar sig på Eltons piano, vilket med Eltons röst gör låten softare men ändå tillräckligt ösig för min smak! Sen får man ändå ge Pete Townshend att melodin i sig är riktigt snygg, med en bra vers och refräng! Det här är en riktigt häftig version och en av Elton Johns stora mästerverk! Så bra är den att den placerade sig som nr 24 på min årslista över 1976 års bästa låtar. Nej, The Who lär inte placera sig på en årslista.

Kultstämplat: The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back

The Brat - Chalk dust - The umpire strikes back
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Hansa
B-sida: Moody mole
Tennis och rockmusik, det finns någon koppling där, som jag har nämnt förut. Mats Wilander har haft sin plats här och Ilie Nastase lika så och nu är det John McEnroe. Men lugn, det är inte han själv, även om den riktiga McEnroe har spelat musik, gitarr på Chrissie Hyndes soloplatta "Stockholm" från 2014 till exempel. 
     
Amerikanen John McEnroe var en av sin tids största tennisspelare, även om eftervärlden kanske mest minns hans vredesutbrott på courten när domarna dömde en boll mot honom. Dessa utbrott var ju då förstås ett ämne för parodier av olika slag och en av dom kom 1982 på skiva. Låten var gjord i Holland, men med britter bakom micken. Bakom namnet The Brat fanns bland annat mannen som främst var känd för att i italiensk militärutstyrsel och en fjäderprydd hjälm alltid utbrista i TV:
"What'a mistek'a to make!"
Alltså Roger Kitter, som spelade Captain Bertorelli i komedin "'Allo 'allo 'emliga 'armén". Det är andra gången som en skiva med folk från den serien är med här. Jag skrev ju för länge sen om René och Yvettes humorversion av "Je t'aime". 
     Den andra personen involverad är Kaplan Kaye, en annan brittisk komiker som jag inte har lika mycket koll på.

Rob Wilder är det som har producerat detta, tillsammans med Kaplan Kaye. Wilder har för övrigt producerat så väl Carola som norska Inge-Lise Rypdal tidigare. Vilket för oss till låten, som är en riktigt hård och elak pisksnärt mot tennisspelaren. Eller, ja, piska kanske är fel vapen i det här fallet. Till ett sorts halvkul europeiskt discosound och väldigt amatörmässig rap så håller "McEnroe" (Kitter) ett sorts gräl med linjedomaren (Kaye) där tennislegenden målas upp å det grövsta som en gnällig bäbis med rader som:
"I won't play on and I think I'm gonna cry....
Chalk dust
I wanna see my daddy there was chalk dust"
Det här är två britter som inte verkar tillhöra Mr McEnroes största fans. Men historien har bara börjat än. För till slut tröttnar domaren och tar upp ett maskingevär och skjuter ner spelaren! Ouch! Visst, parodi i all ära, men ett berått mord?! Och det räcker inte med en gång, eftersom domaren ger honom en salva till efter att "McEnroe" stönande har sagt:
"Oh, uhh... uhh... you're the pits, you're scum man, you are not fit to be called a human being."
Det visade sig sen att:
"I was talking to myself uhhhh......"
Jag har inte hittat något om vad John McEnroe själv tyckte om denna mörka satir om sig själv. Om någon därute vet vad tennislegenden tyckte om detta kan ni väl skriva en rad i kommentarerna. Men någonting säger mig att han kanske inte skrattade käkarna ur led.
     Man kan väl kanske tycka om man vill att det är lite över gränsen, eller inte om man vill det också, men det är satir på platta som på ett sätt sticker ut i sitt framförande. Typ "exakt vad var det just jag hörde?!?!?!".
     Sen är väl inte framförandet, musiken och prodden i sig den allra bästa utan rätt ostig, minst sagt. Men texten i låten har väl aldrig visat upp "den vita sporten" från en mer galen och mörk sida.

 

Paul Hardcastle - Three

Paul Hardcastle - Three
Utgivningsår: 2002
Skivbolag: Hardcastle records/Trippin 'N' Rhythm Records
Betyg: 3/5
Namnet Paul Hardcastle väcker en speciell känsla hos mig. En känsla av nostalgi och trevnad. För dom som följt den här bloggen vet att denne brittiske multiinstrumentalists självbetitlade debutplatta var den allra första plattan jag någonsin köpte för egna pengar och dessutom en av dom första plattorna jag skrev om i denna blogg 2009. Jag älskade Vietnamlåten "19" och dom ljudeffekterna och samplingarna som den låten hade och samma med uppföljaren "Just for money" om det stora tågrånet på 30-talet. Sen tog det ett litet tag innan jag vande mig vid dom jazzsouliga låtarna på plattan, men än idag är det här en av dom viktigaste och bästa plattorna jag äger.

Därför är det alltid lite speciellt när jag väl hittar Hardcastles senare verk på platta. För han har fortsatt göra musik och är riktigt stor inom den genre som kallas "smooth jazz", en sorts blandning mellan soul och jazz, och som i Hardcastles fall även har en nypa synth i sig. Han har gjort hur många plattor som helst i den genren, i olika serier, namn och projekt. Sen låter dom flesta plattorna tämligen lika oavsett om serien heter Jazzmasters eller Hardcastle, men det är en annan sak. I USA så brukar hans plattor få en bra placering på den amerikanska jazzlistan för album.

Och det ska jag ge honom, han kanske har lämnat samplandet från "19" långt bakom sig, men han har hittat sin stil, står för det och har fortsatt med det oavsett, även om det kanske inte doftar 80-talsljud om soundet. Om man lyssnar på albumspåren på den ikoniska debutplattan och låtarna här så är det inte jättestor skillnad, mer än att dom värsta 80-talssyntharna är avskalade. Han har sin nisch och står för det. Sen kan man diskutera musikens totala kvalitet. Paul Hardcastle jobbar mycket med stämning, ett mysigt soulljud, jazziga solon och loopar och det är en väldig mysstämning, stundtals lite musik som skulle platsa i en romantisk kärleksscen i någon Hollywoodfilm. Det är väldigt snyggt, slickat och avkopplande mysmusik, men där det är knappt någon vettig melodi till, inte ens på dom fåtal låtar där sång hörs (gjord av Helen Rogers). Det är verkligen låtar för att skapa en skön stämning, vilket dock funkade bättre med 80-talsplattans stora synthiga ljud än på den här mer svala soulsoundet, där det kan bli lite tradigt i längden ibland. Plattan skulle ha mått bra av något som stack ut, även om man gör små tappra försök med örngottsviskningar och asiatiska ljud i "Zen warrior". Men plattan är mysig, avkopplande och snygg och jag gillar Paul Hardcastle som musiker och den blir kvar, även om plattan skulle behövt något extra för att man ska minnas låtarna. Upp till THE Paul Hardcastle-album når den förstås inte! Fun fact: Det avslutande spåret på 1985-plattan, "Rainforest", inleder plattan här, fast i en nyare version. Den här varianten är inte dålig heller, men ligger förstås en bra bit från originalet. 
     
Barnen är för övrigt med och hjälper till också. Då 9-åriga dottern Maxine hörs sjunga på ett spår och sonen Paul Hardcastle Jr är med och spelar gitarr här. Det är lite sorgligt dock med facit i hand. Han dog nämligen i en bilolycka 35 år gammal i början av 2026, alltså för bara ett par månader sen. 
       

Pet Shop Boys - It's a sin

Pet Shop Boys - It's a sin
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Parlophone
B-sida: You know where you went wrong
2018 så släppte Ghost en version av Pet Shop Boys klassiker "It's a sin" på den begränsade deluxe versionen av sitt album "Prequelle". Den nådde snart internet och åtta år senare är låten mer officiellt släppt till allmänheten. Det är faktiskt en riktigt bra version, och det föranleder mig till att introducera originalet på bloggen som en del av min serie där jag skriver om megahits och klassiker.

Pet Shop Boys skrev låten redan 1982 och spelade in en demo till låten tillsammans med producenten och artisten Bobby Orlando 1984, men det var först 1987 som låten fick sin mer bekanta stil. Texten är hämtat från intryck Neil Tennant fick i en katolsk skola han gick på och han har sagt att den inte alls är tänkt att vara seriös utan mer som ett internskämt där låten tog 15 minuter att skriva. 

Lik väl har låten ett otroligt mäktigt sound med psalmliknande melodistämmor, åskknallar, ekon och diverse körljud. Producenten Julian Mendelsohn och Pet Shoparna har verkligen gått all in i viljan att skapa ett redigt kyrkosound och man lyckas att göra något för tiden väldigt eget och ändå så passande för listorna att folk bevisligen vill höra det mer och mer av. För än till idag räknas detta som en av bandets absolut största hits i karriären! 
     Det här är för min egen del en låt som jag har delade tankar om numera. För det är en magnifik låt och skapelse och som Pet Shop Boys-fan en megaklassiker av gigantiska mått, utan tvekan. Däremot så är det inte den låt av bandet jag helst lägger på idag eftersom jag känner mig rätt mätt på den efter att ha hört den av och till ända sen den marscherade in på trackslistans första plats i augusti 1987. Men precis som med många av dessa klassiker på 80-talet så kan man vara less på låten, ända till dess att den spelas och man skiner upp och plötsligt gladeligen minns sitt 80-tals radioinspelningar när man tryckte ner play och rec på bandspelaren när den önskades i "Lördagsbiten" eller "Upp till 13".
     Det är nog bra att Ghost har kommit och putsat upp låten i sin egen rockiga stil och gjort den på nytt, så länge som folk inte glömmer var den kommer ifrån och vilken mästerlig och egen skapelse originalet är. Så hur mätt jag än är på den så bugar jag mig i vördnad till Neil och Chris för en otrolig låt och ett bländande sound!

Och är någon nyfiken på hur demon lät så är den bifogad med länk nedanför! Ja, den låter lite annorlundare...

Cliff Richard & The Young Ones - Living doll

Cliff Richard & The Young Ones - Living doll
Utgivningsår: 1986
Skivbolag: WEA
B-sida: (All the little flowers are) Happy
När jag nu då har dryftat ämnet välgörenhet och musik så varför då inte löpa linan ut och skriva om en av de mer udda utgåvorna i genren. 1986 så skapades Comif Relief av komikerna Richard Curtis och Sir Lenny Henry med syftet att med hjälp av humorn dra in pengar till välgörande ändamål. 1986 så var en av dom mest populära komikergrupperna i England de galna karaktärerna i serien "The Young Ones" (som fick titeln "Hemma värst" i Sverige) som följde fyra anarkistiska helt olika ungdomar och deras problem med sin hyresvärd och dennes familj. 

Hopp tillbaka till 1959 då filmen "Serious charge" spelades in, med Storbritanniens evige tonåring Cliff Richard i en mindre roll. Till den filmen så skapades låten "Living doll", en låt som Cliff från början inte alls ville spela in på grund av låtens stil. Men låten spelades in i alla fall och blev en stor hit. Sen kanske inte låten har åldrats jätteväl textmässigt om man ser till idag och känns väl inte heller som något som egentligen borde ha passat den prydlige och snälle Cliff Richard. 

Men 1986 så kombinerade man denne sjungande svärmorsdröm med vilddjuren i The Young Ones för att sjunga denna låt för Comic Relif och resultatet blev att den nya versionen nådde samma plats på englandslistan som originalet, första plats. Det intressanta här är att serien då redan hade varit nerlagd i England i två år och serien av slutades med att gänget dog i en bilexplosion.
     Och den lite tvivelaktiga delen i texten tas faktiskt upp i låten:
"I still think locking girls up in a trunk is politically
unsound."
"It's only a song, Rick."
"Well, I feel sorry for the elephants."
Ha ha ha! 

Rent musikaliskt skiljer sig inte originalet och 1986-versionen nämnvärt mycket, utan skillnaden är förstås att Mike, Nigel, Rick och den evigt gapige Vyv, genom ljudeffekter, gör allt för att störa och stöka i skivstudion medan Cliff sjunger låten innan dom kommer samman i en redig allsång. Jag har aldrig varit ett stort fan av The Young Ones, det lilla jag har sett av den, den är lite väl stökig för min smak, men den här versionen sticker ut så otroligt mycket att den faktiskt blir kul, och att det är en välgörenhetslåt märks inte ett spår. Men den är förmodligen något som fick flera av dom som gillade det stillsamma och lalliga originalet att höja på ögonbrynen, och det känns som om det kanske är bra om man har hört originalet eller känner till "The Young Ones"-serien något innan man hör den. Men kontrasten mellan stilarna, den stillsamme Cliffs "gulliga" låt och det överdrivet galna i seriekaraktärerna är likväl riktigt underhållande. Det här känns ju inte som urtypen av låt som ett gäng anarkistiska ungdomar skulle gilla egentligen. Och man tog också en 50-talsklassiker, förde fram den till en helt ny och yngre publik och gjorde den till en smått sensationell hit i 80-talets mitt. Som välgörenhetslåt är den i alla fall helt klart något utöver det vanliga.

Deep Purple - Stormbringer

Deep Purple - Stormbringer
Utgivningsår: 1974
Skivbolag: Purple
Betyg: 4/5
Att hitta Deep Purple för 15 kronor på second hand är inte jättevanligt, men det är vad som hände under året när jag plötsligt hittade den här godingen på Mitt Second Hand (fka Erikshjälpen). "Stormbringer" är bandets nionde platta och den andra med David "Pre-Whitesnake" Coverdale och Glenn Hughes vid mikrofonen. Man var snabb på den här tiden. Knappt hade föregångaren "Burn" kommit ut ur skivpressarna och ut på marknaden innan man började inspelningen av den här. Men en del gnisslanden skedde i bandet där Ritchie Blackmore var missnöjd över att bandet lät mer funkig någonsin och detta skulle bli hans sista Purple-platta på ett decennium. 

Men det här är ett riktigt bra Purple-album där, ja, bandet låter lite softare än vanligt. Dom har låtit tyngre och låtmässigt är det inte någon av bandets mest ihågkomna, det ska erkännas, men det är inte till plattans nackdel tycker jag. För det är samtidigt ett riktigt snyggt album som är väldigt välspelad och lyckas röja på riktigt bra, men ibland visa upp lite av en lite annan sida av bandet! Något överraskande är det kanske när Jon Lord plötsligt drar fram en moog-synth i ett par låtar. Men singeln "Lady double dealer" är låten där bandet drar på mest och både Hughes och Coverdale funkar riktigt bra som sångare här. Det här är en riktigt skön Purple-platta som kanske inte är en lika stor klassiker som "Deep Purple in rock", "Made in Japan" eller "Machine head", men som ändå är grymt bra och känns som ett måste i en Deep Purple-samling. Plattan blir klart kvar i samlingen!

RIP Chris Rea - han skapade stämning i musiken!

Kan ett årligt julspecial ett år vara en hyllning till en nyligen avliden artist? Borde den inte vara fylld med glitter, julens budskap, vinter, bjällerklang och glada låttexter om barn som leker? Jo, men ibland kan man ju gå ifrån traditionen något när en bra artist precis har dragit sin sista suck. Och det är ju inte så att Chris Rea inte har julanknytning. Så det är med avstamp just i hans jullåt som jag tar mig an denna hyllning!

För idag (22 december) somnade alltså den engelske sångaren Chris Rea in i en ålder av 74 år, en artist som jag dom senaste två decennierna har fått en allt större respekt och musikaliskt intresse för, idag gillar och köper skivor med när jag ser dom, och då var jag inte helt ointresserad förut heller. Här i Sverige är Rea numera främst känd för julåten "Driving home for christmas",  som har vuxit sig allt starkare som en jullåt allt fler plockar fram i hemmen. Och det är en riktigt bra låt, även om jag har svårt att koppla Chris Rea som en artist att förknippa med ren julmusik. Han var så otroligt mycket mer än den låten och jag tror att nämner och spelar man delar av dom låtar som man främst hörde i radio förr så tror jag att fler kommer att inse det också.

När Rea spelades i radion på 80-talet så tyckte jag det var OK, varken mer eller mindre. Det var inte dåligt, men inget jag heller engagerade mig i. Han spelades tämligen ofta i radio, men nådde aldrig några stora listplaceringar i Sverige och det gjorde att man inte direkt lade låtarna på minne jättemycket. Inte förrän den lätt dystopiska låten "The road to hell" spelades i Tracks 1989 och jag insåg hur otroligt skön och vacker den låten var. Den grymt snygga mollaktiga slingan som gick genom låten, gitarrspelet och den vemodiga stämningen i melodin. Det här var ju bara vackert! Det är inte alls omöjligt att den låten får en egen introduktion här så småningom.

     För det var just det som var Chris Reas styrka, stämningen! Få kunde skapa en sån avkopplande stämning med sin musik, med den lågmälda raspiga rösten, produktionen och gitarrspelet som han, med låtar som "On the beach", "Josephine", "I can hear your heartbeat", "Fool (if you think it's over)", "Julia", "I don't know what it is but i love it" och "Stainsby girls". Det är musik som smälter, flyter fram och får en att mysa och må bra av! Försök att ligga i en hängmatta en skön sommardag vid en inte allt för full sandstrand, lyssna på "On the beach" och inte känna dom allra skönaste sommarkänslor. Det är omöjligt!
     Men han kunde också gunga och rocka loss i någon sorts klassisk rock som ibland nästan touchade vid en lättare dansbandsaura, men ändå tillräckligt snyggt, eget och speciellt för att även jag skulle gilla det väldigt mycket, kanske främst då i låtar som "Let's dance" och min favorit i den stilen "Auberge". Det är svårt att sitta still till den den låten! Men han var ju inte helt främmande vid en rockigare stil, eftersom han ju var skolad och ett stort fan av den klassiska bluesen. 

Chris Rea hade sin egen softa och mjuka stil med en eget slideguitarstil. Den kanske inte hamnade etta på listorna, men det var något så enormt skönt, relaxande och snyggt! Han satte sin egen prägel på musiken och hittade sin stil och publik och vågade även stå upp för det han tyckte var fel. Så för allt han gjort för musiken, för mina avkopplande stunder och dom otroligt vackra låtarna så tackar jag Chris Rea och må han vila i frid.

         Och till det vill jag också önska alla en riktigt GOD JUL! 

Nat Gonella & His Georgians - Mister rhythm man

Nat Gonella & His Georgians - Mister rhythm man
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: EMI
Betyg: 4/5
Det är inte lätt att jämföras med en annan musiker i samma stil, men ibland är det svårt att inte låta bli. Den engelske trumpetaren Nat Gonella kallades för den brittiske Louis Armstrong och inte helt utan anledning eftersom Satchmo var hans stora idol och han hade transkriberat och tagit ut Armstrongs solon och kunde dom utantill. Han skulle med tiden också möta sin idol och även bli god vän med denne. 
     Gonella skulle dock också bli en av Englands största jazzmusiker, mycket eftersom han likt Armstrong också var en showman och sångare som gärna underhöll med scatsång. Han spelade ett flertal gånger i Sverige och stannade även kvar här ett tag under andra världskrigets första år för att hålla koll på världssituationen då innan han till sist själv klev in i kriget som fältmusiker. 

Mitt förhållande till Gonella är inte jättestort. Jag har hört honom enstaka gånger i diverse jazzradioprogram då och då, men inte mer. Detta är alltså min första platta med honom och det är åter svårt att inte jämföra med Armstrong. För till skillnad från Armstrong så är förstås Gonella en bra bit ifrån egentligen, både vad gäller trumpetspel och som underhållare. Jag har förvisso väldigt svårt för Satchmos brölande och raspiga sångröst, men den är ändå karaktäristisk för genren. Gonella har väl inte en genomusel röst, men den är inte heller särskilt bra, varken skönsjungande som Sinatra eller Bing Crosby eller karaktäristisk och utstickande som just Armstrong eller Fats Waller.
     Därmed inte sagt att Gonella är dålig på något vis, absolut inte, för han är en helt OK trumpetare och han har ett riktigt bra band med sig, som trots namnet är helt brittiskt och inspelningarna är gjorda i London mellan åren 1934 och 1935. Jag tycker den här plattan ändå är riktigt bra, svänger skönt och har många riktigt bra spår! Nat Gonella & His Georgians är ett riktigt bra och välspelande engelskt band som visar upp engelsk 30-talsjazz på bästa sätt. Den här skivan blir kvar i samlingen!

RIP Richard Darbyshire - en stark röst har tystnat!

Mina gamla 80-talsfavoriter slocknar en efter en. En av mina favoritröster har tystnat, Richard Darbyshire 65 år, mest känd som sångare i bandet Living In A Box. Han hade en väldigt cool och mäktig röst som gav bandet sin karaktär. Tittar man på videor så verkar bandet ha mycket karisma och väldigt kul också. Och, NEJ, NEJ, NEJ, Living In A Box är inte ett one-hit-wonder. Många vet vilket bandet är genom låten som hette samma som bandet själv, "Living in a box". Men bandet hade ju många fler höjdarlåtar än så som blev hits och var dessutom tvåa på trackslistan 1989 med balladen "Room in your heart". 
     Richard Darbyshire hade fler projekt under sin karriär och jag hade tänkt göra en liten annan hyllning än dom tidigare. Jag tänkte skriva om tre singlar där Darbyshire hörs i olika former och projekt. Alla har det gemensamt att hans stämma hörs i alla låtarna!

Zu Zu Sharks - Eyes of the world
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: EMI
B-sida: After the ship's gone down

Den här singeln med Zu Zu Sharks var egentligen ett blindbuy och en singel jag inte alls hade koll på vad det var. Döm av mina förvåning när jag sätter på singeln och hör en välbekant röst. Darbyshire hade precis lämnat universitetet när han lockades in i ett band som bland annat var skapat av Adam & The Ants-basisten Gary Tibbs. Zu Zu Sharks släppte ett gäng singlar och spelade in platta, som dock aldrig kom ut. Darbyshire var missnöjd med musiken och lämnade bandet. Vad han var besviken med vet jag inte, för den här singeln och den andra jag har med bandet, "Love tumbles down", är lysande singlar som väl skulle kunna ha varit tidiga prototyper av Living In A Box. OK, jag erkänner att refrängen kanske inte är helt 100 %, men det är en riktigt bra och skön poplåt med soulkänsla av model 80-talets mitt! Och, japp, soulmusiken var bland hans stora influenser.



Living In A Box - Blow the house down
Utgivningsår: 1989
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Dance the mayonnaise 

1985 besökte Darbyshire en studio där Anthony Critchlow och Marcus Vere spelade in en demo till låten "Living in a box". Han bjöds in att lägga på sång till låten och resten blev sen historia. Två år senare släpptes låten och blev en stor hit världen över, med gruppen tagandes sitt band namn efter just låten. Nu hade det varit kanske lite väl lätt att bara skriva om just den låten så jag hoppade en platta fram. Jag gillar bandets debutplatta, utan tvekan, men uppföljaren "Gatecrashing" är ändå min favoritplatta. Den blandar energi och svala låtar med ett genialiskt soulpopigt sound och starka melodier. Titelspåret är en riktig rökare, men den har jag redan skrivit om en gång så jag går en singel upp och första singeln från plattan. "Blow the house down" är en rolig, energisk och lite lekfull låt med bandets klassiska sound och en riktigt stark refräng av allsångskaraktär. Dessutom gästspelar Brian May från Queen låten. 
     "Blow the house down" blev faktiskt en hit och nådde fjärde plats på trackslistan våren 1989. 



Jellybean featuring Richard Darbyshire - Coming back for more
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Chrysalis
B-sida: Coming back for more (part 3)

När bandets skivbolag Chrysalis 1989-90 skulle till hälften säljas till EMI så hamnade Darbyshire i dispyt om Living In A Box framtid och lämnade skivbolaget och därmed bandet, mitt under skapandet av bandets tredje platta. Han har alltså två ej helt färdiggjorda plattor som han lämnat mitt under skapelsen.
     Därefter skrev han musik åt andra, som Level 42, Lisa Stansfield och Jennifer Rush, men även, hör och häpna, James Last! Han har även släppt tre egna soloplattor, men dessa är löjligt svåra att få tag i. Istället så har jag valt att låta Darbyshires soloäventyr representeras av en låt med producenten Jellybean som han gästade mellan Living In A Box första och andra platta. 
     John "Jellybean" Benitez var en väldigt framgångsrik och populär producent och remixare under 80-talet där hans jobb med Madonna är mest känd idag. Men han släppte även egna plattor där jag en gång har ägt 1988 års platta "Jellybean rocks the house". Den var tyvärr väldigt ointressant, en remixare är ändå en remixare. Men i singelversion så funkar han klart bättre och till den plattan så gästsjöng en massa artister, däribland Richard Darbyshire. Den här låten är en discokaskad med housekänsla där Darbyshire ger allt han har. En riktigt häftig danslåt med grym prodd!



Efter 00-talet så arrangerade Darbyshire även ett flertal workshops i låtskrivande för att hjälpa unga blivande artister. Darbyshire var som sagt en fantastisk sångare som medverkade på många låtar som borde ha blivit mer ihågkomna idag, men som på sin tid var flitigt spelade i Europa. Living In A Box var ett lysande band som hade både energi och glädje och för detta och för hans insatser inom musiken så tackar jag Richard Darbyshire och må han vila i frid!

RIP Dave Ball - synthgeniet som vågade experimentera!

En vårkväll 1986 så lyssnade jag på Metropol och deras tävling Popduellen, där Kaj Kindvall och Klas Burling tävlade mot varandra i popkunskap. Jag tror ni förstår av namnen anledningen till varför jag lyssnade noga på detta och det lilla inslaget gav mycket till mig för framtiden, både  influenser till mitt 70-talsintresse och band som jag började gilla. En av låtarna som spelades var Soft Cell och deras

"Tainted love", en låt jag hörde för första gången där och då och som jag gillade direkt. Det briljanta och enkla blipbloppande synthljudet fick mig på fall. Vad jag inte visste då var att bakom detta ljud fanns ett musikelektroniskt geni som kunde synthljuden på sina fem fingrar och som visste hur man utvecklade och experimenterade med det. Mark Almond var förstås stjärnan och hans speciella stämma gav musiken sin speciella känsla. Men bakom det fanns melodierna och soundet som vågade både följa och utmana. Bakom syntharna fanns David "Dave" Ball, som vi tyvärr förlorade igår efter en tids sjukdom 66 år gammal! Soft Cell var på flera av sina låtar och på plattor som "Non-stop erotic cabaret" och "The art of falling apart" ett bevis på Balls vilja att ta musiken på nya vägar och experimentera sig fram.

Men berömmelsen och ett stort användande av droger hade sitt pris och 1984 så splittrades Soft Cell och efter flera år med studiojobb, filmmusikjobb och diverse soloplattor så hittade Ball sitt nya kall! 1988

träffade han producenten Richard Norris och bildade The Grid, ett band som skulle ta experimentlustarna på helt nya vägar. The Grid tog technomusiken, blandade det med synthen och musiken blev väldigt speciell, atmosfärisk och vacker. För majoriteten är The Grid mest känd för att 1994 blanda techno och country i låtar som "Texas cowboys" och kanske främst "Swamp thing", som är ett dansmusikaliskt mästerverk och som blev en stor hit den sensommaren. Japp, den låten kan komma att dyka upp i serien "Sommarplågor" i framtiden. Men den som lyssnar på The Grids helt fantastiska platta "Evolver" från det året hör att bandet var mycket mer än så, där uppföljarhiten "Rollercoaster" genom bara sitt namn, men även sound, visar att bandet och plattan tar lyssnaren med på en musikalisk berg-och-dalbana som man aldrig vet var det ska ta vägen innan albumet når sin ende. För mig är "Evolver" en av 90-talets bästa och skönaste dansplattor med otroligt sköna ljudmattor! 

Efter det så har Ball ömsom fortsatt producera låtar till The Grid, som dock inte blivit ens i närheten lika uppmärksammade och populära som 1994, och ömsom återförena och göra nya låtar till Soft Cell, där bland annat "Purple zone" (gjord med Pet Shop Boys) från 2022 är kanonbra. Och in i det sista arbetade han och precis innan Daves död så var man färdig med skapandet av ett nytt Soft Cell-album. 

Dave Ball vågade gå sin egen väg och skapa musik som utmanade och kändes speciell. The Grid och Soft Cell var band som stod ut för sin tid och det blev otroligt bra och snyggt! Hans känsla att våga experimentera med musiken och vandra sin egen stig kommer att vara saknad i dagens musikbransch och för hans insatser inom musiken och för dom fantastiska plattor han har givit ut så tackar jag honom. RIP Dave Ball! 

The Shamen - Ebeneezer goode

 

The Shamen - Ebeneezer goode
Utgivningsår: 1992
Skivbolag: Coma Records
B-sida: Ebeneezer goode (Shamen Dub)
För drygt tre år sen så skrev jag en krönika om så kallade "guilty pleasures". Låtar som man av någon anledning skäms lite för att man gillar och nämnde då att det finns den normala meningen av frasen (låten är lite pinsam rent allmänt och/eller låter egentligen för daterad) och det finns den mer etiska meningen, alltså att låtens text eller image är så pass olämplig i ens ögon att man inte borde gilla den. Den här låten ingår nog för många i den kategorin, för låten är en av dom mer kontroversiella låtarna textmässigt som gjordes under 90-talet. Skottska gruppen The Shamen började som en psychedelisk punkgrupp i slutet av 80-talet, till väldigt fås uppmärksamhet. Sitt genombrott fick man först när man anammade dansmusiken i början av 90-talet och fick hits med låtar som "Move any mountain" och "L.S.I". Sen då så kom den här låten, som blev bandets största hit med en andra plats på Englandslistan, vilket lite ironiskt skedde samtidigt som man hade en antidrog-vecka i England och låten dessutom blev bannad från BBC.

Om vi då börjar med det positiva, låten är catchy, nåt så otroligt catchy. Refrängen gnager sig in i hjärnbalken, kombinerat med ett häftigt dansbeat och driv! Rapparen Mr C är dessutom snabbare i truten än många andra jag har hört. Låten som skapelse, sound och melodi är galant snygg och skön och för det gillar jag låten starkt. Den till och med blev nummer 11 på min lista över dom bästa låtarna 1992. 

Så kommer vi då till det oundvikliga, texten. "Ebeneezer goode" har ju med åren fått stå ansikte för moderna drogpositiva texter i poplyriken. Den har ju en hel del referenser till droger och glada drogbudskap, även om den officiella texten är dock sagt att lyda:
"Eezer good, eezer good"
Men snabbt så fick låten den mindre lämpliga tolkningen:
"E's are good, e's are good!"
Eller:
"E's sublime, E makes you feel fine"
"E" är alltså en slang för drogen ecstacy. Eller vad sägs om frasen efter refrängen:
"Has anybody got any Vera's? Looovely!"
Och "Vera" är då en slang för marijuana. Detta har bandet försökt förklara på flera olika sätt. Man har förstås förnekat alla drogliberala ord. Men man har också sagt att det härrör sig från en man man träffade en gång som sa ovan nämnda saker och som man ville skriva en låt om. Fast att The Shamen var drogpositiva stod ändå klart, vilket om inte annat framgick av en intervju i Aftonbladet runt denna tid då man sa att:
"Vi dricker inte alkohol alls! Vi tuggar svampar..."

Så det moraliska hade ju varit att bara bojkotta låten helt och jag stödjer förstås på intet sätt textens innebörd. Numera när det har gått drygt 32 år sen låten skapade stor diskussion så kan man ju dock titta tillbaka och tänka:
"Det har ju funnits många låtar som har haft samma referenser, inte minst under slutet av 60-talet och början av 70-talet."
Det stämmer, men är förstås inget som rättfärdigar dessa texters innebörd. Men nu är låten gjord och den är samtidigt en enormt häftig och störthäftig dansklassiker modell deluxe som jag inte alls kan låta bli att lyssna på, texten till trots. Om inte annat kanske man kan använda texten och låten till att lära folk om droger. 

RIP Blancmange's Stephen Luscombe - skapade underskattade synthklassiker!

Det här är en lite sen hyllning, jag vet, men bättre sent än aldrig antar jag. För ett par veckor sen förlorade popvärlden en synthpionjär som tyvärr aldrig fick det erkännande världen över som hans band förtjänade. Stephen Luscombe, multiinstrumentalist och medlem och grundare av engelska Blancmange

avled 70 år gammal. Blancmange, bestående Luscombe och sångaren Neil Arthur, var ett band som jag upptäckte först runt 2000 och som snabbt rusade upp som en favorit i genren. Bandet gjorde glada, pigga och välgjorda synthlåtar och hade hits i hemlandet England med låtar som "Don't tell me", "Blind vision", "Living on the ceiling" och "Waves". Man gjorde också en lysande version av ABBAs "The day before you came" och fick Agnetha Fältskog att delta i videon. Plattan "Mange tout" är en riktigt bra och skön platta fast förankrad i 80-talets brittiska new wave-våg och jag skrev om den dessutom här på bloggen 2014.

Bandet splittrades 1986 och Luscombe samarbetade med Boy George i projektet The West India Company för att blanda indisk musik med pop. 2006 återförenades Blancmange och kom med ett nytt album 2011. Men Luscombe blev tvungen att lämna bandet strax därefter efter återkommande hjärtproblem och Neil Arthur har sen dess drivit Blancmange själv. Luscombe har dessutom gjort musik till filmer, dokumentärer och serier.

Luscombe gjorde musik och var med i ett band som aldrig fick en stor publik utanför sitt hemland. I Sverige spelades en del av bandets låtar i radioprogram som Metropol, men på listorna som fick man bara tre veckor på Poporama 1983 med "Living on the ceiling", trots att låtar som "That's love that it is" och "Don't tell me" hade potential att bli riktiga synthklassiker. Troligen var branschen mättad på band i genren, eller så hade Blancmange ett sätt att vrida på ljudbilden som gjorde att folk hade svårt att ta det till sig. För Blancmange vågade hitta sin egen stil på de engelska new wave-synth-musiken och Stephen Luscombe var en stor del i skapandet av flera av 80-talets bästa låtar i genren. Och för det så tackar jag Stephen Luscombe och vila i frid!

Blondie - Hunter

Blondie - Hunter
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5
Det fanns dom som försökte varna mig på Vinyl Communityn!
"Det är deras sämsta album någonsin!"
Jag tänkte att det var den allmänna avoga inställningen mot 80-talet som skivsamlare av kända band från 60-70-talet ofta har. Jag borde kanske ha lyssnat på dom för jösses vad detta var märkligt för att vara Blondie. "Hunter" är alltså bandets sista album på 17 år och sägs vara ett löst konceptalbum som handlar om att "söka och jaga sitt eget Mount Everest". Mike Chapman, som producerade, ska ha sagt att han visste när den här plattan gjordes att det skulle bli bandets sista platta och att allt kändes mindre artistiskt fritt och helt annorlunda än förr. 

Att det är 80-talspolerat brukar inte störa mig det minsta. Det decenniet är i mitt blod för evigt. Men när man försöker någonstans att lite lätt stå i sin normala stil från förr, fast återhållsamt, och sen stå med andra foten i det nya decenniet med en glansig produktion, fast även där lite återhållsamt, så blir allt väldigt tamt och tunt. Man försöker blanda och ge lite bland olika genrer med både calypso, poppig reggae, lite new wave, lättare jazzkänsla och artrock och allt låter mest "meh". Var är energin? Var är karisman? Var är glöden? Debbie Harry försöker allt för många gånger att rappa och pratsjunga och det låter ärligt talat inte särskilt bra. Första-singeln "Island of lost souls" är väl den som främst får mig att gapa. Jag är inte särskilt förtjust i vare sig "Denis" eller "The tide is high", men dom framstår som riktiga höjdare i jämförelse med den riktigt usla och glada bland-calypsoförsöket i den låten. Det här kan vara sen sämsta Blondie-låten någonsin!

Sen finns det förstås helt OK låtar, annars skulle betyget vara än lägre. Trummorna i "Orchid club" är riktigt mäktiga, "Dragonfly" har en riktigt bra melodi, singeln "War child" är bra och "For your eyes only" är en helt OK alternativ James Bond-låt. Japp, Blondie skrev den för Bond-filmen med samma namn, men när Broccoli-familjen och producenterna istället föredrog Bill Contis ballad och bandet nobbade den så gick erbjudandet till Sheena Easton istället och Blondies låt hamnade på plattan. 

Så det finns en del riktigt bra ögonblick på plattan, men för mycket är tama och rätt vattniga Blondie-låtar utan deras normala karaktär, energi och charm och man kan undra om det här verkligen var vad Debbie Harry och kompani hade tänkt sig när dom var klar och skivan kom ut med Debbie i världens största pudelhår? Mike Chapmans kommentar kanske ger svaret rätt klart. Däremot är det lite tveeggat om skivan blir kvar. Normalt hade den inte blivit det. Och andra sidan så vill jag gärna ha så mycket Blondie som det går och då kanske jag får offra mig. Tiden får utvisa, helt enkelt...