Billy Howard - King of the cops/The disco cops Utgivningsår: 1976 Skivbolag: RCA Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den. Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan. Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman).
B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!
Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...
Skivmässedags igen på Club Pipeline i Sundsvall och den här gången kändes det lite tamt, måste jag säga. En intressant bokning gjorde att den här skivmässan och den numera lika årliga Retromässan, i år kallad Retro Sundsvall 2025, på EQ House krockade. Man kan tro att dom inte konkurrerade, den ena är till för skivsamlare enbart, den andra för samlare av random retrosaker som actionfigurer, gamla TV-
och- dataspel, kort, DVD, leksaker samt även skivor. Dom borde inte konkurrera, men det kändes ändå som om dom gjorde det. Andelen säljare var inte stor alls i år på skivmässan och på den nya öppnade plats man invigde i våras och som då var säljarfylld syntes nu mest bord och stolar att vila sig på. Nej, det kändes lite avslaget. Det kanske är jag som tänker fel, men jag drogs nog med av den känslan och hade lite problem att komma igång. Däremot kan nog Pipeline och Tomas Lundmark inte klaga på besökarantalet som ändå var helt OK och det var trångt att komma fram bland backarna, som innehöll mycket hårdrock och udda utgåvor av stora artister. Jag dräglade mest över en begränsad utgiven box från Depeche Modes senaste platta "Memento mori", som dock var på tok för dyr för mig.
Men som alla säkert förstår så kom jag inte hem tomhänt utan det blev en kvintett vinylskivor och några singlar innan jag skyndade mig för att hinna beta av retromässan innan den stängde. Den tar jag dock inte upp här utan resultat från den kommer att dyka upp på nästa månads "Nytt i samlingen". Man kan förstås också titta på min youtube-film från båda mässorna. Det blev förstås övervägande jazz och soul som resultat och precis som i våras så är antalet skivor i den mängd så jag kan skriva några rader om var och en av fynden, men bli inte förvånad om någon eller några av dom får en egen artikel i framtiden.
LP The Isley Brothers - The Brothers: Isley: Det här, som är den enda jag ännu har hört hela av, blev den stora besvikelsen, och det var också en av två som jag betalade mest för. Isley Brothers, ja tack. Isley Brothers tidigare än 70-talet, lite mer skeptisk. Det är väl det jag har lärt mig efter att jag köpte den här, som faktiskt inte hade någon åldersinformation på vare sig omslag eller skiva, men den är dock från 1969. Det visade sig att bröderna här hade sneglat mer på James Browns funk-låtar med stelt sound, mycket blås och melodier som går i samma tonart mer eller mindre låten igenom. Vi gör alla våra misstag sa igelkotten och gick på rotborsten. Tur att det skulle bli mycket bättre senare för bandet!
The Crusaders with B.B King and the Royal Philharmonic Orchestra - Royal jam: Mycket intressantare verkar den här vara. The Crusaders tillsammans med en stor symfoniorkester och blueslegenden B.B King i en livekonsert från Royal Festival Hall. B.B King är normalt inget jag går igång på direkt, men här är han med på The Crusaders villkor och inte för att mala gamla bluesstandards på gitarr. Jag har hört snabba stickspår från alla albumen, förutom The Isley's som jag då hört hela av, och den här låter riktigt mäktig och är som sagt dessutom live.
Cannonball Adderley - In memoriam Cannonball Adderley, his early great recordings: Det är möjligt att det var lite överpris med 50 kronor för den här, för Mercury's Jazz Master-serie brukar inte vara värd så mycket. Men bröderna Adderley, för både Cannonball och Nat är med på den här plattan, i tidiga inspelningar, även om det dock inte står när inspelningarna är från, går ju inte att avstå från. Min gissning är att låtarna är inspelade 1950. Plattan i sig är utgiven 1975, efter Cannonballs död och innehåller dessutom pianisten Junior Mance, basisten Sam Jones och trumslagaren Jimmy Cobb. Detta ska bli riktigt intressant att höra på!
Bengt-Arne Wallin/Jan Johansson/Georg Riedel/Bengt Hallberg - Adventures in jazz and folklore: Fyra herrar som aldrig varit främmande för att blanda jazz och folkmusik på platta fick i uppdrag av dåvarande radiochefen Ulf Peder Olrog att skapa musik till en internationell tävling i Monte Carlo 1965. Dom fick fri tillgång till Sveriges Radio folkradioarkiv och resultatet blev så uppskattat att STIM bekostade en LP-inspelning av musiken. Och med tanke på hur intressant dessas musikers normala blandning av jazz och folkmusik, Jan Johanssons inspelningar har ju förkommit ett par gånger här på bloggen, så känns detta väldigt spännande.
Count Basie - A portrait of an orchestra: En trevlig Verve-samling med Count Basie med inspelningar som sträcker sig mellan 1952 - 1957 känns inte helt fel. Dels spelar orkestern, som då har de vanliga namnen Lester Young, Freddie Green, Paul Quinichette och så vidare, och dels hörs även ett mindre band som även lyckas låta lite bebop i stil. Count Basie spelandes i bebop-stil? Bara det gör skivan väldigt intressant!
SINGEL Billy Howard - King of the cops/The disco cops: Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som fick en överraskande hit på englandslistan 1976 med en låt där han härmar olika TV-poliser, som Kojak, Columbo, Cannon och så vidare, och låter dom försöka göra upp om vem som är poliskungen. Jag köpte den med "Kultstämplat" i tankarna, men jag är inte bestämt än om den verkligen passar där eller om den ska in i den vanliga lådan med humor och komik. Jag får lyssna på den en gång till, men det känns som om den blir kvar ändå, även om flera poliskaraktärer går över huvudet på mig som var två år gammal när den här singeln kom.
Rod Stewart - Crazy about her: En singel med Rod Stewart från hans "Out of order"-platta med "ex-Duran Duran" Taylor och Benard "ex-Chic" Edwards som producenter. Det är en riktigt bra produktion, även om refrängen inte är den allra bästa. Men låten är helt OK och blir kvar!
Ce Ce Peniston - We got a love thang: Ce Ce Peniston var en amerikansk sångerska som blev stor i samband med housemusikens genombrott i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Houselegenden Steve "Silk" Hurley har proddat och även om hon har än starkare singlar så är detta en helt OK låt med ett skönt sound från en spännande tid i dansmusikens historia. Singeln blir klart kvar i singelsamlingen!
Inte min starkaste mässa som sagt, men det blev en riktigt bra och intressant bläddrar dag likväl med intressanta fynd både där och på retromässan. Jag skulle ändå rekommendera mässorna att sära på sig till nästa gång, men det får framtiden avgöra. Så länge mässorna rullar på är jag nöjd! Som vanligt lyfter jag på hatten för Tomas Lundmark och Pipeline för deras engagemang och jobb.
Början av maj innebär inte bara att man tar sina fanor och plakat med politiska budskap och går ut och demonstrerar. Det brukar även vara dags för vårskivmässa på Pipeline här i Sundsvall och om det var en fattig mässa i höstas så var det kanske den största mässan någonsin nu. Åtminstone vad andelen säljare gäller, för nu hade man öppnat upp en dörr till för att få plats med fler skivbord och plötsligt så mässan gigantisk ut (gigantisk med Sundsvalls mått mätt förstås). Men det var även helt OK andel med besökare också och totalt ett stort steg från höstens minimässa.
Däremot brukar det vara olika från gång till gång vad gäller priserna och den här gången var det en dyrare mässa där fokuset låg på dom dyrare samlarobjekten, men där också en del skivor fått löjligt dyra priser. Jag vet att Arne Domnérus klassiska liveplatta "Jazz at the Pawnshop" har ett ganska högt prisvärde, men 1000 kronor för den, framför allt när jag betalade en tia för den, kändes mer komiskt än vettigt.
Nå, jag kände att jag hade lite problem att komma igång och hitta vettiga saker till vettiga priser som jag inte hade och andelen blev inte lika mycket som annars, men det kan ju inte lyckas jämt. Och det är ju inte som att jag kom hem tomhänt, den dagen kommer nog aldrig att komma. Jag är nöjd med det jag kom hem med så när det nu är inte blev en hel invasion i skivsamlingen så kan jag som artikeln efter höstens mässa lite snabbt gå igenom skivorna en och en. Det var i stort sätt bara jazz och 70-talssoul som jag köpte, men jag kände att det var riktigt spännande saker. LP: Howard McGhee et Milt Jackson: Howard McGhee är en trumpetare som man inte hittar så ofta i skivbackarna. En underskattad boptrumpetare som fanns lite här och var. Milt Jackson är ju då alltså vibrafonisten i The Modern Jazz Quartet. Inspelningarna är från 1948 och den här utgåvan är tydligt en 60-talsutgåva, släppt på Savoys franska bolag. Dom Howard McGhee-plattor jag har är båda nyare utgåvor så en riktig platta med 40-talsinspelningar är mumma! George Benson - Summertime: Ett parallellfall vad gället utgåvan är det här. George Benson, en av dom bästa jazzgitarristerna någonsin i en utgåva från 1978 med inspelningar äldre än så. I det här fallet är dom från 1966-67 och med Bensons första egna band någonsin, där Ronnie Cuber är med på barytonsaxofon och Lonnie Smith på hammondorgel, så detta ska bli riktigt spännande att höra! Duke Ellington - Such sweet thunder: En Duke Ellington som vågar sticka ut och göra udda saker är alltid intressant och när The Duke skapar låtar som är baserad på Shakespears pjäser så känns det riktigt spännande! Projektet kom till efter att Ellington och Billy Strayhorn hade spelat i Kanada samtidigt som en Shakespear-festival var i stan och hade haft ett samtal med festivalarrangörerna. Det här är då också en återutgåva, originalet och inspelningarna är från 1957, men det är ett sånt speciellt projekt att det här ska bli riktigt kul att höra. Zulema - Ms. Z: Soulsångerskan Zulema Cusseaux har förekommit en gång tidigare, men hon har inte blivit lättare att hitta skivor med på dom drygt 8 år sen jag hittade min första skiva med honom. Jag hörde henne första gången i ett avsnitt av klassiska TV-programmet Soul Train och blev fascinerad av henne och hennes musik direkt. För 30 kronor har jag dock till sist hittat ännu en platta med henne. Mother's Finest - Mother factor: Funkrockarna Mother's Finest skrev jag om för två år sen när jag hyllade plattan "Another mother further" och sen hittade jag en riktigt bra liveplatta på skivmässan senare samma år. Det här är plattan efter den riktigt bra föregångaren och även den sålde guld så förhoppningarna på denna är skyhöga!
CD: The Killers- Sam's town: The Killers är ett band som jag inte alls var intresserad av under deras peakperiod, men som jag långsamt (som alltid) blivit allt mer intresserad av och kulmen nåddes förra sommaren när jag köpte hela tre tidiga plattor med dom på en gårdsloppis utanför stan. "Sam's town" är bandets andra platta från 2006 och är producerad av Flood som framför allt har proddat en del fantastiska Depeche Mode-plattor. Detta ska bli intressant. Freak Power - Drive-through booty: Innan Fatboy Slim var ett faktum och efter att The Housemartins splittrats så hade Norman Cook ett antal andra dansprojekt. Beats International hade ju en riktigt bra hit i "Dub be good to me", Pizzaman blev lite kult med sin enda platta, medan det här projektet, Freak Power, är väldigt bortglömt. Tydligen är det inget Cook själv sörjer utan han ska ha känts väldigt obekväm och opassande i bandet. Men musiken och plattan från 1994 verkar riktigt spännande och det ska bli riktigt kul lyssning. Som ett Fatboy Slim-fan är detta ett måste att utforska. Som sagt så blev det väl inte den mässa som jag köpte allra mest från, singlar var det inte jättemånga av, men själva mässan utvecklades till det bättre och blev större och det kändes viktigast. Sen förekommer det lite diskussioner om priserna som Pipeline tar per bord av säljarna, att dom är för höga, så det blir intressant och se vad som blir av det. Men min hatt är likväl av för Tomas Lundmark, Pipeline och deras jobb med mässan!
I en facebookgrupp jag är med i har vi ägnat oss åt att under ett par månader lista våra 50 bästa låtar från 1984. Det var ett idoga och svårt arbete, eftersom 1984 var ett väldigt bra år. Det var det året då jag, nio år gammal, började lite smått att nosa på och bli mer och mer på allvar nyfiken på popmusiken och dess värld. Långsamt upptäckte jag favoriter för att sen, på sommaren 1985, bli den popnörd som idag äger denna blogg. Så självklart är det mycket nostalgi från dessa första upptäckter av popmusik.
Samtidigt så är det mycket från den tiden som jag upptäckt i efterhand. Trots allt var det många hits som jag aldrig hörde då, men har upptäckt under livets gång, och även låtar i genrer som jag har upptäckt först i vuxen ålder. Så eftersom jag redan listat dom bästa låtarna för 2000-talet och 2010-talet så tänkte jag att det kunde vara kul att bjuda på dom, enligt mig, bästa låtarna för 36 år sen, 1984. En blandning av soul, new wave, synthpop och indierock, men med en krydda av en del välbekanta hits och lite svenskt, också några albumspår!
1 Fiction Factory - (Feels like) Heaven
2 Alphaville - Summer in Berlin
3 Depeche Mode - Blasphemous rumours
4 Nik Kershaw - City of angels
5 Real Life - Open hearted
6 Deep Purple - Knocking at your back door
7 James Ingram & Michael McDonald - Ya mo b there
8 Naked Eyes - (What) In the name of love
9 Real Life - Send me an angel
10 Indochine - Kao bong
11 Dan Hylander & Raj Montana Band - Skuggor i skymningen 12 George Michael - Careless whisper
13 Scritti Politti - Absolute
14 Icicle Works - Love is a wonderful colour
15 Chaka Khan - I feel for you
16 Prince - When doves cry
17 Talk Talk - It's my life
18 Marie Fredriksson - Ännu doftar kärlek
19 Ultravox - Dancing with tears in my eyes
20 Heaven 17 - Sunset now
21 Depeche Mode - Something to do 22 Thompson Twins - Lay your hands on me
23 Industry - State of the nation
24 Imperiet - Du ska va president
25 OMD - Tesla girls
26 Billy Ocean - Carribean queen
27 Kane Gang - The closest thing to heaven
28 Foreigner - I want to know what love is
29 The Armoury Show - Castles in Spain
30 Paul McCartney - No more lonely nights
31 Howard Jones - Like to get to know you well
32 XTC - All you pretty girls 33 Kajagoogoo - Turn your back on me
34 Michael & Jermaine Jackson - Tell me i'm not dreaming
35 The Alarm - Where were you hiding
when the storm broke
36 Nik Kershaw - You might
37 Talk Talk - Such a shame
38 Alphaville - Sounds like a melody
39 Lindsey Buckingham - Go insane
40 Evelyn Champagne King - I'm so romantic
41 Flash & The Pan - Midnight man 42 Nena - Irgendwo, irgendwie, irgendwann
43 Blancmange - Don't tell me
44 A Flock Of Seagulls - The more you live, the more you love
45 Kim Wilde - The second time
46 Dan Hartman - I can dream about you
47 Laura Branigan - The lucky one
48 Commando M Pigg - En stjärna bland faror
49 Lydia Murdock - Love on the line
50 Kool & The Gang - Fresh
Självklart var det många andra favoriter som fick stryka på foten. Det var inte lätt att lämna ute kanonlåtar som Shiela Es "The glamourus life", Propagandas "Dr Mabuse", Videokids "Woodpeckers from space", Art Companys "Susanna", Lloyd Cole & The Commotions "Perfect skin" eller bara ha med en Howard Jones-låt, men nöden har ingen lag ibland.
Sex nya plattor från Retrogalaxens gamla gömmor. Här hoppas det mellan 80-tal och 00-tal och mellan synthpop, en gigantisk livekonsert med svensk rock, eurodance och yachtrock. Som vanligt finns det diverse kommentarer gjorda idag om saker jag skrev eller inte skrev då.
Kaja - Crazy peoples right to speak (1985) Utgivningsår: 1985 Skivbolag: EMI/Parlaphone Betyg: 3/5
Kaja är alltså Kajagoogoo, fast utan Limahl vid mikrofonen. Nick Beggs från Ellis, Beggs and Howard tog över sången här och han har väl inte samma karaktäristiska röst som Limahl hade. Musiken har blivit lite mer mogen, men är ännu mycket synthdominerad. Man skulle kunna tro dock att man vid namnbyte och sångarbyte tappade det mesta av sin stil, men jag tycker detta klart är underskattat. Så dåligt är plattan verkligen inte. Vissa låtar är inte 100 % starka, någon ny ”Too shy” finns inte här, men det är snyggt producerat och bra gjort och Nick Beggs är ingen dålig sångare. Det är snärtigt och piggt gjort och förtjänar ett något bättre rykte.
(2025: Vad som inte nämns är att det här var Kajagoogoo's sista platta till 2008 års "Gone to the moon". Jag kan också säga att jag idag uppskattar Nick Beggs röst i Kaja klart mer än jag uppenbarligen gjorde då.)
Svensk Rock Mot Apartheid Scandinavium Utgivningsår: 1985 Skivbolag: Almathea Betyg: 3/5
1985 var det stora året när artister samlade pengar till
välgörande ändamål. USA for Africa, Band Aid (kom förvisso 1984, men ändå...),
Swedish Metal Aid OCH Svensk Rock Mot Apartheid, som är en konstellation mot
apartheidsystemet i Sydafrika. Bland artisterna finns Dan Hylander, Imperiet,
Anne-Li Rydé, Tommy Körberg, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Björn Afzelius, Mikael
Wiehe, Mats Ronander och Mikael Rickfors med flera med flera... Det anordnades en
stödgala i Scandinavium i Göteborg 1985 och denna gala släpptes på skiva där
alla pengar gick till kampen mot apartheid. Ett behjärtansvärt ändamål, ändå
undrar jag hela tiden varför många fnyser och skrattar åt detta när man säger
att alla samlade in pengar på 80-talet. Plattan kunde ha varit dålig, men
det är den inte. Den är riktigt bra och en riktig minnesföremål att ha!
Nackdelen är att alla artister är ju inte intressanta. Ovan nämnda artister är
klart bäst och de gör riktigt bra låtar. Imperiet gör mycket bra liveversioner
av "Fred" (tillsammans med Afzelius och Wiehe) och "Märk hur vår
skugga", Py Bäckman framför "Concordelia" riktigt bra, Anne-Li
Rydé river loss i "All for the love of rock & roll" och Hansson
de Wolfe United är mycket bra i "Oberoende var fursten säger". Men,
jag är mindre entusiastisk av att höra Tottas Bluesband, Peps Persson, Jerry
Williams och Rolf Björling, mest för att dessa inte representerar min
musiksmak. Dessa sänker betyget, men resterande och kultvärdet i liveplattan
gör detta helt OK! (2025: I många år så var 80-talets hjälpvurm av olika slag sedd som ett skämt som man skrattade åt. Ömsom handlade det om att tuffa rockstjärnor lämnade rockstjärne-imagen och blev medmänskliga, ömsom det vanliga fnyset åt 80-talet från dom som ändå inte gillade dess musik och ömsom huruvida pengarna verkligen kom fram. Men ser man krasst på det så fanns det i alla fall mer intresse för att hjälpa under 80-talet än under hela 00-talet.)
Tess - One love to justify Utgivningsår: 2001 Skivbolag: Bonnier Amigo Betyg: 5/5
Titta, en färsk platta i "Retrogalaxen". Jag ville
recensera denna nu, innan Aftonbladet och Expressen hinner såga ner den. Tess
sjöng i La Cream,
till för ett år sen. Hon har släppt singlarna "Justify my love",
"Viva l´amour" och "One love" och dessa har blivit flitiga
danshits. Och Tess ska ha en eloge! Hon vågar göra ren eurodisco, för detta är
som en Basic Elementplatta utan Petrus eller som La Cream med lite mindre kräm.
Det är ren och äkta eurodisco, och det låter riktigt härligt! Här finns hits av
mängder och en dansproduktion som är fantastisk. Den är inte trendig eller
nyskapande, men den är årets platta så här långt! (Med färsk menade jag alltså att jag faktiskt hade köpt den medan den var relativt ny i skivhandeln.)
Culture
Beat - Metaporphisis Utgivningsår: 1998 Skivbolag: Columbia Betyg: 4/5
Tyska Culture Beat, här av årgång 1998, är en bra bit från
”Mr Vain” och ”Got to get it”. Tania Evans, som sjöng på de låtarna, är borta
och ena mannen bakom bandet, Torsten Fenslau, är omkommen. Kvar är brorsan Frank
Fenslau och engelska sångerskan Kim Sanders. Sanders sjunger faktiskt bättre än
Tania Evans och låtarna är inte rena eurodanslåtar utan nån sorts blandning
mellan engelsk disco med stråkar samt eurodans. Melodierna är inte längre den
traditionella rap-refräng-rap-refräng, vilket i eurodansens fall brukar betyda
att gruppen i fråga sen helt tappar stinget. En eurodansgrupp som ändrar stil
alltför fort och hastigt för att verka trendig brukar låta ganska desperat och
oengagerad i sina låtar (Basic Element blev popband, Masterboy blev
70-talsband, 2 Brothers on the 4th floor blev rapband med mera). Men de finns ett få
tal grupper som lyckas ändra sig stegvis och försiktigt, som Pandora på hennes
sista platta i Sverige ”Changes”, och Culture Beat här, som ändå låter riktigt
bra. Stråkarna hjälper en bra bit och
låtarna är sköna och tillbakalutande. Dessvärre är de tvungna att ha med den
jobbige rapparen N´XT UP på ett par låtar och låten ”Pray for redemption”
rappar han sönder ganska bra och hitmedlyt, där Kim Sanders tagit Tania Evans
plats i Culture Beats gamla hits, är väl lite onödigt. Men sammanfattningsvis
är Culture Beat faktiskt nästan bättre här än som renodlad eurodansorkester.
Nej, inte A-Teen, utan I-Ten, skämt å sido. I-Ten är ett
mindre känt studioprojekt för tre medlemmar av Toto, tillsammans med Tom Kelly
och Billy Steinberg. Totomedlemmarna är Steve Lukather, David Paich och Steve
Procaro och plattan är gjord samma år som Totos supersuccé "IV". Och
att halva Toto är inblandad hörs verkligen. Det låter verkligen som Totos
svala tillbaka lutade softa poprock. Produktionen är riktigt bra och
Steinberg och Kelly har skrivit kanonlåtar. "Taking a cold look" har
väl ingen superhit som Totos då aktuella platta, men känns som en special
platta från Toto. Denna är inte lätt att få tag i så hittar man den kan man
skatta sig lycklig! (2025: 1: Nej, skämtet i början kändes väldigt platt i skriven form! 2: I-Ten var egentligen bara format av Tom Kelly och Billy Steinberg. Toto-medlemmarna var bara gästmusiker där. 3: Den är inte så jättesvår att får tag på egentligen. OK, Totos fyra är klart lättare, men den är inte jättesällsynt. 4: Vilken hemsk beskrivning benämningen "poprock" egentligen är...)
Cretu And Thiers - Belle epoque Utgivningsår: 1988 Skivbolag: Virgin Betyg: 3/5
Cretu and Thiers är förstås ett hobbyprojekt av Michael
Cretu, make och producent till Sandra och skapare av Enigma. Detta är gjort
mitt i jobbet av Sandras tredje studioalbum och visst känns melodierna och
ljudbilden igen, med svävande syntdisco. Men Sandra hade verkligen behövts här,
för Cretus partner, som sjunger här, Tissy Thiers, låter snustorr och kan i
överhuvudtaget inte sjunga. Det gör att låtarna faller ihop. Men eftersom
melodierna nu är så bra så är plattan OK, men Cretu själv kunde väl åtminstone
ha sjungit. (2025: Jag känner att jag kanske var onödigt hård mot Tissy Thiers här. Betyget kvarstår och hans falsettröst är riktigt irriterande i för många doser, men det var den redan under hans tid som sångare i Moti Special. "Snustorr" och att "han i överhuvudtaget inte kan sjunga" var en lite överdriven beskrivning.)
Nu när augusti är slut så är det också slut på den turnerande nostalgifestivalen för 80-talet som kallas Forever Young som tuffat runt i landet i en månad och bjudit på konserter med flera av 80-talets mest säljande artister. Artister som Alphaville, Howard Jones, Lustans Lakejer, Reeperbahn, Human League, Jakob Hellman och Ultravox har varit med och bjudit på de under 80-talet mest älskade låtarna. I England är detta ett enormt fenomen där dom engelska 80-talsartisterna ständigt hoppar på dessa packturnéer, men i Sverige har dessa lyst med sin frånvaro. Däremot finns det ju som bekant mängder av liknande evenemang med 60-talsartister. Och andra sidan har vi i Sverige en helt annan syn på 80-talets musik än engelsmännen. Här är ju 80-talet i det närmaste nåt pinsamt och nåt man nästan i tvång måste blicka tillbaka till, men bara för att skratta åt det. Därefter har recensionerna av Forever Young inte varit direkt lysande, men efter vad jag har förstått så har publikantalet varit bättre och det är ju det som är viktigaste. Sen kan jag lite ifrågasätta vad Jakob Hellman gör på en sån turné, som släppt bara EN, förvisso bra sådan men ändå, platta under 80-talets sista år.
TYVÄRR kunde jag inte deltaga i år av ekonomiska själ, men om detta ska bli ett återkommande evenemang så är mitt mål att nån gång kunna se detta personligen!
Men för att ändå hylla initiativet till denna festival så hade jag tänkt att välja en platta med en av artisterna på Forever Young 2010 och valet föll på Ultravox, bandet som startade som punkband men blev en av tidiga 80-talets ledande synthpopband! Egentligen är det väldigt pinsamt att skriva några minnen kring Ultravox eftersom jag upptäckte bandet väldigt sent. Under bandets storhetsperiod så hade jag i stort sätt bara hört "Dancing with tears in my eyes" i Cia Bergs program "Bagen" 1984 och tyckt den var väldigt spännande. Sen hörde jag förstås också "Vienna", men därefter var det faktiskt stopp och jag brydde mig inte alls om bandet till i slutet av 90-talet. Däremot tyckte jag att flera av Midge Ures sololåtar var riktigt bra, som "If i was" och "Cold cold heart". Varför kan jag inte svara på idag, jag var väl för upptagen med att upptäcka musiken på de mer aktuella listorna. Sen var antalet spelningar för Ultravox i radio väldigt få, till och med under 80-talets sista år.
Nå, sent om sido har jag nu vuxit till ett fullfjädrat Ultravoxfan och har ännu bara hittat en dålig platta med bandet, återföreningsplattan från 1993 utan Midge Ure, "Revalation", men jag är vad jag förstår inte ensam om den åsikten. Jag tycker Midge Ure har en av 80-talets bästa sångröster, melodierna är lysande poppärlor och med en av 80-talets bästa och mest spännande ljudbilder! Kort sagt näst efter Depeche Mode så är Ultravox det band som jag håller som tidernas bästa synthband! Det var därför svårt att välja en Ultravoxplatta. Jag hade kunnat välja i princip vilken som helst, bandets klassiska "Vienna"-platta från 1980 eller den underbara "Rage in Eden" från 1981 eller "Lament" från 1984. Men med risk att vara tråkig så blev det till slut "Quartet", bandets storsäljare från 1982. Skivan köptes på Fyndlagret i Sundsvall, men här är jag för en gångs skull väldigt osäker på så jag låter det vara oskrivet. Denna platta är producerad av Beatles pappa George Martin och innehåller några av bandets intressantaste texter eller vad sägs om denna mörka rad ur "Cut and run": "See the man on the phone with the gun in his hand sipping courage from a crystal cup"
Synthpopdominerar denna platta alltså med en riktigt mysig och svävande ljudbild som passar bra för mörka och sena kvällar. Största singlar blev låtarna "Reap the wild wind" och "Hymn", som är en av Ultravox mest säljande singlar efter "Vienna" som dock idag blivit helt oförtjänt bortglömd. Dock har den gjorts i cover av flertalet tranceartister under 2000-talet. Bäst enligt mig är Mythos & DJ Cosmos från just 2000.
Men plattan inrymmer också andra klassiker, som låten "Mine for life" som har en lysande melodi och refräng! "We came to dance" är en vacker smådrömmande och poppig sak som släpptes på singel, men föll i oförtjänt glömska. Balladen "Visions in blue" är en vacker sak som sakta byggs upp för varje minut och avslutande "The song (we go)" med sina avslutande trummor hade varit underbar att en gång få se live!
Vill man dock se bandet live så kan jag rekommendera den livevideo som släpptes i samband med den turné som följde denna platta, "Monument" och framför allt den fantastiska versionen av "The voice" med tre smattrande trumslagare längst fram på scenen!
Ultravox lade alltså ner 1988 (jag räknar inte Billy Curries fiskoförsök att återbilda bandet på 90-talet helt utan originalmedlemmar som ett värdigt försök till Ultravox) och Midge Ure gjorde soloplattor med varierat resultat. 2010 är dom alltså ute på återföreningsturné och har som sagt spelat i Sverige på ett flertal platser under augusti.
Jag hoppas verkligen att Forever Young-turnén fortsätter nästa år för det är riktigt häftigt att kunna se 80-talsartister live som trots allt knappt synts eller spelats i svenska medier sen den tiden. En chans att kunna gå tillbaka till forntiden på ett accepterat sätt och samtidigt kunna uppleva de ögonblicken man kanske missade live då! Grattis ni som fick se Ultravox för första gången på över 20 år! Jag är rätt avundsjuk på er!
Jag har valt två spår från plattan, singlarna "Hymn" och "We came to dance".
Årets Stockholmsresa hade alltså huvudmålet Solna Skivmässa, som ni kunde läsa om i del 1 i den förra texten. Men resan i övrigt då? När nu mässan var huvudmålet så försökte jag att inte lägga på för många andra skivmål så det inte skulle bli för dyrt och för jobbigt att släpa hem alla skivorna till Sundsvall igen. Men självklart så fanns det flera gyllene ställen som jag måste besöka, mässa eller inte. Men resan var inte problemfri och problemet här hette boendet, som skedde på Hostel Bed & Breakfast, vilket på papperet låter flott för att vara vandrarhem, men det var ett ställe jag inte på något sätt rekommenderar. Dels fick jag vänta i 2 1/2 timme på att vandrarhemmet skulle öppna sin reception. Sällan har jag varit med om ett ställe som tar ut flextid så lätt som denna, så när jag kom dit på fredagen så fick jag vandra runt i Stockholm med resväskan i sällskap, samtidigt som jag dessutom skulle filma med iphonen för min Youtube-kanals räkning (första dagen kan ni se film om här).
Men det värsta var att det visade sig att det fanns råttor på vandrarhemmet (inte på rummen dock) och dessa visste man om på vandrarhemmet, men sa sig inte kunna göra något utan det var hyresvärdens ansvar att se till att något gjordes. Höjden av ironi var väl att när nu det var så pass ohygieniskt att råttor sprang omkring där så uppmanade man gästerna i en skylt vid trappan ner att ta av sig skorna för att hålla vandrarhemmet rent. Ska man skratta eller gråta? Nu har jag sagt det förr att när jag är i Stockholm så har jag rummet främst till att sova och förvara bagaget och för detta ändamål fungerade stället så jag kunde koncentrera mig på att slappa och köpa skivor.
Hostel Bed & Breakfast ligger väldigt nära den mycket trånga Stockholms Serie & Skivhandel på Sveavägen och jag passade förstås på att vandra in där först och den här gången slog jag nytt rekord vad gällde antal köpta skivor i den affären. Jag har försökt plöja igenom flera 70-talsavsnitt av det legendariska soulprogrammet "Soultrain" med Don Cornelius från Youtube och i ett avsnitt så framträdde bandet B.T Express, ett band jag knappt hade hört. Men det var en ny bekantskap som jag gillade skarpt och när jag nu hittade deras "Non-stop" från 1975 så blev glädjen fullständig! Den plattan är en fullständigt funkorgie som är otroligt snyggt gjord och skönt gungande! En av årets bästa 70-talsfynd!
Samma glädjeyttring blev det med Bob Seger & The Silver Bullet Bands "Stranger in town" från 1978. Det finns en ballad från den plattan som följt mig sen gymnasietiden då jag hörde den första gången på ett gammalt band och föll för dess mjuka och avkopplande stämning direkt, nämligen den avslutande "The famous final scene". Sen dess har jag försökt hitta den låten och lyckades äntligen!
Carpenters-album har jag sagt är svåra att hitta, förutom samlingen, och denna Stockholmsresa är utan tvekan Carpenters-resan. Jag berättade om de två skivorna jag hittade på mässan och ytterligare en hittade jag här, "Passage" från 1977.
Också Boomtown Rats och deras "The fin art of surfacing" från 1979 och den legendariska hiten "I don't like monday" som är på den plattan, samt Quincy Jones funkiga "The Dude" från 1981. En lysande början på resan, utan tvekan!
Därefter så gick jag till skivaffären på Urvädersgränd, som jag trodde var nedlagd vid det här laget, eftersom man hade stor utförsäljning på grund av stängning när jag var där för två år sen. Men nu hade man 50 % rea och allt såg ut som vanligt, loppispriser till överpris och en Monica Törnell som jag ser på loppisarna här för en tia, nu 75 kronor med trasigt omslag. Men för ett tag sen fick jag en fin jazzbox av en kompis, men han själv hade missat att det fattades en skiva och var väldigt ledsen över det. Boxen är utgiven av de italienska bolaget "I grandi di Jazz" och hade fem skivor med olika musiker på varje, Fletcher Henderson, Ornette Coleman, Earl Hines samt Dizzy Gillespie. Också den viktigaste och mest svårhittade av dessa, den med min favoritpianist Lennie Tristano, givetvis den som fattades. Men här lyckades jag ändå få tag på den och kunde lycklig därmed få en komplett box! Tristano-skivan är dock inte någon unik skiva, mer än att Tristanoskivor är överlag så svåra att hitta att den är värd att ha bara därför. Den innehåller flera spår från skivan jag hittade på Solna-mässan, "The new Tristano" uppblandat med diverse trioinspelningar från 50-talet.
Ett självklart ställe att besöka var min favoritaffär, Record Mania på Östgötagatan, affären som sen 2001 specialiserat sig på soul, jazz, funk och hiphop. Och som vanligt så börjar man med att gräva i backarna som står på trottoaren utanför affären för där har jag gjort flera kanonfina fynd för en väldigt billig penning! Denna gång så hittade jag en skiva med diverse bebopinspelningar från skivbolaget Debut som grundades av Charlie Mingus och Max Roach och som bara fanns i fem år. Detta är en platta som visar upp äkta och skön bebopjazz från 50-talets första år och som akta sig för de mest vanliga inspelningarna och där man bland annat får ett par tidigare outgivna inspelningar från Charlie Parker och Dizzy Gillespies legendariska Torontokonsert 1952.
Dessutom fanns där en riktigt fin dubbel-LP utgiven på Milestone med Bix Biederbecke, kornettisten som var en av de mest lovande, men som levde ett tragiskt liv och dog gravt alkoholiserad alldeles för ung. Den här plattan, "Bix Beiderbecke and the Chicago cornets", innehåller väldigt tidiga inspelningar, från 20-talets mitt, vilket jag tror är de äldsta inspelningarna jag äger på skiva.
En soulplatta blev det, Fame-stjärnan Nia Peeples, och jag erkänner, jag tyckte hon var ursnygg när jag var yngre och tittade på TV-serien "Fame" på 80-talet. Den här plattan är producerad av hennes man, Shalamar-medlemmen Howard Hewitt, så bara därför kan detta bli väldigt spännande.
Inne i affären så var skivorna tämligen dyra och jag höll tillbaka eftersom jag hade mässan att tänka på dagen efter. Men en riktigt fin skiva till chockpris fanns där bland alla dyrgripar, ett Blue Note-album med alternativtagningar från Bud Powell, där räckan av stjärnmusiker finns med, Dexter Gordon, Fats Navarro, Sonny Rollins, Kenny Clarke med mera. "Alternate Takes" är en riktig höjdarplatta, som här bara kostade 15 kronor!
Det blev sen inga fler skivor den kvällen utan jag åt en stor kebabpizza på Pizzeria Denniso på Götgatan innan jag gick runt och filmade lite av Stockholm och framför allt Gamla Stan i mörker och återvände trött till vandrarhemmet. Några bra konserter eller stand-up shower fanns tyvärr inte denna helg, vilket var en liten skuffelse med resan.
Lördag var Solna Skivmässa och eftersom den redan har en egen artikel så går jag direkt på söndagen, vilket var min hemresedag, men eftersom det inte var förrän 17.15 så låste jag in väskorna i ett skåp på centralen och åkte till utkanterna. Jag tittar med jämna mellanrum på avsnitt av kriminalmagasinet "Veckans brott" och i ett avsnitt åkte Leif GW Persson ut till en second hand-butik i Årsta som drevs som ett projekt för att hjälpa gamla kriminella och missbrukare att komma ur sina dåliga liv. GW blev så glad över initiativet att han tog en hög av sina böcker, signerade dessa och gav dom till affären för försäljning. Men när han gick runt i affären, som hade det vitsiga namnet "Tjuvgods" och vi tittare fick en rundtur där så passerade man skivavdelningen och i rutan ser jag hur skivorna kostar 1 krona styck. Skivnörden Stafrin tänker förstås direkt:
"DIT måste jag nästa gång jag är i Stockholm!"
Ibland kan man få tips från de mest oväntade ställena! Följaktligen så åkte jag, inte till Årsta eftersom affären hade flyttat sen reportaget gick, utan till Johanneshov och hittade affären. 1 krona kostade inte skivorna längre utan 5 kronor, men det var tillräckligt för att jag skulle hitta en till skiva med Björn Holm, "Nya vänner" från 1989, en skiva med Staffan Hellstrands band innan hans framgångsrika solokarriär, SH och plattan "Söndag", samt Peter Gabriels självbetitlade solodebut från 1977!
Dessutom en riktigt fin dubbel-singel med Benny Goodman och hans mindre band, "The Goodman Touch"!
På min Youtube-kanal fick jag också tips från en skivsamlare och Vinyl Community-medlem om en butik från Myrorna som fanns i Ropsten där det fanns väldigt mycket skivor och självklart ville jag försöka hinna dit också innan hemfärden. Men det blev en hel del gående och letande innan jag hittade den, för den var något gömd. Mycket skivor fanns det och en skiva med Benny Goodman Sextet utgiven på det fina märket CBS Jazz Masterpieces blev det, men det var väldigt mycket loppisrat där också. En hel del singlar blev det samt en skön samling på CD med Billy Paul innan jag åkte till Gamla Stan för lite mat och sen tåget hem. Resan blev, boendet till trots, en väldigt minnesrik och härlig resa, givetvis med Solna Skivmässa som största händelse, men också för att det kändes väldigt skönt att komma bort ett tag och bara fokusera på att bläddra skivor och koppla av! Eftersom jag tog tre klipp under del ett så tar jag tre klipp denna del också.
Bob Seger och "The famous final scene" är självskriven, liksom B T Express, där jag väljer inledande "Peace pipe", samt Peter Gabriel och "Solsbury hill".
