Sommarens bästa fynd - Juni/Juli 2017

Precis som utlovat så blir det en sammanslagning av juni och julis bästa fynd och eftersom sommaren bjudit på en hel del kul, till och med om man räknar bort Göteborgsresan, så blir det precis som förra året en extra lång genomgång med hela tio kortare recensioner av nyinköpta skivor. 70-talssoul och jazz har dominerat med lite inslag av 80-tal, samt nyheten att det ÄNTLIGEN ska öppnas en ny skivaffär här i Sundsvall till hösten! Under juni så stängdes däremot en second hand-affär jag handlat skivor från mer eller mindre ända sen jag startade köpa skivor, Fyndlagret. Jag har nämnt dom ett flertal gånger. Tråkigt, eftersom jag ju gjort väldigt fina fynd, men samtidigt hittade jag där mängder med vinylsinglar under deras stängningsdagar. Eftersom singlarna kostade 1 krona styck så blev det mycket chansningar så därför kommer jag inom kort att göra en ny "Singeltipset Deluxe", serien där jag går igenom singlar jag köpte på vinst och förlust och inte hade en susning om vad det var. Nu till sommarens bästa fynd!

Sarah Brightman & The Starship Troopers - The adventures of the love crusader (1979): 

Innan Sarah Brightman blev en av jordens mest hyllade musikalstjärnor och sångerskor var hon discostjärna med eget band. Hennes mest kända bidrag till 70-talets discovärld var låten "In love with a starship trooper" som kom samma år som denna. Som ni har förstått handlade låtarna mycket om rymden och utomjordingar. Jag hittade en singel till med Brightman, från 1981, där bandet The Starship Troopers inte står nämnda, "Love in a UFO" som tydligt fortsätter på den linjen. Man kan tro att denna singel hör hemma i kultstämplat och lite kitchigt töntigt är det, men musiken är inte alls dålig utan en snygg 70-talsdiscoproduktion med en kul melodi! Videon däremot bara osar 70-tal med dålig effekter, galaxer i mina braxer.


Oscar Peterson - The trio (1961):
Jag har visat den här plattan flitigt på min facebooksida, men jag blir alltid lika lycklig när jag hittar liveplattor med Oscar Peterson och hans trio. Det spelades in en hel serie med skivor från London House Jazz Club i Chicago 1961 där Peterson spelade med sina vanligast förekommande kollegor, Ray Brown och Ed Thigpen. Den här skivan är i riktigt fin kvalitet utgiven på Verve med en trio på bästa humör! En riktigt höjdare av jazzliveplattor! Här kan vi avlyssna när Oscar Peterson hyllar staden han spelar i.


Jimmy Smith - Respect (1967):

Jag tycker jag har kompenserat förra årets nederlag med noll hittade skivor mer än väl detta år då det snarare regnat Jimmy Smith-skivor över mig så här långt. "Respect" är en klassisk Jimmy Smith-platta med hammond jazz av högsta och röjigaste kvalitet där han både tolkar Otis Redding ("Respect", senare Aretha Franklin-låten) samt gör egna nummer (den lysande "T-Bone Steak"). Samtidigt som huvudmusiken här är jazz så tvekar inte Smith att röra sig friskt i funkiga vatten också, som i "Funky broadway". Om jag ska peka på en nackdel så ska det vara det enormt fåniga omslaget där något fick för sig att det var en bra idé att klä ut orgellegenden till sparkande karatemästare.


Lee Morgan "The Sidewinder" (1964):

I början av sommaren damp det ner ett paket i brevlådan, en present från amerikansk en kompis på VC. Jag hade gjort klart på Youtube att jag letade efter Carole Kings legendariska "Tapestry" och fick ett meddelande att han hade hittat den åt mig och skulle skicka den. Han skickade långt mer än så. Min haka var nere i golvet när jag öppnade paketet och hittade tre skivor av högsta kvalitet. Carole King ska jag skriva om i en egen separat artikel senare. Den andra plattan, med amerikanska synthbandet Beacon, kanske dyker i framtiden. Men här och nu då en platta som många på Vinyl Community har nämnt och en del även spelat spår från. Det har gjort att jag blivit intresserad av Lee Morgans klassiska storsäljare "The sidewinder" från 1964. Den version jag fick skickad till mig var i sån lysande kvalitet att jag inte trodde mina ögon!
     "The sidewinder" är en skön platta som både experimenterar och låter riktig hederlig bop i 60-talsklädnad. Trumpetaren Lee Morgan och tenorsaxofonisten Joe Henderson spelar oerhört bra tillsammans och plattan är minst sagt lysande. Lyssna på titelspåret eller "Hocus pocus"!

Juluka - Scatterlings of Africa (1982):

Sydafrika var lite av minerat område under 80-talet där apartheidregimen regerade som mest. Engelskfödde Johny Clegg var dock en av de vita som sen barnsben var motståndare till rasismen i landet och samarbetade ofta med färgade musiker. Johnny Clegg & Savuka är det band man förknippar honom mest med, men innan dess hade han bandet Juluka vars största framgång var "Scatterlings of Africa". Jag lyssnade då enormt mycket på radioprogrammet Kulan I Luften på 80-talet där den här låten spelades väldigt mycket och sen dess har jag lite letat efter den och till sist hittade jag den i en Röda Kors-butik på Alnö. "Scatterlings of Africa" blandar på ett snillrikt sätt modern pop med afrikanska rytmer och häftig stamsång som grund i låten, väl värd allt letade.


Zulema - Zulema (1975):

Om det är något som plöjande genom avsnitt efter avsnitt av den klassiska showen "Soultrain" på Youtube har gett mig så är det mängder av för mig okända soulartister att leta efter i skivbackarna och en som jag blev grymt imponerad av efter att ha sett ett framträdande av henne där var Zulema (med efternamnet Cusseaux). Denna amerikanska sångerska var en av tjejerna i bandet Faith, Hope & Charity, men blev aldrig någon jättestjärna på egen hand. Väldigt synd tycker jag för Zulema har en bra röst och även om denna självbetitlade platta stundtals även glider iväg åt mer pop än soul så är detta en riktigt bra och skönt smekande soulplatta från 70-talets mitt. Zulema är väl värd att upptäckas och hitta mer av! "Wanna be where you are" tar vi här, i ett framträdande från just "Soultrain".


Linda Clifford - I'm yours (1980):

För nästan ett år sen upptäckte jag en soulstjärna som för mig växte till en av mina intressantaste nya upptäckter någonsin, Linda Clifford, Curtis Mayfields adept. Jag skrev om henne i junimånads bästa fynd 2016. Den här skivan, "I'm yours", en skiva från 1980 som jag hittade på en loppis ute på landsbygdsområdet Kovland, erkänner jag att jag inte ännu hunnit på, men mina förväntningar på denna skiva är skyhöga. För detta kan ju inte gå fel, Linda Cliffords röst, Curtis Mayfields övervakning och ande som svävar över allt och som grädde på moset Isaa Hayes som producerat. Det är som upplagt för en kanonplatta!


Miles Davis - In person friday and saturday night at Blackhawk (1961):

En fredags- och lördagskväll på nattklubben Blackhawk i San Fransisco 1961. Man har storbesök på klubben i form av Miles Davis och hans kvintett bestående av Hank Mobley tenorsaxofon, Wynton Kelly piano, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb trummor och inspelningsapparaturen är uppriggad. Det blir en toppenkväll som blir förevigad för eftervärlden på ett klassiskt dubbelalbum, där musikerna spelar på topp och Davis och Mobley briljerar. För inte allt för länge sen besökte jag Härnösand så de närmaste skivorna är hämtade från den resan och i en minst sagt speciel skivaffär kallad Skivoteket, som drevs av en person hemma i hans stora gula hus hade jag turen att hitta ett par Miles Davis-plattor. En ska jag skriva om i en egen artikel, den andra, denna, hittade jag för en tia i en låda. Lite sliten i omslaget, men skivorna är av toppkvalitet!


New Musik - Sanctuary (1981):

Engelska New Musik har förekommit en gång förut i bloggen, när jag skrev om deras klassiska album "Anywhere" förra hösten. Den plattan är också delaktig i denna platta. Som jag skrev om då så blev bandets karriär tämligen kort, endast tre plattor och lika många år. En samlingsplatta gav man dock ut, även om den blev väldigt exklusiv. Denna platta "Sanctuary" gavs endast ut i USA och innehåller tolv spår från deras två första plattor, "From A to B" och "Anywhere". Lite speciellt och kul känns det att hitta denna udda samling som innehåller verkligen deras bästa låtar, "Luxury", "Living by numbers" och "This world of water". Den är inte särskilt lätt att hitta, men summerar två klassiska synthplattor från 80-talets början på ett lysande sätt!


Stevie Wonder - For once in my life (1968):

En av Motowns mest kända stycken är "For once in my life", förevigt förknippad med Stevie Wonder. Men det var inte han som lanserade låten utan den fanns flera år och gjordes av ett flertal andra artister innan Stevie tog hand om den och gjorde den till denna glada och pigga klassiker vi känner den som. Från början var dock Motown-basen Berry Gordy inte alls intresserad av Stevies uptempoversion och fick övertalas att låta honom spela in den och sen är resten historia. Jag samlar ju normalt inte 60-talssoul, men självklart kunde jag inte låta denna singel passera obemärkt förbi när jag såg den på Erikshjälpen i Härnösand. Stevie är ändå Stevie och låten är en lysande soulklassiker ut i fingerspetsarna!

Sundsvalls skivmässa - större än någonsin!

Början av maj innebär inte bara att man tar sina fanor och plakat med politiska budskap och går ut och demonstrerar. Det brukar även vara dags för vårskivmässa på Pipeline här i Sundsvall och om det var en fattig mässa i höstas så var det kanske den största mässan någonsin nu. Åtminstone vad andelen säljare gäller, för nu hade man öppnat upp en dörr till för att få plats med fler skivbord och plötsligt så mässan gigantisk ut (gigantisk med Sundsvalls mått mätt förstås). Men det var även helt OK andel med besökare också och totalt ett stort steg från höstens minimässa. 

Däremot brukar det vara olika från gång till gång vad gäller priserna och den här gången var det en dyrare mässa där fokuset låg på dom dyrare samlarobjekten, men där också en del skivor fått löjligt dyra priser. Jag vet att Arne Domnérus klassiska liveplatta "Jazz at the Pawnshop" har ett ganska högt prisvärde, men 1000 kronor för den, framför allt när jag betalade en tia för den, kändes mer komiskt än vettigt. 

     Nå, jag kände att jag hade lite problem att komma igång och hitta vettiga saker till vettiga priser som jag inte hade och andelen blev inte lika mycket som annars, men det kan ju inte lyckas jämt. Och det är ju inte som att jag kom hem tomhänt, den dagen kommer nog aldrig att komma. Jag är nöjd med det jag kom hem med så när det nu är inte blev en hel invasion i skivsamlingen så kan jag som artikeln efter höstens mässa lite snabbt gå igenom skivorna en och en. Det var i stort sätt bara jazz och 70-talssoul som jag köpte, men jag kände att det var riktigt spännande saker.

LP:
Howard McGhee et Milt Jackson: Howard McGhee är en trumpetare som man inte hittar så ofta i skivbackarna. En underskattad boptrumpetare som fanns lite här och var. Milt Jackson är ju då alltså vibrafonisten i The Modern Jazz Quartet. Inspelningarna är från 1948 och den här utgåvan är tydligt en 60-talsutgåva, släppt på Savoys franska bolag. Dom Howard McGhee-plattor jag har är båda nyare utgåvor så en riktig platta med 40-talsinspelningar är mumma!

George Benson - Summertime: Ett parallellfall vad gället utgåvan är det här. George Benson, en av dom bästa jazzgitarristerna någonsin i en utgåva från 1978 med inspelningar äldre än så. I det här fallet är dom från 1966-67 och med Bensons första egna band någonsin, där Ronnie Cuber är med på barytonsaxofon och Lonnie Smith på hammondorgel, så detta ska bli riktigt spännande att höra!

Duke Ellington - Such sweet thunder: En Duke Ellington som vågar sticka ut och göra udda saker är alltid intressant och när The Duke skapar låtar som är baserad på Shakespears pjäser så känns det riktigt spännande! Projektet kom till efter att Ellington och Billy Strayhorn hade spelat i Kanada samtidigt som en Shakespear-festival var i stan och hade haft ett samtal med festivalarrangörerna. Det här är då också en återutgåva, originalet och inspelningarna är från 1957, men det är ett sånt speciellt projekt att det här ska bli riktigt kul att höra. 

Zulema - Ms. Z: Soulsångerskan Zulema Cusseaux har förekommit en gång tidigare, men hon har inte blivit lättare att hitta skivor med på dom drygt 8 år sen jag hittade min första skiva med honom. Jag hörde henne första gången i ett avsnitt av klassiska TV-programmet Soul Train och blev fascinerad av henne och hennes musik direkt. För 30 kronor har jag dock till sist hittat ännu en platta med henne.

Mother's Finest - Mother factor: Funkrockarna Mother's Finest skrev jag om för två år sen när jag hyllade plattan "Another mother further" och sen hittade jag en riktigt bra liveplatta på skivmässan senare samma år. Det här är plattan efter den riktigt bra föregångaren och även den sålde guld så förhoppningarna på denna är skyhöga!

CD:
The Killers - Sam's town: The Killers är ett band som jag inte alls var intresserad av under deras peakperiod, men som jag långsamt (som alltid) blivit allt mer intresserad av och kulmen nåddes förra sommaren när jag köpte hela tre tidiga plattor med dom på en gårdsloppis utanför stan. "Sam's town" är bandets andra platta från 2006 och är producerad av Flood som framför allt har proddat en del fantastiska Depeche Mode-plattor. Detta ska bli intressant.

Freak Power - Drive-through booty: Innan Fatboy Slim var ett faktum och efter att The Housemartins splittrats så hade Norman Cook ett antal andra dansprojekt. Beats International hade ju en riktigt bra hit i "Dub be good to me", Pizzaman blev lite kult med sin enda platta, medan det här projektet, Freak Power, är väldigt bortglömt. Tydligen är det inget Cook själv sörjer utan han ska ha känts väldigt obekväm och opassande i bandet. Men musiken och plattan från 1994 verkar riktigt spännande och det ska bli riktigt kul lyssning. Som ett Fatboy Slim-fan är detta ett måste att utforska. 

Som sagt så blev det väl inte den mässa som jag köpte allra mest från, singlar var det inte jättemånga av, men själva mässan utvecklades till det bättre och blev större och det kändes viktigast. Sen förekommer det lite diskussioner om priserna som Pipeline tar per bord av säljarna, att dom är för höga, så det blir intressant och se vad som blir av det. Men min hatt är likväl av för Tomas Lundmark, Pipeline och deras jobb med mässan!

Aretha Franklin - La diva

Aretha Franklin - La diva
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Atlantic
Betyg: 4/5
70-talet var väl inte Aretha Franklins allra starkaste period på listorna, men precis som med The Supremes så är det likväl grymt underskattad och väl värd att upptäckas. I ett försök att vid tiden nå ut till discopubliken så skapades ett samarbete med Van McCoy, som jag av någon anledning har fått ett tveksamt öga till. Jag får lite känsla av lågbudgetdisco av hans egna plattor, även om han förstås har gjort bra jobb med flera av dom stora namnen inom soulvärlden. 

"La diva" blev liksom plattorna innan den här en flopp och har med åren fått en liten stämpel av Aretha Franklins lågvattenperiod med många onödiga soulcovers av Gladys Knight, The Emotions och Zulema, vilket jag tycker är lite orättvist. OK, försäljningsmässigt kanske, men kvalitetsmässigt finns det mycket som svänger bra här! Jag erkänner, vid första låten och singeln, den lite väl överdiscofierade "Ladies only", så funderade även jag på vad The Queen Of Soul hade gett sig in på. Men med spår tre, den grandiosa Gladys Knight-balladen "What if i ever need you", så börjar plattan och soundet att kännas riktigt snyggt och välgjort, inte minst i sällskap med Arethas starka röst. Det är inga starka hits av modellen "Respect", "Think" eller "(You make me feel like) A natural woman" här, men för en mellanplatta är detta riktigt bra och välgjort där både blås och stråkar sitter där dom ska! Van McCoy har faktiskt gjort en av sina klart bättre produktioner här. Detta blev för övrigt McCoys sista produktion innan hans död på sommaren detta år. 

Plattan har alltså blivit något av Aretha Franklins stora misslyckande, men jag är i vanlig ordning mannen mot strömmen och tycker den är riktigt bra och gravt underskattad med många höjdarspår och snygga ballader kombinerat med ett starkt och snyggt amerikanskt discosound. Plattan blir klart kvar i samlingen!

En guide till Uppsalas skivvärld!

Denna stekheta sommar så valde jag att styra kosan mot en stad jag bara hade varit i ett par timmar på genomresa tidigare, men som jag under denna korta tid hann bli helt betagen av, Uppsala. Alltså ville jag bekanta mig mer med staden och valde att denna sommar styra min kosa till detta Sveriges studentmecka. Jag har filmat en vlogg för min Youtube-kanals räkning och ni kan se mer utförligt om min Uppsalaresa där. Denna text handlar således om stadens skivhandlingsmöjligheter och tips på skivor jag köpte där och allt mindre om saker runt omkring.

Uppsala är en helt otrolig vacker stad som bäst kan beskrivas som om man tagit Gamla Stan i Stockholm och rullat ut den i en hel stad. Gamla hus och väldigt antik och klassisk arkitektur ackompanjerar Fyrisån som går genom stan. Och har ni möjlighet, besök staden en sen sommarkväll för bland det vackraste jag har sett är när solen går ner över staden, Fyrisån ligger alldeles stilla, några personer går längs vattnet och båtarna ligger lugnt vid kanten! Det är världens bästa ögongodis för en fotograf!

Uppsala har fyra riktiga skivaffärer, som alla ligger rätt bra utspritt i närheten till stadens centrum. Jag skulle vilja ge tumme upp till alla dessa för ett vänligt bemötande, bra utbud och riktigt bra priser! För första gången så kändes skivaffärerna i en stad som långt bättre än second hand-affärerna. Givetvis finns det ett stort utbud av loppisar, men de jag hann in i lämnade mig något besviken. Priserna är en bra bit över normalpris på skivor och vill man köpa Pelle Karlsson och Vikingarna till gravt överpris samt med prislapp klistrad på skivan så är detta chansen. Erikshjälpen i Uppsala har kanske en av de bäst sorterade second hand-affärer jag har sett, men att samtidigt i skivbacken hitta loppisrat med trasiga omslag och repiga skivor för  30-40 kronor och med prislapp på skivomslaget  fick i alla fall mig att skaka på huvudet. Därifrån kom jag bara med två singlar, en med The Commodores och en med Depeche Mode, utan prislappar på omslaget.

Den första affären jag vill framhålla är Hjalmar B;s Skivbörs, som ligger mitt i bostadsområdet på Hjalmar Brantingsgatan. En rätt märklig plats på en skivaffär eftersom den ligger rätt gömd nere i en källare i ett betonghus. Men affären i sig är riktigt bra med stort utbud av det mesta, riktigt bra priser (där det dessutom när jag var där var 20 % rea på allt i butiken) och en trevlig ägare. Härifrån kom jag med Fats Waller, A Flock Of Seagulls, Rufus & Chaka Khan och en hel hög singlar med Gerry Mulligan!

När man går vägen tillbaka från Vaksalatorg och Hjalmar Brantingsgatan och in mot centrum igen så stöter man på Skivcentrum på Kärvelgatan. Den här affären är förvisso den av dessa fyra som mest påminner om en Stockholmsaffär vad gäller priser och utbud, men det är ändå en snygg och bra sorterad affär med mängder av backar på golvet med skivor för 20 kronor. Skivor med Andrew Gold, Tjadden Hellström och Robert "Chicago" Lamm följde med mig hem här.

På S:t Olofsgatan ligger CD-fyndet, som trots namnet har övervägande vinyl och serietidningar. När man kommer in i affären möts man av en gigantisk hög med 10 kronors-skivor av bra kvalitet. I samma rum som kassan sen finns de mer exklusiva skivorna. Ägaren till affären är väldigt pratglad och trevlig och vi pratade 70-talssoul och 80-talspop i nästan en timme! Här ifrån kom jag med Tove Naess, The Temptations, The Korgis samt The Emotions, som jag länge velat ha tag på en skiva med. The Emotions, mest känd för låten "The best of my love", var lite av Earth, Wind & Fires projekt och Maurice White har också producerat plattan.

Den affär som jag fick mest rekommendationer om var Open Mind Records på S:t Larsgatan. Också
den ligger lite avsides i en källarlik lokal. Men affären är stor och innehållsrik med skivor av alla sorters kategorier, prisklasser och genrer. Mest imponerande är det stora rummet bakom kassan som nästan bara innehåller jazz, blues och soul. Även här är det en trevlig affärsägare och hans assistent som glatt bjöd kunderna på kaffe. Tre skivor följde med hem, en riktigt gammal Dr Hook för en tia, den sorgligt bortglömda soulstjärnan Zulema samt Boyd Raeburn (mer om den nedanför).

Vad gäller skivaffärer så känns Uppsala som en riktigt stark stad med en kvartett riktigt bra affärer som både blandar kvalitet och bra pris samt ett bra bemötande. Vad gäller stan överlag så är den numera en av mina favoritstäder i Sverige, direkt efter Stockholm. Jag kan inte säga att jag kommer att återkomma dit lika ofta som jag åker till Stockholm, men visst kommer jag att komma tillbaka till denna vackra och välljudande Sveriges fjärde största stad!

Om jag nu ska välja ut tre favoriter av de fynd jag gjorde så väljer jag följande:

Boyd Raeburn - Boyd meets Stravinsky

Boyd Raeburn har förekommit några gånger här på bloggen, den idag sorgligt bortglömde orkesterledaren som blandade element från Stravinsky och modern klassisk musik med klassiskt storbandsljud, men som få förstod förrän senare. Han är inte lätt att hitta på skiva, men nu börjar jag till sist få en hygglig samling med honom både på CD och vinyl. Den här plattan innehåller flera av hans mer kända låtar, men som jag inte har på vinyl förut och dom jag har har jag endast i liveupptagning och inte i studioversion. Därför är det kul att höra dessa versioner av "I only have eyes for you" (åter med David Allen på sång), "March of the boyds och "A night in Tunisia" och få klassiker som titelspåret "Boyd meets Stravinsky", "Dalvatore Sally" och "Boyd's nest" i fysisk form. En helt perfekt storbandsplatta med många musikaliska och arrangemangsmässiga överraskningar och speciella solon och melodier!


Lennie Tristano - Lennie Tristano

Den här skivan kandiderar till en plats över listan av årets bästa fynd 2018. Jag hade i överhuvud taget inte en tanke på att hitta denna platta, framför allt inte på en plats som Myrorna, som ligger inte långt borta från Erikshjälpen, borta vid Boländerna. Även Myrorna körde med överpriserat loppisrat med prislappar på och jag var beredd att ge upp butiken innan jag såg en av få skivor för 10 kronor utan prislapp, en klassisk Lennie Tristano-platta! Aldrig i mina vildaste fantasier trodde jag att jag skulle få hitta en original Tristano på en vanlig loppis för en tia. Inte helt perfekt vad gäller repor,det erkänner jag, men ändå fullt spelbar och i OK skick!
     Den här plattan har två inspelningstillfällen. Dels en liveupptagning från Song Song Room på restaurangen Confucuis i New York 1955, där Lee Konitz, Gene Ramey och Art Taylor ingår i bandet. En legendarisk livespelning där låtar som "Ghost of a chance", "These foolish things" och "If i had you" har blivit klassiska Tristano-inspelningar.
     Sen är några låtar inspelade i Tristanos egen studio i New York 1954-55 tillsammans med Peter Ind och Jeff Morton, där dom bland annat spelar den mer experimentella "Turkish mambo" och den röjiga "East thirty-second". En helt fantastisk platta som både förnyar och drar fram den genuina jazzen!


Rufus featuring Chaka Khan - Street player

1978, när den här plattan spelades in, så hade Chaka Khans stjärna stigit så pass att soloerbjudanden från olika skivbolag hade vuxit sig allt större vilket inte var så populärt bland de andra medlemmarna i Rufus. Likväl skulle den här liksom de andra plattorna nå guldskivestatus. Mest kända låt idag från plattan är titelspåret, även om den aldrig släpptes på singel. Men Chicago spelade in en känd version av låten "Street player" på deras "13".
     Plattan "Street player" är en klassisk och suverän Rufus och Chaka-platta, med något av det funkigaste i soulväg som gjordes på 70-talet, men där man också smeker med bland annat låtar i bossa nova-liknande stil som "Destiny". Efter "Street player" så skulle Chaka Khan ta en paus från bandet och Rufus släppte själva den inte fullt lika framgångsrika plattan "Numbers", innan Chaka var tillbaka till 1980 års klassiker "Master jam". Rufus var ett bra band som hade känslan och förmågan att skapa lysande soul, men tyvärr så blev bandets sångerska större än bandet själva och det har glömts bort hur bra Rufus i sig egentligen var.