Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 2/5
Det fanns dom som försökte varna mig på Vinyl Communityn!
"Det är deras sämsta album någonsin!"
Jag tänkte att det var den allmänna avoga inställningen mot 80-talet som skivsamlare av kända band från 60-70-talet ofta har. Jag borde kanske ha lyssnat på dom för jösses vad detta var märkligt för att vara Blondie. "Hunter" är alltså bandets sista album på 17 år och sägs vara ett löst konceptalbum som handlar om att "söka och jaga sitt eget Mount Everest". Mike Chapman, som producerade, ska ha sagt att han visste när den här plattan gjordes att det skulle bli bandets sista platta och att allt kändes mindre artistiskt fritt och helt annorlunda än förr.
Att det är 80-talspolerat brukar inte störa mig det minsta. Det decenniet är i mitt blod för evigt. Men när man försöker någonstans att lite lätt stå i sin normala stil från förr, fast återhållsamt, och sen stå med andra foten i det nya decenniet med en glansig produktion, fast även där lite återhållsamt, så blir allt väldigt tamt och tunt. Man försöker blanda och ge lite bland olika genrer med både calypso, poppig reggae, lite new wave, lättare jazzkänsla och artrock och allt låter mest "meh". Var är energin? Var är karisman? Var är glöden? Debbie Harry försöker allt för många gånger att rappa och pratsjunga och det låter ärligt talat inte särskilt bra. Första-singeln "Island of lost souls" är väl den som främst får mig att gapa. Jag är inte särskilt förtjust i vare sig "Denis" eller "The tide is high", men dom framstår som riktiga höjdare i jämförelse med den riktigt usla och glada bland-calypsoförsöket i den låten. Det här kan vara sen sämsta Blondie-låten någonsin!
Sen finns det förstås helt OK låtar, annars skulle betyget vara än lägre. Trummorna i "Orchid club" är riktigt mäktiga, "Dragonfly" har en riktigt bra melodi, singeln "War child" är bra och "For your eyes only" är en helt OK alternativ James Bond-låt. Japp, Blondie skrev den för Bond-filmen med samma namn, men när Broccoli-familjen och producenterna istället föredrog Bill Contis ballad och bandet nobbade den så gick erbjudandet till Sheena Easton istället och Blondies låt hamnade på plattan.
Så det finns en del riktigt bra ögonblick på plattan, men för mycket är tama och rätt vattniga Blondie-låtar utan deras normala karaktär, energi och charm och man kan undra om det här verkligen var vad Debbie Harry och kompani hade tänkt sig när dom var klar och skivan kom ut med Debbie i världens största pudelhår? Mike Chapmans kommentar kanske ger svaret rätt klart. Däremot är det lite tveeggat om skivan blir kvar. Normalt hade den inte blivit det. Och andra sidan så vill jag gärna ha så mycket Blondie som det går och då kanske jag får offra mig. Tiden får utvisa, helt enkelt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar