Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den.
Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan.
Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman).
B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska dom dans tvinga ner sin partner på golvet och binda henne och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!
Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larssoin, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar