tisdag 12 november 2013

Charlie Parker/Dizzy Gillespie/Bud Powell - The greatest jazz concert ever

Det är maj 1987 och jag hör för första gången en sen söndagskväll radioprogrammet "Jesses Jazzbar". Jag gillar verkligen programmet där programledaren Jens Lindgren är rolig och speciell som programledare, med den tidens mått mätt alltså. En ung kille skriver in och önskar en låt med Charlie Parker, som egentligen inte tillhör programmets huvudstil av jazz. Men man väljer att spela en liveversion av "Salt Peanuts", med Dizzy Gillespie, från Massey Hall i Toronto 1953. Detta fängslar mig, hur otroligt bra det är. Livejazz med musikerna i sitt esse och stämningen är så häftig och Charlie Parker i toppform! Charlie Parker var under ett flertal år min stora favorit bland jazzmusikerna!

Sen ett hopp framåt i tiden till 1997, tror jag, jag är osäker på årtalet, och jag hittar i en skivaffär i stan en CD-skiva utgiven av Giants Of Jazz med hela denna konsert, åtminstone tror jag det då. Visst, man kan säga vad man vill om Giants Of Jazz, men denna konsert är trots allt ett bevis på att detta ökända lågbudgetbolag trots allt givit ut en del bra saker, likväl som gammal skåpmat. Jag blir hur som helst hur lycklig som helst! Jag får höra hela den legendariska konserten!

Sen dess har Charlie Parker kanske dalat lite i mina ögon som favorit, vilket kanske chockar en del. Jag ska inte förneka hans storhet och hans betydelse för jazzen och han har gjort bra låtar, men problemet med Parker är nästan samma som med Glenn Miller. Det är samma ungefär låtar som spelas och dessutom känns det som jag hört mig rätt less på honom sen 1987.
Men det hindrade inte mig att för ett par veckor sen köpa denna konsert från
Toronto igen, nu på vinyl! Det är aldrig roligt när en skivaffär får läggas ner, speciellt inte när det råkar vara min stads enda. Dock var det något väntat när Harvest Records tackade för sig, och det berodde i mina ögon inte bara på den rådande skivkrisen.
Men åter till Parker, mitt i utförsäljningen av denna affär så hittade jag denna dubbelliveplatta för en väldigt billig peng, tyvärr inte i dess original, men en återutgåva från 1973 utgiven på Prestige. Fast det är inte i sin nackdel i detta fall, för i originalet är bara konserten med kvintetten med, medan den inledande delen av spelningen med Bud Powells trio har lagts till i dessa senare utgåvor.

Denna konsert har blivit en session som ligger inte långt legendmässigt ifrån Benny Goodmans Carniege Hallkonsert från 1938. I sättningen ingår Parker, Gillespie, Bud Powell, Charlie Mingus och Max Roach, som spelade ihop endast här. Mingus är den som spelade in konserten och när den gavs ut på skiva första gången, på Mingus egna kortlivade bolag Debut, så fick Parker inte skylta med sitt namn på grund av sitt kontrakt med Mercury utan fick gå under psuedonymen Charlie Chan (alltså en blandning mellan hans och hustrun Chan Parkers förnamn).
Nästa problem var att konserten gick samtidigt som en stor boxningsgala sändes över hela USA och publikantalet var tämligen litet. Därför så kunde inte alla musikerna få alla sina pengar utan bara Parker fick allt sitt.

Mitt intresse för Parker må ha minskat genom åren, men denna konsert håller jag ännu som en av dom bästa jazzinspelningarna jag hört, för jag har hört den om och om igen, om inte annat genom CD-versionen. "Salt peanuts" är verkligen en fröjd av spontanitet och jazzglädje. Parker är så energisk att han nästan leker bort melodin ibland och spelar för fort. Man kan ju inte heller annat än gilla när Dizzy tar i:
"Salt Peeeeeaaaaanuts!"
Versionen av "All the things you are" är verkligen Parker och Dizzy som allra bäst. Jag är ju väldigt svag för just den låten och detta är klart en av dom bästa och skönaste versionerna jag har. Inte heller ska man missa den inledande versionen av "Perdido".
Trioinspelningarna är de som utmärker sig i på denna skiva för det roliga här är att dessa skiljer sig en hel del från min CD-version! Många låtar som finns på den finns där finns inte på denna LP och många nya låtar som inte finns på CDn finns här. Bland de nya spåren är balladerna "My devotion" och "Polka dots and moonbeams", med en avslappnad Powell, bäst, medan en låt får ses som sänkaren. Jag faller inte riktigt för den lite valsaktiga versionen av "I've got you under my skin", speciellt inte när den föregåts av den kanonhäftiga berg-och-dal-banan "Jubilee"!

Men totalt sätt är detta klassisk jazz och en lektion i varför jazz är så häftigt! Denna konsert är aldrig tråkig utan grym sväng rakt igenom. Huvuddelen med Parker och Gillespie är klassisk bebop när den är som bäst!

Musik ska det förstås bli från denna konsert och valen är givna. Dels "Salt Peanuts", som är lite historisk för det är en av få inspelningar där man kan få höra Parker prata. Det är också lite kul när han introducerar Gillespie som:
"...my worthy constituent..."
Dessutom blir det den svala och tillbakalutande "All the things you are"!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...