Utgivningsår: 1972
Skivbolag: CBS
Betyg: 2/5
OK, jag erkänner; med tanke på att jag sa tidigare att jag normalt inte brukar skriva så mycket om random jazzsamlingar så har dom förekommit rätt hyggligt den senaste tiden, men det här är en skiva som förbryllar mig något. Den är en del av CBS serie "Jazz Party" och hur många delar det finns i den vet jag inte, men den här är den 18:e i ordningen. En hygglig serie som försöker visa upp olika instruments utövare i jazzgenren och här handlar det alltså om den andra volymen om olika trumslagare.
Jag ska erkänna att jazztrummisar är en kategori som jag har lite kluven åsikt till. Å ena sidan så kan ett riktigt bra och maffigt trumsolo förstås liva upp en jazzlåt rejält, framför allt om det är live och trummisen är i sitt enorma esse. Max Roach trumsolo i "Salt peanuts" i den legendariska Massey Hall-konserten från Toronto 1953 med Charlie Parker och Dizzy Gillespie är en klassiker och en av dom bästa trumsolona jag vet. Ett annat exempel är att se basisten Chubby Jacksons son Duffy Jackson, som bland annat spelade i Count Basies band efter dennes död. Han ser ut som en liten blyg knubbig tunnhårig revisor med kavaj och slips, men när han sätter sig bakom trummorna så förvandlas han likt Dr Jekyll & Mr Hyde till en total galning som slår helt vilt omkring sig med trumpinnarna, men missar ändå aldrig en ton eller trumma. Helt klart en av mina favorittrummisar!
Men det kan bli för mycket av det goda också och förutom som en extra sologarnityr till en häftig jazzlåt så ser jag främst trumslagare som kompmusiker i bakgrunden. Risken finns att det bara blir ett långt enformigt hamrande som blir för segt om det är för långt och för mycket. Därför kanske inte den här plattan är helt min påse egentligen.
Men det som förbryllar mig lite här är temat på plattan kontra valet av låtar och en del av namnen som man skyltar med. Att Art Blakey ska vara med är det inte tu tal om. Karln är en jazzlegend deluxe och en av dom mest välbekanta trumslagarna i genren. Just därför så är jag lite skeptisk till valet av låt, "Oscalypso" av basisten Oscar Pettiford. Här förekommer inte mindre än fem percussion-spelare, varav två är trummisar, Blakey och Jo Jones, inte helt okänt namn själv. Om man nu vill lyfta upp Art Blakeys musikaliska konst så vore det väl bättre att ta en låt där han får skina själv som trumslagare och inte dela plats med fyra slagare till, varav en är Jo Jones, som säkerligen finns med i någon av dom andra volymerna i serien. Jag gissar att om man gör en serie om trumslagare så är den här låten mumma, för det smattrar och slår rejält, men ändå undrar man vad som ligger spotlighten på här, Art Blakey som trummis eller låtens stil?
Nästa trumslagare är Sam Woodyard, som var Duke Ellingtons trummis under 50- och 60-talet. Det är inte den trummis som man egentligen förknippar med Ellingtons band utan det är Sonny Greer, men eftersom man helst vill ha jazz från 50- och 60-talet här så kan jag svälja det.
Samma med Joe Morello, Dave Brubecks hovtrummis. Det är inte en av dom vanligaste namnen, men det är kul med lite överraskande musiker som inte nämns så ofta, men som bevisligen hamrat in sitt namn i historien.
Vilket för oss till nästa val, Lionel Hampton. OK, Hampton spelar trummor lite då och då, men det är knappast som trumslagare han är känd och lyfts fram utan han är ju en av jazzens främsta vibrafonister och orkesterledare. I den här inspelningen av "Drums fight" så har Hampton en duell med Albert "June" Gardner, ett mycket mer okänt namn, men likväl en ordinarie musiker på sitt instrument, till skillnad från Hamp. Om man nu inte vill lyfta upp Gardner så hade jag hellre valt en mer känd "riktig" trummis.
"Oscalypso" har ett häftigt trumspel när det nu är så många inblandade, men låten i sig är lite för modernt gjord för mig melodimässigt. Sen inträffar det som jag talade om innan, att det blir lite för mycket trumorgier där melodin helt glöms bort och allt fokuseras på ett evigt trummande, låt efter låt. Ett inte helt oväntat val av stil när det är en sån här platta förstås, men ändå lite för enformigt för mig.
Den avslutande "Dual fuel", den andra låten med Duke Ellington, kan vara den som räddar skivan kvar i samlingen, tills vidare. Låten i sig har jag, men bara i studio version och det här är live, vilket aldrig är fel. Och eftersom jag samlar The Dukes sviter och det här är en version som jag mig veterligt inte har så blir skivan förmodligen kvar tills vidare. Det finns trots allt gränser för mig när det gäller jazztrummande och fem låtar i rad med bara det är lite för mycket, men förstås kanon om man är ett fan av långa och många trumsolon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar