Utgivningsår: 1982
Skivbolag: NEC PVLS VLTRA
Betyg: 3/5
Fats Waller är en artist som jag har haft lite blandat intresse för. När jag var yngre så var Fats Waller en musiker jag gillade en hel del, mycket på grund av hans förmåga att med leken göra något speciellt av jazzen. Då var det nytt, speciellt och kul! Problemet är jag ledsnade till slut när det blev FÖR mycket lek och numera har Fats sen flera år tillbaka varit ett namn som jag knappt alls lyssnar på, just för att jag tycker att det bara blev lek, "Jazz, jazz, jazz" och nästan tramssång, när jag mycket hellre ville höra orkestern eller hans pianospel. För spela piano kan han, utan tvekan! Min favorithistoria om Fats är när han var bjuden på ett privat party och han blev tillfrågad av exakt alla om han inte ville spela något och han inte alls var sugen och tackade vänligt men bestämt nej! Men när någon lite lockande satte fram ett glas whiskey på pianot åt den allt jämt alkoholglade pianisten så svepte han den i ett nafs och spelade så fingrarna glödde. Det gäller att hitta den rätta moroten.
Nå, det har alltså inte blivit så mycket Fats Waller i samlingen på sistone eftersom hans skojfriska och svamliga orkesterstycken är nästan det enda jag har hittat med honom. Jag har länge sagt att ska jag skaffa något med Fats så ska det vara antingen hans tidiga inspelningar på orgel, vilket jag har två plattor av, och/eller hans soloinspelningar. Och då får väl den här räknas som rätt nära ändå trots allt. Förvisso så både sjunger och skojar han på många låtar, men eftersom han ändå är ensam vid pianot här så tycker jag inte att det är så farligt utan snarare lite lagom krydda till hans fenomenala pianospel som ändå lyfts fram stort här. Detta är snarare en rätt imponerande och kul inspelning från 11 mars 1935 då skivproducenten verkar ha släppt lös Waller i studion och gett honom full frihet att göra nästan vad han vill. Och då flyger han fram över pianot, han sjunger, det är "Jazz, jazz, jazz" och han även introducerar låtarna och plötsligt förvandlas skivinspelningen nästan till en sammanhängande studiokonsert. Men han spelar också ett antal riktigt bra solonummer med bara pianot! Samt att han får på ett fåtal ställen lite hjälp av Rudy Powell på klarinett och saxofon.
Jag har inte ändrat åsikt om Fats och hans skämtanden vid pianot. Jag har hört mig less på dessa och vill höra MUSIKERN Fats Waller mycket mer än underhållaren. Men den här plattan var riktigt bra faktiskt och avkopplande. Ingen orkester utan bara pianisten Fats som bjuder på sig själv i en egen lite show i skivstudion och det funkar överraskande bra! Bland det bästa jag har hört med Fats på mycket länge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar