Utgivningsår: 1983
Skivbolag: Classic Jazz Masters
Betyg: 4/5
Kvinnor inom jazzen under dess gyllene decennier var ju främst satta som attraktiva vokalister till storband. Givetvis fanns det undantag som Mary Lou Williams och Lil Harding, som var pianister, men kvinnliga orkesterledare fanns det inte så många av. Men en av pionjärerna på området var Cora Calhoun, eller Lovie Austin som hon kallade sig (ingift Austin för övrigt). Boendes i Chicago så spelade hon på vaudeville-föreställningar och bildade snart sitt eget "Blues Serenaders". Ofta när folk med specialitet tidig jazz rangordnar musiker och bandledare under 20-talet så hamnar hon högt, men ändå så är hon väldigt bortglömd och okänd för den stora massan, inklusive mig, ska erkännas. Innan jag hittade den här skivan visste jag inte alls vem hon var, och tittar man på andelen musiker hon har jobbat med eller haft i sitt band så är jag förvånad över hur jag har kunnat missa hennes namn i alla år! Eller vad sägs om Johnny Dodds, Tommy Ladnier, Kid Ory, Jimmy Noone, Alberta Hunter och Louis Armstrong. Ovan nämnda Mary Lou Williams har nämnt Lovie Austin som sin främsta influens som musiker.
Austin var inte bara bandledare utan även både kompositör och pianist, men spelade väldigt sällan solon på inspelningarna, vilket även framgår av inspelningarna på denna platta. Vilket är väldigt synd, för Lovie Austin är en riktigt bra pianist som har en väldig energi när hon spelar i bakgrunden. Hon skulle nog ha kunnat göra riktigt häftiga solon. På den här plattan är det istället Ladnier och Dodds som lyser mest och det är inget fel i det. Det är en platta som har väldigt mycket dixieland över sig förstås, men jag brukar ju vara förlåtande till det om inspelningarna är gamla (här är dom från 1924-26) och det är rätt stämning och här är det riktigt bra driv i spelet och låtarna. Lyssna till exempel på "Travelling blues", ett originalopus av Austin, eller "Frog tongue stomp". I den senare kan man faktiskt höra Lovie Austin spela några takter själv. Att kalla det för ett solo kanske är lite för mycket, det är mer en sorts överbryggande liten melodislinga, men man hör henne i alla fall.
En sak som är kul med min nya vurm för 20-talets jazz är alla möjliga former av för mig mindre kända namn som poppar upp och som jag får lära känna och Lovie Austin's Blues Serenaders är en angenäm och kul bekantskap där Lovie själv är en riktigt bra musiker som i en manlig jazzvärld lyckas göra sitt eget och få det att låta och svänga lika bra med sin egen orkester. Plattan blir klart kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar