Singeltipsets Eurovision Special III

I min vandring i melodifestivalens värld har jag nu kommit till 60-talet då dramatiska ballader var på modet i eurovisionsfinalen och detta smittade förstås också av sig på de svenska bidragen en del, men så fanns det undantag också där det skulle vara glatt och piggt. Jag hade tänkt att här presentera tre svenska vinnare från 60-talets schlagerfestival som alla tävlat i den stora europafinalen, alla i rätt olika stil. Ja, det står en del om en svensk tvåa också, men det är rätt naturligt då den ligger på samma EP som en av vinnarna.

Östen Warnerbring - Som en dröm (1967)
Detta år var det ingen ordning på deltagarna i tävlingen. Vissa artister, Östen Warnerbring, Towa Carson och Ann-Louise Hansson, sjöng två låtar och dom andra sjöng en låt var. Jag gissar att det hade blivit ramaskri om samma gjorts idag. Östen Warnerbring var ett stort namn inom svensk musik då och hans båda låtar hamnade överst i toppen. Den här EPn som jag har innehåller tursamt nog båda dom låtarna, samt också en svensk version av det italienska bidraget "Non pensare a me". Den här skivversionen är alltså utgiven långt efter tävlingen.
Östens andra bidrag, "En vals fan", är riktigt intressant eftersom den är skriven av i detta sammanhang överraskande duon Hasse & Tage, som från början ville att låten skulle göras i duett mellan Östen och Margaretha Krook. Men SVT hade makt redan då på vilka som skulle få vara med och satte sig emot idén.
Jag måste medge att låten är riktigt bra som låt, men är egentligen för mycket jazz för att platsa i denna tävling. Troligen tyckte juryn det också och skickade iväg den mollaktiga balladen "Som en dröm istället" till Wien istället. Men visst är "Som en dröm" en riktigt vacker schlagerballad med både stämning, stråkar och mäktig produktion. Ett klassiskt schlagerörhänge från 60-talet som är både stort och avkopplande.
I Wien gick det dock så där bra och Östen hamnade på delad 8:e plats efter barfota-Sandy Shaw.


-----------------------------------------------------------
Claes-Göran Hederström - Det börjar verka kärlek, banne mej (1968)
Danderyd-sångaren Claes-Göran Hederström hade gjort sin TV-debut knappt ett år innan och var väldigt grön i branschen när Peter Himmelstrand skrev denna nu klassiska dänga med sin text hur kärleken kan för ändra en människas karaktär. Någonstans gillar jag texten just för att den i sitt berättande är så tidstypisk och lite kultig. Jag gillar framför allt:
"I går kväll gick jag med dej på en snyftare
Fast jag ville gå på pang-pang
Och se’n satt jag och hörde på en stråkkvartett
Jag som bara gillar dang-dang"
"Opposites attract" kan man verkligen säga. Dessutom är väl "dang-dang" ett ganska intressant och ovanligt ord i svensk populärmusik.
Låten har med åren blivit en klassiker som med råge överlevt tävlingen och introt på låten är numera legendariskt. På den tiden var låten rätt vågad i tävlingen eftersom den var mer poppig än de andra vinnarna och på Svensktoppen åkte upp i toppen direkt och snabbt ut igen efter bara någon månad.
I eurovisionsfinalen så hamnade den på en hygglig femte plats efter segrande Spanien.
Claes-Göran hade några mindre hits till, men klassas nästan som en "One-hit-wonder" idag, men sjunger ännu låten då och då.


-----------------------------------------------------------
Tommy Körberg - Judy min vän/Dear Mr Jones (1969)

Tävlingen höll 1969 aldrig på att bli av eftersom man in i det sista ville bojkotta eurovisionsfinalen i Spanien på grund av General Francos diktatur. Men till sist så blev det ändå av och ett starkt startfält stälde upp. Lite intressant var att tvåan i tävlingen, Jan Malmsjös "Hej clown" hade kunnat få en annan sångare om den hade vunnit, eftersom Malmsjö redan tidigt annonserat att han inte hade tid med finalen i Madrid.
"Judy min vän" är en låt som jag alltid gillat, just för att den är enormt snygg i sin produktion, text och melodi, samt att Tommy Körberg sjunger den otroligt snyggt! Orkesterarrangemanget av Lars Samuelsson är riktigt häftigt. Därför är det lite kul att presentera inte bara den svenska versionen, utan också den engelska version "Dear Mr Jones". Självklart hittar ni videor med båda versionerna nedanför!
Tommy hamnde oförtjänt långt ner i eurovisionsfinalen, på delad niondeplats, en bra bit från det kaos som var i toppen med hela fyra vinnare samtidigt. Därefter var Körberg inte med i tävlingen förrän 1987 och "Stad i ljus".

Kultstämplat: Leena Skoog - Svaret på rosen

Leena Skoog - Svaret på Rosen
Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Rondell
B-sida: Jag har så svårt att säga nej
Efter 13 år är hon tillbaka på bloggen, Leena Skoog, utvikningsflickan som tog ton och som blev omtalad fast det lät fruktansvärt. Förra gången ömsom stönade ömsom ylade hon sig igenom den svenska versionen av "Je t'aime ...moi non plus", tillsammans med Anders Näslund i vad jag ännu tycker är en av dom roligaste och märkligaste låtarna jag vet. I den artikeln nämnde jag att Leena Skoog hade gjort en svarslåt till en annan kultlåt, som också gör en andra vända på bloggen, Arne Quicks ikoniska "Rosen".  Det här med svarslåtar är ju ett intressant kapitel för sig. När en låt blir så stor att någon får för sig att göra en egen version av den, fast sett ur en i texten annans ögon. Klassiska exempel är Margret Bienert som avslöjade att Klas-Göran fanns hos henne och inte hos Lill-Babs i "Klas-Göran återfunnen" och Lydia Murdock som i rollen som Billie Jean gav Michael Jackson svar på tal i "Superstar". Och, ja, det finns modernare exempel också.

"Svaret på rosen" är Leena Skoogs mest kända sånginsats och i den här låten så tar hon på sig rollen som flickan som dumpade Arne Quick och hans ros för grabben med bilen vars lack den glänste. Den här låten är inte fullt lika katastrofal som "Je t'aime (Jag älskar dig så)", kanske mest för att man har behållit musikstilen från det ändå charmiga originalet. Däremot så är ju hennes sångröst fortfarande horribelt skärande usel. Bandet som spelar är också kul att nämna, Rolf-Christers, utan Z, ett obskyrt dansband från Oxelösund.
     
Det roliga är också den stil tjejen i den här versionen har. Arne Quick nämns inte i texten utan originalet beskrivs som "sjungen av en kille blek om nosen". Och Quicks karaktär i sin låt är ju en väldigt försynt och gammaldags man i sin stil. Därför är det ju då lite udda att Leena Skoog har valt att göra tjejen till en tonårsaktig och tuff stockholmsböna med grav huvudstadsdialekt, en typ av person som inte alls verkar vara typen som först av allt går till en blyg Stig-Helmer-person för romans. 
     Men det är just den här kontrasten som gör låten rolig och när hon sist av allt åker på en rejäl näsbränna när lyxbilskillen dumpar henne och hon ledsen ber om att få tillbaka rosen istället. Men alla som kan sin Arne Quick vet ju att han "redan gett den till en annan tös". Idén till låten och texten är egentligen genial. Sen gör ju inte det att originalet blir bättre utan "Rosen" är ju fortfarande en tämligen töntig låt, om än roligt sådan, och Leena Skoog kan fortfarande inte sjunga för fem öre. 

B-sidan är också värd att nämnas, "Jag har så svårt att säga nej". En bossa nova där Leena Skoog nu utger sig för att vara den där försynta och bimbofierade personen, som i detta fall inte kan säga nej när männen gör allt för att få henne i sexuella situationer. Jag måste dock säga att Leena inte lyckas särskilt bra att med sin kaxiga stockholmsstil övertyga någon i den rollen. 

Musik och sommar - en underbar kombination!

Jag ska villigt erkänna en sak, så här på midsommarafton. Jag har en stor svaghet inom musik. Jag är en sucker för sommar och musik! Min far älskar julmusik och försöker dammsuga landet efter nya okända julinspelningar varje jul och jag älskar sommarlåtar. Eller snarare låtar som ger somriga tankar, för det finns ju sommarhits som är till leda uttjatade. Att sitta och veva Gyllene Tiders ”Sommartider” eller Snowstorms ”Sommarnatt” ännu en gång ger mig inget. Jag älskar låtar som får mina tankar att vandra till sommaren och för det behöver inte låten handla om sommaren eller ens ha varit en hit under sommaren, även om det förstås underlättar. Narada Michael Waldens ”Gimme gimme gimme” är sommar för mig, fast låten egentligen kom i slutet av mars. Jag har tre influenser till min passion för sommar och musik. Dels barndomens somrar på 80-talet som var lika med lata dagar hos min släkt i Örnsköldsvik, i ett sommarlandskap på landet som heter Västersel. Där spisades det då aktuella låtar och sen dess är sköna 80-talshits sommar för mig! Dels mina somrar på 90-talet med föreningen jag var med i då, MHF-Ungdom, då vi med en stripad bil åkte runt på festplatser och festivaler och informerade om rattfylleri och njöt av festivalstämningen och musiken. Därför så finns det mängder av sköna sommarplågor som ännu sitter i och som känns sköna!
Dels mina mer vuxna dagar på 00-talet då jag upptäckt hur underbart det är att höra på Taubevisor och Cornelis under sköna dagar vid klipporna eller i skogen, samt att på kvällen gå till de klassiska sommarmusikkonserter som spelas varje onsdag i Kyrkans Hus enorma konsertsal.

Musik och sommar för mig är inte att ligga på en full sandstrand och gassa medan nån strandradio pumpar ut Rix FMs senaste låtlistor. Sommar för mig är det mer gammaldags och klassiska svenska stilen, att ligga i en hängmatta i ett naturlandskap i solen och låta en lätt vind blåsa medan jag hör på sköna sommarhits från 1985 och njuter av den naturbiograf som Moder Natur gett oss gratis! 80-tal, Taubevisor och svalkande klassisk musik kryddat med lite sommartoppshits i kanterna, det är sommarmusik för mig! Några av mina favoritlåtar- och plattor sommartid ser ni ovan. Framför allt plattan längst upp till höger, holländska gruppen Lois Lane anförd av systrarna Suzanne och Monique Kleeman. 1988 kom dom med en av dom skönaste och mest soulindränkta sommarplattorna som jag hört, ”Fortune fairtales”. Framför allt låten ”It´s the first time” som jag upptäckte första gången på MTV och som är en av mina största favoritlåtar nånsin! Förutom att Suzanne Kleeman är en kalassnygg sångerska så har hon också en underbar skön röst och det är ett under att Lois Lane aldrig slog i Sverige.
Plattan bredvid ska jag inte orda om så mycket för den hade jag tänkt att skriva om senare under sommaren, Scritti Polittis ”Cupid & Psyche ´85” som är en av de somrigaste plattorna som finns med hur många sköna sommarplågor som helst! Både den och Howard Jones ”Life in one day” är sommarminnen från en sommarbarnsvistelse jag hade 1985 i Bergeforsen utanför Sundsvall då jag dan innan jag skulle åka hem (till lika dan innan Live Aid) öppnade öronen på allvar för Rakt Över Disc med Clabbe som jag hörde spänt och spelade in hela den kvällen, trots att solen sken ute. Men den sommarens bästa sommarhit var Go West "Call me", som jag skrev om för ett tag sen. Den är 80-talets sommarlåt för mig!
One More Time, Nanne Grönwalls grupp på 90-talet, har alltid tillhört några av mina favoriter, framför allt när dom framför sin låt ”Kvarnen” från plattan ”Den vilda”. En snyggare arrangerad låt är svårt att finna med en enormt skön somrig folkmusiktouch kombinerad med en rolig text.
Sen får jag absolut inte glömma Lisa Nilssons ”Varje gång jag ser dig”, min studentlåt framför alla, och Cool James & Black Teachers euroörhänge ”Dr Feelgood” från den soliga klassiska sommaren 1994! Sist men inte minst sköna dagar vid klipporna och båtarna hörandes Göran Fristorp spelandes Taubelåtar eller Östen Warnerbring sjungandes sin härliga ”En sommardröm”! Jag tror inte jag är unik. Musik och sommar är en magisk kombination för många, om än i olika form hos var och en. Jag tycker det är synd att det är så få rena sommarplågor som blir riktiga klassiker nuförtiden. Dessa är kanske inte så välgjorda alla gånger, men de blir minnen och örhängen från somrar vi minns och vill hålla kvar. Ge oss en riktig sommarplåga igen som alla kan sjunga med i, för sommar och musik hör ihop!

Jag har valt tre sommarlåtar av helt olika karaktärer. Först den svala 80-talssommaren i form av Lois Lanes geniala "It's the first time".
Sen röjarsomrarna på 90-talet med Cool James & Black Teachers "Dr Feelgood".
Och till sist en svalkande sommarvisa med Göran Fristorp sjungandes Taubes "Dansen på Sunnanö", just från den Fristorpplatta nu ser på bilden.

Singeltipsets Eurovision (Melodifestival) Special VI

När detta skrivs så pågår Melodifestival-cirkusen över hela Sverige och jag tror det har framgått med all önskvärd tydlighet vad jag anser om dagens version av denna tävling. Men det hindrar inte att jag hyllar dom festivalhits som varit. Nu kanske någon tänker:
"Jaså, han försöker ändå att casha-in på tävlingen?!"
Nja, jag känner att det är lämpligare att skriva om detta nu än i typ jul eller midsommar. Sen kanske det är lite fånigt att kalla detta för "Eurovision special" eftersom det just här handlar om låtar som aldrig nådde Eurovision, men nu är serien sen lång tid kallad för det så så vi får väl leva med det. Och jag kommer när själva europafinalen kommer att göra en variant med utländska bidrag också, för singlar finns det gott om kvar att skriva om. Här har jag då valt fyra stycken låtar som aldrig vann tävlingen, alla från varsitt decennium mellan 1960-talet till 1990-talet. De decennier då tävlingen var som bäst, enligt mig...

Towa Carson - Du vet var jag finns 
Utgivningsår: 1968
Skivbolag: RCA Victor
B-sida: Lika barn leka bäst

Fyra gånger har Towa Carson varit med i Melodifestivalen totalt. På 60-talet var det inte en sån grej att vara med i Melodifestivalen om man var en framgångsrik schlagerartist utan det var en stor musiktävling som kunde generera i PR, spelningar och mycket bokningar. 
     1968 så vann Claes-Göran Hederström och hans "Det börjar verka kärlek banne mig", en av väldigt få låttexter där ordet "dang-dang" förekommer och rimmar på "pang-pang". Men så hade den låten och den här samma upphovsman, Peter Himmelstrand. Här har han dock skrivit en riktigt kul text om en löjligt tålmodig sambo/hustru till en karl som efter varje gräl förmodligen drar iväg till en älskarinna någonstans och hon rycker på axlarna och säger "Du vet var jag finns", tills vidare i alla fall. Eller så är det jag som överanalyserar texten, det kan vara så också. Detta är en riktigt bra och snygg svensk schlager med Towa Carson som med stor röstvibrato tar i mäktigt i sången. 
     Den fick en bra renässans 1994 i och med att Anne-Lie tog upp den till sin andra schlagerplatta "Prima donna" och gav den en riktigt bra discoklädsel á la Pet Shop Boys. 
     Tävlingen? Jo, låten fick en tredje plats efter Hederström och Svante Thuresson. Sen tog det ända fram till 2004 innan hon dök upp i tävlingen igen, då med Siw Malmqvist och Ann-Louise Hansson i "C'est la vie", men ju mindre vi talar om den desto bättre.



Hadar - Lady Antoinette 
Utgivningsår: 1975
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Gina

Hadar, eller Hadar Kronberg, är en sån artist som det förekommit många av i tävlingen genom åren. En artist som förekommer i Melodifestivalen ett år, som får något sorts mindre genombrott och som man sen aldrig hör från igen. Men Bruno Glenmark hade ett gott öga till Hadar och pushade hårt på honom när han skrev en låt till melodifestivalen 1975. Så pass att hela familjen Glenmark, alltså bandet, körade bakom honom i hans låt om Frankrikes forna drottning under franska revolutionen. Detta föranleder mig också att lite dryfta detta som varit vanligt genom åren, då man använder historiska individer eller händelser för att skapa en kul schlager, både i svenska och den stora. Vi minns väl låtar om allt från "Charlie Chaplin" och "Michelangelo" till "Djingis Khan" och, förstås, "Waterloo", dubbelvinnaren året innan. 

Texten är väl inte den klockrenaste utan en låt som komiskt mer försöker låta överdramatisk än ha en vettig handling, som:
"Lady Antoinette
Kulan blev vår polett
Bang du ryska roulette"
Däremot är melodin och soundet en riktigt bra, charmig och skön schlagerpärla och värd bättre än den sjätte plats-låten fick. Låten är en underskattad schlagerkaramell från 70-talet som man idag nämner i lite hånfulla ordalag när man försöker minnas andra låtar från tävlingarna på 70-talet än dom vanligaste vinnarna. Men oavsett texten så är detta Melodifestivalen när den är som mest klassisk i mina ögon och öron!
     Hur gick det för Hadar då? Jo, han släppte en platta innan han istället sadlade om till musiklärare och är idag kommunalpolitiker i Partille.



Karin & Anders Glenmark - Kall som is
Utgivningsår: 1984
Skivbolag: Glendisc
B-sida: Flyga fri

Vi stannar kvar hos Glenmarks studio och bolag och byter ut Hadar mot familjens två mest kända syskon. Jag erkänner att jag borde kanske ha hyllat Karin Glenmark, som avled i oktober 2025, ena halvan av duon Gemini och som också gjorde en riktigt bra försvenskning av Olivia Newton-Johns "Xanadu". Samt även denna låt i tävlingen (ja, och en sololåt året innan också), fast frågan är om man egentligen borde sätta den på Gemini-kontot, även om duon inte ännu kallar sig för det. Men medlemmarna är ju det samma.
     
Dom låtar som överlevt bäst från 1984 års festival är då den här och, förstås, Herreys dubbelvinnande gyllene skor. Anders Glenmark och Ingela "Pling" Forsman har gjort en magnifik, spännande dramatisk och kanonbra schlagerdisco-låt av klassiska 80-talsmått. Det finns även dom som anser att den här festival-fyran är en av 80-talets bästa melodifestivallåtar och även om urvalet är stort så är jag beredd att hålla med. Det var till och med så att vinnarna Herreys valde att göra en cover på sin festivalkonkurrent senare samma år. Jag ska väl inte säga att den versionen är direkt dålig, den är helt OK, liksom också (surprise, surprise) Magnus Carlsson och Linda Bengtzings version 2023. Men dom står sig ändå slätt mot originalet och syskonen Glenmarks energi i låten. Så med denna låt kan jag bara säga, vila i frid Karin Glenmark!



Janne Bark, Lasse Kronér, Lennart Grahn, Nick Borgen och Peter Lundblad - Gör någon glad
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: Parad
B-sida: Gör någon glad

90-talets festivaler, när Irland skulle vinna jämt, när folkmusiken skulle regera i tävlingen och när man skohornade ihop allsköns artister till en akt, var på den låten sen aldrig hördes igen efteråt. 1996 så vann One More Time med låten som jag än ser som den kanske bästa Mello-vinnaren någonsin, "Den vilda". Det här året var ett av åren då man körde med utslagning av fem låtar som fick dela på sjätteplatsen och en av dom var en låt gjord av en kvintett veteranartister som sattes ihop för att göra en glad motivations-låt av Pontus Platin och Svante "Visitors" Persson. Vad man än säger om texten, lagom klyschig, men ändå bättre än den förra gången som Platin hade en låt med på bloggen, Kristin Kaspersens förkylda storstadsbeskrivning "Storstadsliv". 

Lika säkert som festivalens exempel ovan så var det också klart att i melodifestivalen så skulle Nick Borgen ge sig den på att han skulle ta sig till Eurovision, fast juryn alla gånger gav sig den på att det skulle han inte alls. Här slog han sig alltså ihop med Janne Bark från Triad, Lasse "Ännu i Triple & Touch" Kronér, The Shanes Lennart Grahn och Peter Lundblad. Jag minns melodifestivaltävlingen detta år som sågs i TV-soffan på elevhemmet i Härnösand, där jag pluggade på folkhögskola då, och den här låten på den här tiden gick in genom ena örat och ut genom det andra. Det gällde förmodligen även dom andra närvarande vid TV-soffan. Jag ska inte måla upp den som ett storverk i tävlingens historia, men med åren har jag insett att den här har något som är riktigt bra ändå. Den är glad, den är charmig och trevlig. Visst, lite gubbig i sound och klyschig i text och jag förstår varför den inte tog sig vidare, men mysig ändå! Jag blir glad av den i alla fall.

Nytt i samlingen - Juli 2023

Artists United Against Apartheid - Sun city
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: EMI Manhattan
Betyg: 2/5

1985, välgörenhetsåret. Året då alla ville hjälpa till med något. Band Aid, som spillde över från 1984, USA For Africa, Live Aid, Farm Aid, Swedish Metal Aid, Svensk Rock Mot Apartheid och Artists United Against Apartheid. Och just Afrika var främst i fokus hos de flesta av dessa projekt detta år, antingen svälten i Etiopien eller apartheidsystemet i Sydafrika. 1985 var Sydafrika styrd av P.W. Botha och segregationen mellan svarta och vita var i allra högsta grad vid liv. FN hade uppmanat till en bojkott för västerländska artister att spela i Sydafrika, vilket inte hindrade en näve artister som Queen, Linda Ronstadt och Rod Stewart att ändå uppträda i lyxresorten Sun City.

Little Steven, Bruce Springsteens högra hand, skrev en låt som skulle uppmuntra artister till att stödja FNs bojkott och inte spela på Sun City och samlade ett gigantiskt gäng av amerikanska musiker i en protest mot Sydafrikas system. Låten skulle egentligen spelas in till Little Stevens 1987-platta "Freedom - no compromise", men istället sökte han upp producenten Arthur Baker för att skapa denna hjälpplatta. Det brukar ju vara spännande att rabbla namn vid såna här låtar så här kommer ett axplock av artister som är med: Afrika Bambaataa, Pat Benatar, Bono, Jackson Browne, Clarence Clemons, Jimmy Cliff, Miles Davis, Bob Dylan, Peter Gabriel, Bob Geldof, Hall & Oates, Run-DMC, Bruce Springsteen, Pete Townshend och Herbie Hancock med flera. 

Låten "Sun city" kände jag förstås till. Om storslagna "hålla-varann-i-hand"-ballader som "We are the world", "Do they know it's christmas" och "Give a helping hand" har stått som symboler för den här tidens hjälpvurm så är "Sun city" verkligen utstickaren med sitt dansvänliga och partyaktiga rockfunk-ös. En höjdarlåt med ett grymt sväng! 
     Däremot var jag lite mer ovetande om att det fanns en platta kopplad till låten. Fast eftersom det ju finns en platta till "We are the world" så borde jag ju inte vara förvånad. Om vi nu börjar med det positiva, jag gillar skarpt att det står skrivet vilken artist som sjunger vilken rad i texten på låten "Sun city", bara det unikt i genren. Givetvis är "Sun city"-låten en positiv sak och även Peter Gabriel och Ravi Shankars "No more apartheid" får godkänd. Det börjar alltså bra, men sen går det snabbt utför. Bakgrunden till "Sun city"-låten återanvänds ett par gånger till, till en "Version II" samt ett gäng rappare som gör sitt till låten. Sen en flummig fusionjazz-låt med Miles Davis och Herbie Hancock, en enformig nyhetssamplingslåt och en tämligen seg låt med Bono och Kieth Richards (den sistnämnda är mycket bättre i U2s nyversion till "Rattle & Hum"-plattan tre år senare). Ändamålet är förstås kanon, det gör lite ont att sätta ett så lågt betyg med tanke på budskapet och låten "Sun city", men plattan i sig, rent musikaliskt, kunde ha vart mycket mer varierad och spännande, med tanke på vilka artister som är med i själva hiten. Däremot är ju plattan väldigt mycket kuriosa, så även om betyget är vad det är så blir den kvar i samlingen.



Claes Af Geijerstam - Om hela världen sjöng en sång
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Sonet
B-sida: Någonstans

När man hör om Claes Af Geijerstam idag så är det svårt att tänka sig att han under 70-talets första år hade en väldigt mjuk och soft schlagersida. Normalt så är det ju den exalterade och glade radiodiscjockeyn i "Rakt Över Disc" som man tänker på numera. Men han vann ju också Melodifestivalen 1973 då han och Göran Fristorp sjöng om bröst och svalor och annat i "Sommaren som aldrig säger nej". Två år tidigare hade The New Seekers sjungit fredslåten "I'd like to teach the world to sing (in perfect harmony)", en låt som jag knappast ser som The New Seekers allra roligaste, men den var ack så rätt i tiden med sitt halleluja-pop-sound och sitt fredsbuskap i flower power-erans sista period. 

I Sverige gjorde sångerskan Marianne Kock en svensk version av låten 1972, "Om hela världen sjöng en sång", som nådde ända upp till Svensktoppens första plats. Men på samma lista som Kock klev upp på tronen så gjorde låten entré på listan igen, nu med då Clabbes tolkning. Detta var ju eran så skivbolagen kunde tävla hårt om att bräcka varandra med samma låt samtidigt så Odeon gav ut Marianne Kock och Sonet Clabbe. Marianne Kock får väl ändå ses som segrare försäljningsmässigt, men framgången för henne spillde över på Af Geijerstams version tillräckligt för att även den skulle bli en hygglig hit. 
     Som sagt är jag inte överförtjust i originalet, men i så fall föredrar jag en snäll och rar svensk schlagertolkning före Seekers, och varför då inte Clabbe. Trots allt så är ju Claes Af Geijerstam starkt förknippad med min barndom med sitt Rakt Över Disc och att ha en singel med honom, som dessutom musikaliskt går rätt emot det han blev känd för senare, är bara kul även om jag egentligen hellre lägger på B-sidan "Någonstans" på skivtallriken.



Marvin Gaye - What's going on
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Tamla
Betyg: 5/5

Somrarna brukar vara fyllda med mycket skivköp, men juli 2023 får väl gå till historien som en av de sämre sommarmånaderna för skivhandlande jag har varit med om. Så varför så inte då skriva om två olika plattor med samma artist som jag köpte samtidigt. Båda lär ju ändå ha chans att hamna på årslistan över bästa fynden 2023, men då lär jag bunta i hop dom. 

Detta är ju trots allt ett par plattor som har varit på min önskelista länge och som jag till slut hittade, även om det nu råkar vara två senare CD-återutgivning från Motowns samlarserie "A Motown Compact Classic" och inte ett LP-original. Men en utgåva är en utgåva och jag är så lycklig att äntligen kunna hitta på Marvin Gayes båda plattor "What's going on" och "Let's get it on"! Dom här båda plattorna är utgivna i sitt original efter varandra och dom har helt olika stilar. 1971 så var det en gravt deprimerad Marvin Gaye som hade många olika problem på halsen och samtidigt grubblade över dåvarande situationen i världen med polisbrutalitet, rasism och Vietnamkrig. Därför har den här plattan ett djupt fredsbudskap hängandes över sig med låttitlar som "What's going on", "What's happening brother", "God is love" och "Save the children". Lägg där till lite tankar kring miljöproblemen i "Mercy mercy my (the ecology)" Lite högtravande kan tyckas på papperet, men samtidigt när man lyssnar på det så är det så ENORMT snyggt, relaxande och vackert att det sitter helt perfekt! Musiken flyter fram svalt och avkopplande med stråkar, snyggt komp och Marvins röst att jag tar till mig plattan otroligt mycket, mycket mer än till exempel The New Seekers-låten tidigare! Därför så plockar jag fram det stora siffrorna och ger "What's going on" högsta betyg. Den här plattan rekommenderas varmt till alla som vill ha en helt perfekt och skön soulupplevelse och samtidigt få en tidsbild av en orolig värld när 70-talet började. 



Marvin Gaye - Let's get it on
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Tamla
Betyg: 4/5

"What's going on" blev en mastodontsuccé, liksom det efter följande soundtracket till filmen "Trouble man" (också varmt rekommenderad). Därefter skrev Marvin ett nytt kontrakt med Motown och fick total skrivkramp och hade väldiga problem att få fram något. Men till slut blev det en platta i en helt annan riktning textmässigt än den mer världsliga och fredsbejakande "What's going on". För "Let's get it on" osar kärlek, romantik och framför allt erotik, där låten "You sure love to ball" skapade en del kontroverser och var en väldigt risk för Motown med ljudet av ett älskande par i inledningen. Och att låten "Let's get it on" med åren har blivit en sorts erotiskt soundtrack för många är väl inget nytt, även om jag personligen tycker det är plattans sämsta låt. Men det är också en låt som jag alltid tyckt ha varit rätt stel och intetsägande, i jämförelse med den annars lysande plattan. 

För plattan "Let's get it on" är tät, suggestiv och mysig och väldigt snyggt producerad av Marvin och Ed Townsend. Balladen "If i should die tonight" är en riktig höjdare och stämningen, saxofonen och bongotrummorna i "Come get to this" är helt kanon. Dock kanske den inte riktigt når upp i samma stämning som "What's going on" så betyget blir en pinne mindre, inte för att det spelar roll så mycket för båda plattorna tillhör bland Marvin Gayes allra bästa alster! 

Singeltipset Deluxe XII

Jag har sagt att det finns chans till fler Singeltipset Deluxe inom nära framtid och extremt billiga singlar jag inte har haft en susning om vad det är för något vid köptillfället och det är dags att leverera. Här kommer en sextett singlar till, alla rangordnade i betygsskala från bästa till sämsta. Den här gången var det en helt OK omgång med flera intressanta låtar, inklusive en femma! Men även förstås ett par riktiga bottennapp.

Jerome - If you walk out of that door
Utgivningsår: 1980
Skivbolag: DJM Records
B-sida: Token
Betyg: 5/5

Steve Jerome är en musiker, mixare och producent som jobbat med många andra artister i soulfacket, som Cameo, BT Express och Bobby Orlando samt också var den som rattade i studion när Sugarhill Gang spelade in "Raper's delight".
     Men han har också haft en egen liten karriär, även om den inte genererade i några massiva succéer direkt. Tyvärr vad gäller det sista ska jag säga, för det här var riktigt riktigt bra! Ett fantastiskt snyggt sound med bra melodi och groove och ett blås som för lite tankarna till Earth, Wind & Fire. Och Jerome själv sjunger helt OK. Den här ger helt klart mersmak och singeln blir solklart kvar i samlingen! Bland det bästa blind-buys jag har gjort på länge!



Uropa - Turn me off-turn me on
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: CBS
B-sida: I never lie
Betyg: 4/5

Om Uropa hittar jag inte mycket information, mer än att italienska La Bionda har producerat. Huruvida dom ingår i bandet framgår inte heller. 
     Duon La Bionda räknas som något av pionjärer inom italo discon och har bland annat varit med och skrivit klassikern "Vamos a la playa" tillsammans med Righeira. Ser man på någon av Bud Spencer och Terrence Hills filmer så är det inte omöjligt att man hör La Biondas musik där, för dom har gjort mängder av soundtracks också i Italien. 

Nå, 70-tal och europeisk disco brukar inte vara något som jag går i gång på direkt, men här får jag erkänna att detta var helt OK faktiskt. Soundet är snyggt och det är bra studs i låten. Sångaren har förvisso en alldeles för raspig röst för låtens och genrens bästa, men melodin fastnar och låten lyckas att inte låta för ostig. Singeln blir kvar i 70-talssamlingen. Ja, Göran Rydh gjort låten på svenska under den intressanta titeln "Stäng av och sätt på" också.

  

Linda Fletcher - Angel of love
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: The Rocket Record Company
B-sida: Star
Betyg: 4/5

Linda Fletcher var en av många många som försökte få en karriär genom att delta i TV-tävlingar om musik, vilket ju inte är helt ovanligt idag heller som bekant. Här hette tävlingen "New faces" och gick 1976, en tävling som hon vann. En som uppenbarligen var särskilt imponerad var Elton John, som signade henne till sitt och Bernie Taupins bolag The Rocket Record Companyoch hon spelade in en sådär version av "Hush", alltså låten som Deep Purple lyckades bättre med.
     Men även den här klart bättre popdiscopärlan kom ut. "Angel of love" är en riktigt bra låt med ett spännande och skönt sound. Melodin känns ibland kanske lite släpande och precis som fallet med sångaren i Uropa så har även Linda en något för raspig röst för genrens bästa, men det gör inte låten mer än marginellt sämre totalt i det här fallet. Det här är helt OK och singeln blir kvar i samlingen!
     
Hur gick det för Linda då? Nej, karriären tog aldrig fart efter dessa singlar och hon sadlade om till TV-programledare för musikprogrammet "Get it together" och är idag röstcoach.



Rachel Sweet - Shadows of the night
Utgivningsår: 1981
Skivbolag: CBS
B-sida: Party girl
Betyg: 3/5

Och här ännu en tjej var karriär aldrig tog fart, även om Rachel Sweet ändå hann spela in hela fyra plattor innan hon sadlade om till skådespelare och producent av TV-serier. 

Det här är alltså låten som Pat Benatar skulle göra större ett år senare, men som egentligen var först utgiven av Helen Schneider bara månader innan den här versionen. Rachel Sweet ändrade marginellt på texten och gav ut den... och inget hände. Därmed inte sagt att den här versionen är dålig. Den hade helt klart tjänat av att vara tyngre i sitt sound, men då hade den förmodligen satt käppar i hjulen för Pat Benatars version. Men den är bättre än Helen Schneiders stelbenta original. Rachel Sweets variant doftar lite lätt Bruce Springsteen, inte minst i refrängen, och det är inte fel alls. Den är inte originell direkt och Benatars låt är trots allt klart starkare. Men den här låten är ändå helt OK och blir kvar i samlingen. 



Gonzales - Just let it lay
Utgivningsår: 1978
Skivbolag: EMI
B-sida: Just let it lay (Instrumental)
Betyg: 2/5

Gruppen Gonzales är mest känd för låten "Haven't stop dancing yet". Japp, det är låten som TV-presentatörerna Pat & Mick skulle göra med Stock, Aitken & Waterman ett decennium senare. I sitt original inte världens originellaste discolåt, men nog hör jag klart hellre på den än den här trista saken. "Just let it lay" ska alltså vara uppföljaren till den discoklassikern och den följer man upp med ett tämligen stelt funksound med en relativt obefintlig melodi och med en sångare som svammelsjunger som om han druckit kopiösa mängder alkohol innan inspelningen. Jag vet inte varför jag ändå är snäll nog att ge en tvåa till den, men den kunde väl ha haft något som kunde ha blivit något med en bättre melodi och framförande. Och blåset är OK också. Men just nu så följer jag låttiteln och låter singeln ligga. 



Bob-a-rela - Money
Utgivningsår: 1979
Skivbolag: Chart Records
B-sida: Tobacco road
Betyg: 2/5

Bob-a-rela är en kanadensisk produktionsduo som tyckte det var en bra idé för karriären att ge sitt band ett sånt krystat namn som möjligt, med två bindestreck mitt i. Spoiler: Det fick inte alls! Dom släppte en platta med fem låtar som inte alls sålde. Kanske var det också för att man fick för sig att göra märkliga discocovers av kända och uppskattade låtar som bluesstandarden "Tobacco road" och Pink Floyds "Money". OK, jag är verkligen inte den som ska vara snäll mot Pink Floyd. Originalet är inget jag vill se i min samling och det är möjligt att den här versionen är ett litet snäpp bättre än Floyds, vilket dock inte säger ett dugg. Soundet är likväl i enormt stel funk-reggae-stil och sången är väldigt skrikig av en random kör. Tack, men nej tack, aldrig att detta blir kvar i samlingen! Och självklart finns bara en längre maxisingel-version på Tuben.

Kultstämplat: Billy Howard - King of the cops/The disco cops

Billy Howard - King of the cops/The disco cops
Utgivningsår: 1976
Skivbolag: RCA
Här är ytterligare en låt som egentligen är gjord som en medveten humorskiva, men som ändå känns som om den skulle platsa i den här avdelningen. Jag nämnde den i oktober när jag köpte den på Sundsvalls Skivmässa och våndades om huruvida den skulle Kultstämplas, men visst passar den.
     Billy Howard är en brittisk komiker och imitatör som främst är känd från TV-serien "Who do you do", men som 1976 fick chansen att ta sig in i en skivstudio och spela in en låt som såldes riktigt bra i England. Låten som används här är Roger Millers klassiker "King of the road", men här omvandlad till en parodi på 70-talets mest populära amerikanska TV-poliser. Och sett ur den synvinkeln så är det inte så speciellt. Det är egentligen inte mer annorlunda än Bosse Parneviks skivor runt samma tid, även om Billy Howard då är lite mer nischad i sina imitationer. Lite kunde han väl ha jobbat med historien än att ett antal fiktiva TV-karaktärer bråkar om vem som är kungen av TV-rutan.
     Här gäller det dock att kunna sina TV-snutar från förr för annars är man rätt borta här. Namnen man ska kunna är Kojack, Columbo, Cannon, McCloud, Ironside och Steve McGarrett, varav dom tre första är dom enda har koll på. Hur bra han är på dom tre andra kan jag alltså inte avgöra. Dom andra är väl sådär. Columbo klarar Howard väl av helt OK, däremot är det värre med Cannon där William Conrad är betydligt baskare och fylligare i rösten. Japp, det var Williams Conrad som senare på 80-talet blev känd som JL McCabe i "Rättvisans män" (Jake & The Fatman). 

B-sidan är dock lite mer udda. För medan "King of the cops" blev en hit på Englandslistan så var det lite annat med uppföljaren, som lämpligt nog är satt som baksida på denna singel. Om vi nu bortser från den uppenbara anledningen till att låten floppade, att samma poliser en gång till ska vevas på skivtallriken när konceptet redan har gjorts och funkat en gång, så är tvisten här att man nu satt dom på dansgolvet. Sen, disco?! Det låter mer som någon sorts mer sorterad variant på glamrock om man hör till musiken. Men här blir det betydligt töntigare, när Columbo, Kojack, Ironside och andra tuffa TV-deckare ska försöka bräcka varandra i att ha den mest säljande och udda dansen som möjligt. Visst, låten är ju till för att göra dessa tuffingar riktigt löjliga, men det blir ofta mer pinsamt än roligt. Det finns ju grader i helvetet, som det heter. Eller vad sägs om Texasfödde McClouds dans, att likt en tjur ska man tvinga ner sin partner på golvet och binda denne (i det här fallet en hon) och ropa "Yuppiie!!!". Känns inte så jätte-PK med dagens mått idag och plötsligt känns lambada rätt fräscht på något sätt. Det är verkligen inte så ofta jag yttrar dessa ord, men här är det lägligt: Den här har inte åldrats jättebra!

Den här singeln är väl ingen jättekatastrof, men det är ett bevis på hur man kan datera ett skivsläpp genom att namedroppa namn som framtiden har noll koll på. Och hur man kan på det sätta dom i en situation, lika med dansgolvet, som man bara kan fundera på: Jösses, varför?! Vad är det här bra för egentligen? Hade vi i Sverige velat höra Parnevik eller Göran Gabrielsson härma Gunvald Larsson, Kurt Wallander, Roland Hassel eller Martin Beck förolämpa varandra till Swedish House Maffias musik? Jo, kanske ändå... en gång i alla fall...

+1 - Nevermore

Den svenska synthvågen har jag varit pinsamt dålig på att skriva om, i min iver att belysa den engelska diton. Men jag hade i alla fall tänkt pusha på en låt som absolut är en del av min barndom. Svenska gruppen +1 hade tre bra singlar 1985-86. Men störst, och bäst, av dessa var den första, "Nevermore", som kom på våren 1985. Detta var tiden då jag började utforska det här med musik på allvar och då popmusik och hitlåtar ännu var på en spännande nyfikenhetsnivå.
Den allra första trackslistan jag hörde i maj 1985 toppades av Nolan Thomas och hans bråkiga lillebrorsa, "Yo little brother", men därefter följde en spännande synthlåt med snygg produktion, "Nevermore". Veckan efter var den den allra första svenska ettan på Tracks. På den här tiden var man inte smart nog att handla skivor utan jag väntade vid radion för att få höra och spela in mina låtar och den här var en låt jag väntade tålmodigt på att få spela in på kassett.

Stockholmarna i +1 hade spretiga långhåriga frisyrer och sångaren kallades Thoth (men hette egentligen Göran Borgman) och bandet får väl anses vara det bästa som kommit ur en skivstudio rattad av gamle 70-talsräven Harpo. "Nevermore" är en vacker svensk synthpopdänga som börjar med finstämd sång till ett mjukt piano och som vid refrängen plötsligt slår om till en skön synthdiscokaskad. Melodin är riktigt snygg och Thoth är en bra sångare, som lite överdriver sin sång här och var, som det ska vara i dom svenska synthlåtarna från 80-talet. Texten tycker jag är en riktigt snygg och bra beskriving av för stor saknad.
B-sidan till låten är också rätt unik, för bandet sjunger för enda gången på svenska i låten "Du säger att jag alltid..."

Uppföljarlåtarna till "Nevermore" är också värda att upptäckas, även om dom inte är lika starka som hitsingeln, "(I don't want to be left alone) Tonight" och "Young europeans". Tyvärr var däremot albumet "Young europeans" en mindre besvikelse som inte riktigt höll måttet.
+1 blev bara en platta lång för snart gick ett par medlemmar, sångaren Thoth och Magnus Wahl, över till det mer frireligiösa bandet Walk On Water. Men "Nevermore" är ändå en vacker synthikon från 80-talets mitt som jag både njuter av för dess snygga skapelse och för nostalgin från mina första steg ut i musikintressets ljuvliga värld.

Recensioner från Retrogalaxen 1

Dags för den första delen av många av mina gamla recensioner från min gamla hemsida Retrogalaxen att publiceras här då och då. Som jag skrev tidigare så ska den sidan göras om och uppdateras igen, men recensionerna kommer då att försvinna. Dock så är många recensioner som jag ännu står för och därför så är det bättre att dom kommer till användning här istället för att dom försvinner och jag får göra om dom. Vad man däremot ska ha i åtanke är att en del saker i texten kanske är lite inaktuella, texterna är kortare och min skrivstil har ändrats något sen dess. Dom är trots allt skrivna under 00-talet. Därför så lägger jag till med noteringar och/eller en liten uppdatering efter dom skivor som kräver det.

Huey Lewis & The News - Picture this
Utgivningsår: 1982
Skivbolag: Chrysalis
Betyg: 4/5

Huey Lewis, idag 58 år gammal, är numera omsadlad från rockkung till musikalstjärna. När han stod på toppen av sin karriär på 80-talet så var det lite svårt att tro. Detta är en väldigt tidig Huey Lewis & The News, då bandet ännu var relativt okända i Sverige. Men musiken är ungefär den samma, radiorock med starka bluesinfluenser. På denna platta så är det dessutom inte så lite Bruce Springsteen-varning på flera låtar. Men bandet röjer och har lika kul som vanligt och jag har alltid gillat Huey Lewis röst. Normalt sätt är jag rätt likgiltig för sån här radiorock från tidigt 80-tal. Produktionen brukar kännas som en axelryckning och låtarna är rätt trista, men detta är ett riktigt undantag, för även om det saknas en riktig hit i samma kaliber som de senare "If this is it", "Power of love" och "Stuck with you" så saknas det för det inte bra låtar. "Whatever happened to true love", "Change of heart" och "The only one" är kanonlåtar och rockröjaren "Working for a livin´" sitter fint. Detta är en riktigt bra platta i samma kaliber som de senare succéerna. Inte lika snyggt gjort, men bandet har kul och låtarna är riktigt häftiga och bra!
(2025: Huey Lewis, 74, har fått lägga karriären på is efter att ha drabbats av Ménière's sjukdom.)



Kenny Loggins - Back to Avalon
Utgivningsår: 1987
Skivbolag: Columbia
Betyg: 3,5/5

80-talets mest anlitade soundtracksångare var nog utan tvekan Kenny Loggins, på 70-talets ena halvan av bandet Loggins & Messina. Många kanske minns honom från "Footloose" och låten med samma namn samt "Danger zone" från "Top Gun". Mindre känd film var "Over the top" som dock hade Kenny Loggins låt "Meet me halfway" på soundtracket som blev en mindre hit. "Back to Avalon", som också innehåller den låten, är inte alls en dålig platta och betyget fyra ligger rätt nära, men den når inte ändra fram på grund av bristen av en riktig smashhit att lyfta plattan med. Övervägande är amerikansk radiorock av samma stil som Starship och Richard Marx, vilket inte alls är att förakta. Det bara en riktig sänkare här, den sega titellåten. Resten är helt OK, "One woman", den rockiga duetten med Michael McDonald, "She´s dangerous" och "Isabella´s eyes". Men det finns ingen hit att nynna på direkt, som ovan nämnda artister verkligen kunde prestera, vilket gör att det blir en lite anonym platta som man inte minns mycket av när pickupen lämnat skivan. "Meet me halfway" i all ära, men den är inte det mest hitmässiga som kommit från Giorgio Moroders penna. Men ändå ett bevis på att Kenny Loggins borde fått göra mer än att vara utfyllnad på eviga soundtracks ingen mindes.
(2025: Jag får det att låta här som att Loggins bara sjöng soundtracks, på den tiden här väldigt oinlyssnad på Loggins & Messina och mycket av hans soloalbum som jag var. Men det är klart att jag vet att han är långt mer än filmmusik. Dessutom gjorde jag något då som jag inte gör nu, ger halva betyg.)




Dave Stewart & The Spiritual Cowboys - Dave Stewart & The Spiritual Cowboys 
Utgivningsår: 1990
Skivbolag: RCA
Betyg: 4/5

Eurythmics Dave Stewarts första solosteg efter det bandets första splittring är inte alls så dålig som man kan tro. Detta projekt varade två plattor och detta är den första. Både plattan och Dave Stewart själv låter ofta kusligt likt en yngre David Bowie. Och ibland så är det en hel del Beatles och framför allt John Lennon i låtarna och produktionen. Inte minst andra singeln ”Love shines”, som säkerligen hade kunna ha sjungits av Lennon om han hade levat 1990. Men det är inte alls dåligt, även om texterna ibland svävar ut åt obegripliga håll. Det är väldigt brittiskt och otroligt snyggt gjort. ”On fire” och ”This little town” är lysande poppärlor och många av låtarna överlyser faktiskt mycket av det som Eurythmics gjorde under senare delen av 80-talet. Och första singeln ”Jack talking”, som faktiskt handlar om Jack Nicholson, borde ha blivit en mycket större hit än den blev. En klart underskattad platta!



Triple & Touch - 1000 gånger 
Utgivningsår: 1996
Skivbolag: The Grapevine Label Scandinavia
Betyg: 4/5

Två plattor har kommit från spexarna och clownerna i Triple & Touch och detta är den andra. Triple & Touch album är mer seriös än deras framträdanden, men knappast sämre för det. Denna platta innehåller en intressant blandning mellan jazz-visa- soul- och pop. Skön stämsång och bra solosång. Samt lysande och romantiska texter. Denna platta är inte trendig eller modern, den är bara cool, skön och mysig. En anledning för Lasse Kronér att återförenas med Ken Wennerholm och Göran Rudbo. 
(2025: Jag vet, "spexarna och clownerna" är inte världens bästa beskrivning.)



Anita Baker - Giving you the best that i got 
Utgivningsår: 1988
Skivbolag: Elektra
Betyg: 4/5

En mäktig stämma sjunger på denna platta, Anita Baker, som under 80-talet var en av USAs största soulsångerskor utan att få en riktig singelhit. På "Giving you the best i got", som hon varit med om att producera tillsammans med Michael J Powell, så är stilen solklar. Mogen nightclubsoul för den riktigt romantiske och jag antar att jag då tillhör den kategorin. Förvisso finns här varken en trånande pianoballad eller en klatschig discorökare, men plattan är väldigt skön och Anita sjunger väldigt bra. Att hon gillar jazz hörs klart, inte minst i den gungande bossaliknande "Good enough". Hon tar även hjälp från diverse blåsare och orkestrar ibland. En platta för dig som vill ha en mysig stund vid en brasa eller vid en bok medan regnet smattrar vid rutan. 
(2025: Att Anita Baker inte hade någon singelhit är inte riktigt sant. I Sverige hade hon ingen hit, nej, men titelspåret från denna platta, "Giving you the best that i got", blev USA-åtta och det räknas nog till att kalla det för hit. Dessutom märks det att benämningen "Smooth jazz" var obekant för mig då.)