Utgivningsår: 1970
Skivbolag: Rondell
B-sida: Jag har så svårt att säga nej
Efter 13 år är hon tillbaka på bloggen, Leena Skoog, utvikningsflickan som tog ton och som blev omtalad fast det lät fruktansvärt. Förra gången ömsom stönade ömsom ylade hon sig igenom den svenska versionen av "Je t'aime ...moi non plus", tillsammans med Anders Näslund i vad jag ännu tycker är en av dom roligaste och märkligaste låtarna jag vet. I den artikeln nämnde jag att Leena Skoog hade gjort en svarslåt till en annan kultlåt, som också gör en andra vända på bloggen, Arne Quicks ikoniska "Rosen". Det här med svarslåtar är ju ett intressant kapitel för sig. När en låt blir så stor att någon får för sig att göra en egen version av den, fast sett ur en i texten annans ögon. Klassiska exempel är Margret Bienert som avslöjade att Klas-Göran fanns hos henne och inte hos Lill-Babs i "Klas-Göran återfunnen" och Lydia Murdock som i rollen som Billie Jean gav Michael Jackson svar på tal i "Superstar". Och, ja, det finns modernare exempel också.
"Svaret på rosen" är Leena Skoogs mest kända sånginsats och i den här låten så tar hon på sig rollen som flickan som dumpade Arne Quick och hans ros för grabben med bilen vars lack den glänste. Den här låten är inte fullt lika katastrofal som "Je t'aime (Jag älskar dig så)", kanske mest för att man har behållit musikstilen från det ändå charmiga originalet. Däremot så är ju hennes sångröst fortfarande horribelt skärande usel. Bandet som spelar är också kul att nämna, Rolf-Christers, utan Z, ett obskyrt dansband från Oxelösund.
Det roliga är också den stil tjejen i den här versionen har. Arne Quick nämns inte i texten utan originalet beskrivs som "sjungen av en kille blek om nosen". Och Quicks karaktär i sin låt är ju en väldigt försynt och gammaldags man i sin stil. Därför är det ju då lite udda att Leena Skoog har valt att göra tjejen till en tonårsaktig och tuff stockholmsböna med grav huvudstadsdialekt, en typ av person som inte alls verkar vara typen som först av allt går till en blyg Stig-Helmer-person för romans.
Men det är just den här kontrasten som gör låten rolig och när hon sist av allt åker på en rejäl näsbränna när lyxbilskillen dumpar henne och hon ledsen ber om att få tillbaka rosen istället. Men alla som kan sin Arne Quick vet ju att han "redan gett den till en annan tös". Idén till låten och texten är egentligen genial. Sen gör ju inte det att originalet blir bättre utan "Rosen" är ju fortfarande en tämligen töntig låt, om än roligt sådan, och Leena Skoog kan fortfarande inte sjunga för fem öre.
B-sidan är också värd att nämnas, "Jag har så svårt att säga nej". En bossa nova där Leena Skoog nu utger sig för att vara den där försynta och bimbofierade personen, som i detta fall inte kan säga nej när männen gör allt för att få henne i sexuella situationer. Jag måste dock säga att Leena inte lyckas särskilt bra att med sin kaxiga stockholmsstil övertyga någon i den rollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar