Kultstämplat: Arne Qvick - Rosen

Det finns kultklassiker och det finns kultklassiker! Det finns dom där som man skrattar åt och som man sen kanske inte minns förrän år efteråt, också finns det dom där låtarna som ändå har gnagt sig in i hjärnbarken, generation efter generation, och inte vill försvinna. Om man ber gemene man nämna en kultklassiker så kommer åtminstone var tredje säga Arne Qvick med "Rosen", låten som egentligen inte hade en skuggan av en chans att bli en hit. 1963, när låten egentligen gjordes, så var det svenska popundret i full fart, med Hep Stars, Tages och Shanes, och 1969, när låten blev en hit, så var det mitt i flower-power eran och Jimi Hendrix, Beatles och Rolling Stones. En låt av den kaliber som "Rosen" är borde inte ha blivit en hit, men den blev det, tack vare en massa studenter som köpte låten i massor.

Egentligen tycker inte jag att låten är så katastrofal som många andra låtar som jag har skrivit om genom åren och som har fått stämpeln "Kultstämplat". Men det vore helt fel att utelämna den här ifrån!
     När jag var liten så minns jag hur jag egentligen hade svårt för låten. Jag hade svårt i överhuvudtaget med låtar som det pratades mitt i och som gick i moll. Det är klart att man tyckte synd om denne stackars människa och hur hans tjej behandlade honom, hur grymt dumpad han blev.
     Idag är låten förstås en parodi på sig själv utan dess like. Arne Qvick har verkligen den där rösten som gör att han verkligen låter som en sorts avlägsen släkting till Stig-Helmer i "Sällskapsresan" eller någon annan lätt töntifierad morsgris. Och texten är ju ett härligt pekoral där man undrar om den här tiden verkligen har funnits.
     Men samtidigt är jag väldigt svag för 60-talets charmiga snyftarschlagers, som är ändå ett sorts mysigt tidsdokument. Som sagt, "Rosen" må vara en pekoral och en aning fånig i sig, men jag har svårt att inte gilla den någonstans. Dessutom är Arne Qvick en av de som på ett skönt sätt visat att man inte behöver vara med sin tid till 100 % för att vara en skivartist. Jag minns en intervju som han gjorde i TV inför släppet av en ny skiva,det kan ha varit runt 1998-99. Reportern frågade honom:
"Vad är det som skiljer den här plattan mot dina tidigare skivor?"
Man kan ana vad han skulle kunna tänkas säga. Ett tuffare och rockigare sound? En platta i dansmix? Sång på engelska? Nej, Arne nickade bara glatt och sa:
"Jo, på den här skivan så har jag haft steelguitar!"
För honom var detta den stora förnyelsen som skulle lyfta försäljningen! Visst är det kul med medvetna artister?

Förutom originalet med "Rosen", som faktiskt fick en musikvideo till, så bjuder jag också på en skön variant av låten, som jag har. Brittiska komikerna Kesselofski & Fiske, sen länge bosatt i Uppsala,
uppmärksammade att flera av Sveriges bidrag i melodifestivalen hade handlat om "loo", som i engelskan betyder toalett. "Diggeloo Diggeley" och "Waterloo", vilket följdes av "Bugaloo", och skapade en parodilåt om detta som hette "Going to the loo". Som B-sida på singeln så har dom spelat in en engelsk tolkning av just "Rosen" och den är riktigt kul och intressant!
     Det finns en till version gjord inte långt efter originalet, men den hade jag tänkt spara till dess jag hittar singeln, för den är värd en egen artikel, nämligen Leena Skoogs "Svaret på Rosen", där hon iklär sig rollen som Arne Qvicks elaka flicka och svarar på hans låt.