Sting - Nothing like the sun...

Det tillhör verkligen inte vanligheterna att jag skriver om kassetter, men här har jag inget val eftersom jag inte har den här plattan i något annat format än som köpkassett och jag tycker det är en bra idé att skriva om min favoritplatta med en av årets Polarprisvinnare. Inte Wayne Shorter dock, för även om mitt jazzjag gratulerar att en jazzmusiker får det, så tillhör Wayne Shorter mer den formen av mer modern jazz som jag inte är så intresserad av. Jag jublade mer när Sonny Rollins fick priset 2006!
     Viss kritik har hörts om valet av Sting som pristagare i år och jag tycker det är rent trams. Jag läste en krönika av den alltid lika löjligt perfektionistiska popnörden Andres Lokko i Expressen och håller med om en del av de namn han nämnde som pristagare, Madonna, Carole King, Kate Bush och så vidare. Men att medierna alltid ska försöka göra allt inom musiken till sin ägodel och arena och inte lämna något till över för sånt som nödvändigtvis inte får fyra eller fem stjärnor i betyg är enormt fånigt och tröttsamt. Så jag tillåter mig då att gå ut och säga att Sting förtjänar priset, till och mer än förra årets Max Martin! Sting är en artist som på ett genialt sätt genom karriären (solokarriären alltså, The Police har jag inte fastnat lika mycket för) blandat musik från olika kulturer och gjort det med en fenomenal förmåga att skriva starka och vackra melodier. Sen kan jag tycka att det lilla jag hört från hans senaste platta, "57th & 9th", inte direkt tillhör hans bästa och starkaste, men OK. Jag gillar Sting och tycker han har gjort mycket för musikbranschen, kanske inte nyskapare, men en lysande musiker och kompositör.

Jag kunde alltså skriva om både singlar med Sting eller vilken platta jag ville, men den som jag genom åren lyssnat mest på är "Nothing like the sun...", som jag då köpte på kassett runt 1988, då den ännu var hyggligt ny (ett år gammal). Jag tror den köptes på Thylins Skivaffär på Storgatan, som på den tiden var den stora skivaffären i Sundsvall.
     Varför jag inte har bytt upp mig är nog enkelt för att jag inte hittat den på vinyl, i alla fall inte i ett tillräckligt bra skick. Men jag minns väl när jag lyssnade på bandet och blev hänförd över hur otroligt snyggt gjord den var och det tycker jag ännu! "Nothing like the sun..." är en speciell platta som både överraskar och griper tag. Det kommer udda saker titt som tätt i låtarna och man lyssnar noga på både produktion och
melodier.
     Jag minns att jag blev helt förtrollad av låten "Fragile", som är ett magiskt och vackert mästerverk!
     Singeln "Englishman in New York" är också ett annat mästerverk där Sting coolt vandrar fram på New Yorks gator till de svala tonerna av Bradford Marsalis sopransaxofon, för att mitt i låten plötsligt vandra över i ett klockrent jazzsolo av Marsalis i ett par minuter, för att med ett kraftigt rocktrumsolo slutligen vandra tillbaka till den lunkande mysstämningen den började med. Det är lysande skapad musik som överraskar på ett positivt sätt!
     En annan singel jag också minns jag gillade skarpt, inte minst den lite små festliga videon, var "We'll be together", som är mer funkig och dansant än de två tidigare låtarna.
     Lyssna också på inledande "The Lazarus heart" eller "History will teach us nothing" eller varför inte den riktigt snygga "They dance alone".

Jag har dock tyvärr lite sämre koll på Stings musik efter hans monstertråkiga ballad med Rod Stewart och Sting, "All for love", som jag minns jag avskydde genom hela 1993 och 1994, och den har inte blivit mer spännande mer åren direkt.
     Men Sting är en lysande artist som i mina ögon är det intressantaste man haft som Polarvinnare på många år. "Nothing like the sun..." för mig är ett lysande bevis på det!

Det känns skönt att för en gångs skull få hylla en artist för hans gärning på ett positivt sätt, inte bara för att denne nyss har avlidit, som det blev mycket av förra året, så jag bjuder på tre spår från plattan, givetvis "Fragile" samt "The Lazarus heart" och "Englishman in New York".