Månadens bästa fynd - Januari 2017 (New Order/Jimmy Smith/Sarah Vaughan/Fra Lippo Lippi)

Nytt år och nya skivfynd! Annars är januari och februari de svåraste månaderna då det generellt sett kommer in minst antal saker till second hand-affärerna. Men januari har varit en helt OK månad utan att ha köpt för mycket. Då jag just nu är mitt uppe i min sortering och rensning i samlingen så är det helt OK med en lugnare period. Dessutom har jag hittat mycket spännande av högsta kvalitet denna månad. Kvalitet före kvantitet kan man säga, för jag har hittat både Jackson 5, Fleetwood Mac, Paul Simon och galanta jazzplattor av bästa skick! Men flera av dessa har jag inte hunnit höra igenom än och därför tar jag mig friheten att återkomma till dessa senare om de skulle vara lika bra som jag hoppas att de är. Men för att hylla denna månads kanonfynd så känner jag för att skriva om fyra skivor denna månad.

New Order - Blue monday (1983)

Maxisinglar är verkligen inte något jag normalt sett samlar på. Oftast innehåller de normallåten, om man har tur i en normal version, samt låten i tre till fyra i olika dansmixar som jag inte alls klarar av att lyssna på. Hur jag kan gillar euro- och trancemusik är en gåta verkligen...
     Men en maxisingel som det känns fel att inte ha om man som jag samlar 80-talsmusik är tidernas mest sålda 12-tummare, New Orders klassiska "Blue monday". Detta är också den riktiga versionen med ett skivomslag föreställandes in klassisk floppy-diskett.
     "Blue monday" var bandets svar på fansens besvikelse att bandet inte gjorde några extra-nummer till sina konserter. Med den här låten kunde man i praktiken trycka på "play" på en synth och sen gå av scenen igen. Men snart blev detta ett helt projekt och låten en succé och numera är "Blue monday" ett stående extranummer.
     Egentligen är "Blue monday" en rätt märklig hit. Dels så tar låten en för hitlåtar väldigt lång tid på sig innan sången börjar. Introt varar i mer än en minut, vilket skulle ha varit otänkbart bara några år senare.
     Dessutom har låten egentligen noll refräng, utan det som bär den är de energiskt matande syntharna och Bernard Sumner som sjunger till detta. Men energin i låten och den lysande ljudbilden är det som gör att detta är en riktig synthklassiker! Däremot har New Order aldrig varit några fantomer på att göra musikvideor och den här är inget undantag. Men den visas inte så ofta och visst finns det sekvenser som väcker nostalgiska minnen så här är originalvideon från 1983.


Jimmy Smith - The boss (1968)

Jag brukar försöka hitta minst en Jimmy Smith-skiva per år och har lyckats varje år, utom förra året. 2016 var första året på mer än tio år då jag inte köpte ett enda Jimmy Smith-album. Ibland har man otur, det är inte mycket mer att orda om det. Men 2017 har börjat helt fantastiskt vad gäller denna hammondfantom och jag känner att jag med råge har tagit igen förlusten 2016 nu. Dels hittade jag han och Kenny Burrells klassiska platta "Blue bash" från 1963, en lysande platta där duon har ett helt enormt samspel.

     Men dessutom fick jag presenter i brevlådan från en av mina
prenumeranter och vänner på Youtubes Vinyl Community, en tjej från Arizona som heter Jenny (kallar sig
Bea Sides på tuben). Hon har följt min fascination av Jimmy Smith i filmerna och hade nu hittat två skivor jag inte hade och skickade dessa till mig i present från USA! Gratis är gott, speciellt om det är såna här godsaker!
     Dels en Blue Note-platta från 1963 som heter "Prayer meetin'", där han spelar med saxofonisten Stanley Turrentine, en helt OK platta totalt sett, dock med ett par låtar som är lite segare. Dels en helt fantastisk liveplatta där han spelar med ingen mindre än George Benson. Jag är ett stort fan av både Jimmy Smith och George Benson och att då få en liveskiva med båda dessa i brevlådan kändes helt fantastiskt!
     Smith och Benson spelar mycket bra ihop och med här finns även trummisen Donald Bailey. Titelspåret "The boss", en låt signerad Jimmy Smith själv, är kanonbra, liksom versionen av Burt Bacharachs "This guy's in love with you". Konserten är gjord i Atlanta och en fröjd för örat!


Sarah Vaughan - Live in Japan (1973)

Jag är inget jättefan av Sarah Vaughan. Om jag jämför henne med andra sångerskor som Ella Fitzgerald eller varför inte min favorit Monica Zetterlund så tycker jag att Sarah Vaughan har en del som inte riktigt är lika intressant. Men när jag hittade den här liveplattan på en loppis för några veckor sen så kunde jag inte motstå. Det var live och det var en riktigt fin dubbel-LP med en sångerska och en pianotrio. Hade det varit för 20-25 år sen så hade jag förmodligen inte ens tagit i plattan med tång ens så lite har väl min jazzsmak breddat sig med åren.
     Detta är en komplett konsert, med snack och applåder, men framför allt så är det skönt, avkopplande och avskalat. En jazzröst och en riktigt bra pianotrio inför en andäktig publik en sen kväll. Trion består av Vaughans huvudackompanjatör runt denna tid, pianisten Carl Shroeder, med basisten John Gianelli och trummisen Jimmy Cobb. Kanske ändras min åsikt om Sarah Vaughan efter att ha hört denna platta, för inledande "A foggy day" är riktigt skön och likaså hennes version av "Round midnight", och pratet är också riktigt underhållande! Så om man gillar jazz i det lilla och intima formatet i konsertform så är detta varmt rekommenderat!


Fra Lippo Lippi - Light and shade (1987)

Under 80-talet så var Norge på stark frammarsch vad gällde musikbranschen, mycket förstås tack vare framgångarna för A-ha. Men det fanns andra band som också var att lägga på minnet, bland annat Fra Lippo Lippi. Bandets namn kanske känns igen och det är inte alls omöjligt att det dyker upp i Singeltipset så småningom, för deras största internationella hit, den svala new wave-klassikern "Shouldn't have to be like that" är ett riktigt 80-talistiskt mästerverk!
     Men sen den hiten hade bandet inför lanseringen av denna ändrat bland medlemmarna och kvar var nu endast grundaren Rune Kristoffersen samt Per Oystein Sorensen. Men bandet hade nu en riktig utlandslansering på gång och Steely Dans legendariske medlem Walter Becker anlitades som producent.
Jimmy Haslip från fusiongruppen Yellowjackets och Totos Jeff Procaro finns också med här.
Om ovan nämnda hit ändå är rätt tidstypisk i sin 80-talistiska ljudbild så är detta inte så mycket 1987 i sin stil och de första låtarna kan te sig lite tråkiga emellan åt. Men från fjärde låten "Beauty and madness" så lyfter skivan enormt och blir en avkopplande och sval popplatta med en egen stil och med vackra melodier! "Some people" är också en lysande låt och Beckers produktion är riktigt bra.
     Trots den stjärnbeströdda musikersektionen så uteblev de amerikanska framgångarna och norrmännen bröt upprörda med Virgin Records efter detta, men fortsatte att nå utländsk framgång och blev riktigt stora i Asien i flera år.