Artists United Against Apartheid - Sun city
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: EMI Manhattan
Betyg: 2/5
Little Steven, Bruce Springsteens högra hand, skrev en låt som skulle uppmuntra artister till att stödja FNs bojkott och inte spela på Sun City och samlade ett gigantiskt gäng av amerikanska musiker i en protest mot Sydafrikas system. Låten skulle egentligen spelas in till Little Stevens 1987-platta "Freedom - no compromise", men istället sökte han upp producenten Arthur Baker för att skapa denna hjälpplatta. Det brukar ju vara spännande att rabbla namn vid såna här låtar så här kommer ett axplock av artister som är med: Afrika Bambaataa, Pat Benatar, Bono, Jackson Browne, Clarence Clemons, Jimmy Cliff, Miles Davis, Bob Dylan, Peter Gabriel, Bob Geldof, Hall & Oates, Run-DMC, Bruce Springsteen, Pete Townshend och Herbie Hancock med flera.
Låten "Sun city" kände jag förstås till. Om storslagna "hålla-varann-i-hand"-ballader som "We are the world", "Do they know it's christmas" och "Give a helping hand" har stått som symboler för den här tidens hjälpvurm så är "Sun city" verkligen utstickaren med sitt dansvänliga och partyaktiga rockfunk-ös. En höjdarlåt med ett grymt sväng!
Däremot var jag lite mer ovetande om att det fanns en platta kopplad till låten. Fast eftersom det ju finns en platta till "We are the world" så borde jag ju inte vara förvånad. Om vi nu börjar med det positiva, jag gillar skarpt att det står skrivet vilken artist som sjunger vilken rad i texten på låten "Sun city", bara det unikt i genren. Givetvis är "Sun city"-låten en positiv sak och även Peter Gabriel och Ravi Shankars "No more apartheid" får godkänd. Det börjar alltså bra, men sen går det snabbt utför. Bakgrunden till "Sun city"-låten återanvänds ett par gånger till, till en "Version II" samt ett gäng rappare som gör sitt till låten. Sen en flummig fusionjazz-låt med Miles Davis och Herbie Hancock, en enformig nyhetssamplingslåt och en tämligen seg låt med Bono och Kieth Richards (den sistnämnda är mycket bättre i U2s nyversion till "Rattle & Hum"-plattan tre år senare). Ändamålet är förstås kanon, det gör lite ont att sätta ett så lågt betyg med tanke på budskapet och låten "Sun city", men plattan i sig, rent musikaliskt, kunde ha vart mycket mer varierad och spännande, med tanke på vilka artister som är med i själva hiten. Däremot är ju plattan väldigt mycket kuriosa, så även om betyget är vad det är så blir den kvar i samlingen.
Claes Af Geijerstam - Om hela världen sjöng en sång
Utgivningsår: 1972
Skivbolag: Sonet
B-sida: Någonstans
När man hör om Claes Af Geijerstam idag så är det svårt att tänka sig att han under 70-talets första år hade en väldigt mjuk och soft schlagersida. Normalt så är det ju den exalterade och glade radiodiscjockeyn i "Rakt Över Disc" som man tänker på numera. Men han vann ju också Melodifestivalen 1973 då han och Göran Fristorp sjöng om bröst och svalor och annat i "Sommaren som aldrig säger nej". Två år tidigare hade The New Seekers sjungit fredslåten "I'd like to teach the world to sing (in perfect harmony)", en låt som jag knappast ser som The New Seekers allra roligaste, men den var ack så rätt i tiden med sitt halleluja-pop-sound och sitt fredsbuskap i flower power-erans sista period.
I Sverige gjorde sångerskan Marianne Kock en svensk version av låten 1972, "Om hela världen sjöng en sång", som nådde ända upp till Svensktoppens första plats. Men på samma lista som Kock klev upp på tronen så gjorde låten entré på listan igen, nu med då Clabbes tolkning. Detta var ju eran så skivbolagen kunde tävla hårt om att bräcka varandra med samma låt samtidigt så Odeon gav ut Marianne Kock och Sonet Clabbe. Marianne Kock får väl ändå ses som segrare försäljningsmässigt, men framgången för henne spillde över på Af Geijerstams version tillräckligt för att även den skulle bli en hygglig hit.
Som sagt är jag inte överförtjust i originalet, men i så fall föredrar jag en snäll och rar svensk schlagertolkning före Seekers, och varför då inte Clabbe. Trots allt så är ju Claes Af Geijerstam starkt förknippad med min barndom med sitt Rakt Över Disc och att ha en singel med honom, som dessutom musikaliskt går rätt emot det han blev känd för senare, är bara kul även om jag egentligen hellre lägger på B-sidan "Någonstans" på skivtallriken.
Marvin Gaye - What's going on
Utgivningsår: 1971
Skivbolag: Tamla
Betyg: 5/5
Somrarna brukar vara fyllda med mycket skivköp, men juli 2023 får väl gå till historien som en av de sämre sommarmånaderna för skivhandlande jag har varit med om. Så varför så inte då skriva om två olika plattor med samma artist som jag köpte samtidigt. Båda lär ju ändå ha chans att hamna på årslistan över bästa fynden 2023, men då lär jag bunta i hop dom.
Detta är ju trots allt ett par plattor som har varit på min önskelista länge och som jag till slut hittade, även om det nu råkar vara två senare CD-återutgivning från Motowns samlarserie "A Motown Compact Classic" och inte ett LP-original. Men en utgåva är en utgåva och jag är så lycklig att äntligen kunna hitta på Marvin Gayes båda plattor "What's going on" och "Let's get it on"! Dom här båda plattorna är utgivna i sitt original efter varandra och dom har helt olika stilar. 1971 så var det en gravt deprimerad Marvin Gaye som hade många olika problem på halsen och samtidigt grubblade över dåvarande situationen i världen med polisbrutalitet, rasism och Vietnamkrig. Därför har den här plattan ett djupt fredsbudskap hängandes över sig med låttitlar som "What's going on", "What's happening brother", "God is love" och "Save the children". Lägg där till lite tankar kring miljöproblemen i "Mercy mercy my (the ecology)" Lite högtravande kan tyckas på papperet, men samtidigt när man lyssnar på det så är det så ENORMT snyggt, relaxande och vackert att det sitter helt perfekt! Musiken flyter fram svalt och avkopplande med stråkar, snyggt komp och Marvins röst att jag tar till mig plattan otroligt mycket, mycket mer än till exempel The New Seekers-låten tidigare! Därför så plockar jag fram det stora siffrorna och ger "What's going on" högsta betyg. Den här plattan rekommenderas varmt till alla som vill ha en helt perfekt och skön soulupplevelse och samtidigt få en tidsbild av en orolig värld när 70-talet började.
Marvin Gaye - Let's get it on
Utgivningsår: 1973
Skivbolag: Tamla
Betyg: 4/5
"What's going on" blev en mastodontsuccé, liksom det efter följande soundtracket till filmen "Trouble man" (också varmt rekommenderad). Därefter skrev Marvin ett nytt kontrakt med Motown och fick total skrivkramp och hade väldiga problem att få fram något. Men till slut blev det en platta i en helt annan riktning textmässigt än den mer världsliga och fredsbejakande "What's going on". För "Let's get it on" osar kärlek, romantik och framför allt erotik, där låten "You sure love to ball" skapade en del kontroverser och var en väldigt risk för Motown med ljudet av ett älskande par i inledningen. Och att låten "Let's get it on" med åren har blivit en sorts erotiskt soundtrack för många är väl inget nytt, även om jag personligen tycker det är plattans sämsta låt. Men det är också en låt som jag alltid tyckt ha varit rätt stel och intetsägande, i jämförelse med den annars lysande plattan.
För plattan "Let's get it on" är tät, suggestiv och mysig och väldigt snyggt producerad av Marvin och Ed Townsend. Balladen "If i should die tonight" är en riktig höjdare och stämningen, saxofonen och bongotrummorna i "Come get to this" är helt kanon. Dock kanske den inte riktigt når upp i samma stämning som "What's going on" så betyget blir en pinne mindre, inte för att det spelar roll så mycket för båda plattorna tillhör bland Marvin Gayes allra bästa alster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar